söndag 23 juli 2017

Jag hatar Facebook



Pensionär är jag sedan 25 år, men jag har inte tid för FB. Jag började med en positiv inställning, men den ändrades snabbt i negativ riktning. Redan då jag hade så där 15-20 FB-vänner blev det för många. Jag kunde inte förstå varför N.N. trodde att alla vänner var djupt intresserade av NN:s dagliga rutinsysslor.

Redan när 5 – 6 vänner meddelat vad de ätit till middag att de är eller varit där eller där, att en syssling hälsat på eller att det tyvärr regnar, så börjar jag bli irriterad. Någon länkar en artikel från media till mig vilket, tror jag, betyder att detta medium börjar skicka mig uppgifter/rubriker till sina ”intressanta” artiklar. T.o.m. amerikanska medier skickar mig tips om vad jag bör läsa. Därtill kommer all reklam, som inte vill sluta att visa sig.

När jag ”rollar” har jag numera sida upp och sida ned med medias bilder på Trump, något jag minst av allt vill se! Facebook är också ett skvallermedium, som ställt till mycket elände över hela världen. Nyfikenhet är en värdefull egenskap hos människan. Men det finns också en otäck nyfikenhet och den frodas i Facebook, liksom ibland skryt

Jag hade nyligen ett inlägg om att min älskade Birgit lämnat oss i oändlig sorg och kunde konstatera att ett par vänner svarade omedelbart, innan jag hunnit lämna FB. När jag senare ville se vilka ytterligare som kommenterat, så hittade jag inte inlägget. Det hade försvunnit i ”bruset” av inlägg. Lärdom: Komplettera alltid med en stor bild, så kan du lättare återfinna det skrivna och kolla kommentarerna.

Här visualiserar jag mitt utseende ett par dagar efter min senaste kontakt med stenplattorna i hallen.


Jag är mottaglig för goda råd om FB, men inte i FB, där skulle de snabbt försvinna eftersom jag tittar där en gång per dag eller varannan dag. Jag har bara en gammaldags mobil med stora siffror och högtalare och vill försöka klara mig livet ut utan ständigt tillskott av extra intelligens.

fredag 21 juli 2017

Min älskade livskamrat, Birgit, har lämnat oss


Jag är knäckt, tillintetgjord, bruten. Birgit var inte bara en älskad hustru, hon var mitt stöd i tillvaron. Vi träffades sommaren 1946. 1949, i mars, gifte vi oss, för 68 år sedan.
Nu somnade hon lugnt in onsdagen den 19 juli, vid fyratiden på morgonen.

Sov i ro, min kära Maka
Sov i ro vår lilla Mor
Ingen vet, hur vi dig sakna
Ack vad tomheten är stor

Jag har börjat gråta igen. Det har jag inte gjort på länge. Jag tror inte att det hänt under de senaste sjuttioett åren  ̵̵  sedan jag träffade Birgit.
Jag är inte ensam i min sorg.  Barn, barnbarn, barnbarnsbarn, syskon och många gamla vänner känner med mig, det vet jag.

Tack, Ann-Christin,  som gör vad jag skulle ha gjort, men inte längre klarar av.

Begravningen sker i Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn fredagen den 18 augusti klockan 13.00. Därefter inbjuds till minnesstund i Mariagården, nära kyrkan.
Anmälan till Edbergs begravningsbyrå telefon: 0270-157 35 senast 14/8.

Stöd gärna Cancerfonden, tel. 020-59 59 59

måndag 17 juli 2017

Finns det några glädjeämnen?


Jag är 90 och multisjuk. Hjärtproblemen har varit allvarliga sedan 35 år, då jag hade min första hjärtinfarkt. Kranskärlen byttes ut efter min andra infarkt 1989. Nu gör sig hjärtat påmint med hjärtflimmer och hjärtsvikt. Jag är numera minst 8 centimeter kortare än då jag var 16 år. ”Minst”, därför att det vara flera år sedan jag senast mätte längden. Jag har nerver i kläm mellan kotorna i både hals och rygg och det är smärtsamt.

