tisdag 24 mars 2015
söndag 22 mars 2015
Problemet Margot Wallström
Konungariket Sverige har dragit på sig svåra problem, eller
rättare sagt vår utrikesminister har på grund av okunnighet i förening med
spontant agerande kvaddat Sveriges hjälp till saudisk reformverksamhet.
Vår statsminister, Stefan Löfven, med bred erfarenhet om
löneförhandlingar, men helt okunnig om in- och utrikespolitik, trodde nog att
Margot Wallström skulle förstå hur man försiktigt agerar som nytillträdd utrikesminister.
Hans möjligheter att nu kratsa hennes kastanjer ur elden är antagligen
minimala.
Margot Wallströms (MW) kunskaper om Saudiarabiens historia
och nutida förhållanden är uppenbart minimala. Hon kan inte ha förstått att
Saudiarabien är inne i en med nödvändighet långsiktigt försiktig
förändringsprocess. Mot successivt frigörande av kvinnor, moderniserat
skolsystem, sakta mer av demokrati och ett modernare, humanare och mot religion
mer fristående rättssystem.
Allt detta är något som varit utmärkande för förre kungens,
Abdullahs, tid vid makten. Vilken riktning den nuvarande kungen, Salman, anger
under sin tid vid makten vet vi ännu inte. Han blev kung i januari, då tidigare
reformsinnade kungen, Abdullah, hade avlidit. Det vi vet är att han förefaller
kraftfull. Sannolikt har MW:s klantiga beteende gjort det svårare att följa i
kung Abdullahs spår om det är vad han önskar.
Mycket förenklat kan man säga att sedan 1700-talet finns två
kraftcentra i Saudiarabien. Den saudiska stammen med sin ledare kungen och det
wahhabitiska prästerskapet, som är fundamentalistiskt sunnimuslimskt. D.v.s.
enligt den hanbalitiska lagskolan, som är en av de fyra stora och stränga
sunnimuslimska lagskolorna.
Makten delas således mellan kungen och det wahhabitiska
prästerskapets ulama, den religiösa
ledningen. De religiösa ledarna har såväl svarat för som utövat rättstolkningen
som jurister och domare tills nu. Kungamakten har gjort flera försök att
liberalisera rättstolkningen av sharia.
Man har jämfört med andra sunnimuslimska länders liberalare
domstolar, men inte lyckats rubba de wahhabitiska rättslärda, som envist hållit
fast vid sin egen tolkning av sharia.
I det läget var vi, då den
socialdemokratiska regeringen under Göran Persson tecknade avtalet om bl.a.
militärt samarbete med Saudiarabien. Sedan dess har en försiktig liberalisering
kunnat genomföras i Saudiarabien.
Till sin hjälp har kungen det Nationella konsultativa rådet
och en regering. Den förre kungen, Abdullah, påbörjade den breda
reformverksamheten. Det är med nödvändighet fråga om en försiktig och i tid
utdragen process, men har ändå kommit en bra bit på väg. Den processen störs nu
och sannolikt försenas genom MW:s inklampande på scenen.
Man kan väl också anta att regeringens miljöpartister har en
stor skuld till att man från UD:s sida så kapitalt försämrat våra relationer
till inte bara Saudiarabien, utan också därmed ett antal andra arabstater.
Hela 31 företrädare för svensk storindustri och
organisationer varnade enträget regeringen i en stor tidningsartikel i DN för
att ensidigt häva Saudiavtalet. Att Miljöpartiet inte skulle förstå allvaret i
detta väntade jag mig, men trodde nog att S skulle begripa allvaret. De hade ju
dessutom själva skapat avtalet 2005.
Svenska företag har gjort många goda affärer med det
kapitalstarka Saudiarabien. Nu har vi hamnat i det föga avundsvärda läget att
Saudiarabiskt visum inte ges till svenskar som vill göra affärer där. Detta
blir väldigt dyrt för Sverige. Stefan Löfven kan ju be Sveriges kung att
framföra nationens ursäkt över regeringens oskickliga beteende.
Kung Abdullahs reformprogram i det fundamentalistiskt
konservativa landet har egentligen kommit en bra bit på väg. Kung Abdullah med
stöd av sin regering och Nationella konsultativa rådet inledde 2008 en
reformering av utbildningsväsendet. Nya moderna skolböcker, ny pedagogik med
kreativt tänkande elever.
