torsdag 30 april 2009

Välgörande undervisning?
(Skrivet någon gång på 80-talet.)

Sedan några år var jag medlem i en opolitisk hjälporganisation med uppgift att genom aktiva insatser stödja och hjälpa människor samt främja freden i världen.
Inför julen 1971 hade vi genom socialförvaltningen fått tips om en fyrbarnsfamilj, som var i särskilt behov av ekonomisk hjälp. Mannen var invandrare från Marocko och kvinnan från Danmark. Uppdraget att överlämna ett kuvert innehållande 500 kronor gick till mig, eftersom jag bodde närmast familjen. 500 kronor vid den tiden blir en några gånger större summa omräknat till dagens penningvärde.

När jag ringde på öppnade kvinnan. Jag höll fram kuvertet och framförde mitt ärende. Kvinnan höll pekfingret framför läpparna, när en man med stark brytning ropade inifrån radhuset:"Vad är det!" "Det är en som vill sälja dammsugare," ropade kvinnan, steg ut och drog igen dörren efter sig. "Förlåt, men om han hör det här, så tar han pengarna och gör av med dom inne i sta'n. Tack, tack snälla ni! Nu kan jag köpa gummistövlar till barnen!"

Ett par dagar senare ringde hon på hemma hos mig och jag öppnade. Hon ville tacka ordentligt för pengarna, vilket hon inte tyckte sig ha haft tid till vid överlämnandet. Nu var mannen inne i sta'n med andra marockaner och hon ville tala om hur välkommen gåvan var. Hon förklarade att mannen trots några år i Sverige inte kunnat lära sig tala, än mindre skriva svenska hjälpligt, och att han därför inte kunde behålla något av de arbeten han anvisats. Man levde alltså i huvudsak på socialbidrag. Mannen tillbringade sin mesta tid med marockanska vänner på kaféer inne i Stockholm, vilket inte precis förbättrade familjens ekonomi.

Några år senare satte jag mig i en buss vid Haninge Centrum för att åka till Brandbergen. En dam kom och satte sig bredvid mig. "Hej", sade hon. "Hej, hej", sade jag utan att känna igen henne. "Jag fick pengar till Jul för några år sedan när vi bodde i Krigslida," sade hon, och då förstod jag att det var danskan. "Jag måste berätta hur det gått för oss", sade hon. "Min man lärde sig ju aldrig svenska, men nu går det bättre, och jag vet varför. Under flera år fick han år efter år läsa samma nybörjarkurs i svenska på ABF! Har du hört, va! Nu tror jag att han snart kan få behålla ett jobb." - Tablå!

onsdag 29 april 2009

En bok – eller två

Jag var på biblioteket idag. Det ligger förresten vägg i vägg med Systembolaget. Jag jagade en bok jag för länge sedan lånat av min högt värderade kollega på Ericsson Radio Systems AB, Per Olof Thorén och tyvärr efter läsning lämnat tillbaka. Jag har alltid gjort så, medan jag själv kunnat konstatera att böcker jag vill läsa om är försvunna efter utlåning. Efter 2 – 3 år minns jag ju inte heller till vem?

Boken jag vill läsa om är ”Sovjethotet mot Norden” av Dragan Jovius, vilken gavs ut 1984, medan det kalla kriget fortfarande pågick och Sverige var mer inblandat än folk i allmänhet tror. Jag avser återkomma till detta, när jag läst boken igen. Det lär bli ett längre inlägg.

Jag har inte utnyttjat biblioteket särskilt mycket. I stället har mina utgifter för böcker under väldligt lång tid legat i trakten mellan 600 – 1200 kr per månad. Nu kom jag att samtala med en trevlig människa på biblioteket, som uppmanade mig att se igenom bibliotekets bord med utgallrade böcker. ”Där finns verkliga skatter att hitta”, sa hon och hon hade rätt. Tyvärr hade jag bråttom, därför att Birgit (min hustru) väntade på annan plats.

Men jag hittade ”Gud med oss” av Ingemar Karlsson, om religion och politik i Mellanöstern. Det som sker i Mellanöstern är komplicerade skeenden som inbjuder till förenklingar. Rapporterande journalister har ofta maximalt spalterna på en halvsida i tidningen till förfogande. Ofta bara bråkdelen av detta och det kan inte ge någon fullständig bild av vad som händer. Inte ens en hel tidning räcker egentligen. Ibland blir deras artiklar till och med rent missvisande. Om du går till mina inlägg under ”Internationell Politik” och ”Militärhistoria” så ser du att jag bl.a. intresserat mig för Mellanöstern.

Ibland kommer verkligt framstående journalister ut med nära nog fullödiga redogörelser. T.ex. Robert Fisks, ”Det stora kriget för mänskligheten, kampen om mellanöstern”, men inte ens den är heltäckande, trots nära 1 200 sidor.

Författaren till boken ”Gud med oss”, Ingemar Karlsson, är inte heller vem som helst. Han har varit chargé d´affaires i Damaskus och dessförinnan arbetat med Mellanösternfrågor i UD. Senare blev han svensk minister i Peking och det han här skriver om kan han uppenbarligen utan och innan. Religionernas del i stora och små konflikter har jag själv börjat skriva en del om under ”Tro och vetande”.

Hur som helst så började jag läsa boken omedelbart, när jag kom hem. Avbrott för intag av middag har förevarit samt för de två dagligen obligatoriska Skip-bo-partierna med Birgit. Efter detta insåg jag att jag borde skriva en vers i bloggen. Nu är det gjort och det är en ny dag faktiskt, men jag skall läsa lite till i min nygamla bok.

söndag 26 april 2009

Om sysselsättning m.m.

Idag har jag inte gjort många knop. Bara tvättat av en liten bit av fasaden som jag smutsade ner igår, när jag spolade gårdsplanen. Grillat middagen i sommarvärmen har jag förstås gjort och nu skriver jag ju i bloggen. Duktigt! De flesta släktingar verkar ha annat att göra än att skriva.

Från Åke Catos blogg hämtar jag den här, som skulle kunna handla om mig och inte Bob Hope:
En journalist intervjuar en 95-årig Bob Hope och frågar vad han sysslar med nu för tiden.
- Jo, svarar Bob, jag och ett gäng jämnåriga brukar samlas hemma hos mig. Vi tänder ett ljus, håller varandras händer och försöker få kontakt med de levande.

Naturligtvis tänker jag på det faktum att 99 % (ungefär) av dagens något lite yngre inte har en aning om vad som hände för några sekel sedan och som tyvärr kommer att nära nog upprepas så småningom. Nej, säger de! Jo, säger jag, tyvärr! Ett par exempel: USA måste hjälpa oss för inte så länge sedan att få slut på striderna på Balkan. Lång tid framöver måste vi hålla fredsbevarande trupp där. De religionskrig, som pågår lite var stans sprider sig så sakteliga. I Pakistan införs Sharialagar och man har tillgång till atomvapen. Många tror att ryssarna accepterat förlusterna av Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Ukraina och Georgien m.m., men upprustningen har tyvärr kommit igång och pågår. Än så länge är det bara ord- och ekonomiskt krig där.

Nästa från Catos blogg:
Var kommer ditt namn ifrån? Frågar en ung dam. Det låter inte svenskt.
Jag svarar att Cato var en politiker i det gamla Romarriket. Jag ser att hon inte hänger med. Plötsligt inser jag, aningen upprörd, att hon inte vet vad Romarriket är.

Jag lugnar ner mig. Den unga damen vet inte vad Romarriket är, jag vet ingenting om hennes hiphoppande starwarsvärld. Och jag begriper inte hur man kan gå omkring med ringar i läpparna och på tungan… Vi lever i skilda världar, men min är verklig.
De fyra sista orden är mina och inte Åke Catos.

Här hade jag tänkt mig en bild på Fred Flinta, men bloggen vill inte ta emot den.

fredag 24 april 2009

SOMMAREN är här!

Idag har jag spolat stenplattor och den asfalterade gårdsplanen med högtryckstvätten och sopat upp sanden från i vintras. Jag vattnade också en del växter. Grannen satt i solen med bar överkropp och tittade på. Vad han hade i glaset vet jag inte.

Sedan åkte vi in till stan ock hämtade ut Birgits tillstånd att använda parkeringsplats för handikappad. Därifrån bar det av till Systembolaget och nu kunde vi använda en av handikapplatserna där utanför. I övrigt var det fredag och lång kö till parkeringsplatserna utefter ån i Centrum.

En box Periquita 2006 blev det bara denna gång, men det är ett riktigt bra vardagsvin tills vidare. På hemvägen handlade vi för helgen på ICA Nära i Sandarne. Klockan hade hunnit bli 17.30, så vi gjorde det för dagen riktigt enkelt. Rostbiff med potatis- och Mimosasallad. Potatissallad är ingen höjdare, men ICA här gör en själva, som är riktigt bra faktiskt.

Middagen begicks efter en drink för första gången i år i värmen och kvällssolen ute på verandan. Det kändes verkligen skönt.

Efter middagen satte jag på kaffe, varpå vi båda somnade framför TV:n. När jag vaknade var kaffet fortfarande varmt (bryggaren stänger av efter två timmar), men mörkt ute. Lite mer kaffe nu, sedan utmanar jag Birgit på ett par omgångar Skip-bo.

onsdag 22 april 2009

Bilder hämtade från Anne Appelbaums bok "Gulag".
Hundratusentals fångar ur Gulag grävde Vita Havskanalen för hand.
T.v. För hand knackas sten. T.h. Har man en egen matskål får man de första portionerna.

Pol Pot-priset till Mattias Gardell

Svenska Akademins kommande ständige sekreterare, Peter Englund, meddelar i sin blogg att han instiftat Pol Pot-priset, ett alldeles utmärkt initiativ. Priset består av en miljard mark (i 1923 års penningvärde) samt Anne Appelbaums "Gulag - De sovjetiska lägrens historia" - en bok Mattias Gardell garanterat inte har läst. Även nästa år kommer Pol Pot-priset att tillfalla Mattias Gardell, förutsatt att det inte dyker upp någon akademiker som är än mer naiv och historielös, men det förefaller osannolikt, säger Peter Englund.

Gardell har just tilldelats (och accepterat) Jan Myrdals stora pris - Leninpriset, som utdelas av Jan Myrdal-sällskapet. Det motiveras med att han "på ett ovanligt och modigt sätt tagit brett intellektuellt ansvar långt utanför de akademiska sammanhang där han har sin utkomst". En nullitet således. Gardell är innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala Universitet och jag antar att Nathan Söderblom nu snurrar för fullt i sin grav lång tid framöver.

Enligt Vikipedia är Mattias Gardell anarkist, men han föredrar numera att använda termen "frihetlig socialist" en annan nullitet. Han är också bror till Jonas Gardell.
Du har väl läst Anne Appelbaums "Gulag"? För sin stora bok om Gulag tilldelades Anne Appelbaum Pulitzerpriset. Den som inte läst boken vet inget om vad som "nyligen" hänt.

söndag 19 april 2009

1970 - Studiecirkel
Åtminstone 30 år gammal uppsats, nu kompletterad med kommentaren i sista stycket.

