torsdag 29 juli 2010

Tiden går

Jag läser Tom Clancys Röd Storm från 1989. Nära 600 sidor och oerhört intressant och spännande

Jag läste den då den kommit ut för 21 år sedan och det är som att läsa en ny bok, även om jag efter hand som jag läser den känner igen vad som händer.

Jag har alla Tom Clancys böcker och vet inte när jag framöver skall få tid med denna blogg igen?

Birgit och jag har också varit några dagar i Täfteå utanför Umeå. Alla Birgit körde om på uppvägen skulle bara veta att hon fyller 80 snart. Ja, jag körde också om några.

onsdag 21 juli 2010

Korrespondens 2010

Nu har jag egentligen bara en brevvän kvar, Dag Hermansson. Då rör det sig om relativt korta men roande brev. Min sista storbrevvän var Kjell Rydle, som visste hur långa uttömmande brev skall skrivas. Tyvärr är Kjell borta nu. De skrevs visserligen modernt, inte för hand med bläck och penna, utan på dator och befordrades via e-post. Det gjorde dem bara längre, eftersom det är så lätt att skriva på ett tangentbord. Givetvis blev Kjells och mina brev av ungefär samma längd, sådär två till två och en halv A4-sida. Ännu längre brev förekom.

Vad skriver man då i riktiga brev förutom rätt formulerade inledande och avslutande hövlighetsfraser? De återger naturligtvis berättelser, skvaller och anekdoter under personligt ansvarstagande, liksom t.ex. något om upplevelser, väder, natur, släkt, grannar, gemensamma bekanta och kanske politik. Det personliga brevet är delvis vanligen förtroligt, vilket inte behöver påpekas. Man intar en bestämd position i förhållande till mottagaren och detta ges ett klart uttryck. Brev skriver man till vänner, sällan till ovänner.

Vilka är då vänner? Hur ser skalan mellan vänner och ovänner ut? När skall man beteckna någon som vän eller fiende? Man bör nog vara måttfull, försiktig, kanske är det jag som har en felaktig uppfattning? Finns över huvud taget fiender?

Den moderna människan kommunicerar vanligen idogt med sin omvärld. Via bloggar, Facebook, Twitter, sms, han/hon chattar o.s.v. Jag för min del frågar mig: ”Till vad nytta?”
Tror sig den som har 300 vänner på Facebook ha 300 vänner, som är så intresserade av att veta vad vederbörande åt till middag att det är värt en skriftlig information, eller ett ”klick i rutan ”N.N. gillar detta”? Eller – någon besöker en plats med sin mobil och med någon sorts automatik meddelas detta alla de 300 ”vännerna” i Facebook.

Jag har accepterat några ”vänner” på Facebook. Hur avvecklar man fåneriet? Någon som vet?

tisdag 20 juli 2010

Det ganska klara börjar klarna

Så sakta börjar nya artiklar om vad som hände på Mavi Marmara och de andra fartygen i försöket att bryta sjöblockaden mot Gaza komma på mindre framträdande plats.

”Du sade före avresan att det var viktigt att det skulle bli en ickevåldsaktion och att inte ens en nagelfil skulle finnas ombord. Hur ser du på en del aktivisters våldsamma motstånd på Mavi Marmara?” Det är mellenösternkorrespondenten Bitte Hammargren, som frågar Henning Mankell.

”På mitt eget fartyg, den svenska båten Sofia, fanns ingen nagelfil. Där fanns en rakhyvel. Där var det helt korrekt. Att det fanns andra saker på Mavi Marmara är naturligtvis inte bra. Det får de ansvariga på det skeppet hålla räfst och rättarting kring. Det var inte överenskommet.”
Så svarar Henning Mankell överbevisad om islamisternas våldsamheter på Mavi Marmara.

Bitte Hammargren säger: ”Som SvD:s utsända i Istanbul träffade jag en turkisk kvinna som kände en av dem som sköts ihjäl på Mavi Marmara. Hon beklagade mannens död men sade också att han hade sagt att han ville dö som martyr”.

Henning Mankell: ”Jag tvivlar inte på det du berättar. Men om folk vill bli martyrer var det alldeles fel omständigheter att bli det. Det var inte överenskommelsen. Idén var att bryta en blockad utan våld. Då är det klart att det uppstår en konflikt, det erkänner jag.”