Redan nu är enligt uppgift 60 % av studenterna på saudiska
universitet kvinnor. De får fortfarande inte köra bil, men gör ändå då och då
detta, trots risken att åka fast. De konservativa krafterna är starka i detta
samhälle.
Samtidigt byggs i Saudiarabien världens mest resursstarka
elituniversitet för forskning inom naturvetenskap och teknik, med ett tiotal
Nobelpristagare inom dessa ämnen. Detta måste tillföras den här debatten.
En motsvarighet till det Nationella konsultativa rådet finns
sedan 90-talet på lokal nivå och utgör en grund för vidareutveckling i
demokratisk riktning. Val har ”redan” hållits två gånger. Enligt saudisk lag
skall kvinnor kunna delta i val och kunna ställa upp som kandidater i val.
Tyvärr har konservativa krafter hittills ändå förhindrat detta.
I råden utses hälften av ledamöterna i allmänna val och den
andra hälften av staten. På nationell nivå finns nu 150 ledamöter, varav 30
är kvinnor, sedan kung Abdullah här gick emot de konservativa krafterna.
Ledamöterna utses efter rekommendationer från t.ex. universitets- och
sjukhusstyrelser, handelskamrar o.s.v. Ansvarsområdet har växt från
budgetfrågor till alla andra frågor och man har rätt att föreslå reformer och
ny lagstiftning.
Allt det här är reformer som kung Abdullah kunnat införa
trots den gamla 1700-talspakten med det stränga och mäktiga wahhabitiska
prästerskapet under stormuftin Abdulaziz Al al-Shaykh. Islam är i Saudiarabien
liktydigt med den wahhabitiska tolkningen och MW har därför utan minsta tvekan
häftigt kritiserat Islam.
De världsliga makthavarna i Saudiarabien är så gott som
undantagslöst mycket välutbildade från de välkända (dyra) västliga
universiteten. Saudiska delegationer besöker parlament, skolor, institutioner
o.s.v. i västvärlden för att hitta grund för egna förbättrande reformer.
Sveriges riksdag har tagit emot en sådan studiegrupp.
Jag, och jag antar fler med mig, ställer upp en massa frågor:
Saknar MW allmänbildning? Har hon aldrig läst historia? Har det inte skett någon
överlämning mellan Carl Bildt och MW? Har kanske inte någon på UD informerat
henne om diplomatins fallgropar, hur man lämpligen arbetar på UD?
Hoppet står nu till att kung Salman kan fortsätta kung
Abdullahs reformerande arbete trots den svenska utrikesministerns sabotage mot
verksamheten? Statsministern, Stefan Löfven, skulle kunna ordna upp det hela
genom att byta ut utrikesministern, men den kapaciteten har knappast en
statsminister i miljöpartiets ledband.
Jag avslutar det här inlägget med en liten historia om en
studiegrupp från Saudiarabien, som studerade verksamheten vid Svenska
Riksidrottsförbundets idrottshögskola på Bosön. (Jag är osäker på skolans
namn.)
Historian berättades av min gode vän, Johan Sagner d.ä. och
utspelades på Bosön under hans tid som rektor (Tror jag det var?) på Bosön. Det
är länge sedan Johan berätta den, så min återgivning kan vara behäftad med
smärre fel. Men så här blir det:
UD kontaktade Johan och ville att han skulle ta emot en
delegation, som under ledning av någon saudisk prins ville studera verksamheten
vid Bosöns idrottshögskola. Johan förklarade sig kunna ta emot delegationen.
Någon dag senare ringde man från Säpo upp Johan och förklarade att man ville
komma ut till Bosön för att kolla upp delegationens färdväg m.m. vid den stora
anläggningen. Inget otäckt skulle få hända prinsen och hans delegation.
Nåväl, besökarna anlände på utsatt dag i en lång bilkaravan
(så vitsig jag är). Johan ledsagade dem runt anläggningen, förklarade
verksamheten vid högskolan och svarade på frågor. Som alltid vid sådana här
visningar, så blev det mot slutet av rundturen tidsnöd. Delegationen hade
ytterligare något tidsbestämt på programmet och planlagd väg tillbaka till
bilarna var ganska lång.
Johan såg emellertid en möjlighet att avsevärt korta av
återvägen. Man kunde passera en damers duschavdelning och Johan var helt säker
på att där inte skulle vara några damer vid denna tid på eftermiddagen.
Johan med sina araber stolpade alltså in och passerade en
rad öppna duschkabiner, men hoppsan, i en av dem stod en av våra mer kända
idrottsdamer, jag har glömt vilken. Hon stod vänd inåt duschen och hade inte
hört besökarna. Johan sade högt: ”Vänd dig inte om!” Hon vände sig inte heller
och hela delegationen passerade den duschande damen.
