Nu är det illa

Under minst fjorton dagar har jag funderat över ett inlägg här i bloggen, bestämt mig för hur dispositionen skall se ut och vad jag absolut inte får glömma att skriva. Jag har samtidigt varit svagt medveten om att jag tidigare skrivit något i ämnet. Så idag bestämde jag mig för att ta reda på vad jag skrivit i ämnet, skrev ”homo sapiens” i sökrutan i bloggens övre vänstra hörn och klickade ”Enter”.

Fram kommer mitt inlägg, Om människan från den 10 maj 2017, som visar sig vara skrivet med en disposition nära den jag just funderat ut för nytt inlägg. Tablå! Men ämnet, Homo sapiens, är outtömligt. Man kan t.ex. skriva hur mycket som helst om olika skeden av människosläktets och arternas utveckling/avveckling.

Men inget har blivit skrivet. Jag sätter mig vid datorn för att skriva, men i stället samlas alla tankar kring Birgit och 68 år av samliv med henne, som nu plötsligt har upphört och saknaden gör sig ständigt påmind. Jag har ett par gånger tagit fram minnesboken som begravningsbyrån sammanställt, och då börjar jag gråta.

Att gråta känns skönt, befriande på något sätt. Jag hade väl glömt hur det kunde kännas, men nu också på något sätt befriande, som en fin privatsak för Birgit och mig. Jag saknar henne och ibland tycker jag mig se henne i ögonvrån och tittar däråt innan jag inser att hon inte längre finns. På samma sätt hör jag henne då och då.

Däremot hör jag inte något från släkt och vänner. Det var visserligen Birgit som skötte våra kontakter med släkt och vänner, jag hör ju så illa och telefonen gick tidvis varm. Men nu är telefonen lika död som Birgit. Å andra sidan är det inte alltid jag hör när den ringer.

Tiden har gått, den 18 september publicerades mitt senaste inlägg och idag är det den 14 oktober. Då jag vaknade i morse var det till min stora besvikelse. Ja, jag har nog aldrig känt mig så besviken över något och tro för all del inte att jag skämtar. Livet har för mig blivit en räcka små och stora olyckshändelser, som då jag knuffar ner ett glas som krossas mot golvet eller jag själv faller och dunkar huvudet i golvet.

Eller som exempel då jag åt frukost i dag vid 14-tiden ideligen somnade över filtallriken och doppade hakan, med ganska långt blivet skägg, i filtallriken. Jag behöver alltid ha en bunt hushållspapper i närheten då jag äter.

Jag sitter vanligen vid spisen med köksfläkten på mellanfart och kedjeröker medan jag läser dagstidningarna eller gör något annat t.ex. bara sover. I går när jag satt där vaknade jag av att fingrarna kommit för nära elden jag tänt i handduken som hänger över handtaget till ugnsluckan. Elden hade jag tänt genom att sätta cigarettglöden mot handduken som brann ganska bra och inte var helt lättsläckt.

Det kan vara rätt intressant att se hur mina besökare från hemtjänsten reagerar inför den skräphög som varje dag samlas framför spisen. Det kan var cigarettaska, under sömnen tappade brinnande cigaretter (de gör ingen skada på klinkersgolvet) som, kak- eller matsmulor och annat. En del sopar upp där, andra frågar om jag vill att de sopar och andra undviker att se på soporna, men en av dem tar t.o.m. fram svabben och svabbar.

Klockan är nu tjugo över åtta på kvällen och jag upptäcker att det är dags för medicinintag, men också att jag glömt den medicin jag skulle ta efter middagen. Å andra sidan har jag ju under hela dagen bara ätit en tallrik fil. Då jag snart lagt in det här inlägget är det alltså hög tid för lite av varje. Jag tror jag väljer kåldolme i dag och hoppas att inte glömma dagens warandos.