fredag 24 november 2017

Nyhetsorganet Facebook


Här kommer mer för alla Facebookälskare.
2014 hade Söderhamns-Kuriren en artikel om Karin Forslund, som fallit och slagit sig illa på ett servicehem. Hon hade inte kallat på personal när hon behövde hjälp med vissa bestyr, därför att hon visste att personalen hade mer att göra än vad de egentligen mäktade.

En bild av en blåslagen Karin bifogades. Artikelrubriken var Karin gav äldrevården ett ansikte.  Karin dog tyvärr en kort tid senare. I maj 2015 använde jag bilden av den blåslagna Karin i ett blogginlägg om brister i Söderhamns äldreomsorg och planerna för en bandyhall i Söderhamn. En bild av mig själv blåslagen tillfogades, jag har ju själv en historia med många fall, som jag i tidigare inlägg redogjort för. Att Karin en kort tid efter sitt fall avlidit visste jag inte. Min källa var den pålitliga Söderhamns-Kuriren, ett noga kontrollerat pressorgan.


Hur redovisades då det hela i ditt nyhetsorgan, Facebook?
Jo, i augusti 2016 fanns ett inlägg med samma bild av Karin. Det löd: Pensionären Anna 87 år från Stigtomta. Rånad och misshandlad för andra gången på ett år av hitresta rumänska romer. Inlägget fick givetvis stor spridning bland Facebooks hängivna läsare.

2017 finns bilden av den sedan länge avlidna Karin där igen i Facebook. Nu med texten: Stina 85 år blev misshandlad och rånad av tre asylinvandrare i Jordbro utanför Stockholm. En korkad kommentar, korkad därför att vederbörande så uppenbart tror på vad hen läser i Facebook. Den lyder: Hur kan man ge sig på en gammal käring?

Igår kväll, eller kanske var det i förrgår kväll, rasade jag ihop på köksgolvet igen. Jag skadade mig inte det ringaste, men blev liggande likt en skalbagge som hamnat på rygg.
Jag försökte under en stund att resa mig med hjälp av en stol, men det verkade dömt att misslyckas och jag tryckte på mitt larm, som sitter som en klocka på höger handled.

Medan jag väntade fortsatte jag med mitt klätrande på stolen och envis som jag är så lyckades jag till slut komma upp just då hjälp anlände. Det är förunderligt, att jag inte lyckats slå ihjäl mig.




torsdag 2 november 2017

Två nöjsamma herrar,


Det är med nöje jag då och då kan läsa ett par ålderstigna herrars insändare i lokaltidningen Söderhamns-Kuriren, där de tvistar om Guds existens. Jag har nu varit bosatt i Söderhamn i 13 år och jag har en känsla av att de båda herrarnas tvist är minst lika gammal. Den ene av dem ser anledning ta upp ämnet och den andre hakar omedelbart på.

Den ene är pensionerad pastor och tydligen nära nog som man säger bokstavstroende. Den  andre är f.d. militär, rektor och skolchef, men båda har studerat bibeln ingående. Den senare har också sammanställt en bok, där han efter ingående bibelstudier ifrågasätter evangeliernas överensstämmelse med de historiska händelserna på Jesu tid.

Under sina bibelstudier förfärades han också av Moseböckernas blodiga historier och den moral som beskrivs i dem. Studierna resulterade i en bild av Jesus som en illusionist med psykopatiska drag och han fördes allt längre bort från den kristna tron. Han insåg att ”Gud skapade inte människan, människan skapade sin Gud.”

Pastorn är däremot djupt troende och den andres argument mot kristen tro rinner av honom som då man häller vatten på en gås. Jag vet inte, men känner mig ganska säker på, att han inte accepterar den evolution sedan miljarder år som vetenskaperna numera enats om. Den som kommit fram till att homo sapiens för 70 000 år sedan ännu var ett oskäligt djur i Afrika, men att då startade den kognitiva revolutionen och kulturer började uppstå.

Sedan gick det fort. Jordbruksrevolutionen kom för ca 12 000 år sedan och den vetenskapliga revolutionen satte fart för bara 500 år sedan. Just nu kan vi alla konstatera att den tekniska utvecklingen går väldigt snabbt och inom elektroniken skenar den.