Svenskarna är väl konstiga! De visar upp sina damer helt
utan kläder.
Etiketter: Mer om mig
Allmänt aktuellt,
Internationell politik,
Politik,
Säkerhetspolitik
fredag 13 mars 2015
Sverige har gått i spinn
Sverige, med 1:e piloten Löfven och 2:e piloten Wallström
stallade och gick i okontrollerbar spinn i början av veckan. Navigatörerna
Romson och Fridolin påverkade rodren. Sverige har skadats säger förre
utrikespiloten Carl Bildt.
Nej, regeringen har tappat kontrollen. Något man väl kan
påstå, när Margot Wallström har lyckats grovt försämra rikets förhållande till
såväl arabstaterna som Mellanösterns enda fungerande demokrati, Israel. Ingen i
Mellanöstern lär väl längre vilja ha något med Wallström att göra.
Margot Wallström har i princip lyckats bli förklarad persona
non grata av samtliga stater i Mellanöstern. Tanken var väl att just hon skulle
uträtta stordåd i området. I stället såg hon till att inte bli välkommen
någonstans i området.
Det spelar inte någon som helst roll att hon har rätt när
hon trumpetar ut att människorätten i Saudiarabien ligger på medeltida nivå.
Löfven och Wallström var ju så angelägna om att Sverige skulle representeras i
FN:s säkerhetsråd! Varför då själv torpedera den kandidaturen? Sådan
oskicklighet hade jag inte väntat mig från Wallström.
Sveriges inflytande vad gäller Mellanösternfrågor lär nu
under ganska lång tid vara plus minus noll. Den svenska trovärdigheten i
området är skadad, liksom svensk export till området. Det är ingen liten
obetydlig export det rör sig om och andra tar gärna över den. Många företrädare
för näringslivet är nu oroliga över Sveriges försämrade relationer med viktiga
exportländer.
Jacob Wallenberg och en lång rad svenska industriledare har
varnat för följderna av att Saudiavtalet sagts upp och även andra ingångna
avtal kan påverkas eller bli uppsagda.
Klart är också att Löfven inte är att lita på. På
onsdagsmorgonen sa han i SVT att Saudiavtalet var under beredning för omförhandling
och att arbetet skulle utföras så skyndsamt man kunde. På kvällen meddelade han
att det varit klart en tid att det inte skulle bli något avtal. Därmed är det
klart att Löfven inte är främmande för att lämna falska besked. Är sanningen
att Saudierna sa upp avtalet innan Sverige han säga flaska?
Jag trodde faktiskt i min enfald att flygningen skulle gå
bättre om man en tid bytte kapten på maskinen Sverige, men så blev det inte. Nu
är i stället det svenska välståndet i fara, Ryssland har börjat krig i Europa
och hotar och kränker andra stater. Regeringen satsar helt otillräckligt för
att åstadkomma ett försvar med tillräcklig förmåga.
Etiketter: Mer om mig
Allmänt aktuellt,
Internationell politik,
Politik,
Rikspolitik
måndag 9 mars 2015
Jag städar också gärna lite
Jag läste för ett par veckor sedan Kjell Albin Abrahamsons
senaste bok, Låt mig få städa klart.
En bok helt i min smak, det är som om jag själv skulle ha skrivit den. Nej,
skoj naturligtvis, jag har inte KAA:s förutsättningar.
KAA har alltsedan 1970-talet rapporterat från och om det
kommunistiska Östeuropa, liksom om det postkommunistiska Central- och
Östeuropa. Han har också därför långa tider varit bosatt i dessa länder, blivit
en folkkär radioreporter, utrikeskorrespondent och klok opinionsbildare.
Men några saker har jag gemensamt med KAA. Jag föddes liksom
han som son till en sergeant, senare styckjunkare, vid Kungl Norrlands
Artilleriregemente. Jag är också, ända sedan min barndom antikommunist. Väldigt
mycket antikommunist, det är inte så svårt. Jag är 18 år äldre och hade två års
militärutbildning bakom mig då han föddes. Också min far sa någon gång till mig
då jag burit mig felaktigt åt: ”Är du alldeles rysk pojk?”