En rad andra kroppsliga problem räknar jag inte upp här, men jag skall nämna att jag fortsätter att snubbla och slå skallen i allt möjligt. Ett fall skrev jag om i inlägget 10 juni 2017 Nu igen. För några dagar sedan var det dags igen och skallen slog i golvet med full kraft. Hela vänstra ansiktshalvan blev snabbt mörkblå och ögat helt igenmurat under ett par dagar, då jag askade av cigaretten hitom askkoppen. Avståndsbedömningen var ju helt avstängd.

Motsatsen till glädjeämne är också USA:s president Donald Trump. Mycket milt uttryckt är han inte lämplig att vara president i USA. Han saknar helt det nödvändiga intellektet och förstår inte betydelsen av den organisation (presidentens kontor) som han skall basa över i Vita Huset.

Han läser inte, bryr sig inte om att läsa igenom viktiga dokument och underrättelser. Han vet för lite om de problem som han har bestämt sig för att prioritera. Hans beslut blir slumpmässiga eller ”uppåt väggarna” och levereras som diktat/dekret. Han är tydligen helt utan moral, han är en notorisk lögnare med 5-6 lögner per dag, som han ofta publicerar på Twitter. Trump måste avlägsnas från Vita Huset. Snabbt. Han är en fara för mänskligheten.

Trump är en eländig politiker och det inser andra politiker, till exempel Putin i Ryssland och kan tänks utnyttja. Å andra sidan vet man inte vad Trump kan ta sig till, så även Putin förstår säkert att Trump måste hanteras med försiktighet.

Han hade makt att avskeda FBI-direktören Comey och gjorde det helt enkelt därför att han kunde. Comey hade rakryggat vägrat att svära Trump lojalitet och trohet, något en FBI-direktör naturligtvis inte skall göra. Han skall däremot vara nationen lojal och trogen.


Trumps premiärminister och hans nationella säkerhetsrådgivare gick ut och nekade till att Trump lämnat ryssarna hemlig information som han fått av Israel. Då meddelade Trump på´Twitter: ”Ja, det gjorde jag¸ för att jag kan. Jag är trots allt president.” Han gör alltså även en löjlig figur. Efter bara ett halvår med Trumpadministrationen ser vi inte bara en amerikansk tragedi, utan en tragedi för världen, för mänskligheten.

fredag 7 juli 2017

Om ryska fyllon och dårar i stridsflygplan


Rysslands ambassadör i Sverige, Viktor Tamarintsev, har låtit sig intervjuas av SvD:s chefredaktör, Fredric Karén. Resultatet blev att Tamarintsev klart röjer att han når samma nivå som USA:s president, Donald Trump vad gäller både lögnaktiga uttalanden och ren dumhet.

Vad är det för ambassadörer man skickar till oss? Jag har nyss haft anledning att skriva om Israels ambassadör. Den här ryska dårfinken gör följande uttalande:

”Kära vänner, ni får tro mig eller inte. Men enligt de rapporter som jag läst så visar det sig att om man skall dricka rysk vodka, så måste man tänka på att det finns tillräckligt mycket mat i förhållande till vad man konsumerar. Det är uppriktigt så. Man blev lite berusad på den här missionen tyvärr”, sa Tamarintsev och menade att man körde fel och att trasig navigeringsutrustning också var en del av problemet.

Jag tycker det verkar som om Tamarintsev här röjer en minst sagt genant statshemlighet, att besättningen på en rysk kärnvapenbestyckad ubåt kan supa sig fulla i tjänsten och under fullgörande av känsligt uppdrag. Visserligen vet vi sedan gammalt att ryska diplomater i allmänhet är fyllesvin, men nu får vi också veta att ryska besättningar på kärnvapenbestyckade ubåtar är det. Men ingenting ryssarna företar sig förvånar ju egentligen.

Ett ryskt stridsflygplan flög för en tid sedan ansvarslöst 10 meter från ett svenskt signalspaningsflygplan, som av säkerhetsskäl lämnade platsen. Tamarintsev blev naturligtvis uppkallad till UD efter händelsen.

Tamarintsev säger också: ”Ursäkta min grova svenska, men vad fan gör svenska spaningsplan fyra mil från Kaliningrad? Det tycker jag är en fråga som man inte besvarat. Det försökte jag förklara”. Man kan undra om UD ställde motfrågan varför övar ryskt stridsflyg anfall mot en av Sveriges stora luftförsvarscentraler och är verkligen Tamarintsev så korkad att han frågar vad ett svenskt signalspaningsplan gör över internationellt vatten utanför Kaliningrad?