Detta till trots finns det människor som fortfarande tror på Bibelns skapelseberättelse och att Gud skapade världen för sex tusen till tio tusen år sedan. Det hjälper inte hur många miljontals år gamla fossiler våra vetenskapsmän och kvinnor skrapar fram ur jorden. Särskilt vanligt är det bland protestantiska frikyrkopastorer att man även förkastar evolutionen som Guds redskap för att skapa människan.

Nästan häften av de amerikanska församlingsledarna tror att jorden är 6 000 år gammal och i det upplysta USA kan man t.o.m. hitta museer som förfäktar att dinosaurier och människor under den tiden levt jämsides på jorden. Några bevis liknande våra fossiler kan man givetvis inte prestera, men vad spelar det för roll då tron är stark?

Under lång tid betraktades människan som så överlägsen djuren att alla försök att beskriva henne i zoologiska termer mötte hårt motstånd. Antydningar om anatomiskt släktskap mellan mänskliga varelser och djur mottogs med indignation och avsky.  Nu vet vi att människan är ett djur bland andra.

Jag minns en gammal historia som naturligtvis lär vara sann, men i alla fall är typisk för en förgången tid och gäller en prästfru som yttrar sig med anledning av Darwins teorier om människans ursprung.
 ”Släkt med aporna? Kära du, vi får verkligen hoppas att det inte är sant. Men om det skulle vara sant får vi hoppas att det inte blir allmänt känt.”

Idag vet vi att vi (sapiens) under tolv tusen år varit den enda människoarten på jorden. Så det är inte så konstigt kanske att vi sett oss som unika. Dessförinnan fanns emellertid fler arter av människa (homo). För tolv tusen år sedan dog arten homo Floresiensis ut och vi (sapiens) blev ensamma kvar i släktet homo. För 28 tusen år sedan dog homo Neanderthalensis  ut efter att ha funnits i drygt 320 000 år. Vår egen art, sapiens, uppstod för 200 000 år sedan.


Carl von Linnés berömda system talar om art, släkte och familj och vi tillhör arten sapiens, släktet människa och familjen apmänniska. Människans nu levande närmaste släkting är schimpansen. Schimpansen är närmare släkt med människan än med gorillan, som är vår efter schimpansen närmaste släkting. Därefter följer bland andra den trevliga babianen.

lördag 14 oktober 2017

Nu är det illa


Under minst fjorton dagar har jag funderat över ett inlägg här i bloggen, bestämt mig för hur dispositionen skall se ut och vad jag absolut inte får glömma att skriva. Jag har samtidigt varit svagt medveten om att jag tidigare skrivit något i ämnet. Så idag bestämde jag mig för att ta reda på vad jag skrivit i ämnet, skrev ”homo sapiens” i sökrutan i bloggens övre vänstra hörn och klickade ”Enter”.

Fram kommer mitt inlägg, Om människan från den 10 maj 2017, som visar sig vara skrivet med en disposition nära den jag just funderat ut för nytt inlägg. Tablå! Men ämnet, Homo sapiens, är outtömligt. Man kan t.ex. skriva hur mycket som helst om olika skeden av människosläktets och arternas utveckling/avveckling.

Men inget har blivit skrivet. Jag sätter mig vid datorn för att skriva, men i stället samlas alla tankar kring Birgit och 68 år av samliv med henne, som nu plötsligt har upphört och saknaden gör sig ständigt påmind. Jag har ett par gånger tagit fram minnesboken som begravningsbyrån sammanställt, och då börjar jag gråta.

Att gråta känns skönt, befriande på något sätt. Jag hade väl glömt hur det kunde kännas, men nu också på något sätt befriande, som en fin privatsak för Birgit och mig. Jag saknar henne och ibland tycker jag mig se henne i ögonvrån och tittar däråt innan jag inser att hon inte längre finns. På samma sätt hör jag henne då och då.

Däremot hör jag inte något från släkt och vänner. Det var visserligen Birgit som skötte våra kontakter med släkt och vänner, jag hör ju så illa och telefonen gick tidvis varm. Men nu är telefonen lika död som Birgit. Å andra sidan är det inte alltid jag hör när den ringer.

Tiden har gått, den 18 september publicerades mitt senaste inlägg och idag är det den 14 oktober. Då jag vaknade i morse var det till min stora besvikelse. Ja, jag har nog aldrig känt mig så besviken över något och tro för all del inte att jag skämtar. Livet har för mig blivit en räcka små och stora olyckshändelser, som då jag knuffar ner ett glas som krossas mot golvet eller jag själv faller och dunkar huvudet i golvet.