Jag skulle fylla 13 år då ”ryssdjävlarna” överföll Finland i
avsikt att ta hela landet. Jag är ganska säker på att Stalin småningom insåg
att ett fullföljande av de planerna bara skulle skapa framtida problem. Vi vet
också idag hur finländarna redan under kriget förberedde ett fortsatt motstånd
efter en eventuell kapitulation. Till del också med svensk hjälp, t.ex. i
”Polarisaffären” och ”de gömda vapnen”, liksom förberedelser för svenska
illegalister i ett ryskockuperat Finland.
KAA:s städning handlar självklart om det svenska
kommunistskräpet och jag har tittat lite på hur ett par av våra kommunister
reagerat. Det gäller de båda urkommunisterna Jan Myrdal och Jonas Sjöstedt.
Båda får uppenbarligen spader av KAA:s initierade skriverier. Allt kursiverat i
fortsättningen är citat från Jonas Sjöstedt respektive Jan Myrdal.
Sjöstedt skriver
så att säga på sig: ”Jag är inte
kommunist. Jag begriper inte varför demokratiska socialister inklusive några
vänsterpartister väljer att bära samma politiska etikett som några av
1900-talets stora massmördare som Stalin, Mao och Pol Pot. Jag känner inget
behov av att försvara något kommunistbegrepp, men jag tror på lite hederlighet
när man skriver historia. Stalinismens brott är enorma och oförsvarliga, det
handlar om tiotals miljoner människors död.
Nej min gode Jonas Sjöstedt, sovjetiska kommunisterna dödade
inte tiotals miljoner människor. Det handlar om 61 911 000 dödade i Sovjetunionen fram till 1987 under
democidebegreppet. Detta enligt världens främste democideforskare professorn
Rudolph J Rummel.
Bara ett kommunistparti har låtit mörda fler egna
medborgare, nämligen Kinas, som under samma tid dödade mer än 77 miljoner egna
medborgare. De tyska nazisterna nådde knappt 21 miljoner i democide,
kommunisterna i Kambodja mördade mer än två miljoner egna medborgare.
Det är också löjligt att skylla allt detta mördande på
Stalin, Mao, Pol Pot respektive Hitler. De hade alla god hjälp av andra
kommunister/nazister. Jag kan på rak arm räkna upp några hundra, men nöjer mig
med att nämna ett par högtstående ur respektive läger: Lenin och Molotov,
Göring och Heydrich, eller om man vill få med alla mördarna, kommunisterna och
nazisterna.
Är då kommunism
detsamma som nazism? Nej självklart inte. Ideologi och historia skiljer sig
markant. Dessutom finns det en hel rad kommunistiska partier som bröt med
stalinismen och blev helt demokratiska. I Abrahamsons enkla världsbild görs
ingen skillnad på stalinismen och den kommunist som för några år sedan valdes
till Cyperns president, de kommunister som med full respekt för Indiens
demokrati har byggt en sorts välfärdsstat i Kerala, …
Nej igen Sjöstedt. En hel rad kommunistiska stater bröt inte
med stalinismen. Kommunismen i Europa var under hela Stalins livstid stalinism.
Kommunistpartierna i Europa, även det svenska, var medlemmar i Komintern, som 1948
kom att heta Kominform. Den sovjetiska partiledaren (f.o.m. Stalin 1922 till
Chrusjtjov 1956) var också generalsekreterare (partiledare) i
Komintern/Kominform, där Sverige var ett partidistrikt. Marx, Engels och Lenins
”Proletariatets diktatur” sätter stopp för något sådant som ”kommunistisk
demokrati”.
Kominform avvecklades i samband med Chrustjovs
avstalinisering 1956. Avstaliniseringen var bara ett försök att skylla alla
kommunismens illdåd dittills på Stalin. Chrusjtjov, som genomförde avstaliniseringen
var själv en av kommunisternas värsta bödlar. Vänsterpartiets och Sjöstedts
återkommande påståenden att man gjorde upp med sin historia och bröt med Sovjet
på 60-talet är helt falska.
I VPK:s partiprogram från 1987 slår man fast att ”socialismen
som ekonomi, kommunismen alltså, uppvisar storslagna resultat”. Kjell Albin
Abrahamson, bosatt i socialismen som ekonomi kunde konstatera att det varken
fanns toalettpapper eller mat att köpa och två år senare klappade de
socialistiska ekonomierna i Östeuropa ihop.
Vänsterpartiet Kommunisterna införde en mycket viktig
ändring. Man slopade ordet ”Kommunisterna” i partinamnet. I övrigt är det, vad
jag vet, samma gamla kommunistiska parti.