Tamarintsev vet inte eller glömmer att ryska s.k. ”professorsfartyg” (signalspaningsfartyg) överskrider svensk gräns och spanar i Sverige, innanför svensk gräns. Att flyga längs gränsen och lyssna på radio är tillåtet, men att spionera i Sverige är inte tillåtet. I något tidigare inlägg här har jag nämnt ett tillfälle under en luftförsvarsövning i Norrköpingsområdet då ett ryskt professorsfartyg gick in i Bråviken och lade sig i hamnen i Krokek. Flygvapnet lyckades uppbringa en störsändare, som kördes fram till fartygets omedelbara närhet. Båten lämnade Krokek, förmodligen med åtminstone delvis och tillfälligtvis hörselskadad besättning.

Ryssarna rustar för fullt, hotar alla sina grannstater, har anfallit Georgien, anfallit Ukraina med trupp utan nationalitetsbeteckning och annekterat Krim, men för fortfarande krig maskerat i Ukraina. Alla Rysslands grannstater, särskilt de baltiska är rädda för vad Ryssland kan tänkas göra. Vi svenskar börjar få klart för oss att även vi är i farozonen. Nu brådskar det att Sverige kommer igång med en verklig upprustning och går med i NATO!

Vi måste kunna bromsa ett ryskt anfall tills vi får hjälp från försvarsorganisationen!

lördag 1 juli 2017

Islam och/eller demokrati


Idag har vi all anledning att fråga oss om Islam och dess sharialagar är förenliga med demokrati, liksom om det är möjligt att skilja mellan stat och religion då statens styrelseform har sina rötter i politisk islam? Debatten har ofta i stället kommit att handla om att vara för eller emot islam.

De som är för islam menar att islams lagar och föreskrifter är eviga sanningar och legitimerar dem med att de härrör från Koranen, Guds ord, profetens tradition, sunna, eller tolkningar gjorda av framstående muslimska skriftlärda. De gudomliga lagarna sägs vara eviga och sanna eftersom Gud vet bäst vad som är bra för människan. Profeten anses vara ett gudomligt sändebud vars ord och handlingar ska vara ett föredöme för muslimer.

De religiösa auktoriteterna anses väl känna religionens bud och föreskrifter liksom de kulturella traditioner som skall råda i muslimska länder. Guds lagar går före lagar stiftade av människor och därför är demokrati inget bra styrelsesätt. Så ser bokstavstroende traditionalister och salafister det inom det muslimska lägret.

En motsvarande kategori av bokstavstroende fundamentalister finns hos kristna. Jag har fått beteckningen ”tokkristna” från min son, som länge varit bosatt i USA, där de är särskilt många och vanligen republikaner långt ute på högerkanten. De förkastar också Darwins utvecklingslära och menar, tvärt emot all beprövad vetenskap att jorden skapades för cirka 6 000 år sedan.

De som är emot islam anser att religionen är ett hinder för demokratins framväxt. Islam är ett hinder och själva roten till det demokratiska underskottet i muslimska länder. De pekar på sharialagarna som bryter mot demokratins grundprinciper. Dessa brister tas fram som bevis för att islam inte går att förena med demokrati. I detta läger finns MENA-regionens sekulära diktatorer, anti-islamiska tänkare med starkt stöd från konservativa tänkare, högerpopulister och en del nyliberaler i väst.

Det finns också personer som menar att islam och demokrati går att förena, men i det lägret råder ingen samstämmighet. En uppfattning inskränker demokratikravet till att det skall hållas allmänna och fria val där väljarna utser företrädare för någon form av politisk islam till makten. Valprocessen används sedan för att ge legitimitet åt de nya makthavarna. Motsvarande fusk syns tydligt i dagens Israel, där medborgare med palestinsk bakgrund (urbefolkningen) inte ges samma rättigheter och skyldigheter som judar.

Vid sidan av dessa skolor har vi lyckligtvis också ett internt muslimskt synsätt vilket ser avsaknaden av demokrati i muslimska länder som en allvarlig brist och kritiserar de odemokratiska inslagen i muslimska länders lagar. Kritiken riktas också mot de sharialagar som medger juridisk diskriminering och inskränker medborgerliga fri- och rättigheter.