Det var inte överenskommelsen! Så naiv t.o.m. korkad att man som kättare kan träffa bindande överenskommelser med islamister kan och får man naturligtvis vara. I just det här fallet verkar det dock dessutom som om Mankell m.fl. grovt överskattar sin egen betydelse.

En bra följd får i alla fall antagligen detta intermezzo. Den minoritet i Gaza som inte själv har valt den fundamentalistiska terrororganisationen Hamas att styra enligt Sharia får det lite bättre genom lättnader i blockaden via Israel och Egypten. Sjöblockaden kan naturligtvis inte hävas, eftersom man måste i möjligaste mån förhindra införsel av vapen och sprängmedel till fundamentalisterna i Hamas.

torsdag 15 juli 2010

Tankens frihet

Jag skulle ju återkomma med något om tankefrihet och det är inte något som tillåts i stora delar av vår värld.

Med hjälp av viss tankeverksamhet tar vi vid viss tid ställning i det vi brukar kalla frågor. Sedan är saken klar. Vi vet vad vi tycker. Eller? Få av oss fortsätter tänka. Ompröva när nya fakta (eller rykten) uppträder. En del byter t.o.m. politiskt parti efter att ha tänkt nytt. Angriper rent av ”sina egna” och blir kanske kallade ”förrädare”, svikare eller svaga karaktärer eller bara jobbiga eller opålitliga.

Jag menar inte att det skall vara helt lätt att få andra att byta åsikt, men är det inte så att ny information skall kunna resultera i omprövning och nya ställningstaganden? Självklart är det så!

Ändå är avstannat tänkande, aversion mot omprövning ganska vanligt. De flesta politiker ändrar nog ganska sällan ståndpunkt, omprövar inte från grunden. Media har vissa möjligheter att få oss att tänka nytt, medan politiker genomgående försöker få oss att tänka ”rätt”. Även med ”smutsiga metoder”, dirty tricks.

Apropå sådana, så trillar ett sådant direkt fram i mitt minne. Det var sannolikt ett val på 80-talet. Valledare för moderaterna var Ragnar Almlund. Vid en träff i partiet redogjorde han för hur affischeringen inför valet gått. Enligt överenskommelse partierna emellan fick affischeringen börja på ett överenskommet klockslag en bestämd dag.

Ragnar, med sina affischerare, åkte direkt till ett ställe i Jordbro där alla pendeltågsresenärer passerade. Där fanns en grässlänt som man helt täckte med moderaternas affischer på stolpar.
I Jordbro bodde en stor del av (s) väljare och nu hade man lagt beslag på den absolut bästa platsen. Det fanns ingen plats för ytterligare affischer där. Gänget fortsatte sedan runtom i kommunen. Frampå nattkröken när jobbet var klart svängde men in i Jordbro för att beundra den egna affischeringen.

Där fanns bara socialdemokratiska valaffischer, där moderaternas stått. Dessa låg vid sidan av i en prydligt travad hög. Ragnar ringde den socialdemokratiska valledaren, som förklarade att han sett moderaternas affischer i den prydliga högen, men att han naturligtvis tagit för givet att de lagts på platsen för senare uppsättning. Han blev naturligtvis inte trodd. Tvärtom stod det helt klart vad som hänt i nattens mörker, ett dirty trick.

I media säger man sig ordna debatter, men det blir mellan partiernas högsta höns även lokalt. Alla dessa har uppfattat vad partiet vill och det är naturligtvis det rätta och det skall ingen ändra på. Det är rätt tänkt och inget man diskuterar. I stället drar de partiklyschorna, flosklerna. T.ex. Maria Wetterstrand dessutom som en kulspruta, så att ingen hinner fundera över vad som egentligen sägs.

En del ”omtänk” har dock förekommit. Jag tänker på Alliansens enande för fem år sedan, som satt långt inne dessförinnan.