Den gamle moderate fullmäktigeledamoten, som också var ledamot i byggnadsnämnden, var ledare för en allmänpolitisk studiecirkel i Tungelsta. Jag lyssnade fängslad till de erfarenheter han redovisade.

"Jag skall ge er ett exempel på hur socialisterna tänker," sa KF-ledamoten.
"Nu när Västerhaninge skall slås ihop med Österhaninge från och med 1971, skall vi bland annat komma överens om politikerarvodena i den nya storkommunen. I Västerhaninge har vi 15 kronor i timmen i sammanträdesarvode, vilket också täcker resor och förberedelser. Vi i högerpartiet anser att 15 kronor är fullt tillräckligt. Vi använder ju en del fritid till ett ideellt politiskt arbete och då kan det vara fullt tillräckligt. Om man arbetar i till exempel en idrottsförening har man ju ingen ersättning alls. Vi skall dessutom, som politiker, bara ange färdriktning och övervaka att den följs. Resten av jobbet gör ju tjänstemännen i kommunen.
Nu menar socialdemokraterna att timarvodet skall vara 45 kronor. Då kan man till att börja med konstatera att politikerkostnaderna inte blir lägre efter sammanslagningen, som man ju sagt att de skall bli. Tvärtom blir de större, trots sammantaget något färre politiker.

När jag frågade Kerstin Jonsson, som är fullmäktigeledamot för socialdemokraterna hur man motiverar arvodeshöjningen, så säger hon: 'På Cuba har alla politiker lika mycket betalt och det tycker vi är rättvist. Fidel Castros årslön delas med det antal timmar han jobbar per år och det blir sedan timersättning för alla politiker på Cuba. Då skall vi också åtminstone jämföra oss med vår kommunstyrelseordförande och ha ett timarvode som motsvarar hans timersättning med åtta timmars arbetsdag."

Till att börja med skrattade jag åt hennes motiv. Ett ögonblicks eftertanke resulterade emellertid i att jag blev, som man säger, heligt förbannad.

"Det kan vara en sak att ha ett krävande heltidsjobb, ständigt påpassad av media. En annan sak är det att vara fritidspolitiker ett par tre kvällar i månaden på ideella grunder," sade en av eleverna och fick medhåll.

"Här hör ni vad socialdemokraterna tänker sig. Lika lön åt alla oavsett jobbets verkliga innehåll och prestation," sa cirkelledaren och fortsatte: "Deras politiker har emellertid inga hämningar när det gäller att bestämma det egna arvodet och då får vi tydligen finna oss i att bli överbetalda. Som en kompromiss föreslog vi till slut 35 kronor i timmen, men socialdemokraterna vägrade kompromissa och längre ansåg vi oss inte kunna gå. Det enda vi kunde göra var att reservera oss mot deras beslut. Några kompromisser över huvud taget från deras sida lär det väl inte bli nu när sossarna fått makten i nämndhuset. De är inget annat än hycklare, som åberopar demokrati men samtidigt är diktatoriska i sina krav."

"Nämndhuset ja," sade jag. "Finns det någon här som tror på rationaliseringseffekter på grund av kommunsammanslagningen?"
En tidigare ledamot i Västerhaninge kommunfullmäktige blev illröd i ansiktet och exploderade i ett utbrott:
"Ingen tror det! Inte ens sossarna, fast de kör med den valsen! Nu skall vi växa in i ett tolv våningar högt nämndhus och det kommer de att fylla på nolltid med politiker och byråkrater. Sedan kommer man säkert att fortsätta växa utanför nämndhuset. De tror nämligen att den offentliga sektorn kan byggas ut utan gräns med hjälp av statsbidrag och höjd kommunalskatt, som hämtas ur en outsinlig källa av pengar.
Vad de inte fattar är att denna sektor, som också är tärande, skall bekostas av den privata sektorn och den får det allt svårare att gå ihop med ökande skatter och pålagor. Våra företag får så stora kostnader att de inte längre kan sälja sina produkter. De stora exportföretagen kan nog klara sig genom att flytta tillverkningen utomlands. Företagen som blir kvar kommer att tvingas rationalisera på ett sätt som gör att människorna i den privata sektorn får arbeta ihjäl sig, medan den offentliga sektorn bara växer och växer.

Byråkrati och ineffektivitet blir följden. Till slut arbetar kanske en tiondel av oss för att försörja resten, som arbetar i offentliga sektorn, - om de alls arbetar med ett socialskydd som inte gör det nödvändigt att arbeta? Kanske till och med olönsamt. Om inget görs för att förhindra detta hamnar vi till slut i en situation där konkurser, arbetslöshet och medelsbrist för oss över ruinens brant.

Man kommer att hamna i en situation där det inte längre finns medel för åldringsvård, sjukvård, socialt skydd för medborgarna och inte heller till skola eller pensioner. Vad gör vi då! Jo, då måste man skära hårt på alla de här områdena! Då, om inte förr, tvingas sossarna lämna ifrån sig makten och så blir det vi borgare som tvingas sanera sophögen som blivit kvar. Gissa om det då blir svårt att behålla populariteten någon längre tid! Och hur kommer sossarna att framställa situationen i det läget? Jo, jag känner dem. De kommer omgående efter ett sånt maktskifte att framställa sig själva som alla goda makters företrädare, medan borgarna med högern i spetsen raserar den välfärd de byggt upp.

Och det allra värsta är att en stor del av människorna kommer att gå på valsen. Så enfaldiga eller lättledda är alldeles tillräckligt många väljare!
Och kommunförvaltningen i den sammanslagna kommunen! Den kommer att växa av alla dessa skäl, men dessutom enligt Parkinsons lag till dess att det hela på ett eller annat sätt slutar i någon sorts katastrof!"
Nu hade luften gått ur honom, och han tystnade.

En hel del av det han beskrivit såg vi för 20 år sedan, när luften gick ur socialismen i Ryssland och dess lydstater i Östeuropa. Just nu är vi mitt uppe i något liknande, där alla de stora bankerna lånat ut pengar de egentligen inte har. Detta med tvärstopp på lånemarknaden som en första följd i en hel räcka.

lördag 18 april 2009

Säsongen för fallskärmshoppare är här!

Det såg jag just i Söderhamns-Kuriren. Jag mindes att jag faktiskt hoppat fallskärm, fast nerifrån och upp, så att säga. Det var enbart kul. Man behövde inte uppleva det skräckfyllda ögonblicket, då man första gången skall lämna flygplanet.
Man ställer upp i färdigställning på en pir. Springer några få steg då den bogserande motorbåten drar på, och så är man uppe i luften. Här var det en snabb båt med åttacylindrig inombordare och man kom faktiskt upp ordentligt högt. Det var Kreta jag såg von oben, varefter jag landade mjukt i det varma Medelhavet. Missa inte detta om du får tillfälle!

Jag fick faktiskt en kommentar på mitt förra inlägg och den gällde alldeles tydligt bilderna. Mina så "tänkvärda och lärorika texter" är alldeles tydligt som vissa pärlor.

Lite om familjen: Vi hade besök av Rosita och Erik i Påskhelgen och det är alltid jättetrevligt när de kommer. Jag får alltid rikligt med god och närande mat av min ledsagarinna. Jag fick väldigt god Påskmat hela den gångna veckan till antingen lunch eller middag. Åt inte Rosita och Erik något?
Posted by Picasa

onsdag 15 april 2009

Om surfare

Mer än 1 000 tittare de första två månaderna är faktiskt inte så illa väl? Men - vad tittar Ni efter egentligen? Inte är det väl bokstäver ordnade på visst sätt? Kommentarer har ju i stort sett uteblivit. Eller är det så att surfare tittar, läser och går vidare utan att reagera på annat än bilder? Kanske ses det i allmänhet som alltför besvärligt att prestera något som kan tänkas vara tänkvärt. En annan eller en överensstämmande åsikt.

Nu får vi se om fler bilder hjälper. Här har vi platsen där vi lämnat bilen på vintern för vidare färd till Avanäs på, och tolkande efter snöskoter. Birgit tar sig en whisky innan hon lämnar bilen.
Sedan är vi klara för avfärd. Framme i Avanäs grillas det på terrassen ner mot sjön. Så åks det på liggunderlägg utför den branta strandbrinken. Jag badar alltid utomhus i Avanäs, men på vintern är det svårt att komma ned i sjön. Torr blir man om man kör några varv runt huset med skotern. Nu var det väl f-n om inte åtminstone något sarkastiskt kommer!

Jag lade förresten in några bilder från Berlin till inlägget "Insändaren" under Int. politik o kom.-politik. Berlinmuren är väl okänd för de unga (nästan ingen historia i skolan) och snart glömd av många äldre?

måndag 13 april 2009

Domstolsväsendet

(Detta skrevs nog 1998. Lite justerat nu.)

En målare som är stokastisk holist sticker hål på de stängda färgtuberna och sprutar färgerna helt slumpmässigt ut på duken. Helheten kan bli enormt njutbar, vacker och färggrann, men konstnären följer inga regler och det hela föreställer ingenting. För en jurist verkar idag uteslutande bestämmelserna gälla, och varje ord, ja varje bokstav i dessa regler skall gälla, hur tokigt det än blir vid tillämpning i det enskilda fallet. Men nu tillkommer problemet med juristernas tolkning av dessa lagens bestämmelser, och jurister är ju inte mer än människor.

Domstolar verkar alltså döma "hipp som happ". I HD är det inte alldeles ovanligt att man blir dömd eller friad med röstsiffrorna tre - två. Man kan ha anledning undra om kvalitén hos våra domare är lika spridd som hos våra politiker? I de lägre domstolarna sitter för övrigt politiskt tillsatta nämndemän, knappast alltid klokare än andra politiker, och påverkar väl ibland utslagen. Exempel finns där tingsrätt dömt till tämligen lindrigt straff, där hovrätt senare friat, men där HD utdömt strängare straff.

På 70-talet dömdes bara 25 % av våra mördare till fängelse och resten till sluten psykiatrisk vård. En del av dessa kunde dessutom vara ute i frihet efter relativt kort tid. Nu, 20 år senare dömer domstolarna enligt det omvända förhållandet. Våra mördare är alltså numera betydligt friskare. Samtidigt har de unga mördare, som blir allt vanligare, fått lära sig förfäkta att det inte funnits någon avsikt att döda. De blir då inte dömda för mord, kanske bara till skyddstillsyn.

De allra flesta människor håller väl på principen likhet inför lagen. I varje fall tills de är på väg att fångas av "lagens långa arm". Vilka kan då tänkas ha särskilda möjligheter att undandra sig principen, som ju finns till namnet? Är det inte exempelvis jurister med sina kunskaper, poliser med ibland uppenbart kollegialt skydd men framför allt politiker med liknande skydd.

När en företagare lurar sin kund, så finns det tillämpliga straffsatser. Det motsvarande har politikerna i stort sett undandragit sig, vilket sossarna flitigt utnyttjar i en uppsjö vallöften de uppenbarligen aldrig räknat med att hålla. Det är för övrigt politiker som stiftar lagar. Ett förslag i en blandad politikerförsamling om att inte kräva politiker på straffansvar skulle nog bara resultera i consensusmummel.