Den klassiska och traditionella tolkningen av islam kritiseras, inte islam ”i sig”, de auktoritära makthavarna kritiseras och religiösa uttolkare liksom ledare som inte tar hänsyn till demokratins grundprinciper. Framför allt handlar det om de sharialagar som inte harmoniserar med det moderna samhällets förändrade sociala strukturer och den moderna människosynen.

Synsättet påminner om det som fanns inom kristenheten i Europa då de kristna urkunderna omtolkades under modern tid. Synsättet har mött kompakt motstånd från muslimska traditionalister, auktoritära makthavare, antireligiösa sekulära tänkare både i muslimska länder och i väst samt från konservativa, högerextremistiska och populistiska grupper i väst. Gemensamt de sistnämnda är att de avvisar varje tanke på en förening mellan islam och demokrati.

En grundläggande fråga här är alltså om det är möjligt att förena demokratiska grundprinciper med islam på politikens och juridikens område. Alla som anser denna förening möjlig anser nog att en ny tolkningstradition av islam är nödvändig. En som bryter mot de bokstavstrogna, traditionella, konservativa, fundamentalistiska och salafistiska synsätten­.


Det finns en lång rad muslimska tänkare, som tror på möjligheten av en nytolkning av islam, men motståndet är tyvärr segt. Under tiden dör många människor av islamistisk terror. Observera: Inte av islamsk terror! Det här har jag skrivit sedan jag läst boken Den arabiska våren av Mohammad Fazlhashemi för andra och delvis tredje och fjärde gången. Mohammad är en iransk-svensk professor i islamsk teologi och filosofi vid Uppsala universitet.

tisdag 20 juni 2017

Isaac Bachman, Israels ambassadör i Sverige


Israels ambassadör bidrar då och då i SvD med en debattartikel, där han klagar över Palestinska terrordåd. En kopia av hans senaste bidrag, där han ondgör sig över Sveriges och Margot Wallströms hållning gentemot Israel har jag just hittat i röran på mitt skrivbord. Han har naturligtvis rätt i att Sveriges hållning gentemot Israel inte är odelat positiv. Hur skulle den kunna vara det?

Jag minns så väl judarnas bestialiska terrordåd mot den palestinska befolkningen och den brittiska mandatärmaktens personal i Palestina på 1930-, -40 och även 50-talet. Judarna tog då över landet från palestinierna genom terror och krig. Från palestinier som befolkat landet i mer än 1500 år.

Jag citerar Bachman: … Den internationella terrorismen är verkligen vår tids stora gissel  ̶ och en fruktansvärd mänsklig tragedi för offren och deras anhöriga, vars liv läggs i ruiner. … Bachman har naturligtvis rätt, det är samma tragedi för offren och deras anhöriga nu, som det var för 60 - 80 år sedan, då terroristerna var judar och lika svinaktiga som nu.

… Vidare: Som Israels ambassadör har jag tidigare haft anledning att understryka hur viktigt det är för världens öppna och demokratiska nationer att stå enade sida vid sida och efter bästa förmåga stödja varandra i kampen mot terrorismen. …
… Det är mycket riktigt som utrikesministern påpekar att alla vi demokratiska länder behöver samarbeta och stödja varandra i kampen mot terrorismen, om denna skall kunna besegras. …

Ja, Bachman har återigen rätt i sin slutsats. Det är bara en liten hake. Underförstått ser han tydligen Israel som en demokrati. Men Israel är inte en demokrati! Israel uppfyller bara ett krav för att ses som demokrati. Man har allmänna och fria val, men där tar det slut för en stor grupp medborgare, som inte ges samma mänskliga rättigheter som judiska medborgare.

… Istället för att uttrycka medkänsla med offren, fokuserade man från svenskt håll på terroristernas situation och rättigheter.
Medan man i Israel var fullt upptagen med att begrava sina döda riktades alltså av Sverige ett anklagande finger mot offren och de israeliska statsmakterna i deras försök att värja oskyldiga civila mot urskillningslös terror.