Eller som exempel då jag åt frukost i dag vid 14-tiden ideligen somnade över filtallriken och doppade hakan, med ganska långt blivet skägg, i filtallriken. Jag behöver alltid ha en bunt hushållspapper i närheten då jag äter.

Jag sitter vanligen vid spisen med köksfläkten på mellanfart och kedjeröker medan jag läser dagstidningarna eller gör något annat t.ex. bara sover. I går när jag satt där vaknade jag av att fingrarna kommit för nära elden jag tänt i handduken som hänger över handtaget till ugnsluckan. Elden hade jag tänt genom att sätta cigarettglöden mot handduken som brann ganska bra och inte var helt lättsläckt.

Det kan vara rätt intressant att se hur mina besökare från hemtjänsten reagerar inför den skräphög som varje dag samlas framför spisen. Det kan var cigarettaska, under sömnen tappade brinnande cigaretter (de gör ingen skada på klinkersgolvet) som, kak- eller matsmulor och annat. En del sopar upp där, andra frågar om jag vill att de sopar och andra undviker att se på soporna, men en av dem tar t.o.m. fram svabben och svabbar.


Klockan är nu tjugo över åtta på kvällen och jag upptäcker att det är dags för medicinintag, men också att jag glömt den medicin jag skulle ta efter middagen. Å andra sidan har jag ju under hela dagen bara ätit en tallrik fil. Då jag snart lagt in det här inlägget är det alltså hög tid för lite av varje. Jag tror jag väljer kåldolme i dag och hoppas att inte glömma dagens warandos.

måndag 18 september 2017

Sluta bjuda in all världens muslimer till Sverige


Sverige skall naturligtvis liksom andra länder ta emot flyktingar, men inte urskillningslöst för permanent bosättning. I ett normalfall skall de återvända så snart detta kan ske utan risk. Det skall inte heller vara så att Sverige tar emot oproportionellt fler flyktingar än andra europeiska stater. Det var det. Är jag rasist nu?

Våra religioner är inte bara till välsignelse. Då våra media kommit in på ämnet har man under lång tid beträffande islam tassat fram med största försiktighet. Religionen har under lång tid framställts som mjuk och fredlig, varför muslimer alltid kan välkomnas till vårt land. Men islam är på många sätt en otäck religion, särskilt radikala varianter av den.

Islam är inte bara religion, man har också gjort det till lag, något som inte varit helt lätt eftersom varken Koranen eller sunna (Muhammeds föredöme) innehåller några lagtexter. Bara 30 av Koranens 6 200 verser handlar om brott och straff, bara ca 350 innehåller något som kan kallas lagtext och hälften av detta avser dessutom religiösa ritualer.

Koranen och sunna måste tolkas för att kunna ge lagtext och denna tolkning utför de rättslärda som kanske kan Koranen utantill och väl känner sunna men i övrigt är närmast obildade. Beslut fattar de i konsensus, men det finns många grupper rättslärda och domsluten blir därefter.

Kristna trodde förr att Gud skapat kvinnan för att mannen skulle få sällskap, någon att prata med och ha behag av. Ungefär där är rättrogna muslimer idag. I varje fall på landsbygden i t.ex. Iran förekommer i vår tid stening av otrogna kvinnor, ett monstruöst sätt att tillämpa dödsstraff.

Islam värderar många gånger inte människoliv särskilt högt. Det ser vi på hur IS agerat i Syrien, Irak och nu även Europa tillsamman med alla andra islamistiska terrororganisationer. Där man urskillningslöst dödar män, kvinnor, barn och varandra. Sunnimuslimer dödar shiamuslimer och tvärt om.


De som nu ivrar för att ta emot alla muslimska flyktingar och låta dem stanna har kanske inte klart för sig att bland alla flyktingar finns sådana som varit inblandade i terrordåd, stridit för IS eller andra terrorgrupper, eller är presumtiva terrorister. Vi behöver inte nödvändigtvis låta göra ett syriskt, irakiskt eller Afghanistanskt problem bli ett svenskt problem.

lördag 9 september 2017

Det är så lite man förstår


Jag går rakt på sak. En del religioner och sekter bekymrar mig. Det gäller t.ex. Bokens tre, kristendomen, islam och judendomen. Jag vill gärna se mig som kristen, men Bibeln ser jag som stor sagolitteratur, hopsamlad och nedtecknad under de tre första seklerna av vår tideräkning, alltså för 1 700  ̶  2 000 år sedan. Hur och varför vårt universum uppstått vet vi människor egentligen inte, men vi jobbar på det.

