söndag 28 januari 2018
fredag 26 januari 2018
torsdag 25 januari 2018
Sandarnegubben har tystnat.
Nu blir det tyvärr inga fler av de gediget undersökta och välskrivna artiklar som många av er har vant er vid att läsa här. Vår pappa Bertil Lehman somnade sakta in under natten till 30 december. Det hade ju med tiden blivit färre och färre inlägg. Han hade helt enkelt inte energi nog att fortsätta med skrivandet. Vi kan inte ens börja att förklara hur mycket han uppskattade alla besökare på bloggen, och speciellt de som tog tiden att kommentera. Han hade ju i ganska många år dragits med flera allvarliga sjukdomar. Lägg därtill att hans fru av sextioåtta år gick bort förra året. Ett av hans få återstående glädjeämnen i livet var att få utrycka sej på det här forumet, och som sagt, ännu mer när han vick gensvar genom kommentarer. Tack för att ni hjälpte bringa honom lite glädje. Nu begravs han fredagen den 26 januari klockan 13.00 vid Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn.
Lennart Lehman och Ann-Christin Jonsson Lehmantisdag 19 december 2017
Kära Vänner!
Gubben är i mycket dåligt skick när han på detta
sätt, och endast detta sätt, önskar Er alla en riktigt God Jul och ett Gott
Nytt År, liksom all lycka i framtiden!
Dear friends!
The old man is
in very bad condition when he in this way, and only this way, wishes you all a
really good Christmas and a Happy New Year, like all happiness in the future!
Etiketter: Mer om mig
Allmänt aktuellt,
För släkt och vänner
fredag 24 november 2017
Nyhetsorganet Facebook
Här kommer mer för alla Facebookälskare.
2014 hade Söderhamns-Kuriren en artikel om Karin Forslund,
som fallit och slagit sig illa på ett servicehem. Hon hade inte kallat på
personal när hon behövde hjälp med vissa bestyr, därför att hon visste att
personalen hade mer att göra än vad de egentligen mäktade.
En bild av en blåslagen Karin bifogades. Artikelrubriken var
Karin gav äldrevården ett ansikte. Karin dog tyvärr en kort tid senare. I maj
2015 använde jag bilden av den blåslagna Karin i ett blogginlägg om brister i
Söderhamns äldreomsorg och planerna för en bandyhall i Söderhamn. En bild av
mig själv blåslagen tillfogades, jag har ju själv en historia med många fall,
som jag i tidigare inlägg redogjort för. Att Karin en kort tid efter sitt fall
avlidit visste jag inte. Min källa var den pålitliga Söderhamns-Kuriren, ett
noga kontrollerat pressorgan.
Hur redovisades då
det hela i ditt nyhetsorgan, Facebook?
Jo, i augusti 2016 fanns ett inlägg med samma bild av Karin.
Det löd: Pensionären Anna 87 år från
Stigtomta. Rånad och misshandlad för andra gången på ett år av hitresta
rumänska romer. Inlägget fick givetvis stor spridning bland Facebooks
hängivna läsare.
2017 finns bilden av den sedan länge avlidna Karin där igen
i Facebook. Nu med texten: Stina 85 år
blev misshandlad och rånad av tre asylinvandrare i Jordbro utanför Stockholm.
En korkad kommentar, korkad därför att vederbörande så uppenbart tror på vad
hen läser i Facebook. Den lyder: Hur kan
man ge sig på en gammal käring?
Igår kväll, eller kanske var det i förrgår kväll, rasade jag
ihop på köksgolvet igen. Jag skadade mig inte det ringaste, men blev liggande
likt en skalbagge som hamnat på rygg.
Jag försökte under en stund att resa mig med hjälp av en
stol, men det verkade dömt att misslyckas och jag tryckte på mitt larm, som
sitter som en klocka på höger handled.
