söndag 28 januari 2018

Noggrann förberedning i allt.

Ni som har läst Sandarnegubbens blogg har nog förstått att det låg mycket arbete bakom skriverierna. Här är ett exempel på hur en bok kunde se ut efter att han läst den. Det finns över två tusen böcker i biblioteket, både fack- och skönlitteratur.


fredag 26 januari 2018

torsdag 25 januari 2018

Sandarnegubben har tystnat.

Nu blir det tyvärr inga fler av de gediget undersökta och välskrivna artiklar som många av er har vant er vid att läsa här. Vår pappa Bertil Lehman somnade sakta in under natten till 30 december. Det hade ju med tiden blivit färre och färre inlägg. Han hade helt enkelt inte energi nog att fortsätta med skrivandet. Vi kan inte ens börja att förklara hur mycket han uppskattade alla besökare på bloggen, och speciellt de som tog tiden att kommentera. Han hade ju i ganska många år dragits med flera allvarliga sjukdomar. Lägg därtill att hans fru av sextioåtta år gick bort förra året. Ett av hans få återstående glädjeämnen i livet var att få utrycka sej på det här forumet, och som sagt, ännu mer när han vick gensvar genom kommentarer. Tack för att ni hjälpte bringa honom lite glädje. Nu begravs han fredagen den 26 januari klockan 13.00 vid Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn.
 
Lennart Lehman och Ann-Christin Jonsson Lehman

tisdag 19 december 2017

Kära Vänner!
Gubben är i mycket dåligt skick när han på detta sätt, och endast detta sätt, önskar Er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År, liksom all lycka i framtiden!

Dear friends!

The old man is in very bad condition when he in this way, and only this way, wishes you all a really good Christmas and a Happy New Year, like all happiness in the future!

fredag 24 november 2017

Nyhetsorganet Facebook


Här kommer mer för alla Facebookälskare.
2014 hade Söderhamns-Kuriren en artikel om Karin Forslund, som fallit och slagit sig illa på ett servicehem. Hon hade inte kallat på personal när hon behövde hjälp med vissa bestyr, därför att hon visste att personalen hade mer att göra än vad de egentligen mäktade.

En bild av en blåslagen Karin bifogades. Artikelrubriken var Karin gav äldrevården ett ansikte.  Karin dog tyvärr en kort tid senare. I maj 2015 använde jag bilden av den blåslagna Karin i ett blogginlägg om brister i Söderhamns äldreomsorg och planerna för en bandyhall i Söderhamn. En bild av mig själv blåslagen tillfogades, jag har ju själv en historia med många fall, som jag i tidigare inlägg redogjort för. Att Karin en kort tid efter sitt fall avlidit visste jag inte. Min källa var den pålitliga Söderhamns-Kuriren, ett noga kontrollerat pressorgan.


Hur redovisades då det hela i ditt nyhetsorgan, Facebook?
Jo, i augusti 2016 fanns ett inlägg med samma bild av Karin. Det löd: Pensionären Anna 87 år från Stigtomta. Rånad och misshandlad för andra gången på ett år av hitresta rumänska romer. Inlägget fick givetvis stor spridning bland Facebooks hängivna läsare.

2017 finns bilden av den sedan länge avlidna Karin där igen i Facebook. Nu med texten: Stina 85 år blev misshandlad och rånad av tre asylinvandrare i Jordbro utanför Stockholm. En korkad kommentar, korkad därför att vederbörande så uppenbart tror på vad hen läser i Facebook. Den lyder: Hur kan man ge sig på en gammal käring?

Igår kväll, eller kanske var det i förrgår kväll, rasade jag ihop på köksgolvet igen. Jag skadade mig inte det ringaste, men blev liggande likt en skalbagge som hamnat på rygg.
Jag försökte under en stund att resa mig med hjälp av en stol, men det verkade dömt att misslyckas och jag tryckte på mitt larm, som sitter som en klocka på höger handled.