Internationellt kan jag påminna om den ändrade inställningen till islamisterna av alla slag som kan förmärkas. al Qaida, Muslimska brödraskapet, Hamas, Hizbollah, jihadister, talibaner m.fl. kontra Israel, USA och EU. De fruktansvärda illdåden den 11 september 2001 och alla fruktansvärda terrordåd i övrigt världen över verkar mer eller mindre glömda. De människor som stod som spön i backen när de hoppade ut från tvillingtornen hellre än att stekas av jetbränsle eller krossades i de kollapsande skyskraporna representerade 62 länder och nästan varenda etnisk grupp och religion i världen. Det spelade ingen roll för Usama bin Ladin eller Ayman al-Zawahiris islamister. OBS att jag använder ordet i betydelsen extremistiska, militanta fundamentalister. Vem tror att de här människorna accepterar tankefrihet?

1989 utfärdade ayatolla Khomeini sin Fatwa, där han uppmanade muslimer att döda Salman Rushdie för den roman han skrivit. En bok Khomeini sannolikt inte läst och definitivt inte de tusentals skränande demonstranterna i Iran. Senare kom dödshotet mot Lars Vilks för hans rondellhund, som ansågs vara hädelse och av islamister belagt med dödsstraff.

Antingen försvarar vi yttrande och tankefrihet med kraft eller också urholkar vi dem genom att larva oss om hur kränkande det måste vara att få sina en gång fastlagda föreställningar ifrågasatta.

Efter 11 september 2001 finns t.o.m. i USA både från religiös höger och en antiamerikansk vänster med uppfattningen att USA hade sig självt att skylla. Vår egen vänster fördömer NATO:s intervention i Bosnien, vilket naturligtvis då innebär att man accepterar brutalt folkmord på en islamisk folkgrupp. Här finns kanske plats för ”omtänk”?

Nyligen gjorde vår egen rödgröna opposition bort sig, genom att kräva att amerikansk militär utrymmer alla baser i andra länder. Gamla ideologiska låsningar har fått göra sig gällande och resulterat i ansvarslöst och löjeväckande nonsens. Menar dessa människor ingenting med allt prat om mänskliga rättigheter och är det diktaturers herravälde på hemmaplan som folkrätten skall värna?

Klockan har blivit 02.15 och jag behöver kanske sova lite? Så jag slutar här.

lördag 3 juli 2010

Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring
Den frihet väl kan bära …

För ca 600 år sedan anses biskop Thomas ha skrivit dessa rader i frihetssången. När svenskarna med hjälp av Engelbrekt frigjorde sig från utländskt förtryck genom Erik av Pommern och hans fogdar.

Frihet är bl.a. att kunna säga, tycka och skriva fritt. Nåja, inte vad som helst och nu blir det krångligt.

Yttrandefriheten regleras i Sverige av Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen, medan rättspraxis är ganska begränsad. I t.ex. USA begränsas den av första tillägget i konstitutionen, där brottet hets mot folkgrupp saknas. Däremot har USA en rik rättspraxis med liberal rättstradition.

De 47 medlemmarna i Europarådet har Europakonventionen att hålla sig till. I artikel 10 reglerar den tryckfriheten. Sedan 1995 gäller också den som svensk rätt.

Den globala normnivån regleras av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna (MR-konventionen) och har i artikel 19 skyddet för yttrandefriheten. 170 av FN:s drygt 190 medlemmar är anslutna, men naturligtvis inte de kommunistiska Kina och Kuba.

Artikel 19 innehåller begränsningar för att skydda andras rättigheter och anseende, för att skydda nationell säkerhet, allmän ordning, hälsa och moral. Tyvärr är det så att i FN sitter de värsta kränkarna av mänskliga rättigheter ”till doms” över oss andra. Men FN fungerar ju på det sättet. Muslimska och afrikanska stater är i majoritet och ser på moral, säkerhet och allmän ordning på ett annat sätt än västerländska stater.

Den liberala västerländska uppfattningen om yttrandefrihet delas alltså inte av flertalet. Försvaret av demokrati och yttrandefrihet i FN är alltså en stor uppgift för den svenska representationen där.

Här hade jag tänkt fortsätta med tankefrihet och ”tänkstopp”, som inte är så ovanligt när en del bestämt sig för en politisk linje. Omprövning eller avvikande åsikt i detaljfråga kan sedan ses som rent förräderi eller i varje fall som något mycket jobbigt och besvärligt. Det får nu vara till ett senare inlägg.