Medan jag väntade fortsatte jag med mitt klätrande på stolen och envis som jag är så lyckades jag till slut komma upp just då hjälp anlände. Det är förunderligt, att jag inte lyckats slå ihjäl mig.
torsdag 2 november 2017
Två nöjsamma herrar,
Det är med nöje jag då och då kan läsa ett par ålderstigna
herrars insändare i lokaltidningen Söderhamns-Kuriren, där de tvistar om Guds
existens. Jag har nu varit bosatt i Söderhamn i 13 år och jag har en känsla av
att de båda herrarnas tvist är minst lika gammal. Den ene av dem ser anledning
ta upp ämnet och den andre hakar omedelbart på.
Den ene är pensionerad pastor och
tydligen nära nog som man säger bokstavstroende. Den andre är f.d. militär, rektor och skolchef,
men båda har studerat bibeln ingående. Den senare har också sammanställt en
bok, där han efter ingående bibelstudier ifrågasätter evangeliernas
överensstämmelse med de historiska händelserna på Jesu tid.
Under sina bibelstudier förfärades
han också av Moseböckernas blodiga historier och den moral som beskrivs i dem.
Studierna resulterade i en bild av Jesus som en illusionist med psykopatiska
drag och han fördes allt längre bort från den kristna tron. Han insåg att ”Gud
skapade inte människan, människan skapade sin Gud.”
Pastorn är däremot djupt troende
och den andres argument mot kristen tro rinner av honom som då man häller
vatten på en gås. Jag vet inte, men känner mig ganska säker på, att han inte
accepterar den evolution sedan miljarder år som vetenskaperna numera enats om.
Den som kommit fram till att homo sapiens för 70 000 år sedan ännu var ett
oskäligt djur i Afrika, men att då startade den kognitiva revolutionen och
kulturer började uppstå.
Sedan gick det fort.
Jordbruksrevolutionen kom för ca 12 000 år sedan och den vetenskapliga
revolutionen satte fart för bara 500 år sedan. Just nu kan vi alla konstatera
att den tekniska utvecklingen går väldigt snabbt och inom elektroniken skenar
den.
Detta till trots finns det
människor som fortfarande tror på Bibelns skapelseberättelse och att Gud
skapade världen för sex tusen till tio tusen år sedan. Det hjälper inte hur
många miljontals år gamla fossiler våra vetenskapsmän och kvinnor skrapar fram
ur jorden. Särskilt vanligt är det bland protestantiska frikyrkopastorer att
man även förkastar evolutionen som Guds redskap för att skapa människan.
Nästan häften av de amerikanska
församlingsledarna tror att jorden är 6 000 år gammal och i det upplysta
USA kan man t.o.m. hitta museer som förfäktar att dinosaurier och människor
under den tiden levt jämsides på jorden. Några bevis liknande våra fossiler kan
man givetvis inte prestera, men vad spelar det för roll då tron är stark?
Under lång tid betraktades
människan som så överlägsen djuren att alla försök att beskriva henne i zoologiska
termer mötte hårt motstånd. Antydningar om anatomiskt släktskap mellan
mänskliga varelser och djur mottogs med indignation och avsky. Nu vet vi att människan är ett djur bland
andra.
Jag minns en gammal historia som
naturligtvis lär vara sann, men i alla fall är typisk för en förgången tid och
gäller en prästfru som yttrar sig med anledning av Darwins teorier om
människans ursprung.
”Släkt med aporna? Kära du, vi får verkligen
hoppas att det inte är sant. Men om det skulle vara sant får vi hoppas att det
inte blir allmänt känt.”
Idag vet vi att vi (sapiens) under
tolv tusen år varit den enda människoarten på jorden. Så det är inte så
konstigt kanske att vi sett oss som unika. Dessförinnan fanns emellertid fler
arter av människa (homo). För tolv tusen år sedan dog arten homo Floresiensis
ut och vi (sapiens) blev ensamma kvar i släktet homo. För 28 tusen år sedan dog
homo Neanderthalensis ut efter att ha
funnits i drygt 320 000 år. Vår egen art, sapiens, uppstod för
200 000 år sedan.
Carl von Linnés berömda system
talar om art, släkte och familj och vi tillhör arten sapiens, släktet människa
och familjen apmänniska. Människans nu levande närmaste släkting är
schimpansen. Schimpansen är närmare släkt med människan än med gorillan, som är
vår efter schimpansen närmaste släkting. Därefter följer bland andra den
trevliga babianen.