Även det Polska
exemplet, som är Abrahamsons utgångspunkt, är vanskligt när man jämställer
kommunism och nazism. Den polska ”socialismen” var ett eländigt system som
påtvingades landet av Sovjet efter 1945. Systemet präglades av diktatur,
ofrihet och misskött ekonomi. Så långt är jag helt enig med Abrahamson. Men att
jämställa det med Polen under nazismen blir ändå väldigt fel. Polen var
förintelsens själva epicentrum.
Miljoner polacker,
inte minst landets judar, mördades under nazismen. I all sin uselhet så gjorde
inte stalinismen detsamma i Polen. Att då jämställa nazism och kommunism med
Polen som exempel blir en relativisering och förminskning av förintelsens
betydelse.
Mycket skall man höra innan öronen faller av, brukar man
säga. Jag säger: ”Mycket skall man se innan ögonen trillar ut.” Några exempel
på sådant Sjöstedt tydligen blundar för: Då ryssarna i en kraftfull offensiv
nådde floden Wisla i Warszawa gick den polska befrielsearmén till attack mot
tyskarna i staden. I början av augusti 1944 behärskade polackerna större delen
av staden väster om Wisla.
Befrielsearmén var underställd den Polska exilregeringen i
London och man räknade med att kommunisterna genom befrielsearméns erövring av
Warszawa skulle tvingas erkänna exilregeringen.
Men det ingick inte i den kommunistiska planeringen. Ryssarna
gjorde halt på andra sidan Wisla och tittade på då tyskarna under augusti och
september jämnade Warszawa med marken. Drygt 7 000 soldater i polska
befrielsearmén, Armia Krajkowa, AK, stupade liksom drygt 200 000 civila
Warszawabor. Då detta var klart gav överbefälhavaren Stalin marskalken av
Sovjetunionen, Konstantin Rokossovskij, order att fortsätta offensiven över
Wisla.
AK:s plan var att befria Warszava innan Röda Armén tågade in
och på så sätt säkra den polska exilregeringens roll i efterkrigstidens Polen.
Men kommunisterna såg Armia Krajkowa som fientlig eftersom den var underställd
den polska exilregeringen. Förintandet av AK genom tysk försorg var alltså ett
kommunistiskt önskemål.
Ett annat exempel på kommunistiska folkmord på polacker och
judar, som Jonas Sjöstedt väljer att inte nämna, är kommunisternas massmord på
polska intellektuella,varav många var judar och officerare som togs till fånga
av kommunisterna då Polen delades med Tyskland 1939 – 1941.
Man (auktoriteterna R J Rummel, T. Kushner) uppskattar att 800 000 – 1,5
miljoner polacker deporterades till Gulag under den Ryska ockupationen 1939 –
1941. Vid fredsslutet 1945 fanns de i allmänhet inte längre. Många av dem var
också judar.
Då tyskarna 1941 gick in i östra Polen hittade de en del
massgravar efter kommunistiska avrättningar av polska intellektuella. Sådana
platser var Katyn, 4 421 (mest känt), Charkiv, 3 820, Kalinin, 6 311
och vid fängelser i Ukraina och västra Vitryssland 7 305. Summa 21 857
polska offer i hittade massgravar, men tyskarna hade också som bekant annat för
sig än att leta kommunisternas massgravar för polacker.
Även när man ser på
Sveriges historia blir Abrahamsons förenklade resonemang en propagandistisk
förenkling. Javisst svenska kommunister i SKP var i stort sett lojala med Sovjet
under perioden 1921 till mitten av 60-talet då partiet reformerades under CH
Hermanssons ledning. …
Vilken fantastisk historieskrivning Sjöstedt presterar! I
mitten av 60-talet försökte tjeckerna växla styre till en kommunism med
mänskligt ansikte, Pragvåren. Något sådant kunde Leonid Brezjnev i Moskva
naturligtvis inte tillåta. För att göra en lång historia kort, så lät han rysk
trupp, med lite stöd av warszavapaktsländerna ockupera Tjeckoslovakien, avsatte
dess ledare, Dubček och tillsatte ny ledare som inte funderade i Dubčeks banor.
I Sverige skulle vi just hålla 1968 åra val. CH Hermansson
insåg att händelserna i Tjeckoslovakien skulle resultera i ett katastrofval för
Sveriges kommunister. Han försökte mildra skadeverkningarna för det svenska
partiet genom att ta i så att byxorna sprack i en tillfällig men hård kritik av
warszavapaktens åtgärder. Så småningom tog han tillbaka en del och talade om
att han blivit delvis missförstådd.