Medan jag väntade fortsatte jag med mitt klätrande på stolen och envis som jag är så lyckades jag till slut komma upp just då hjälp anlände. Det är förunderligt, att jag inte lyckats slå ihjäl mig.




torsdag 2 november 2017

Två nöjsamma herrar,


Det är med nöje jag då och då kan läsa ett par ålderstigna herrars insändare i lokaltidningen Söderhamns-Kuriren, där de tvistar om Guds existens. Jag har nu varit bosatt i Söderhamn i 13 år och jag har en känsla av att de båda herrarnas tvist är minst lika gammal. Den ene av dem ser anledning ta upp ämnet och den andre hakar omedelbart på.

Den ene är pensionerad pastor och tydligen nära nog som man säger bokstavstroende. Den  andre är f.d. militär, rektor och skolchef, men båda har studerat bibeln ingående. Den senare har också sammanställt en bok, där han efter ingående bibelstudier ifrågasätter evangeliernas överensstämmelse med de historiska händelserna på Jesu tid.

Under sina bibelstudier förfärades han också av Moseböckernas blodiga historier och den moral som beskrivs i dem. Studierna resulterade i en bild av Jesus som en illusionist med psykopatiska drag och han fördes allt längre bort från den kristna tron. Han insåg att ”Gud skapade inte människan, människan skapade sin Gud.”

Pastorn är däremot djupt troende och den andres argument mot kristen tro rinner av honom som då man häller vatten på en gås. Jag vet inte, men känner mig ganska säker på, att han inte accepterar den evolution sedan miljarder år som vetenskaperna numera enats om. Den som kommit fram till att homo sapiens för 70 000 år sedan ännu var ett oskäligt djur i Afrika, men att då startade den kognitiva revolutionen och kulturer började uppstå.

Sedan gick det fort. Jordbruksrevolutionen kom för ca 12 000 år sedan och den vetenskapliga revolutionen satte fart för bara 500 år sedan. Just nu kan vi alla konstatera att den tekniska utvecklingen går väldigt snabbt och inom elektroniken skenar den.

Detta till trots finns det människor som fortfarande tror på Bibelns skapelseberättelse och att Gud skapade världen för sex tusen till tio tusen år sedan. Det hjälper inte hur många miljontals år gamla fossiler våra vetenskapsmän och kvinnor skrapar fram ur jorden. Särskilt vanligt är det bland protestantiska frikyrkopastorer att man även förkastar evolutionen som Guds redskap för att skapa människan.

Nästan häften av de amerikanska församlingsledarna tror att jorden är 6 000 år gammal och i det upplysta USA kan man t.o.m. hitta museer som förfäktar att dinosaurier och människor under den tiden levt jämsides på jorden. Några bevis liknande våra fossiler kan man givetvis inte prestera, men vad spelar det för roll då tron är stark?

Under lång tid betraktades människan som så överlägsen djuren att alla försök att beskriva henne i zoologiska termer mötte hårt motstånd. Antydningar om anatomiskt släktskap mellan mänskliga varelser och djur mottogs med indignation och avsky.  Nu vet vi att människan är ett djur bland andra.

Jag minns en gammal historia som naturligtvis lär vara sann, men i alla fall är typisk för en förgången tid och gäller en prästfru som yttrar sig med anledning av Darwins teorier om människans ursprung.
 ”Släkt med aporna? Kära du, vi får verkligen hoppas att det inte är sant. Men om det skulle vara sant får vi hoppas att det inte blir allmänt känt.”

Idag vet vi att vi (sapiens) under tolv tusen år varit den enda människoarten på jorden. Så det är inte så konstigt kanske att vi sett oss som unika. Dessförinnan fanns emellertid fler arter av människa (homo). För tolv tusen år sedan dog arten homo Floresiensis ut och vi (sapiens) blev ensamma kvar i släktet homo. För 28 tusen år sedan dog homo Neanderthalensis  ut efter att ha funnits i drygt 320 000 år. Vår egen art, sapiens, uppstod för 200 000 år sedan.