För övrigt är det ju så att svensk lag ger alla möjliga tjänstemän stort utrymme för ren dumhet innan gränserna för tjänstefel eller tjänstemissbruk överträds. Inte minst har detta visats i TV-programmet "Reportrarna".

Helt klart är att lagen saknar samvete. Åklagare och domare gömmer sig bakom dessa lagar. Får man kanske i juristutbildningen lära sig att detta är ett sätt att tysta samvetet? Barbari har inte sällan mänskliga drag, men det gör det inte mindre omänskligt. När en advokat 1998 säger sig inte kunna förstå hur en Hitlerhälsning kan verka stötande väcker det inget stort uppseende.

För övrigt behöver kanske våra lagar anpassas till att vi numera har en helt annan slags brottslighet än för bara några år sedan. Tiden har sprungit ifrån våra lagstiftares idévärld. Polisen har att hålla sig till spaningsmetoder som utomordentligt väl passar de välorganiserade och hårdföra gäng man numera har att göra med. Ingen vill ha en polisstat, men vem vill ha en brottsstat? Är det inte hög tid att polisen tillåts använda mer okonventionella spaningsmetoder. Kanske bugga och till och med provocera kända, men ej överbevisade, brottslingar till brott under avlyssning och filmning, som man gör på många andra håll.

När jag kommit så här långt i resonemanget upptäcker jag ett dilemma. Vågar man göra så, när domstolsväsendet fungerar som det uppenbarligen gör? Självklart, och tyvärr, har jag inte lösningen på vårt rättsväsendes stora dilemma. En jurist skulle dessutom omedelbart, och helt riktigt, framhålla att jag saknar kompetens. Jag har i alla fall helt klart för mig att de resurser inom domstolsväsendet, för åklagare och polis, som socialdemokraterna nu är i färd med att skära ned i stället måste utökas.

Vad sägs om tanken att åter låta större delen av polisväsendet bli en kommunal angelägenhet? (Givetvis måste stat och kommun då skatteväxla.) Medborgarna i de olika kommunerna skulle alltså via sina valda ombud i kommunfullmäktige kunna ta ställning till om de ville avstå från subventioner till friluftsbad etc. mot att få bättre polisiära resurser i kommunen. I kommuner som Örnsköldsvik och Sollefteå skulle kommuninvånarna inte på samma sätt som nu vara i händerna på centralister. Makthavare som förlagt polisens ledning (inklusive logistik) till någon större stad i regionen, i detta fall Sundsvall. De skulle själva ha ett mer direkt inflytande över sådana saker.

På resa sommaren 1996 förlorade jag min handledsväska i Örnsköldsvik, men upptäckte det i Umeå och skulle polisanmäla saken kl 17.05. Då hänvisades jag till Sundsvall, där alltså stationen finns efter klockan 17.00.
Slutligen, som en avrundning: Världshistoriens kanske största rätthaveri - rättegången mot kapten Alfred Dreyfus - ägde rum mellan oktober och december 1894. Officerarna som utredde misstankarna mot Dreyfus fann inga bevis, men var så övertygade om hans skuld att de tillverkade en rapport fylld av graverande omständigheter. För dem låg det nära till hands att i ett då antisemitiskt Frankrike misstänka den stele, bland dem själva impopuläre juden Dreyfus.

Författaren Émile Zola och några till, bland annat Clemenceau, insåg att bevisningen var falsk och Zola satte hela sin existens på spel för att Dreyfus skulle få en ny rättegång. Till slut ställdes den uppenbarligen skyldige, en major Esterhazy inför krigsrätt, men frikändes för att arméns ära skulle räddas.

Uppenbarligen tack vare att Zola inte gav upp gavs slutligen Dreyfus en ny rättegång, där han åter dömdes för att omedelbart benådas. Arméns ära var åter "obefläckad". Dreyfus hade då suttit 4 hemska år på Djävulsön och förvandlats till en människospillra.

I slutet av 90-talet tyckte jag det var hög tid att bearbeta dessa frågor på något sätt. Därför skrev jag följande, och sände det till Moderata Samlingspartiets BBS där bl.a. rättsväsendet diskuterades.[1]

Rättsväsendet

Politikerförakt finns. Det talas också om väljarförakt. Journalistkåren får också då och då en släng av samma slev. Men hur är det med rättsväsendet? I första hand åklagarna och domstolarna? Kan jurister, juridikstuderande, nämndemän eller vanliga människor som är aktiva i denna BBS få mig att se något ljus i det mörker som verkar råda?

"Lagen är som en gummisnodd. Den kan tänjas en hel del men inte för mycket. Då går gummisnodden av och man får en smäll på fingrarna." Första gången jag hörde detta, i början av 50-talet, uttalades det av min lärare i företagsekonomi, ekonom och jurist. Jag tyckte inte det lät helt bra, även om man måste kunna överse med småförseelser genom visst slarv eller oförstånd. Jag vet att en del människor också väl utnyttjar sin bättre förmåga att tänja gummisnoddar utan att de brister. Det är en förmåga som följer av utbildning och yrkeserfarenhet och inget man kan göra så värst mycket åt.

Ofta tycker jag mig ha anledning undra över våra domstolar, åklagare och över huvud taget jurister. Att åklagarna och domstolarna har mycket att göra är en sak. Men ibland verkar de vara ointresserade av rättvisa, av sunt förnuft, etik och moral.
Jag sade en gång om en bekants bekant, som någon ogillade:
"Men han är nog en duktig jurist."
Svaret blev:
"Nej, så negativ till honom är jag inte!"

Ibland beror konstigheterna kanske på att riksdagen stiftat lagar utan förnuftshänsyn. Men samtidigt är det ju så att jurister har ett mycket stort inflytande över lagstiftningen och lagarnas tillämpning.
Det händer att en åklagare noga utreder, åtalar och domstol straffar, medan en annan åklagare redan i förundersökning lägger ner talan mot likadan förseelse. Jag har även intrycket att han/hon rent av kan strunta i det hela, eller vad det nu kan heta på juristspråk.

För någon tid sedan rapporterades i ett TV-program, att utredare av ekonomisk brottslighet har så mycket att göra, att de i första hand utreder småbrott. Grövre, mer komplicerade brott lämnas ibland därhän. I detta fall är säkert resursbrist en orsak, men hur i h-te prioriterar man?

Vi tar exemplet med väskryckaren som blir infångad av ett vittne och kanske tilldelas en snyting mer än absolut nödvändigt. Den som ertappar väskryckaren får då ett strängare straff än väskryckaren.

En rånare, beväpnad med pistol, försöker råna en guldsmedsaffär, men blir avväpnad och får ett skott efter sig från sin egen pistol när han flyr mot sin i bil väntande medhjälpare. Den som avväpnat rånaren och skjutit tilldelas ett strängare straff än rånaren, men allmänheten ser honom som hjälte. I många länder skulle han i stället ha belönats.

Eller, för att ta ett annat exempel. I incestmål har domstol inga beviskrav. Det räcker med att till exempel en styvdotter, som kanske hatar sin styvfar just för att han är styvfar, ser en möjlighet att hämnas på honom genom att fabulera om incest. Styvfadern åker in på fyra år, trots att ord står mot ord. När hon sedan inser vad hon gjort, ångrar sig och tar tillbaka alltihop, så kan det vara väldigt svårt att få resning i målet. Hur svårt kan det då vara att få en ny friande dom?

Sedan har vi en missanpassad värsting på drygt 20 år, som vill gå förbi en krogkö och kommer i bråk med dörrvakten. Därför åker han hem till en kompis med vapengömma för att hämta vapen och kompisar. Han bär själv vapnet, en automatkarbin, till restaurangen, där han överlämnar det till dess "ägare", som skjuter ner ett antal människor av vilka ett flertal dör och många skadas, men där polis med hjälp av överlevande kan identifiera båda. Bråkmakaren blir inte i hovrätten dömd för medhjälp till mord med straffsatsen åtta års fängelse. Han får bara fyra år för medhjälp vid grovt vållande till annans död. Anledningen sägs vara att man inte kan bevisa hans uppsåt!? Jag tycker mig höra den numera vanligt förekommande och intelligenta kommentaren: "Va då'rå?" Nära nog all den svenska, som en del elever verkar lära sig i nutidens allmänna skola.

Två män rånar en ensligt boende gammal man på 89 år och han blir ihjälslagen med en stekpanna. Polisen lyckas så småningom identifiera de båda. De skyller på varandra och blir frikända. Man kan ju inte bevisa vem av de två som utdelat det dödande slaget!? (Lindomefallet) Därmed står det klart för alla att man bör vara två vid mord för att kunna skylla på varandra, om man åker fast! Andra, liknande fall och domslut finns som bekant.

Jämför med följande delvis hypotetiska fall: En ordförande i ett studieförbunds avdelningsstyrelse skriver på en studiecirkelredovisning in blanco. Han, liksom styrelsen i övrigt, litar helt på att verksamheten skall redovisas ärligt av studiekonsulenten. Konsulenten redovisar sedan denna och många andra studiecirklar bedrägligt och ordföranden åtalas för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning. Straffsatsen är då upp till fyra års fängelse. Ett straff jämförbart med straffet för grovt vållande till annans död.
Birgit, som läste över min axel sade: "Herre Gud! När jag arbetade i HSB Västerhaninge skrev jag i kanske femton års tid på postgiroutbetalningar in blanco åt en arbetskamrat, för att vi skulle kunna åka på semester!”

Ordföranden, liksom styrelsen, i en allmännyttig bostadsstiftelse sköter sitt uppdrag så urbota inkompetent att en ombyggnad av bostäder blir mer än två miljarder (!) kronor, mer än tre gånger, dyrare än beräknat. Kommunen (Haninge), som är borgenär kommer på obestånd och det drabbar skattebetalarna. Ingen åklagare verkar visa något intresse! När skattebetalarna i en kommun drabbas på detta sätt, tycker jag det hela borde falla under allmänt åtal? Enda konsekvensen blir att politikern som är ordförande i stiftelsens styrelse (s) lämnar sina politiska uppdrag.

I stället anklagas nu, för mig oförklarligt, bolagets revisorer för misskötsel av sin uppgift. Politiker i kommunala bostadsstiftelser kan tydligen känna sig ganska trygga även om de inte förstår sin uppgift? Slutsatsen blir väl att revisorer i kommunala bolag och stiftelser alltid måste förutsätta, att styrelserna i dessa inte förstår sin uppgift och därför måste revisorstyras? I det aktuella fallet förutsatte väl revisorn att politikerna i bolagsstyrelsen hade kompetens för sitt uppdrag.