Etiketter: Mer om mig
För släkt och vänner,
Mer om mig,
Svart och vitt,
Söderhamn,
Tro och vetande
lördag 14 oktober 2017
Nu är det illa
Under minst fjorton dagar har jag funderat över ett inlägg
här i bloggen, bestämt mig för hur dispositionen skall se ut och vad jag absolut
inte får glömma att skriva. Jag har samtidigt varit svagt medveten om att jag
tidigare skrivit något i ämnet. Så idag bestämde jag mig för att ta reda på vad
jag skrivit i ämnet, skrev ”homo sapiens” i sökrutan i bloggens övre vänstra
hörn och klickade ”Enter”.
Fram kommer mitt inlägg, Om
människan från den 10 maj 2017, som visar sig vara skrivet med en
disposition nära den jag just funderat ut för nytt inlägg. Tablå! Men ämnet, Homo sapiens, är outtömligt. Man kan
t.ex. skriva hur mycket som helst om
olika skeden av människosläktets och arternas utveckling/avveckling.
Men inget har blivit skrivet. Jag sätter mig vid datorn för
att skriva, men i stället samlas alla tankar kring Birgit och 68 år av samliv
med henne, som nu plötsligt har upphört och saknaden gör sig ständigt påmind.
Jag har ett par gånger tagit fram minnesboken som begravningsbyrån sammanställt,
och då börjar jag gråta.
Att gråta känns skönt, befriande på något sätt. Jag hade väl
glömt hur det kunde kännas, men nu också på något sätt befriande, som en fin privatsak
för Birgit och mig. Jag saknar henne och ibland tycker jag mig se henne i ögonvrån
och tittar däråt innan jag inser att hon inte längre finns. På samma sätt hör
jag henne då och då.
Däremot hör jag inte något från släkt och vänner. Det var
visserligen Birgit som skötte våra kontakter med släkt och vänner, jag hör ju
så illa och telefonen gick tidvis varm. Men nu är telefonen lika död som
Birgit. Å andra sidan är det inte alltid jag hör när den ringer.
Tiden har gått, den 18 september publicerades mitt senaste
inlägg och idag är det den 14 oktober. Då jag vaknade i morse var det till min
stora besvikelse. Ja, jag har nog aldrig känt mig så besviken över något och
tro för all del inte att jag skämtar. Livet har för mig blivit en räcka små och
stora olyckshändelser, som då jag knuffar ner ett glas som krossas mot golvet
eller jag själv faller och dunkar huvudet i golvet.
Eller som exempel då jag åt frukost i dag vid 14-tiden
ideligen somnade över filtallriken och doppade hakan, med ganska långt blivet
skägg, i filtallriken. Jag behöver alltid ha en bunt hushållspapper i närheten
då jag äter.
Jag sitter vanligen vid spisen med köksfläkten på mellanfart
och kedjeröker medan jag läser dagstidningarna eller gör något annat t.ex. bara
sover. I går när jag satt där vaknade jag av att fingrarna kommit för nära elden
jag tänt i handduken som hänger över handtaget till ugnsluckan. Elden hade jag
tänt genom att sätta cigarettglöden mot handduken som brann ganska bra och inte
var helt lättsläckt.
Det kan vara rätt intressant att se hur mina besökare från
hemtjänsten reagerar inför den skräphög som varje dag samlas framför spisen.
Det kan var cigarettaska, under sömnen tappade brinnande cigaretter (de gör
ingen skada på klinkersgolvet) som, kak- eller matsmulor och annat. En del
sopar upp där, andra frågar om jag vill att de sopar och andra undviker att se
på soporna, men en av dem tar t.o.m. fram svabben och svabbar.
Klockan är nu tjugo över åtta på kvällen och jag upptäcker
att det är dags för medicinintag, men också att jag glömt den medicin jag
skulle ta efter middagen. Å andra sidan har jag ju under hela dagen bara ätit
en tallrik fil. Då jag snart lagt in det här inlägget är det alltså hög tid för
lite av varje. Jag tror jag väljer kåldolme i dag och hoppas att inte glömma
dagens warandos.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)