Offren har i detta läge ingen reveny av att Sverige uttrycker medkänsla med dem. Däremot är det angeläget att gärningsmännen efter infångande rannsakas, döms och straffas i laga ordning och inte bara avrättas på platsen, såsom skett i Israel. …

… I London sköts de tre misstänkta förövarna med 50 skott. Uppenbarligen ansågs detta vara ett självklart förfarande  ̶  något som också med all tydlighet framgår av utrikesminister Wallströms uttalanden.  …

Här tror sig antagligen ambassadören Bachman kunna utnyttja läsarens okunnighet. Moderna automatvapen avger runt 20 skott per sekund. Om alltså två poliser helt kort trycker in avtryckaren, så har det avlossats runt 50 skott. Som israél vet gissningsvis Bachman detta mycket väl. Bara mycket välövade soldater kan avge så korta eldskurar som 4 – 5 skott.


Rätt skall vara rätt. (Ett gammalt svenskt ordstäv.) 

lördag 17 juni 2017

"Arabiska våren", en kort sammanfattning


Det här är inget för den som bara kan ta till sig 140 tecken per inlägg!

Fram till 1979 arbetade shah Mohammad Reza Palevi stenhårt för att reformera och modernisera Iran, som därför var på god väg att bli en stat av västerländsk modell om än med shiamuslimsk befolkning och som autokrati. Se mitt inlägg den 11 september 2013, där bl.a. shahens livsgärning som enväldig härskare beskrivs. Konstitutionell monarki var knappast ett möjligt statsskick i Iran vid den tiden.

1979 störtades shahen och i stället upprättades ett teokratiskt envälde under Ayatollah Khomeini och befolkningen kom att hamna ur askan i elden. Iran tog ett stort månghundraårigt steg tillbaka i sin utveckling. Sharialagar återkom och kvinnornas ställning i samhället försämrades. Bl.a. återinfördes krav på slöja och många gånger krav på den heltäckande burkan.

Sommaren 2009 dominerades Iran av gatuprotester mot ayatollornas manipulerande av röstsiffrorna i det just hållna presidentvalet. Protesterna var helt fredliga och demonstranterna var väldigt många. Unikt för dessa protester var att deltagarna förespråkade icke-våld och att man använde sig av nya metoder för att framföra sitt budskap: Sociala medier, e-post, det mobila telefonnätet och Internet.

Då alla utländska journalister hade förpassats ur landet angrep kravallpolisen och de paramilitära styrkorna demonstranterna och misshandlade och fängslade dem. Nu kom återigen den moderna tekniken med i bilden. Informationen, även i bilder, om myndigheternas övergrepp spreds över världen med hjälp av mobiltelefonkameror och Internet.

Befolkningen i MENA-länderna hade fått ett kraftfullt vapen mot censur i den moderna tekniken samtidigt som andelen högutbildade ökat markant. Det senare något som måste erkännas som ett plus för regimerna i området. (MENA betecknar länderna i Nordafrika och Mellanöstern.)

Protesterna var till att börja med antiauktoritära aktioner riktade mot korrupta och förtryckande regimer. Man krävde demokratiska och mänskliga rättigheter. Företrädarna för politisk Islam var inte helt ute ur bilden, men det dröjde lite innan de trädde fram. Hur skall vi förstå denna utveckling? Kan man skilja politiken från religionen i regionen? Är politisk islam en enhetlig idétradition?

Den 17 december 2010 spreds världen runt nyheten om den unge tunisiske mannen Mohammed Bouazizi, som i ren desperation brände sig offentligt i protest mot den rådande situationen. Handlingen var en reaktion mot den förnedring som en kommunal tjänsteman hade utsatt den unge välutbildade och arbetslöse mannen för när hans fruktstånd beslagtogs. Den gav uttryck för den misströstan han kände när maktens företrädare hade hindrat honom från att försörja sig och sina släktingar.

Hans aktion i förtvivlan startade en folkresning över hela Tunisien och utvecklades på ett sådant sätt att diktatorn, Zayn al-Abidin Ben Ali och hans hustru Leila Trabelsi, hennes klan och det styrande partiets maffiavälde knuffades ut ur Tunisien.

Folkresningen i Tunisien, även kallad Jasminrevolutionen, kom att inspirera människor i regionens övriga länder. Folkresningar, till att börja med manifesterade som fredliga demonstrationer spred sig som en löpeld över MENA-regionen. ”Den arabiska våren” hade kommit och ledde till flera diktaturers fall, tyvärr oftast med nya diktaturer som resultat.