Ett polisbefäl meddelar en kollega längre ned i hierarkin det lämpliga i att skydda högste polischefen för följderna av en rejäl fortkörning. Den senare är illa berörd bland annat för att aspiranter från Polishögskolan därmed råkar få undervisning i kollegialitetskorruption. Han spelar in polisbefälets förklaring till varför man bör handla korrupt. Inspelningen överlämnas till JK, som avfärdar det hela med att det handlar om kollegial rivalitet. Att det skulle kunna röra sig om fundamental skillnad i yrkesetik kan denne jurist tydligen inte tänka sig. Han blir därpå hovrättspresident i Stockholm, varför jag klart misstror den hovrättens förmåga att skipa rätt.

En riksdagsman, som blir fälld för grovt bedrägeri, får villkorlig dom. Han riskerar ju att mista sitt uppdrag som riksdagsledamot! Ändå rör det sig inte ens om hans ordinarie arbete, och alltså försörjning, utan om ett förtroendeuppdrag. Att han senare blir frikänd i högre instans hör inte hit.

I maj 1998 läser jag i pressen om en ung kvinna som i centrala Luleå blir ihjälkörd av en 24-årig rattfyllerist. Han var för berusad för att kunna smita från platsen. En 21-årig passagerare däremot avviker. 24 åringen erkänner inför både sina föräldrar och vid flera tillfällen inför polis. Några dagar före rättegången tar han tillbaka och de båda skyller på varandra. Föräldrarna vägrar vittna om erkännandet och de båda går helt fria.

Var finns rättvisan, när man jämför de här fallen, som inte är helt unika?
Det är väl också så att en del advokater sköter sitt jobb med en inlevelse som om de vore djupt förälskade i brottslingarna, medan andra gör det med samma inlevelse som fnasken på Malmskillnadsgatan.

Rättsväsendet verkar ha föga med moral eller sunt förnuft att göra och advokater skall väl vara just advokater och inte moralister eller sunt tänkande. Det finns gott om dåliga och idiotiska lagar, men det är väl inte advokaternas problem. Deras problem är ju att räkna ut hur man bäst använder lagarna, bra, dåliga eller idiotiska, till största möjliga nytta för klienterna. När en advokat får en uppenbar mördare frikänd, har han eller hon alltså gjort ett bra jobb, medan polis och åklagare har misslyckats. Hur skall man se på domstolen i ett sådant fall?

Ett annat, som jag tycker konstigt, juristresonemang hörde jag förresten en kväll i ett Siewert Öholm-program i TV. Det vore tydligen katastrof för den juristen om man i vissa fall skulle tillåta arbetsgivare att narkotikatesta före anställning. Jag fattar inte hans inställning. Jag vill inte vara passagerare i en jumbojet med narkotikapåverkad besättning. Jag vill inte att anställda vid kärnkraftverk, poliser, dagisanställda, arbetskamrater och många andra skall kunna vara narkomaner. Däremot kan jag tänka mig narkomaner för vissa andra arbetsuppgifter. De finns ju trots allt.

Hur som helst, - åklagarförakt, domstolsförakt, ja, varför inte? Eller kanske: Självklart! Även om de ibland lyckas skipa rättvisa. Sedan har vi ju en av landets högsta juristers (och f d "etikministers"), Reidunn Laurén, försök att manipulera sin dotters betyg som jurist.
Förr var det en kristen plikt att lyda tillsatt överhet, men idag är inte Gud gångbar som all makts ursprung. Tvärt om sätter sig nu både präster och nunnor upp emot denna överhet och den föraktas i breda folklager.

Det är inte så konstigt när våra domstolar, under lagar införda av våra politiker, dömer på ett sätt folk uppfattar som groteskt.
Jag kan ha missuppfattat uppgifterna om ovan beskrivna rättsfall i detaljer, men i stort sett är de nog betecknande för vad som kan ha förevarit. Tycker någon att jag här är ute och cyklar etiskt, så vill jag framhålla att jag är ackumulerat alldeles tillräckligt förbannad för sådant övertramp.

B. Lehman

Från ett hovrättsråd fick jag följande vänliga svar:
Efter att ha läst din pm förstår jag din upprördhet. Frågorna är - jo, så säger alla jurister, men verkligheten kan vi inte trolla bort - komplexa. Många av dina exempel rör brottmål, som enligt din och mediernas mening, är feldömda. M. Zaremba i senaste numret av Moderna Tider har ett anslag som sammanfaller med ditt i det att den moraliska indignationen står i fokus.

Några grundfakta dock: Rollerna för åklagare och domstol är olika. En domstol kan, får eller skall inte döma över mer än det åklagaren för fram. Åklagaren har bevisbördan. Redan dessa för en rättsstat självklara omständigheter kan alltså leda till att ett antal brott inte blir beivrade. Det är rättsstatens pris. Motmedlet heter bättre utredning och processföring. Men fel kommer såväl domare som åklagare att begå, hur väl vi än designar systemet.

En annan sak. En dom får inte grundas på annat än gällande rätt. Vad detta är har rättsfilosofer och rättslärda utvecklat sedan romartiden. I den rättsliga argumentationen skall finnas utrymme för såväl moral som sunt förnuft, men lagens ordalydelse sätter gränsen. Vad som skiljt Sverige från andra länder är den s.k. Uppsalaskolan - Zaremba redovisar detta på ett korrekt sätt i sin artikel - som enkelt uttryckt satt den positiva rätten så långt före moralen att den helt kommit i bakgrunden.

Medlemskapet i EU och Europakonventionens inkorporering innebär i Sverige en introduktion för den sekulariserade naturrätten som kommer att innebära att en ny rättsfilosofi på sikt kommer att utvecklas. Det kommer emellertid att få betydelse på den konstitutionella rättens område mera än på straffrättens och på gränsdragningen mellan juridik och politik.

Alltså, juristernas ofullkomlighet får du dras med och, måhända ur ditt perspektiv inte helt lyckligt, domstolarnas betydelse kommer att öka. Det är därför viktigt att den nedrustning av domstolsväsendet som (s) ägnar sig åt kan hejdas.
Hovrättsrådets namn
(Namnet utelämnat eftersom brevet var personligt.)

Just när jag skriver detta rapporteras i TV om att Högsta Domstolen velat, men inte kunnat döma för våldtäkt i ett fall, eftersom åklagarens yrkande inte innefattade våldtäkt! Tablå!

Jag konstaterar också att två som misshandlat en tredje till döds numera kunnat dömas för mord, men också att de ådömda straffen för mord varierar starkt mellan olika tingsrätter.


[1] En BBS är en dator till vilken det går att ringa från egen dator via modem. I BBS:en kan bl. a. tankar och åsikter utbytas med andra personer som besöker denna BBS. BBS står för Bulletin Board System.

lördag 11 april 2009

 
Posted by Picasa

Båtvikens grodor: Mallgrodan umepojk som tonåring
Urklippen nedan är hämtade ur Söderhamns-Kuriren 15/1 2009.
Du kan läsa dem sedan du klickat på dem. Återgå sedan till
bloggen genom att klicka på vänsterpilen längst upp till
vänster.
 
Posted by Picasa
Fanns visdomen före Kristus?

Lennart Gunhamre påstår i sitt inlägg den 15/1 att visdomen fanns före Kristus. Det tyder på att han missat en hel del av den enorma visdom som finns att upptäcka. I den kristna urkunden, Bibeln. Enligt denna så är Herrens fruktan vishetens begynnelse, och att känna den helige förstånd, - Ords. 9:10

Om vi människor tar vara på denna vishet behöver vi inte hamna i de strider och konflikter som idag utkämpas på olika håll i världen.
Inte ett enda av de krig som historien har bevittnat har sin inspirationskälla i Kristus fridfursten. Hans undervisning går ut på fred och försoning och att älska sin nästa (även fienderna) som sig själv.

Kriget i Gaza och många andra krig kan ha religiösa element, men saknar helt den kristna kärnan. De präglas av oförsonlighet och rädsla, något som går stick i stäv med Jesu Kristi lära.
Enligt Bibelns undervisning och Jesu egna ord, så fanns han, som också skapat oss, till före allting annat och alltsammans uppehålls av Honom: I honom är det vi lever, rör oss och är till. – Apg. 17:28

Mot detta står naturligtvis evolutionsläran. Men om dess teorier är sanna, som så många tycks tro, så utgör den blinda slumpen en betydligt skickligare skapare än hela den samlade världens vetenskapsmän tillsammans, eftersom den teoretiskt har lyckats skapa det liv som ingen vetenskapsman, trots all samlad kunskap och forskning, ännu inte lyckats åstadkomma ens en kopia på.

Ingen religionsfilosofi eller vetenskap kan mäta sig med den tro och lära som vi finner presenterad i evangelierna och genom det exempel vi där finner i Jesus Kristus. Att ta vara på denna undervisning betyder liv och trygghet. Att förkasta leder till mörker och olycka, vilket också – både den bibliska och profana historien – bär otaliga exempel på.
JERKER SJÖLANDER
(från Söderhamns-Kuriren 20 /1 2009)

Fanns visdomen före Kristus?


I Söderhamns-Kuriren av den 22 januari 2009 läser jag insändaren författad av Jerker Sjölander.
Han vänder sig mot att Lennart Gunhamre i ett inlägg den 15/1 sagt att visdomen fanns före Kristus. Detta finner han stridande mot ”den visdom som finns att upptäcka i den kristna urkunden, Bibeln. Enligt denna så är Herrens fruktan vishetens begynnelse, och att känna den helige förstånd. – Ords. 9:10.”
Men påståendet enligt ovan emanerar från en tid mycket långt före Kristus t.ex. också Job 28:28. Liksom hela Gamla Testamentet är det noterat på hörsägen långt före Kristi födelse. En tid efter vilken människans kunskaper hela tiden ökat, och detta exponentiellt. Människornas s.k. visdom verkar däremot inte ha förbättrats särskilt mycket, vilket är synnerligen olyckligt.
Gamla testamentet innehåller skrifter, som är gemensamma för såväl kristna, som muslimer och judar. Samma skrifter återfinns också till stor del i ännu äldre religioner i Mellersta Östern. Det redovisar också en närmast bestialisk Gud, som förordar stening för att ta ett exempel ur högen.



Nya testamentets Gud är humanare, även om han plågade sig själv (treenigheten) på korset för att sona människornas ondska. Treenigheten är förresten för mig obegriplig, bl.a. därför att Kristus på korset påstås ha ropat: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
I förklaringarna till Treenigheten sägs att Gud, Kristus och Den Helige Ande är tre, men att de också är ett. En matematik som måste vara högre än högre matematik.
Jerker Sjölander förnekar också evolutionen och tror tydligen inte på cloning. Får jag påminna om Dolly? Dolly var ett djur, så är även människan.


Slutligen säger Jerker Sjölander om kristendomen: ”Att förkasta leder till mörker och olycka, vilket också – både den bibliska och profana historien – bär otaliga exempel på.”
Låt mig då bara påminna om korstågen, då korsriddarna rövade, våldtog och massmördade såväl judar som muslimer och andra man betraktade som hedningar. Kristna i Norden deltog av hjärtans lust i korstågsröveriet genom lönsamma räder i Vendland (=norra Tyskland), Polen, Baltikum, Finland och nuvarande Ryssland. Minns också alla våra religionskrig, även inom kristenheten och igångsatta av kristenheten. ”Gud vill det!”, sa prästerna och deltog själva.


