WW2 – början – oerhört förenklad
(Skrivet nu.)

I gryningen den 1 september 1939, det datum som Hitler fastställt i ett direktiv redan den 3 april, strömmade tyska arméer in i Polen. Tyskarna behövde Lebensraum. Det skulle Polen och senare bl.a. Sovjetunionen tillhandahålla. Storbritannien och Frankrike hade garanterat Polens säkerhet. Alltså utbröt 2:a världskriget, det krig som svenska socialdemokrater och liberaler in i det sista ansett vara en omöjlighet. (Jfr. ”Avanäs 1960”, ett av några inlägg från 13 febr 2009.) Ett till krig efter 1914 – 1918 var otänkbart för dessa herrar. (Damer höll sig i bakgrunden på den tiden.)

Min mor visste dock bättre. Det hade hon fått lära sig av morfar (Franz Carl August Breitschuh, invandrad fr. Preussen på 1800-talet, därför att han inte ville göra den långa värnplikten där), som efter Versaillesfreden enligt henne sagt: ”Om ungefär 20 år är det krig igen, för detta godtar aldrig tyskarna.”

Såväl Storbritannien som Frankrike hade fördragsenliga förpliktelser att komma till Polens hjälp om det angreps. Den 23 augusti hade Tysklands utrikesminister, von Ribbentrop, varit i Moskva med fullmakt att sluta en nonaggressionspakt med hemligt tilläggsprotokoll.

Tilläggsprotokollet fastställde bl.a. gränsen mellan de två staternas intresseområden så att den skulle följa Litauens norra gräns och förklarades strängt hemligt. Finland, Estland och Lettland skulle ingå i Sovjetunionens intresseområde. I Polen skulle gränsen i stort sett följa floderna Narew, Weichsel och San.

Kommunisterna och nazisterna hade alltså precis som på de tyska kungarnas och de ryska tsarernas tid beslutat dela Polen mellan sig. Tilläggsprotokollet framlades under förhandlingarna från den ryska sidan, som förklarade att nonaggressionspakten kunde genomföras endast om även tilläggsprotokollet antogs. En så skamlig överenskommelse passade kommunister och nazister perfekt.

Nå, WW2 (andra världskriget) hade brutit ut, när Storbritannien och Frankrike pliktskyldigast därpå förklarade Tyskland krig. Klockan 06.00 den 17 september, när Polen sedan länge var besegrat, gick Röda armén in i Polen. Tyskarna hade stannat vid den av kommunister och nazister överenskomna linjen.

Jag kan inte underlåta att här också skriva lite om Chrusjtjovs och hustrun Nina Petrovnas roll vid ockupationen. En del av er minns nog Nina, den tystlåtna, ska vi säga alldagliga gumma, som långt senare medföljde Chrusse till Hollywood, som han ville se, och till Tage Erlander och vår roddbåt på Harpsund. Disney world missade Chrusse till sin stora sorg. Amerikanerna ansåg sig inte kunna garantera hans säkerhet där. Han hade så gärna velat uppleva de fantastiska attraktionerna.

Chrusjtjov, förstesekreterare i Ukraina 1939, iklädde sig arméuniform och anslöt tillsammans med sin NKVD-chef den vidrige Ivan Serov till trupperna. För Chrusjtjov var det ett personligt äventyr, men i ännu högre grad för Nina Petrovna som, i arméuniform även hon och med pistol i hölster ”befriade” sina egna föräldrar, som bott i Polen sedan 1922.

Chrusjtjov slog skoningslöst ned på den polska intelligentsian. Präster, officerare, adelsmän (det fanns många i Polen) och intellektuella fängslades, mördades och deporterades. Syftet var att utplåna alla som kunde tänkas bjuda kommunismen motstånd. I november 1940 hade en tiondel av befolkningen eller 1,17 millioner människor deporterats. 1941 var 30 % av dem döda. 60 000 personer arresterades och 50 000 avrättades. (Enligt Simon Sebag Montefiore, historiker och journalist som tillbringade större delen av 90-talet i de nyöppnade sovjetiska arkiven.) För Chrusjtjov, ”slaktaren från Ukraina” var detta inget märkvärdigt. Märkvärdigare är att han senare, när Stalin var död, kunde angripa denne för det Gulag som Lenin påbörjat och under Stalin byggts ut enormt och då slukat mången lojal kommunist.

Tyskarna hade ytterst otåligt väntat på att ryssarna skulle göra sin del av jobbet i Polen, men dessa hade inte kunnat drömma om att Polen skulle vara besegrat av tyskarna på några dagar. De hade ju själva, under Lenin, anfallit Polen knappt två decennier tidigare, men fått stryk.

Sovjet var tämligen väl rustat och förberett för krig, utom i ett avseende. Man saknade många dugliga officerare och en hel del NKVD:are, som fängslats och avrättats . Robert Conquest, som noga tittat på detta säger: På de allra högsta befälsnivåerna hade 1937 – 1938 tre av fem marskalkar avrättats, tretton av femton arméchefer, åtta av nio amiraler och femtio av femtiosju armékårschefer. Sensovjetiska forskare har i samtida administrativt underlag funnit att 18 658 officerare (förutom flygstridskrafternas anställda) skildes från Röda armén och kommunistpartiet 1937. 11 104 avskedades på grund av kontakter med förrädare och 4 474 arresterades. Motsvarande totalsiffra för 1938 var 16 362 arméofficerare. Av dem arresterades 5 032, medan 3 580 fick avsked p.g.a. olämpliga kontakter och 4 138 på grund av etniskt ursprung. Vad som hände alla dem som avskedats är inte känt, men från det s.k. Smålenskarkivet är det bekant att de ofta i ett andra skede arresterades och avrättades. Officerare tillhörde ju den bildade eliten och var därmed oftast att se som opålitliga kommunister.

Överenskommelsen med Tyskland utnyttjades nära nog omgående. Finland överfölls den 30 november och de små Baltiska staterna var snart ockuperade.