MENA-regionens stater var alla, med undantag för Turkiet, autokratier och västerländska stater hade mycket goda militära, ekonomiska och politiska relationer med dem. De auktoritära regimerna fick sitta orörda vid makten i realpolitikens namn, för stabilitetens skull och för att hålla vissa politiska krafter borta från den politiska makten. De fick också fritt fram för att bekämpa varje form av opposition på det mest brutala sätt och med demokratiernas goda minne.

De folkliga upproren spred sig över hela MENA-regionen på några få år och den massiva flyktingström mot Europa som många småningom väntade sig på grund av klimatförändring inträffade redan nu. Västländerna har fått ompröva sin politik mot nya makthavare, som i många fall är de krafter diktaturerna i MENA-regionen skrämde västländerna med före den arabiska vårens utbrott.

Ett bestickande exempel på omprövade politiska relationer är en kovändning Frankrike tvingades göra. Mindre än en vecka innan den tunisiske makthavaren Ben Ali flydde landet fick Frankrikes utrikesminister, Michèle Alliot-Marie, frågan om den franska regeringens inställning till oroligheterna i Tunisien. Hon svarade att Frankrike borde dela med sig av sitt polisiära kunnande för att stoppa de störande elementen på Tunisiens gator

Ministern var inget undantag. Den franske premiärministern tillbringade sin julsemester 2010 i Egypten som egyptiske diktatorn Mubaraks privata gäst under vistelsen i landet. Men sedan förändrades Frankrikes vänliga hållning till dessa makthavare raskt.

Det muslimska prästerskapet i MENA-regionen låg till att börja med lågt och de oftast västerländskt orienterade, vanligen unga upproriska kunde verka ostörda av ayatollor och mullor, men det skulle komma att ändras.

Kronologisk utveckling helt kort och ofullständig. Jag vet ju att många numera egentligen inte orkar läsa sådant som behöver lite eftertanke och omfattar mer än tre rader:

Den 13 juni 2009 och en dag efter presidentval i Iran utropades den sittande presidenten Ahmadinejad till valets segrare. Var och en med lite förstånd visste att rösträkningen i det stora landet, med sitt primitivt verkande valsystem skulle kräva betydligt längre tid. Omfattande protester mot valfusket bröt därför ut och alla sociala medier kom till användning. Demonstrationerna slogs ner brutalt, några dussin människor dödades och tusentals arresterades.

17 dec. 2010: Mohammed Bouazizi bränner sig offentligt i Tunisien, vilket får igång den arabiska vårens proteststorm över hela MENA-regionen. Jasminrevolutionen.

25 jan. 2011: Jasminrevolutionen inspirerar unga nätaktivister i Egypten som via sociala medier kallar till demonstrationer mot egyptiske diktatorn, Mubarak. De fredliga protesterna möts med polisbrutalitet. Många såras och dödas. Uppslutningen är överväldigande och den egyptiska revolutionen har inletts.

27 jan. 2011: Inspirerade av det som hänt i Tunisien och Egypten deltar tiotusentals människor i Jemen i fredliga manifestationer med kravet att diktatorn Ali Abdullah Salehs avgång. Han har suttit vid makten i 33 år.

11 febr. 2011: Mubarak avgår efter 18 dagar av omfattande demonstrationer.

12 febr. 2011: Fredliga demonstrationer i Algeriet slås brutalt ned. Regimen upphäver 19 år gamla undantagslagar och lovar andra förbättringar men fortsätter slå hårt mot opposition.

14 febr. 2011: Demonstrationer i Iran till stöd för revolutionerna i Tunisien och Egypten stoppas brutalt. Flera människor dödas och oppositionsledarna sätts i husarrest. Jag tror att de fortfarande inte har släppts.

14 febr. 2011: Fredliga demonstrationer i Bahrain under flera följande veckor. Man kräver slut på enväldet, demokratiska politiska reformer och ekonomisk fördelningspolitik. Kungen, som tillhör den sunnitiska minoriteten i landet beordrar sina väpnade styrkor att slå ner protesterna.

17 febr. 2011: Diktaturen i Libyen nås av den arabiska våren. Folkliga protester i staden Benghazi. Demonstranterna kräver diktatorn Khaddafis avgång. Khaddafi sätter in sina väpnade styrkor och legosoldater för att slå ner protesterna. Det folkliga upproret sprids till hela landet och övergår småningom till inbördeskrig.