Som en reaktion mot Intelligent Design, ID, har Kungliga vetenskapsakademin tillsammans med 66 andra vetenskapsakademier slagit fast att evolutionen styrks, med ökande precision, av alla sinsemellan oberoende studier av livets utveckling i biologi, paleontologi och biokemi.


ID vilar på religiösa grunder och är således inget vetenskapligt alternativ till evolutionsteorin.
Einstein och Gud: Icke-biologiska vetenskapliga auktoriteters synpunkter på evolutionen har förstås mindre betydelse, men eftersom religiösa personer oftare hävdar att Albert Einstein (1879-1955, Nobelpris i fysik 1921) skulle ha givit uttryck för en tro på Gud, är det viktigt att notera att detta inte är korrekt. Einsteins syn på gudstro framgår tydligt i det brev han skrev till filosofen Eric Gutkind den 3 januari 1954 (och som såldes på auktion den 16 maj 2008 för 404 000 dollar):


“[...] The word God is for me nothing more than the expression and product of human weaknesses, the Bible a collection of honourable, but still primitive legends which are nevertheless pretty childish. No interpretation no matter how subtle can (for me) change this. These subtilised interpretations are highly manifold according to their nature and have almost nothing to do with the original text. For me the Jewish religion like all other religions is an incarnation of the most childish superstitions. [...]But a limited causality is no longer a causality at all, as our wonderful Spinoza recognized with all incision, probably as the first one. And the animistic interpretations of the religions of nature are in principle not annulled by monopolisation. With such walls we can only attain a certain self-deception, but our moral efforts are not furthered by them. On the contrary. [...]
With friendly thanks and best wishes
Yours, A. Einstein.”


Med all respekt för kristna, muslimer och judar m.m., som erkänner vetenskapliga bevis och åtminstone är tveksamma till ”intelligent design”.
Bertil Lehman
Funderingar eller Om jag skulle tro…
2009-01-20

Konflikten i Israel/Gaza aktualiserar gamla funderingar om religioner. Det finns så många sådana. Vilken är den rätta, eller är de alla tokforen, som Västerbottningarna säger? Dock menar de i så fall och i allmänhet inte kristendomen.

Kristendom, judendom och islamisk trosuppfattning finns i en uppsjö av varianter. Andra världsreligioner är t.ex. Buddhism, Hinduism, Konfucianism och Taoism. En grovuppdelning av kristna blir protestanter, katoliker, ortodoxa (östliga kyrkan) och mormoner. Ytterligare uppdelning enligt lite olika trosuppfattningar kan göras i samfund. Exempel är Pingströrelsen, Laestadianer, Metodistkyrkan, Maranata o.s.v. Uppräkningen kan göras väldigt lång.

En uppdelning för judar kan bli liberala, konservativa och ortodoxa eller fundamentalister.

Inom Islam kan en liknande uppdelning göras. Islam är dessutom uppdelat i Sunni och Shia. Sinsemellan är dessa oense om vilka som skall anses som Muhammeds efterträdare. Så oense att en del av dem gärna dödar varandra. Naturligtvis dödar en del av dem också gärna alla otrogna, d.v.s. de som inte vill vara sunni- respektive shiamuslimer. Muslimer är också talibanerna, som gärna dödar otrogna, muslimer som inte till punkt och pricka följer regelboken, flickor som går i skola och kvinnor som utbildat sig till exempelvis läkare eller inte vill bära burka.

Lite påminner de väl om de ”ädla” korsriddarna för runt 800 - 900 år sedan, som rånade, våldtog och dödade muslimer och judar i Palestina och hedningar på andra håll därför att deras Gud sas vilja det. Vi skandinaver härjade vid den tiden på samma sätt i Vendes (norra nuv. Tyskland och Polen), i Baltikum, Finland och Ryssland. Vi var ju kristna.

Dessutom finns andra uppdelningar med betraktelsesätt dem emellan, som kan vara allt från nedsättande till livshotande. I Irak t.ex. dödar sunnimuslimer shiamuslimer och tvärt om. En del av de båda dödar gärna judar, kristna och andra, som kan anses otrogna.

För islamister är Koranen också lag, men det finns åtminstone fyra olika rättsskolor, tolkningar, inom islam, som i sin tur skall tolkas av imamerna med lite olika, ibland bra och ibland fruktansvärda resultat.

De gamla, väldigt gamla, skrifterna eller gamla testamentet, som vi säger, skrevs till del under Babyloniska fångenskapen enligt sentida forskning. Det var några hundra år före Kristi födelse. Det som noterades var gamla berättelser, som gått från mun till mun under väldigt lång tid. De är närmast att ses som sagor eller myter alltså. Tag gärna fram Bibeln och läs Skapelseberättelsen. Läs gärna några sidor till. Om Abrahams förbund med Gud, om Noa i vars samtid det fanns jättar och då människornas ondska var stor. Om att Noa dog först vid 950 års ålder. Säg sedan att det inte är fråga om myter om du kan. Gud framstår i gamla testamentet inte sällan som bestialisk, utkrävande fruktansvärda straff även för bagatellförseelser.

Människornas ondska är stor också idag och mycken ondska har sin grund i, och i tvister mellan, de tre religionerna kristendom, judendom och islamisk. Abraham är i alla tre den patriark, som ingick förbund med Gud för sina efterkommandes räkning. Som tecken på detta skulle hans efterkommande av mankön omskäras. Detta sker fortfarande bland judar och muslimer, mycket sällan hos övriga.

För judarna är gamla testamentet och de fem första moseböckerna lagen (Tora), som tolkas i Talmud och av rabbinerna. För såväl judar som kristna gäller de tio budorden, men också nationalstatens lag. Judarna liksom de kristna och i en del fall muslimer moderniserar efter hand sina religiösa lagar, så att de blir mänskliga. Så t.ex. är homosexualitet straffbart enligt gamla testamentet. Men det finns ju trots allt och tolereras därför, något som i varje fall hittills är omöjligt inom islam. På samma sätt ser liberala och konservativa judar på sex före äktenskapet, liksom på barnbegränsning med p-piller. Användning av kondom är egentligen förbjudet men numera OK inom judendomen, eftersom den skyddar mot Aids och annat. Påven (Guds ställföreträdere på jorden) ser dock användandet som synd.

Jag kommer att tänka på en liten stor människa och en stor statsman, nämligen Gandhi och Nehru. Gandhi sa: ”Jag är hindu, jag är muslim, jag är jude, jag är kristen, jag är buddhist!” Nehru sa:” Anblicken av vad som kallas religion, eller i varje fall organiserad religion, i Indien och i alla andra länder har fyllt mig med skräck och jag har många gånger fördömt den och önskat rensa ut den helt och hållet…”

Jag själv då, var i denna röra finns jag? Jag går ju gärna in i en kyrka jag passerar. Kyrkorummet är så fridfullt och fullt av gammal kultur och tradition. Jag går gärna på en kyrkogård och tittar på gamla gravar. Jag sätter blommor på gravar. Vad är det jag gör? Det är naturligtvis ett av mina sätt att hedra minnet av föregångare. Men är det något mer, människans sökande? Ja, men jag letar egentligen inte bland de nämnda religionerna.

En del präster jag lyssnat till har från predikstolen pratat strunt enligt min uppfattning. Andra har varit väl värda att lyssna till. Min gamle vän Sven Arne Onsäter t.ex. Garnisonspräst i Boden, men senare kyrkoherde i Västerhaninge. När han såg en församlingsmedlem som höll på att somna under predikan kunde han med höjd röst säga: ”Eller hur Gustav”? Denne Gustav eller vad han nu hette, hade sedan ingen svårighet att hålla sig vaken. Någon skrymtare var inte Sven Arne, snarare tvärt om. Det är särskilt hedervärt bland präster. Några skenheliga sådana träffar man ju då och då på.

Slutligen i det här resonemanget hit och dit, är det fråga om en eller flera gudar och hur skall man se på självmördare?

Vi nordbor hade för dryga 1000-talet år sedan många gudar, likaså greker och romare. Kanske var löftet om bara en Gud lockande för Olov den Helige m.fl.? Det skulle väl definitivt vara bekvämare.

De flesta religioner har fortfarande flera gudar, även om man säger sig ha bara en. De kristna religionerna tror alla på treenigheten, alltså Gud, Jesus Kristus och den helige ande. Jag får det till tre, men här tillämpar kyrkorna en matematik, som väl är högre än högre sådan. Kristenheten har en förklaring (eg. flera), men de är alla obegripliga.
Här är en, hämtad från Catholik Encyclopedia:

I Gudomens enhet finns tre personer, Fadern, Sonen och Den helige Ande. Dessa tre personer är klart åtskilda från varandra. Med den atanasianska trosbekännelsens*) ord är sålunda ”Fadern Gud, Sonen Gud och Den helige Ande Gud, och ändå är Gudarna inte tre utan en.”
*) latinsk bekännelse från 500-talets Gallien.

Kanske för att ytterligare förklara citerar encyklopedin S:t Gregorius Undergöraren (200-talet):

Därför finns ingenting skapat, ingenting som är underkastat någon annan i treenigheten. Inte heller finns något som har tillförts som om det en gång icke hade existerat utan kommit till efteråt. Därför har Fadern aldrig varit utan sonen och inte heller Sonen utan Anden, och denna treenighet är oföränderlig i all evighet.

Klarheten i detta måste kunna diskuteras, liksom den intellektuella hederligheten, men nu kommer det fler Gudar, eller åtminstone halvgudar.

Katolikerna har sin Jungfru Maria, en gudinna i allt utom till namnet, som nog inte ligger så långt efter Gud i antal böner från troende. Vi har en bra bit över 5 000 helgon, som alla tar emot böner i specifika frågor. Jag har svårt att se dem som annat än åtminstone halvgudar.
Catholic Community Forum lämnar de troende en lista på alla dessa helgon. Deras specialitéer anges som t.ex. anorexi, brutna lemmar, sängvätning, ont i magen o.s.v. Kanske har Gud eller Treenigheten delegerat en del beslut, medan endast de är allsmäktiga och sista instans.

Nå, hur ser man på självmördare då?

Självmord i form av självmordsbombning av otrogna är för muslimer en Gudi behaglig gärning även om några andra muslimer, som råkat komma för nära skulle stryka med. Jämför också självmordsflygarna från 11 september 2001, då 19 muslimer lyckades döda några tusen människor och få de s.k. tvillingtornen att störta samman. Tron är att man som belöning för ett så djävulskt illdåd direkt hamnar i paradiset.
Självmord i övrigt är i Islam ett svårt brott.

Varken kristna eller judar får begå självmord. För inte så länge sedan länge sedan fick t.ex. inte kristna självmördare begravas i vigd jord.
Numera behandlas i alla fall både judiska och kristna självmördare som naturligt döda inom båda dessa religioner.