Hur som helst, så stod våra svenska kommunister kvar under
Moskvas kommando ända tills kommunismen under Gorbatjov imploderade och
plötsligt bara inte längre fanns. I det svenska valet 1968 fick V 3 %, men
försvann inte eftersom fyraprocentsspärren ännu inte fanns.
Ingen annan grupp blev
så ofta offer för inskränkningar i den svenska demokratin som interneringsläger,
transportförbud mot tidningar, oskyldiga dömda till fängelse och ett i
riksdagen förberett partiförbud som just de svenska kommunisterna. Även det har
sin plats när den svenska demokratins historia skrivs.”…
Den svenska regeringen var väl medveten om att kommunisterna
var presumtiva landsförrädare och i en möjlig svensk konflikt med ryssarna
skulle stå på ryssarnas sida. För att i någon mån skydda oss mot kommunistiskt
förräderi inkallades kommunister liksom alla andra till beredskapstjänst. De
placerades i förband som inte bar vapen och sysselsattes med skogsavverkning.
Vårt behov av ved för uppvärmning var ju enormt.
Men det fanns också interneringsläger. De var nödvändiga i
ett läge då krig pågick på andra sidan alla Sveriges gränser. Den som vill ha
fakta om dessa läger kan få dem genom att läsa SVENSKA KONCENTRATIONSLÄGER I
TREDJE RIKETS SKUGGA av Tobias Berglund och Niclas Sonnerteg. Det var
nödvändigt för Sverige att hålla vissa personer under uppsikt. Det är bara
fånigt av Sjöstedt att nämna svenska interneringsläger i sammanhanget.
Transportförbud för vissa tidningsupplagor ansågs av
samlingsregeringen nödvändiga för att söka hålla Sverige utanför kriget och
detsamma gällde förberedelse till att snabbt kunna proklamera partiförbud för
landsförrädiskt politiskt parti.
Jan Myrdal visar
sig som vanligt djupt förolämpad och missförstådd. Han tycker sig ju finnas på
ett oändligt högre intellektuellt plan än Kjell Albin Abrahamson (liksom alla
andra). Om Abrahamsons senaste bok skriver han:
… Som en av de
politiskt betydelsefulla på Sveriges Radio, en mångårig resenär speciellt i
Östra Europa borde hans texter om ”kommunister, kryptokommunister och
antikommunister” vara av intresse. Men det är inte så. De är blott
symptomatiska. Det som handlar om mig och mitt arbete saknar konkretion. Det
går inte att på ett fruktbart sätt ens polemisera mot det. …
Jan Myrdal lägger ner en hel del arbete på att kommentera
och bemöta en bok, som han säger inte är av intresse, bara symptomatisk, sakna
konkretion och inte gå att polemisera emot. Sedan sätter han igång att
polemisera, men jag kan ju inte gärna här citera alla hans långa utläggningar.
Han talar i alla fall om att skälet till att han inte kan polemisera mot KAA
är:
… inte att hans
politiska hållning och ideologi är mig främmande. Sådant borde inte störa.
… inte heller att han
då och då under åren skrivit angrepp på mig. Eller ens att det var han som
ansvarig på Sveriges Radio såg till att jag inte fick läsa hela
”Barndomsserien” i radio efter framgången med ”Barndom”. Det trots att det
varken fanns litterära eller på annat sätt radiosakliga skäl till detta utan
att hans beslut styrdes enbart hans privata känslomässiga motvilja mot mig. Men
sådant låter jag inte påverka mig. …Nej vi kan se det!
… Skälet ligger i hans
ord. Stilen, den apoplektiska där orden då och då står ut som fradga på sidorna
kan vara irriterande men den är han inte ensam om. …
Abrahamsons värsta illdåd är tydligen att han som chef på
Sveriges Radio inte lät Jan Myrdal läsa hela ”Barndomsserien” i radio för
svenska folket, utan endast ”Barndom”. Jag kan försäkra Jan Myrdal att vi var
många lyssnare som tyckte så synd om honom.. Givetvis undrade vi också hur det
skulle gå för lille Jan? Men det informerades vi ju om senare på många olika
sätt. Detta faktiskt skrivet utan minsta spår av fradga.