Ett bekymmer för de kristna ser jag i de jag kallar tokkristna, de som blint tror på Bibelns bokstav. T.ex. att Gud skapat jorden på sju dagar, att detta skedde för ca 10 000 år sedan och att rovdjuren tillkom först efter syndafallet, men det är ett litet bekymmer jämfört med dagens stora bekymmer. Ett av de största är islam med islamismen.

Av någon anledning är det inte comme il faut att tänka på det sättet. I stället framhålls det ideligen att islam är en på alla sätt fredlig religion. Man skiljer på alla sätt islamister från islam precis som om inte islamister hade någon som helst koppling till islam. Men islamister är radikaliserade, starkt troende muslimer, motsvarande våra tokkristna.

Skillnaden är att islamisterna är terrorister och faktiskt tror att de uträttar en god gärning då de dödar så många otrogna de kan män, kvinnor och barn som intet ont gjort. Så tolkar många av de skriftlärda muslimerna koranen och andra muslimska skrifter. Sedan predikar en del mullor och imamer detta i en del, även svenska moskéer. Svenskarna har dålig koll på vad som sägs i moskéerna på arabiska. Vi har ju dessutom vår yttrandefrihet och håller hårt på den.

Ett problem som bör kunna ses är medias relativisering av mängden terrorns offer. I Expressen kunde man efter dåden i Spanien 2015 med många offer läsa att det dör 2 920 personer om året i Storbritannien när de pratar i mobiltelefon medan de kör bil. Exemplet svajar dessutom en aning eftersom officiell brittisk statistik säger att totalt 1 700 personer dog i trafiken 2015. Särskilt islamistiska terrordåd verkar utlösa den här typen av relativiseringar av islamskt/islamistiskt mördande. Olyckor är dessutom en sak och massmord en annan.

Fundamentalistisk religiös radikalisering blomstrade efter den arabiska våren. Detta i sekulära länder där religionen dessförinnan tydligt var på väg mot allt mindre betydelse. ”Våren” var från början en ungdomens rörelse för ett större mått av frihet, men urartade till motsatsen sunnitisk salfism, terror och mördande. Islamism var absolut ingen maktfaktor att tala om i Mellanöstern för ett halvsekel sedan.

Ett problem är att det inte finns någon politisk lösning på den islamistiska terrorn, ingen förhandlingslösning, ingen motpart att förhandla med. Inga geografiska områden eller andra politiska frågor att kompromissa om. Mordmaskinen IS har, tack och lov, snart inget markinnehav kvar, men har aldrig varit möjlig förhandlingspart.

De islamistiska terroristerna är inte någon avskild sammanslutning som enkelt kan fångas in, och fängslas. De rekryteras bland världens drygt 1,3 miljarder muslimer och där är stödet för organisationer som al-Qaida och IS oroväckande stort.

Den norske professorn i Mellanösternkunskap, Brynjar Lia, vid Oslo universitet har från  opinionsundersökningar i Mellanöstern och Nordafrika konstaterat att många miljoner människor där stödjer eller är positiva till muslimska grupper som al-Qaida eller IS. Mer än var tionde egyptier, jordanier, palestinier eller tunisier sympatiserar med al-Qaida enligt Brynjar Lia. Egypten har mer än 90 miljoner innevånare och där stödjer 15 procent al-Qaida, medan IS har stöd av närmare 10 procent. ”Jihadism in the Arab world after 2011. Explaining its expansion” (i ”Middle East policy council” 2016:4) av Brynjar Lia. I t.ex. Turkiet är stödet för al-Qaida lika stort.

Ett flertal opinionsundersökningar visar att stödet för militant islamism bland muslimer världen över oftast ligger från cirka 10 till 20 procent. I en studie från 2014 uppger drygt 20 procent av Bangladeshs huvudsakligen muslimska befolkning på mer än 160 miljoner att de är positiva till al-Qaida.

I Nigeria med över 180 miljoner är siffran 18 procent, Indonesien 15 procent. Hela 24 procent av Nigerias befolkning delar dessutom åsikten att självmordsbombningar i Islams namn ibland kan rättfärdigas  Enligt samma studie 24 procent i Egypten, 18 Procent i Turkiet, 18 procent i Malaysia och så vidare. Sympati för våldsbejakande islamism är alltså inget ovanligt fenomen även om majoriteten muslimer inte bejakar det.