Slutligen: (Joh. 20. 24-29)
En av de tolv lärjungarna, Tomas, som kallades Tvivlaren, hade inte varit med när Jesus första gången efter sin död visade sig. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”

(I lokaltidningen såg jag häromdagen en insändare från en dam. Hon beklagade sig över att så många inte tror på Gud.
”Jag har ju sett bevis,” skrev hon utan att redovisa dem. Bevis måste ju prövas!

Det står så mycket konstigt i Bibeln, att jag ändå måste be om klara vetenskapligt godkända bevis för att tro. Utan vetenskapligt hållbara bevis är jag agnostiker för att uttrycka mig väldigt försiktigt. Däremot kan jag känna respekt för den som tror utan att faktiskt veta, liksom att jag kan uppskatta de kyrkliga ceremonier, som tydligen ger många tröst i en bedrövlig värld. Dock med åtminstone ett undantag. De som tror att jorden, människan och djuren skapades för 6 000 år sedan, något som vetenskapen för länge sedan förkastat. Vetenskapligt bevisat är något helt annat. Arkeologer, astronomer, fysiker och kemister har bevisat helt andra sanningar.

Efterskrift

Egentligen känns det fel att sluta skriva här efter bara 5 A4-sidor, vilket det just blivit. Det finns så mycket mer att pröva, att i skrift söka analysera. De kristnas Nya testamente, (vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem). har jag inte skrivit något om. Jag vill bara här påstå att bägge testamentena är skrivna av ett antal olika människor för mycket länge sedan. Då man visste föga om universum, om dagens fysik och kemi, om främmande folk långt borta o.s.v. Är det då Guds ord vi finner i bibeln? Borde vi inte alla som komplement läsa Richard Dawkins "Illusionen om Gud" och fundera?

Galileo Galileis upptäckter kom att strida mot kyrkans dogmer, vilket klargjordes 1632. Kyrkan i västerlandet stod då fortfarande för en hel del lagar, men Galilei sjuk och gammal dömdes väldigt milt till endast husarrest för resten av livet. (Han var också god vän med påven.) Först 1992 erkände Vatikanen genom ett uttalande av påven Johannes Paulus II att det var ett misstag att Galilei dömdes. Det dröjde in på 2000-talet innan domen dessutom upphävdes. Inga snabba ryck i kyrkan.

torsdag 9 april 2009

Skolfunderingar 1978

Klockan var inte mer än två på eftermiddagen, men i december, utan snö på marken och med sammanhängande molntäcke lade sig skymningen snabbt över Stockholm. Jag var i bil på väg att delta i Haninge skolstyrelsemöte. Bilkörningen var daglig rutin och nödvändig för att hinna med både ordinarie arbete och fritidspolitikerns slit. Ofta var jag så pass trött under dessa dagliga och kvällsliga körningar att jag skrålade "En sjöman älskar havets våg" och andra liknande låtar för att hålla mig tillräckligt vaken. I övrigt gav körningarna tid för alla sorters funderingar.
Är jag riktigt klok egentligen, som sitter kvar i skolstyrelsen, tänkte jag? Sossarnas politik går ju ut på att de själva skall styra skolarbetet mer och mer i detalj, vilket innebär att vi oppositionspolitiker också måste ägna oss åt detaljer. Detaljer för vilka rektorer, lärare och annat skolfolk är, eller i varje fall borde vara, bättre skickade. Tiden för skolstyrelsearbetet ökar hela tiden och effektiva skolstyrelsemöten ett par timmar på kvällstid är ett minne blott. Man kan fråga sig varför vi fortfarande kallar oss fritidspolitiker? Visst använder vi massor av så kallad fritid, men på så sätt är det ju inte fritid och man tvingas dessutom använda allt mer av ordinarie arbetstid. Sedan skall man ta igen detta genom att arbeta ytterligare på vad som borde vara fritid. Sossar, som har sitt arbete i den socialdemokratiska maktapparaten eller inte siktar på avancemang i det civila jobbet kan ju ta det lugnt. Men jag vill ju inte att livet bara skall råka hända mig, mina barn och barnbarn.
Jag travesterade Jack London litet: "Livet skall i alla fall inte bara vara tarvligt och pråligt, något djuriskt och stumt, ett själlöst grävande i bottenslammet och gyttjan."
Så mindes jag något ur Lincolns andra installationstal: "Utan illvilja mot någon; med kärlek mot alla; fast förankrade i det rätta, så som Gud låter oss se det rätta, låt oss sträva vidare mot att avsluta det verk vi har oss före." Trösterika ord från en gammal man, som blev landsortsadvokat via självstudier och därefter en av världens största statsmän. "Plikt är det mest sublima ordet i vårt språk", sade Robert Edward Lee, men han var ju general. Ändå. – Båda mina föräldrar talade ofta med mig om plikter, som de och jag hade mot mig själv och andra. Jag undrade hur många föräldrar som numera söker uppfostra sina barn till vad som kallas pliktkänsla? Apropå plikt, så var det inte länge sedan skolstyrelseledamoten Mia Rockström (s) talat om för mig att plikt och disciplin var förfärligt fula ord. Disciplin och plikt var för henne fasansfulla ord som absolut inte fick förekomma i skolvärlden. Hon hade slagit upp dem i Nordisk Familjebok och läst något om kadaverdisciplin. Hon ansåg sig därför veta att det var dessa begrepp som gjort att vanliga människor i Tyskland kunnat förmås att plåga och döda människor i förintelseläger. Att en moderat skolstyrelseledamot tog ordet i sin mun visade tydligt var moderaterna stod ansåg hon.
De här funderingarna gällde historia. Ett skolämne som drabbats av sådant förakt att det inte längre är något skolämne. I tre decennier har skolansvariga politiker samlat det mest enfaldiga men politiskt "rättänkande" skolfolket på skolöverstyrelsen för att utveckla en bättre skola. Partiboken har varit främsta merit för dem och vad är resultatet? En förfärande kvalitetsförsämring! Deras historia börjar med Marx och Engels och de beundrar Lenin och Stalin. För övrigt känner de säkert till Olof Palme och Lars Verner.
Vill man behålla eller förbättra kvalitén på undervisningen och kämpa emot den kravlöshet som utbreder sig i skolundervisningen, så känner man sig som en holländare, vilken står med tummen i ett hål i vallen och ser nya hål uppstå utom räckhåll.
Jag parkerade bilen utanför nämndhuset och fortsatte mot mitt närmast omöjliga uppdrag som vice ordförande i skolstyrelsen.
Don LaFontaine
Lennart (umepojk) har ett färskt inlägg med Don LaFontaine, som tyvärr avled i cancer för ett halvår sedan. Lennart beskriver honom som en fantastisk och generös vän, vilket han sannerligen var. När jag skulle fylla 70 år skickade han flygbiljetter t.o.r. till Los Angeles för mig och Birgit och bjöd med oss, Lennart och hela hans familj på skidsemester en vecka i Park City. Alla barn och fruarna försågs med egen skidlärare. Tro inte att Don var stöddig på något sätt. Tvärt om! Han hade däremot resurser som föreföll oss obegränsade. Han var ytterst mänsklig, men hade en röst "där ovanför" och kunde använda den.

Bilderna: Upptill har vi Birgits och min våning i Deer Valley utanför Park City och 45 min från Salt Lake City i Utah. I bakgrunden till vänster bastun. Våningen försedd med biljard. På den stora balkongen bubbelpol med varmt vatten.
Mellanbilderna: Don o jag under paus i skidåkandet. Jag hade drabbats av halsböld, men det fixades på vårdcentral i Park City med en antibiotikaspruta i häcken. Så har vi Dons fru Anita och yngsta dotter Elyse samt Ka-Ron vid en av bussarna som gick i skytteltrafik till skidbacken.
Nertill: Birgit på sin snowmobile under en utflykt upp i bergen och Don med lilla Elyse, som också hade egen skidlärare.
Klicka på collaget för att förstora.

tisdag 7 april 2009

Skolpolitik
Detta skrevs på 80-talet.

1976 och 1977 hade jag ägnat en hel del fritid åt att studera socialismen och dess historia. En orsak till detta var att jag ansåg det svenska samhället vara på väg att spåra ur i flera avseenden. Socialdemokraterna hade bland annat infört den kravlösa skolan. Själva sade de: "En skola lika för alla!" Vad man borde ha infört var: "En skola individuellt anpassad och därmed rättvis!"

Jag hade de första åren av sjuttiotalet, då min dotter gick i högstadiet, konstaterat att hon aldrig hade några läxor och att hon inte fick lära sig multiplikationstabellen. När jag påtalade behovet av att studera även utanför skoltid, och ville ge henne hjälp med detta, deklarerade hon att detta vore osolidariskt mot dem som inte fick hjälp i hemmet. Detta hade lärare i skolan grundligt lyckats inpränta i henne, varför hon absolut vägrade att ta emot studiehjälp eller titta i skolböckerna utanför skoltid.

Det var dessutom inte tillåtet att ta med skolböcker hem. Jag talade också om för henne att man inte klarar sig helt bra i livet utan att kunna multiplikationstabellen. Hon talade i sin tur om att hennes mattelärare sagt: "Vad än era föräldrar säger, så behöver ni inte kunna multiplikationstabellen på det sätt era föräldrar lärde sig den." När hon 1974 börjat sista klass i högstadiet och behövde bra betyg för att välja linje i gymnasiet insåg hon själv att lärarna inte var de som visste hennes bästa. Jag hade också träffat hennes matematiklärare, en långhårig "flower-power-typ", som inte verkade seriös. Runt halsen bar han en kraftig kedja och i denna hängde någon sorts smycke i makroformat. När jag då frågade henne hur det gick i "matten" talade hon om att läraren vanligen frågade klassen: "Vill ni ha matte, eller ska vi lyssna på musik?" Flertalet i klassen röstade på musik. Ann-Christin och några till brukade därför i stället söka upp någon lugn vrå i skolan för självstudier. Nu insåg man på skolan att denna "undervisning" inte fungerade och hon fick, som en speciallärare sade: "stödundervisning i matematik utan att egentligen vara berättigad till det". Matematikbetyget förbättrades på så sätt hjälpligt inför gymnasiestudierna.

Vid den här tiden hade jag bestämt mig för att ägna en del av min fritid åt kommunalpolitiska uppdrag. Jag var styrelseledamot i den lokala partiföreningen och blev nu även suppleant i KF samt suppleant i skolstyrelse och social centralnämnd. Valperioden ville jag därmed se som en grundutbildning för att kunna arbeta politiskt. Utlösande faktorer var att skolan blev allt flummigare och bidragsfusk florerade överallt i samhället.

Redan efter några månader blev jag emellertid ordinarie ledamot och vice ordförande i skolstyrelsen. Jag ansåg mig alltså tvungen att på kort tid läsa in skolans läroplaner och andra regelverk, besöka skolor, tala med rektorer och lärare, delta i skolriksdagar o s v. Samtidigt skulle jag som vanligt använda en stor del av min fritid till att läsa facklitteratur för att förkovra mig i mitt yrke, där den tekniska utvecklingen skenade. Det blev en hektisk tid med alltför lite sömn. Till råga på allt uppfattade jag snart skolan som till stor del förstörd av vänsterns skolpolitiker och flumpedagoger.