Abrahamson är en känd och allmänt mycket initierad och
uppskattad radioröst. Under många år har han informerat oss om livet bakom
”kommunisternas mur” genom Europa. De som inte så noga följt vad som hände
bakom Europamuren kunde ändå höra Abrahamson. En hel del skiljer nazimen från
kommunismen, men det finns ännu mer som förenar och det visar Abrahamsson. Båda
fängslade eller avrättade sina politiska motståndare då de tagit makten.
Straffarbetsläger eller döden omedelbart kunde vara
straffet, då någon yttrat sig kritiskt om respektive parti eller dess ledare.
De var båda duktiga i democide, som jag tidigare visat. Nazisterna var dock
nästan dubbelt så duktiga genom att man industrialiserade verksamheten. De fick
dock bara 12 år till förfogande. De sovjetiska kommunisterna tilläts av övriga
världen att döma laglöst och utöva democide under hela sju årtionden.
Apoplektisk är definitivt inte Abrahamsons stil, vilket kan
vara förvånansvärt, när han skriver om Jan Myrdal. Jan Myrdal har länge
förnekat Röda khmerernas folkmord i Kambodja och inbillat många att tro att det
är illvilliga sagor, men bevisen är överväldigande.
Forum för levande historia har på svenska regeringens
uppdrag redogjort för kommunismens brott mot mänskligheten i såväl Kina som
Sovjetunionen och Kambodja. Det hela redovisades i en bok som gavs ut 2008. Den
kunde utan kostnad rekvireras av oss alla och borde, liksom motsvarande bok om
nazismen, användas i svenska skolors historieundervisning.
KAA skriver i sin bok: ”Enligt en Demoskopundersökning från
2007 vet 95 procent av de svenska skolbarnen vad Auschwitz står för. Det är bra
men siffran ska upp till 100 procent. Däremot är det oroväckande att 90 procent
av eleverna inte vet vad Gulag representerar. Hela 40 procent av svenska
skolungdomar anser att kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen.
Ungefär lika många tror att det totala antalet offer för
kommunismen är en miljon eller färre,
8 procent tror att kommunismens offer är färre än
10 000 världen över under hela 1900-talet.” Jag har skrivit det förr: Den svenska skolan
har varit i fritt fall sedan 1950 och genom socialistisk skolpolitik. Ingen
skall vara duktigare än någon annan i skolan.
KAA skriver också: ”Självfallet
finns stora skillnader mellan den röda och bruna ideologin, men mer förenar än
skiljer dem åt. Nazism och kommunism är inte enäggstvillingar, snarare syskon.
Den största likheten är att individen är helt underordnad staten som är lika
med ideologin. Här finns skrämmande paralleller med islamismen.” Perfekta
funderingar, eller hur Jan Myrdal?
Naturligtvis kan inte Jan Myrdal låta bli att nämna att KAA
en tid funnits redovisad som informatör i Rosenholzkartoteket. Där finns
tydligen en hel bunt oskyldiga svenskar redovisade som informatörer och KAA var
ett par år anställd vid Polska rundradion, varför det säkerligen fanns polska
skäl att KAA ovetande notera honom som informatör.
”KAA förfäktar
tydligen att TDR:s ambassad i Stockholm av något skäl blott diktat upp hans
agenthistoria i något sammanhang”, skriver Jan Myrdal, och nu blir
plötsligt KAA befordrad till agent d.v.s. spion.
Jan Myrdal fortsätter: ”Avgörande
är att det helt enkelt inte går att lita på något Abrahamsson skriver. Jag tar
ett textexempel. På sidan 18 avslutas kapitlet med orden: ”Den kommunistiska
ledningen i Östtyskland såg aldrig judeutrotningen som ett centralt trauma
under Hitlertiden.” Detta sakpåstående kan kontrolleras.
Den som går till
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek kan där finna de två omfångsrika volymerna
”Sachwörterbuch der Geschichte Deutschlands und der deutschen Arbeiterbewegung”
från Dietz Verlag, Berlin 1969 och 1970 som är den mest officiösa redogörelse
för den syn på Tysklands senare historia som kännetecknade ”den kommunistiska
ledningen i Östtyskland”. De innehåller ordentliga texter med ordentliga
källhänvisningar om antisemitismen, Nürnberglagarna, Nürnbergrättegången,
”Judenverfolgung” och massmord. Kjell Albin Abrahamson har i sak fel.”
Låt mig då bara nämna att Diez Verlag var det Östtyska
kommunistiska partiets, SED:s förlag, (eg. enhetspartiets) som gav ut
kommunistiska propagandistiska alster. Jag är säker på att KAA har rätt och inte
Jan Myrdal. Jan Myrdal är ju helt uppenbart inte det minsta källkritisk då
källan är kommunistisk. Men det vet vi ju sedan gammalt.