Att radikal islamism har gott om anhängare i västvärlden kan vi se av en studie utförd av WZB Berlin Social Science Center från 2013. Man intervjuade 9 000 muslimer från sex västeuropeiska länder. Den visade att religiös fundamentalism inte är något marginellt fenomen. En majoritet ansåg till exempel att religiösa regler var viktigare än lagarna i det land där de levde.

Europas muslimer har nu också börjat kräva införande av sharialagar i Europeiska länder, ja detta har även varit på tapeten för muslimer i Sverige. Vi har naturligtvis all anledning att betacka oss för något sådant. Vi har redan fullt sjå att komma till rätta med det hedersvåld som flyktingar tagit med sig till vårt land.

Denna utbredda fundamentalism betyder naturligtvis inte att alla dessa människor är beredda att ta på sig ett bombbälte i morgon, men det antyder att terrorgrupperna har en god rekryteringsgrund både på hemmaplan i Mellanöstern och i övriga världen inklusive Sverige. Enligt Säpo finns nu i Sverige tusentals våldsbejakande islamer.

Jihadisterna har ingen fast punkt eller något område de behöver försvara. Efter utfört uppdrag eller efter ett eventuellt misslyckande omgrupperar de enkelt till annan plats. De är därför närmast omöjliga att besegra militärt och motståndaren måste satsa stort på underrättelseverksamhet, för att i tid kunna möta angrepp och detta är ingen enkel uppgift.

Den militanta islamismen har förklarat krig mot oss alla kristna, hinduer, judar, kvinnor, homosexuella och alla de miljoner muslimer som förkastar det islamistiska våldet. Sunnimuslimer terrorbekämpar dessutom shiamuslimer och tvärt om. Samtidigt förklarar många förståsigpåare att islam är en fredlig religion, vilket nu fler och fler börjat ifrågasätta. Ja, man kräver allt oftare att Europas gränser skall stängas för dessa flyktingar av vilka en alltför stor del visar sig vara eller blir militanta och terrorister.

Det finns en förfärande stor mängd muslimska terrororganisationer som välkomnar unga muslimer som börjar besöka moskén till fredagsbönen. De jag så här på rak arm kommer på är: IS, al-Qaida (flera), Talibaner (flera), Muslimska brödraskapet (slussar vidare), Hizbollah, Islamiska jihad, Jama´at-i-Islami, Javsh Muhammad, Takfir wa Hijra, Hamas, Abu Nidal, Al-Aqsa-martyrernas brigad, Palestinska Islamiska jihad (PIJ) och många andra.

Ja, jag erkänner. Med risk för att bli kallad rasist eller något annat fult tycker jag att det nu är hög tid att skicka tillbaka en hel del av de flyktingar som sökt sig till Sverige och som inte längre behöver vårt beskydd. Det är inte heller längre helt fel att bromsa eller stoppa tillflödet av invandrare vid våra gränser.

I stället bör man kanske börja fundera över vad Europa skall göra då en folkvandring på grund av klimatförändringen och ytterligare förhöjd temperatur med torka i Medelhavsländerna skjuter fart.

lördag 2 september 2017

Världens bästa skola, men med sämsta resultat


Nej, så illa är det naturligtvis inte, men illa är det i gamla Sverige. Tre svenska professorer och en doktorand i idé- och lärdomshistoria har skrivit en artikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Synen på kunskap är svenska skolans stora problem.” Lärarna har själva fått lära sig att se kunskap som något subjektivt och eleverna skall framför allt lära sig att söka information. Det synsättet måste förändras både för att höja resultaten och skapa mindre stress i skolan.

Ansvarigas förklaringar av problemen i svenska skolor blir en lång lista som ofta fixeras vid enskildheter, vilket ger lösningar i enskilda detaljer. Man siktar också in sig på kommunaliseringen av skolan, det fria skolvalet, invandringen, vinstdrivande aktörer och så vidare. Detta menar skribenterna är fel väg att gå och jag håller med dem.

Själv började jag skolan på 30-talet för 83 år sedan och avslutade skolgången på 50-talet, för att sedan bedriva självstudier en stor del av min tid. Mitt yrke är ju sådant (elektronikingenjör) att ständiga vidarestudier var ett krav. Under min aktiva tid gick vi exempelvis från elektroniska kretsar med elektronrör till frimärkesstora chips med komponenter som knappt syns för blotta ögat.