Carl von Linnés berömda system talar om art, släkte och familj och vi tillhör arten sapiens, släktet människa och familjen apmänniska. Människans nu levande närmaste släkting är schimpansen. Schimpansen är närmare släkt med människan än med gorillan, som är vår efter schimpansen närmaste släkting. Därefter följer bland andra den trevliga babianen.

lördag 14 oktober 2017

Nu är det illa


Under minst fjorton dagar har jag funderat över ett inlägg här i bloggen, bestämt mig för hur dispositionen skall se ut och vad jag absolut inte får glömma att skriva. Jag har samtidigt varit svagt medveten om att jag tidigare skrivit något i ämnet. Så idag bestämde jag mig för att ta reda på vad jag skrivit i ämnet, skrev ”homo sapiens” i sökrutan i bloggens övre vänstra hörn och klickade ”Enter”.

Fram kommer mitt inlägg, Om människan från den 10 maj 2017, som visar sig vara skrivet med en disposition nära den jag just funderat ut för nytt inlägg. Tablå! Men ämnet, Homo sapiens, är outtömligt. Man kan t.ex. skriva hur mycket som helst om olika skeden av människosläktets och arternas utveckling/avveckling.

Men inget har blivit skrivet. Jag sätter mig vid datorn för att skriva, men i stället samlas alla tankar kring Birgit och 68 år av samliv med henne, som nu plötsligt har upphört och saknaden gör sig ständigt påmind. Jag har ett par gånger tagit fram minnesboken som begravningsbyrån sammanställt, och då börjar jag gråta.

Att gråta känns skönt, befriande på något sätt. Jag hade väl glömt hur det kunde kännas, men nu också på något sätt befriande, som en fin privatsak för Birgit och mig. Jag saknar henne och ibland tycker jag mig se henne i ögonvrån och tittar däråt innan jag inser att hon inte längre finns. På samma sätt hör jag henne då och då.

Däremot hör jag inte något från släkt och vänner. Det var visserligen Birgit som skötte våra kontakter med släkt och vänner, jag hör ju så illa och telefonen gick tidvis varm. Men nu är telefonen lika död som Birgit. Å andra sidan är det inte alltid jag hör när den ringer.

Tiden har gått, den 18 september publicerades mitt senaste inlägg och idag är det den 14 oktober. Då jag vaknade i morse var det till min stora besvikelse. Ja, jag har nog aldrig känt mig så besviken över något och tro för all del inte att jag skämtar. Livet har för mig blivit en räcka små och stora olyckshändelser, som då jag knuffar ner ett glas som krossas mot golvet eller jag själv faller och dunkar huvudet i golvet.

Eller som exempel då jag åt frukost i dag vid 14-tiden ideligen somnade över filtallriken och doppade hakan, med ganska långt blivet skägg, i filtallriken. Jag behöver alltid ha en bunt hushållspapper i närheten då jag äter.

Jag sitter vanligen vid spisen med köksfläkten på mellanfart och kedjeröker medan jag läser dagstidningarna eller gör något annat t.ex. bara sover. I går när jag satt där vaknade jag av att fingrarna kommit för nära elden jag tänt i handduken som hänger över handtaget till ugnsluckan. Elden hade jag tänt genom att sätta cigarettglöden mot handduken som brann ganska bra och inte var helt lättsläckt.

Det kan vara rätt intressant att se hur mina besökare från hemtjänsten reagerar inför den skräphög som varje dag samlas framför spisen. Det kan var cigarettaska, under sömnen tappade brinnande cigaretter (de gör ingen skada på klinkersgolvet) som, kak- eller matsmulor och annat. En del sopar upp där, andra frågar om jag vill att de sopar och andra undviker att se på soporna, men en av dem tar t.o.m. fram svabben och svabbar.


Klockan är nu tjugo över åtta på kvällen och jag upptäcker att det är dags för medicinintag, men också att jag glömt den medicin jag skulle ta efter middagen. Å andra sidan har jag ju under hela dagen bara ätit en tallrik fil. Då jag snart lagt in det här inlägget är det alltså hög tid för lite av varje. Jag tror jag väljer kåldolme i dag och hoppas att inte glömma dagens warandos.