Arbetet i opposition mot socialdemokraterna i skolstyrelsen påminde om att sitta fast, men försöka ta sig loss ur i ett jättelikt klibbigt spindelnät. Hemmakvällarna blev få och stördes inte sällan av skolledare som sökte hjälp eller ville informera om missförhållanden. Klagande föräldrar hörde av sig.

Vi tar ett exempel: Jag hade kommit hem ovanligt tidigt, redan vid sjutiden på kvällen. Mitt i middagen ringde en upprörd lärare och berättade att en kollega tillsammans med en skolpsykolog dekorerat toaletten vid lärarrummet med floskulösa kommunistiska slagord, bilder från Vietnamkriget, på Che Guevara och Mao Tse-tung. Nu ville hon att jag skulle se till att det förargelseväckande skräpet blev borttaget. Jag menade att första lärare, som stördes borde riva ner eländet, men lovade nämna tilltaget i skolstyrelsen.

En stund senare, när jag börjat packa en resväska inför en tjänsteresa dagen därpå, ringde en förälder från föräldraföreningen Hem och Skola. "Vi har kallat till offentligt möte i Jordbro-skolan klockan 19 i morgon", sade hon "och kräver att du kommer!" Jag förklarade detta omöjligt eftersom jag skulle vara borta tre dagar på en tjänsteresa. Hon menade att ett beslut skolstyrelsen nyligen tagit var imbecillt och att vi skulle stå till svars för detta. Jag förklarade att de borgerliga partierna reserverat sig mot beslutet och alltså inte var delaktiga. Innan vi avslutade samtalet förklarade hon att kravet om min närvaro ändå kvarstod!

Hemspråksundervisningen byggdes ut under sextio- och sjuttiotalen. Den kostade stora pengar och på 90-talet kunde vi se dess negativa verkan. Många ungdomar i till exempel Tensta kan ingen eller mycket litet svenska. De är helt enkelt kvaddade - nära nog omöjliga på svensk arbetsmarknad. Jag ansåg hemspråksundervisningen i finska viktig, eftersom många finska familjer hade svårt att få arbete hemma, medan vi behövde arbetskraft. De flesta räknade med att arbeta något eller några år i Sverige för att sedan återvända. Samtidigt erhöll en svensk minoritet i Finland undervisning på svenska.

I Haninge omfattade hemspråksundervisningen ett trettiotal främmande språk och kostade oerhörda summor. I skolorna fanns utspridda enstaka elever som skulle läsa mycket udda språk. Att hitta lärare för dessa var inte lätt och kompetensen blev därefter. Men de skulle dessutom undervisa i många skolor ibland långt ifrån varandra. En lärare undervisade en timme i Uppsala på morgonen. Åkte därefter bil nära 10 mil, för att undervisa en timme i Haninge och avslutade arbetsdagen i en Huddingeskola. De lektionerna blev dyra för skattebetalarna.

måndag 6 april 2009

Att vara, men inte synas

Alla människor har ett behov av sysselsättning, att göra något och att vara behövda.
Detta är oberoende av ålder, om man är gammal eller sjuk.
På ICA NÄRA i Sandarne, där vi ofta tittar in, träffar vi vanligen på en gammal farbror med rollator och en bit falukorv i rollatorkorgen. Vi började snart heja på honom och det framgick klart att han alltid och väldigt gärna ville ha en pratstund. Det visade sig emellertid att han var väldigt svår att förstå, nästan omöjlig. Ungefär som en person som just råkat ut för en stroke, som påverkat talförmågan. För min del blir det vanligen: ”Hej, hur är det?” Och så ett obegripligt svar, men jag hör ju ganska illa. Birgit förstår ibland en del av vad han säger. Våffeldagen träffade vi som vanligt på honom och Birgit sa: Skall du hem och grädda våfflor nu? Jag lade till: ”Våffeldagen är en stor dag, jag fyller år, och idag fyller jag 82 år.” Jag uppfattade en del läten, men Birgit uppfattade att också han var född 1927.

Hans sysselsättning en ganska stor del av dagen är tydligen att gå runt i och ikring ICA, handla ett par tre saker, se sig ikring och om möjligt få någon att prata lite med. Jag undrar om äldreomsorgen och PRO Sandarne har någon kontakt med honom och om han känner sig behövd? Det borde han få.

Vi människor, och för all del även andra djur, vill också gärna röna lite uppskattning för det vi gör. (Människor för all del också för det de har gjort.)
Valhänt försöker jag visa Birgit min uppskattning för att hon enligt 30-talsmodell göder mig och tar hand om mig. Jag hoppas hon förstår att uppskatta att jag uppskattar henne.

Vad gör då jag för att sysselsätta mig och röna uppskattning?
Jag skriver på min blogg.

söndag 5 april 2009


Vårt liv i Avanäs.

Jag har ju tidigare skrivit lite om vårt liv i Avanäs.
Det här är jag och min svåger, Erik, i början av 60-talet och i Avanäs.
Vi hade väldigt roligt som synes.

(Vi spelade in ett par filmer på 8 mm smalfilm, som
vanligt förstorar du bilden genom att klicka på den.)

Posted by Picasa

lördag 4 april 2009

Iakttagelser

Jag var hos tandläkaren häromdagen. När man är 82 år så behöver tänderna tätare översyner. Jag har med ålderns rätt samt p.g.a arv och rökning, tycker jag rätt att ha problem med s.k. tandlossning och tandfickor.

Alltid ”tar jag i” alldeles onödigt hårt. Så även vid tandborstning. Jag saknar också, som de flesta människor tror jag, förtroende för socialstyrelsen. Två minuter tandborstning morgon och kväll struntar jag i. Istället börjar jag med mellanrumsborstar och fortsätter med tandborste minst fem minuter ibland tio och sköljer noga med vatten. Eftersom jag är så ”hårdhänt”blir det ibland blodvite. Det har också blivit något fel med motoriken i högerarmen, så att jag ibland oavsiktligt försöker slå ut tänder med tandborsten.

Två motåtgärder har jag vidtagit. Jag försöker hålla i tandborstskaftets yttre del för att inte kunna vara så hårdhänt och så sköljer jag noga med Listerin i en knapp minut efter borstningen. Det svider så att jag tror på att det är bakteriedödande. Nej, jag har empiriskt gjort klart att det är så! Efter ett halvår ömmar inte längre ett par tänder då jag tuggar med dem.

Ni vet hur det är hos tandläkaren. Man pratar inte så gärna med salivsug och annat i munnen. När jag en kort stund fick tillfälle att spotta ut och skölja så förklarade jag att jag börjat använda munsköljmedel och sa: ”och så har jag börjat ta det lugnt med tandborstningen och gör ett uppehåll med eltandborsten.”

Båda de söta, tandläkaren och sköterskan, tände på alla fyra cylindrarna och behandlingen fortsatte. Jag fick veta att munsköljmedel var helt värdelöst. Det var bara tandborstning som gäller. Bara den är verksam mot bakterierna.

När jag lämnat mottagningen fattade jag. De hade trott att jag ersatt tandborstningen med munsköljmedlet!

Kanske är man inte så snabbtänkt när man är över åttio, men tänker gör man.

Så har vi då Birgit. Hon var hos husläkaren och fick remiss till sjukgymnastik. Där fick hon ett program hon själv skulle genomföra hemma, för att så småningom återkomma. Jag upptäckte henne jobba i programmet hemma. Smått förskräck sa jag: ”Ta det försiktigt i början!”

Nu verkar hon helt invalidiserad. Det är rollator som gäller, även hemma i villan. Man får hoppas att hon kan återuppta programmet så småningom, lite mer försiktigt.

Så det kan bli! Det är inte bara politiker som missförstår varandra, men de gör det inte sällan avsiktligt.

fredag 3 april 2009

Kurre

En dag när jag kom hem från jobbet var det en kattunge hemma. En svart, ganska söt måste jag erkänna. Jag meddelades att vår då 3-åriga dotter köpt katten av en grannfru, dock efter nådigt tillstånd av sin farmor, som bodde hos oss vid den tiden. Vår dotter hade dessutom varit stadd vid kassa. Hon ägde de fem öre katten kostade. Jag tyckte nog att det var ett klokt användande av pengarna.

Fem öre var en hel del pengar för fyra och ett halvt decennium sedan. För 2 öre (sådana fanns) kunde man få en skapligt stor kola. När jag var barn fick man två sådana för endast ett öre. Pengars värde sjunker snabbt och stadigt. Jag tror att det beror på makthavares slöseri med våra pengar, av vilka de tar en ständigt större procentuell andel och sedan skvätter tillbaka lite grand. Att ”duktiga” direktörer, LO-funktionärer och en del politiker tar skyhöga arvoden är nog inte så konstigt, men tänk vad mycket nu ännu dyrare kola de kan köpa!

Jag hade själv ägt en katt vid namn Tusse, när jag var i vår dotters ålder. Tusse avled så småningom tragiskt. Det hade lagts ut råttgift och Tusse hade nog ätit det med väl så god aptit som råttorna. Hans plågor ändades av en vänlig granne med hagelgevär, men det fick jag veta först så småningom.

Vår dotter bestämde att hennes katt skulle heta Kurre. Han kurrade ju så trevligt.

När Kurre för sin egen sinnesfrids skull skulle kastreras, så skickades jag med honom till veterinären. Av någon anledning troddes jag vara den minst medkännande. Där lindades han in i en trasmatta, fick en bedövningsspruta och så pressades kulorna ut och skars loss. Lite sulfapuder ströddes på. Jag led med Kurre och bad i tankarna om förlåtelse.

Vår dotter klädde Kurre med sina dockkläder och bäddade ner honom i sin dockvagn. Där låg han snällt under många söndagspromenader i grannskapet och väl var väl det. Jag har försökt tänka mig vad som skulle ha kunnat hända om han ledsnat och sprungit iväg när vi var långt hemifrån.

Kurre blev snabbt likvärdig familjemedlem. Han ville ha samma mat som familjen i övrigt. På torsdagarna åt han ärtsoppa, men förkastade punschen. Pannkaka med sylt åt han om han orkade efter all ärtsoppa. Bruna bönor med fläsk var en favorit, liksom korv och potatismos. Fiskrätter var naturligtvis alltid OK, men färsk strömming var han ensam om att gilla. Det gjorde han så till den milda grad att han gärna åt tills han kräktes. Då valde han alltid en bra plats på golvet, oftast ute i hallen där ingen mjuk matta fanns i närheten. Det skulle vara lätt att städa upp.

Vi tyckte inte att Kurre skulle behöva serveras vid golvet. Därför tog vi från förrådet in dotterns barnstol åt honom, så att han kunde sitta med oss vid bordet. Att man inte kunde ge sig till att gå upp på bordet visste han. I nödfall och för att nå tallrikens bortre del kunde han möjligen sätta framtassarna mot själva bordskanten.