20 febr. 2011: Tusentals människor över hela Marocko börjar demonstrera för politiska reformer, för ett slut på allmän korruption och mot maktmissbruk. Kungen, Mohammed VI, har enväldig makt över landets säkerhets- och utrikespolitik, universiteten och religionen. Säkerhetspolis ingriper mot demonstranter och kungen genomför reformer som uppfattas som halvmesyrer.

27 febr. 2011: Demonstranter i Oman kräver politiska reformer, aktiva åtgärder mot arbetslöshet och den utbredda korruptionen i landets myndigheter. Demonstranter arresteras och protesterna slås ner. Härskaren, sultan Qaboos lovar 50 000 nya jobb och ekonomiskt stöd till arbetslösa. Han benådar också de arresterade demonstranterna. Fortsatta protester under våren slås ner och en del lagar skärps för att stärka regimens kontroll.

5 mars 2011: Saudiarabiens inrikesministerium sprider ut att landets säkerhetsstyrkor kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder för att stoppa gatuprotester inspirerade av den arabiska våren. Tidigare under våren aviserade man ett ekonomiskt paket om 127 miljarder dollar för att förebygga protester rörande ekonomin.

Kvinnorna får också rösträtt till kommunala val. Ett hundratal människor arresteras och ett tiotal människor dödas av säkerhetsstyrkorna. Några kända reformister döms till fängelsestraff på 5 – 30 år. Saudiarabien fortsätter att systematiskt bryta mot grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

14 mars 2011: Bahrains armé krossar med stöd av Saudiska styrkor det folkliga upproret. Hundratals människor dödas och tusentals fängslas. Sociala medier används nu också i jakten på demonstranter.

16 mars 2011: Fredliga demonstrationer i södra Syrien kräver syriske diktatorn Bashar al-Asads avgång. De slås ner men sprider sig över hela Syrien och övergår i väpnat uppror. Regeringsarmén ställs mot rebeller tillhörande den sunnitiska majoritetsbefolkningen, men även andra grupper, däribland ditresta jihaddister.

Tiotusentals människor dödas, de flesta civila och hundratusentals flyr omgående landet. Syrien förvandlas till en tummelplats för de regionala stormakterna som Turkiet, Saudiarabien och Iran som stödjer olika sidor. Till detta kommer terrorism från olika håll och utbredd över även Irak och Afghanistan, med miljontals flyktingar i närområdet men även till Europa.

Sverige har småningom att ta emot hundratusentals av dem som asylsökande. FN:s säkerhetsråd kan inte ingripa på grund av skurken i Kremls och Kinas veto. USA och EU inför sanktioner mot Asadregimen och ger ekonomiskt stöd, militära underrättelser och krigsmateriel till rebellerna.

Till detta har kommit Islamiska statens IS fruktansvärda terror, utbredd över Syrien och Irak men även verksam i övriga MENA-regionen och Europa. Något slut på dessa galenskaper kan just nu knappast skönjas.

17 mars 2011: Med stöd av FN:s säkerhetsråds resolution 1993 inleder NATO flyganfall mot mål, särskilt flygbaser, i Libyen. Avsikten är att hindra Khaddafis användning av flygstridskrafter mot rebeller. Detta, liksom stöd från Qatar och Saudiarabien ger rebellerna allt större framgångar.

Sverige deltar på NATO-sidan med ett antal Jas-plan, som används för flygspaning (fotografering) för att ange mål och dokumentera resultatet av flyganfallen.

20 okt. 2011: Khaddafi tillfångatas av rebeller i sin födelsebygd nära staden Sirte. Hans avrättning visas i TV med en skakig film tagen med mobiltelefonkamera.

23 okt. 2011: Det första fria och demokratiska valet i Tunisien efter Ben Alis fall genomförs. Det skulle visa sig att detta blev den enda helt lyckade demokratiseringen i MENA-regionen efter den arabiska våren. Det islamiska al-Nahdapartiet bildar regering tillsammans med två sekulära partier. Människorättsaktivisten Moncef Marzouki utses till president.

25 nov. 2011: Parlamentsval i Marocko. Enligt den nya författningen skall premiärministern väljas från det största partiet.