På Facebookvis kan jag tala om att det idag blev kycklingsallad i nästan 31-gradig värme i skuggan på verandan och med en flaska väl kyld Gewurztraminer från Gustave Lorenz och Alsace till middag.

torsdag 1 juli 2010

Mina f.d. partivänner, moderaterna, ställer till det

För ett år sedan fattade riksdagen med röstsiffrorna 153 mot 150 det tragiska beslutet om att avskaffa värnplikten. Opinionsläget är sådant att en klar majoritet är emot värnpliktens avskaffande. Beslutet har tagits utan seriös analys och utan sedvanligt remissförfarande. Under en försvarsminister som är vapenvägrare och mot det tveklöst mest kostnads- och rekryteringseffektivaste bemanningssystem som finns. SKANDAL!

Här har vi ett av flera skäl till att jag efter 6 decennier inte längre kommer att rösta moderat, till att jag efter 5 decennier lämnat partiet och till mitt numera väl utvecklade politikerförakt.
Jag har tidigare i flera inlägg redogjort för hur mitt politikerförakt utvecklats och dels skäl till att inte rösta på moderaterna. Tyvärr blir det, med undantag av värnpliktsfrågan, bara ännu svårare att leva för oss svenskar med de röd-gröna i majoritet. Om det nu skulle gå så illa?

Alliansen har infört extraskatt för bl.a. multisjuka gamla pensionärer med hissnande vårdkostnader (t.ex. tandvårdskostnader) och börjat med retroaktiv skattelagstiftning trots författningens förbud mot sådant. Det sistnämnda styrkt genom utslag i förvaltningsrätten.

Sverige var till för trehundra år sedan en stormakt och kunde hålla sig med en professionell krigsmakt. Det gör fortfarande stormakter men även militärdiktaturer. I ett litet land som Sverige, en modern representativ demokrati med parlamentarism och allmän rösträtt, borde även allmän värnplikt vara en självklarhet.

En svag riksdagsmajoritets upphävande av pliktbegreppet är en tydlig signal till folket att försvaret av det egna landet och dess författning inte längre är en självklar skyldighet.

Efter varje krig tror våra politiker, och för all del en del andra, att det aldrig mera skall bli krig. Sverige satte efter första världskriget med visst folkligt motstånd igång en nedrustning. Detta trots att andra världskriget (WW2) bara var några få år avlägset. Det var med tur och i någon mån skicklighet vi, till skillnad från våra grannländer lyckades hålla oss utanför kriget.

Efter WW2 följde det s.k. ”kalla kriget” och vårt försvar hölls vid makt p.g.a. krigshotet från Sovjetkommunismen och dess lydstater. Efter kommunismens sammanbrott för tjugo år sedan tror nu våra politiker tydligen återigen på evig fred i Europa, medan maffiaregimen i Ryssland rustar för revansch.

Försvarets rötter i folkgemenskapen har varit dess värdefullaste tillgång i flera hundra år. Nu försvinner detta och skall ersättas av några ”stridisar”, för det är vad det till stor del blir.

Huvudintresset för våra politiker är nog tyvärr det egna arvodet och alla förmånerna. Sveriges bästa i ett längre perspektiv intar en kanske 3 - 4:e-plats. Man ägnar sig åt konkurrensen kring ”köttgrytorna” i stället för att frigöra sig från partipolitiskt tänkande och samlas kring värnpliktsfrågan i ett övergripande sammanhang med sikte på Sveriges bästa i ett längre perspektiv. T.ex. en tids plikttjänstgöring för både yngre kvinnor och män i ett antal verksamheter.

Äldreomsorgen har t.ex. stadigt försämrats sedan 40 år. Den var på topp kring 1970. Numera har inte kommunerna råd med sådan omsorg. För några dagar sedan riktade professor Mats Thorslund skarp kritik mot den politiska bristen på framförhållning rörande äldrevården. Det finns inga framtidsinriktade åtaganden. Vad man ägnar sig åt är punktinsatser.


Idag har vi 12 arbetande per pensionär. Om ett par decennier, när ni yngre inte orkar eller kan längre är de bara 7. Hur skall ni klara detta? Det bekymrar mig faktiskt, även om jag inte är personligt berörd av vad som händer om en tid.