Hela min skoltid var det fråga om katederundervisning följd av föreläsningar vid KTH-kurser, kurser anordnade av våra stora elektronikföretag eller av FMV. Jag kom att engagera mig i skolpolitiken och följde därför med i skolans utveckling, särskilt under 1970- och 80-talen. Det kunde många gånger vara deprimerande. Flumskolan började några som kallade sig ”moderna pedagoger” successivt införa redan från 60-talet.

Man förbjöd en tid läxläsning, man lärde inte barnen multiplikationstabellen, skoldisciplin blev ett fult ord och barnen behöll mössan på i skolbänken utan att läraren kunde se till att den togs av. På 60-talet upptäckte barnen att man kunde sparka hål i masonitdörrarna till klassrummen, alltså gjorde man det eller klottrade på dem. Flumpedagogerna införde sina nyheter helt utan vetenskaplig grund, men som om förändringarna skulle vara självklara förbättringar.

Synen på kunskap har förändrats så att det i läroplanerna inte slås fast att vissa ämnen har delar som eleverna förväntas lära sig. Detta bland annat för att dessa kunskaper behövs för att kunna gå vidare i inlärningen och utveckla kreativitet. Kunskap ses som något subjektivt som uppstår av elevens egna sökande på framför allt Internet.

En av de tokigaste idéerna var och är att de unga eleverna själva skall planera och leda sin inlärning. Jag mötte idén hos en ung kvinna, socialdemokrat och sambo med ett kommunalråd på1980-talet. Det hela skulle kunna gälla även de riktigt små barnen. Idén finns fortfarande i läroplanen och är förödande för lärarauktoriteten och lärarnas legitimitet att bedöma elevers prestationer och sätta betyg.

Inför valet 2014 gick nuvarande utbildningsministern, Gustav Fridolin, ut i en debattartikel med rubriken ”Så räddar vi skolan på de 100 första dagarna”. Han har nu suttit i ledningen för den svenska skolan i tre år och skolan är som den är, fortfarande. Det blev som vanligt inte mer än ett ouppfyllt men dessutom fånigt politikerlöfte.

Det har konstaterats att svenska elevers läsförståelse blir mindre och mindre liksom förmågan till abstrakt tänkande, som är kopplat till den svaga läsundervisningen. Förskollärarna utbildades tidigare för att påbörja barnens läsundervisning, så är det inte längre, det är synd.

Det finns naturligtvis fortfarande en del duktiga, rent av skickliga lärare, värda högre löner än dagens, men de har blivit allt färre. Jag tror faktiskt att flertalet av dagens lärare inte ens är värda sin nuvarande lön. Det är ett dilemma. Ändå måste man se till att lärarna får bättre betalt, så att lärarhögskolorna fylls med elever som bättre lämpar sig för att utbilda våra barn och ungdomar. Det får inte vara så att inträdeskraven till lärarhögskolorna sättes lägre än i flertalet andra högskolor. Det skall naturligtvis vara tvärt om!


De fyra artikelförfattarna har skrivit boken ”Kunskapssynen och pedagogiken  ̶  varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas”. De föreslår där hur utvecklingen skall kunna vändas med en instruerande lärare med förväntningar på eleven. Jag har inte läst boken, men tror att många i skolan behöver läsa den.

måndag 28 augusti 2017

Ett livstecken


Jag skall snart börja skriva igen, men det dröjer lite. Förlusten av min älskade Birgit har gjort att jag ”tappat gnistan”, men hoppas att den åter skall infinna sig småningom. Vidare får jag en tid nu ha min son, Lennart, hos mig. Lennart är sedan många år bosatt i Ohio, USA, där han har sin familj, hustru Ka-Ron och sönerna Mattias i Los Angeles, Kalifornien, och Christian i Cincinnati, Ohio.

Ämnen att ventilera min ilska över saknas inte: Otillräckligt försvar, skola i ständig kris och allt sämre kunskaper, alla misslyckade politiker, polisbrist, sköterskebrist, bostadsbrist  o.s.v. i det oändliga. Man får ta sig en ordentlig funderare för att hitta något att glädjas över eller vara nöjd över.

Bristen på inlägg i min blogg den senaste tiden har, får man väl anta, gjort att besöken där blivit färre den senaste tiden, men hav tålamod. Jag kommer att återuppta skrivandet, även om det kommer att dröja en liten tid.

Ha det bra så länge.