28 nov. 2011: Fritt val efter Mubaraks fall genomförs i Egypten. Partier tillhörande Muslimska Brödraskapet och diverse salafistiska partier vinner 70 procent av mandaten.
(Salafism är en ultrakonservativ, traditionalistisk och bokstavstrogen riktning i sunniislam som vill gå tillbaka till hur islam lärdes ut och praktiserades under profeten Muhammeds tid och i de första muslimska samfunden närmast efter hans död.)

22 jan 2012: Jemens diktator lämnar makten efter 33 års styre och ber i TV om ursäkt för sina tillkortakommanden under sin tid vid makten. Vicepresidenten tar över.

16 – 17 juni 2012: Muhammad Mursi vinner presidentvalet i Egypten med knappt 52 procent av rösterna.



7 juli 2012: Fritt demokratiskt val i Libyen. Sekulära och liberala grupper är valets vinnare, men oroligheterna fortsätter.

17 nov. 2012: Jordanien skakas av våldsamma protester över slopade subventioner på hushållsgas, bensin, fotogen och diesel liksom korruptionen i landet. Kungen genomför motvilligt vissa eftergifter, men behåller makten över militära försvaret och polisen samt rätten att utlysa undantagstillstånd.

22 nov. 2012: I ett dekret utökar Egyptens president, Mursi, sina maktbefogenheter. Hans beslut blir därmed oåtkomliga för rättsväsendet. Beslutet utlöser omfattande protester.

30 nov. 2012: Efter omfattande förhandlingar godkänner den egyptiska författningskommissionen ett förslag till ny konstitution. President Mursi meddelar att folkomröstning angående ny konstitution med utökad presidentmakt ska genomföras den 15 december 2012. Det utlöser omfattande protester från sekulära och icke-muslimska grupper.

8 dec. 2012: Mursi drar tillbaka maktdekretet om ny författning efter omfattande protester och uppmaningar från sunniislams främsta lärocenter al-Azhar.

22 dec. 2012: I folkomröstningen om ny egyptisk författning får denna 64 procent av rösterna, men valdeltagandet bland Egyptens ca 50 miljoner innevånare var så lågt som 33 procent. Det tolkas av en del experter som tilltagande politisk apati i landet.

17 jan 2012: Jordaniens kung Abdullah II lovar politiska reformer. Bl.a. skall parti eller partiblock som vinner flest röster utse premiärminister och övriga ministrar. Muslimska brödraskapet bojkottar parlamentsvalet eftersom kungen behållit alltför många befogenheter för sig själv.

26 jan. 2012: President Mursi utlyser undantagstillstånd i de nu värst av oroligheter drabbade egyptiska städerna och bjuder in oppositionen till dialog. Den politiska klyftan vidgas allt mer och man befarar statskollaps eller inbördeskrig. Då återtar militären makten i Egypten och det hela lugnar ner sig.

Resultatet av Den arabiska våren:
Där våren började, Tunisien, har man nu en sekulär demokrati. Här gick det alltså bra och demonstranterna fick som de ville. I Turkiet, som enda land tidigare, hade man och har man fortfarande demokrati. Turkiets president, Recep Tayyip Erdoğan försöker dock uppenbarligen utöka sin makt på olika sätt.

En del historiker menar att Arabiska våren startade I Iran redan 2009, därför har dessa protester tagits med i kronologin ovan.

Resultatet av Den arabiska våren i övrigt och i stort sett, är att en rad sekulära diktaturer ersatts av nya diktaturer, sekulära eller under politisk Islam och att det fruktansvärda kriget i Syrien alltjämt fortsätter, IS härjningar likaså och ett Irak (och Afghanistan) i terrorns våld.

Någon har kanske saknat Israel i den här redovisningen? Jag kanske återkommer till Israel, en stat som inte är diktatur, men heller inte demokrati. Man uppfyller bara ett av flera kännetecken för en sådan, nämligen allmänna och fria val, men t.ex. inte lika mänskliga rättigheter för alla medborgare.
Så är det och livet går vidare för en del av oss.


Källorna är flera, men framförallt Mohammad Fazlhashemis bok Den arabiska våren, en bok jag nu läst ett antal gånger. (Muhammad är professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet.)