Sedan anklagar Jan Myrdal KAA för att skriva vanligt blague,
alltså något falskt eller humbugartat i ett par meningar som lyder: ”Antisemitismen är både en brun och en röd
ideologi. Det är också därför som tokhögern och avgrundsvänstern samarbetar så
bra i hatet mot Israel.”
Jan Myrdal skriver vidare: Hans skrivsätt i den första meningen omöjliggör en verklig diskussion
om hur Sovjetunionens armé tvangs ingripa mot den polska antisemitismen vid
krigets slut och hur den antisemitismen, nu i kommunistisk drapering, där åter
blossade upp 1967. Den andra meningen döljer en verklig fråga om sionismens
historia och det verkliga storpolitiska spelet såväl kring staten Israels
grundande som dess senare expansionspolitik. Suddigheten omöjliggör diskussion
i sak.
Jag förstår så väl att Myrdal har svårt att i sak bemöta det
KAA skriver, det han skriver är ju helt
rätt i sak. Man kan möjligen tillägga att antisemitismen under stalinepoken
gick i vågor i Ryssland, medan den var permanent bland polackerna.
För att göra en lång historia väldigt kort, så ”jagades”
judarna en gång i tiden ut ur Spanien och många av dem hamnade i Ryssland. Då
ryssarna tyckte att de blev för många och framgångsrika kom tsartidens
judepogromer.
De blev förskräckliga och än en gång flyttade många judar,
denna gång i stor utsträckning till Polen (en mindre del även till Sverige). Nu
är vi komna till tiden för världskrigen och antisemitismen frodades särskilt
hos polackerna, men fanns även i en del svenska kuststäder, t.ex. i Sundsvall.
Jag lärde mig som barn att judarna hade stora näsor, många
var smutsiga och till yrket var de från Ryssland kommande ofta skräddare. De
antisemitiska stämningarna i Sverige frodades under 1800-talet och början
1900-talet. 1945, då vi informerats, blev svenskarnas inställning i stället
djup medkänsla.
Stalin lät gärna arrestera judar, varefter många av dem inte
sågs till. Ett utstickande exempel är när han skickade Molotovs hustru, som var
judinna, till Gulag. Molotov älskade sin hustru innerligt och var hela livet
djupt trogen både sin hustru, som han visste var oskyldig, och Stalin.
Märkligt, kan man tycka!
En lärare jag hade senare i livet var inbiten antisemit. Han
hade tysk diplomingenjörsutbildning och svarade på trettiotalet för utbyggnaden
av Warszawas telefonstation. Den tiden var han inneboende hos en judisk familj.
En tid han tyckte bekräftade vad han tidigare lärt sig om judar. Men, sa han,
de är mycket renliga
Stalins sista angrepp på judarna var då han lät arrestera
och åtala sju mycket framstående judiska läkare för mordplaner mot det
kommunistiska toppgarnityret i Moskva. Stalin dog innan de hunnit dömas. Efter
Stalins död förklarades de snabbt oskyldiga och släpptes fria att åter vårda
sig om gräddan av Moskvas ålderstigna kommunistpampar.
Fradgan stänker väl om den intellektuellt så oerhört
högtstående Jan Myrdal när han skriver om KAA: ”… Hans skriverier befinner sig blott ute i dunklet mitt mellan
pissränneskribenternas och en sådan traditionellt svensk akademikers som
Kristian Gerner. Att Abrahamson i januari 2014 promoverades till hedersdoktor
vid Uppsala universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten är dock intressant
och säger rätt mycket om den intellektuella nivån i fasterlandet vårt.” ”Fasterlandet”
är inte en felskrivning. Bara ett ord med extra fradga.
Jan Myrdal och jag är jämngamla. Jag är 3 månader äldre,
annars har vi nog inte något gemensamt. Jag kan faktiskt inte påminna mig att
ha läst något mera omfattande litterärt alster av honom, trots att det finns
många. Däremot har jag läst en del om honom, det kan ingen undgå. Redan Per
Albin Hansson såg honom som ett problem, medan massmördare som Mao Tse-Tung och
Pol Pot säkert gillade honom.
Trösklar, trappsteg och andra problem
Det här är en bild tagen några dagar efter det att jag ramlat i groventrén hemma och dammat pannan i stengolvet. Numera är jag väldigt försiktig då jag skall passera trösklar och trappsteg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)