När det ringde på dörren gick han dit för att se vem som kom. En gång stod där en bekant med en stor schäfer. Kurre var plötsligt borta. Vi letade, men fann honom inte. När besökarna gått fortsatte vi leta och hittade honom till slut. Vår son hade uppe under taket i ett hörn av sitt rum en högtalarlåda och på den, 2,4 m över golvet låg han. Inga märken efter klor kunde ses i tapeten. Det du, Stefan Holm, men du är ju inte testad med en hemsk schäfer i hälarna!

En vinter när vi var borta på skidsemester en vecka hade en grannfru lovat släppa Kurre in och ut samt ge honom mat och vatten. Det fungerade inte, så när vi kom tillbaka var Kurre borta. Det blev gråt och tandagnisslan, men jag hörde talas om att en katt tydligen höll till under en kaninbur ett par hundra meter hemifrån. Jag gick dit och där satt Kurre. Han gick före mig hem och var inte förbannad utan tydligt lycklig att se mig. Hela familjen visade sig lycklig och Kurre spann för fullt mellan tuggorna.

Kurre blev gammal, 18 år. På slutet såg han dåligt. Han hade en favoritplats på fönsterbänken i köket, där han kunde sitta och titta på fåglar. När han missat upphoppet till sin utkiksplats några gånger insåg vi att vi måste ta adjö. Birgit åtog sig att ta med honom till veterinären. Väl hos veterinären började hon naturligtvis gråta och veterinären sa: ”Stackars människa!” Han tröstade så gott han kunde, bjöd på kaffe och garanterade att Kurre inte skulle lida av sprutan han fick.

När jag ganska sent kom hem satt Birgit väntande i köket. Kurre låg i en väska i Birgits bil. Ett par gånger hade hon sprungit ut och tittat i väskan, för att hon tyckt sig höra Kurre jama. Vi tog fram ett rent men något trasigt lakan, som jag svepte Kurre i. I en sladdlampas sken och i ett hörn av tomten grävde jag en en meter djup grop, där Kurre fick sin sista vila. Det var midnatt när jag skottat igen graven.

torsdag 2 april 2009

WW2 – början – oerhört förenklad
(Skrivet nu.)

I gryningen den 1 september 1939, det datum som Hitler fastställt i ett direktiv redan den 3 april, strömmade tyska arméer in i Polen. Tyskarna behövde Lebensraum. Det skulle Polen och senare bl.a. Sovjetunionen tillhandahålla. Storbritannien och Frankrike hade garanterat Polens säkerhet. Alltså utbröt 2:a världskriget, det krig som svenska socialdemokrater och liberaler in i det sista ansett vara en omöjlighet. (Jfr. ”Avanäs 1960”, ett av några inlägg från 13 febr 2009.) Ett till krig efter 1914 – 1918 var otänkbart för dessa herrar. (Damer höll sig i bakgrunden på den tiden.)

Min mor visste dock bättre. Det hade hon fått lära sig av morfar (Franz Carl August Breitschuh, invandrad fr. Preussen på 1800-talet, därför att han inte ville göra den långa värnplikten där), som efter Versaillesfreden enligt henne sagt: ”Om ungefär 20 år är det krig igen, för detta godtar aldrig tyskarna.”

Såväl Storbritannien som Frankrike hade fördragsenliga förpliktelser att komma till Polens hjälp om det angreps. Den 23 augusti hade Tysklands utrikesminister, von Ribbentrop, varit i Moskva med fullmakt att sluta en nonaggressionspakt med hemligt tilläggsprotokoll.

Tilläggsprotokollet fastställde bl.a. gränsen mellan de två staternas intresseområden så att den skulle följa Litauens norra gräns och förklarades strängt hemligt. Finland, Estland och Lettland skulle ingå i Sovjetunionens intresseområde. I Polen skulle gränsen i stort sett följa floderna Narew, Weichsel och San.

Kommunisterna och nazisterna hade alltså precis som på de tyska kungarnas och de ryska tsarernas tid beslutat dela Polen mellan sig. Tilläggsprotokollet framlades under förhandlingarna från den ryska sidan, som förklarade att nonaggressionspakten kunde genomföras endast om även tilläggsprotokollet antogs. En så skamlig överenskommelse passade kommunister och nazister perfekt.

Nå, WW2 (andra världskriget) hade brutit ut, när Storbritannien och Frankrike pliktskyldigast därpå förklarade Tyskland krig. Klockan 06.00 den 17 september, när Polen sedan länge var besegrat, gick Röda armén in i Polen. Tyskarna hade stannat vid den av kommunister och nazister överenskomna linjen.

Jag kan inte underlåta att här också skriva lite om Chrusjtjovs och hustrun Nina Petrovnas roll vid ockupationen. En del av er minns nog Nina, den tystlåtna, ska vi säga alldagliga gumma, som långt senare medföljde Chrusse till Hollywood, som han ville se, och till Tage Erlander och vår roddbåt på Harpsund. Disney world missade Chrusse till sin stora sorg. Amerikanerna ansåg sig inte kunna garantera hans säkerhet där. Han hade så gärna velat uppleva de fantastiska attraktionerna.

Chrusjtjov, förstesekreterare i Ukraina 1939, iklädde sig arméuniform och anslöt tillsammans med sin NKVD-chef den vidrige Ivan Serov till trupperna. För Chrusjtjov var det ett personligt äventyr, men i ännu högre grad för Nina Petrovna som, i arméuniform även hon och med pistol i hölster ”befriade” sina egna föräldrar, som bott i Polen sedan 1922.

Chrusjtjov slog skoningslöst ned på den polska intelligentsian. Präster, officerare, adelsmän (det fanns många i Polen) och intellektuella fängslades, mördades och deporterades. Syftet var att utplåna alla som kunde tänkas bjuda kommunismen motstånd. I november 1940 hade en tiondel av befolkningen eller 1,17 millioner människor deporterats. 1941 var 30 % av dem döda. 60 000 personer arresterades och 50 000 avrättades. (Enligt Simon Sebag Montefiore, historiker och journalist som tillbringade större delen av 90-talet i de nyöppnade sovjetiska arkiven.) För Chrusjtjov, ”slaktaren från Ukraina” var detta inget märkvärdigt. Märkvärdigare är att han senare, när Stalin var död, kunde angripa denne för det Gulag som Lenin påbörjat och under Stalin byggts ut enormt och då slukat mången lojal kommunist.

Tyskarna hade ytterst otåligt väntat på att ryssarna skulle göra sin del av jobbet i Polen, men dessa hade inte kunnat drömma om att Polen skulle vara besegrat av tyskarna på några dagar. De hade ju själva, under Lenin, anfallit Polen knappt två decennier tidigare, men fått stryk.

Sovjet var tämligen väl rustat och förberett för krig, utom i ett avseende. Man saknade många dugliga officerare och en hel del NKVD:are, som fängslats och avrättats . Robert Conquest, som noga tittat på detta säger: På de allra högsta befälsnivåerna hade 1937 – 1938 tre av fem marskalkar avrättats, tretton av femton arméchefer, åtta av nio amiraler och femtio av femtiosju armékårschefer. Sensovjetiska forskare har i samtida administrativt underlag funnit att 18 658 officerare (förutom flygstridskrafternas anställda) skildes från Röda armén och kommunistpartiet 1937. 11 104 avskedades på grund av kontakter med förrädare och 4 474 arresterades. Motsvarande totalsiffra för 1938 var 16 362 arméofficerare. Av dem arresterades 5 032, medan 3 580 fick avsked p.g.a. olämpliga kontakter och 4 138 på grund av etniskt ursprung. Vad som hände alla dem som avskedats är inte känt, men från det s.k. Smålenskarkivet är det bekant att de ofta i ett andra skede arresterades och avrättades. Officerare tillhörde ju den bildade eliten och var därmed oftast att se som opålitliga kommunister.

Överenskommelsen med Tyskland utnyttjades nära nog omgående. Finland överfölls den 30 november och de små Baltiska staterna var snart ockuperade.

onsdag 1 april 2009


1982 års val
Anteckningar från tiden strax därefter (1983?)

Den 5 maj 1981, gjorde mittenpartierna upp med socialdemokraterna och moderaterna lämnade regeringen. Detta var vad som av sossarna kom att döpas till "den underbara natten."
Resultatet av "den underbara natten" och mittenpartiernas, (främst folkpartiets) agerande var, att moderaterna i 1982 års val blev större än de båda mittenpartierna tillsammans. Borgerliga väljare visade sig ha bättre omdöme än vad många föreställt sig.
Personkemin, relationerna mellan de olika regeringsmedlemmarna i den regering som tillträdde 1979 var inte de bästa. Ola Ullsten ville på ett eller annat sätt hitta ett område där man kunde komma överens med socialdemokraterna och han såg gärna att moderaterna försvann ur regeringen. Att nå en uppgörelse med socialdemokraterna var nog för honom och folkpartiet viktigare än sakinnehållet i uppgörelsen. Så kom den natt som socialdemokraterna och sannolikt en del folkpartister, innan de lärt av erfarenheten, kallade "den underbara".
Folkpartiet gjorde alltså 1982 helt följdriktigt på nytt ett katastrofval och fick endast 5,9 procent av rösterna mot tidigare 10,4. Centern klarade sig något bättre men minskade från 18,1 procent till 15,5. Moderaterna däremot ökade från 20,3 till 23,6 procent. Moderaterna hade genomfört en bra valrörelse, men kunde nog till viss del tacka framförallt folkpartiet för framgången. Men vad hjälpte det? Olof Palme kunde nu återinträda som statsminister tack vare den regeringssplittring, som Ola Ullsten och hans parti arbetat för. De socialdemokratiska riksdagsmandaten blev fler än de borgerligas tillsammans. Om bara kommunisterna lade ned sina röster i för dem svårsmälta förslag, så kunde Olof Palmes regering bestämma efter behag.
Olof Palme hade klara problem med att få till en kompetent regering. Den kom därför att bestå av en del klara misstag och överraskningar. Lennart Bodström, som utrikesminister, hämtades från TCO, där han under lång tid varit illa sedd av en majoritet (borgerliga) medlemmar. Det blev ingen lyckad sejour och 1985 var han ytterst nära misstroendevotum i riksdagen. Birgitta Dahl som energiminister skulle komma att göra några underliga uttalanden, som visade att hon knappast förstod ämnet. Alla överraskades också då Ove Rainer blev justitieminister. Han tvingades avgå redan efter ett år efter avslöjanden om osmaklig privatekonomisk planering. Genom misstag[1] blev Curt Boström kommunikationsminister. Försvarsminister blev Börje Andersson, ”Röde Börje”, ordförande i Dalarnas partidistrikt. Han visste inget i försvarsfrågor, vilket tydligen Olof Palme såg som en fördel. Själv insåg nog ”Röde Börje” snart att han inte platsade som minister och lämnade posten efter några månader. Det blev en på flera sätt underligt komponerad regering och frågan är om ens finansministern, Kjell-Olof Feldt, ägnade den ekonomiska krisen erforderligt intresse?
Det deklarerades nu att den offentliga sektorns förnyelse skulle bli en av den nya regeringens huvuduppgifter.
I Haninge kommunfullmäktige resulterade valet i 29 socialdemokratiska mandat och 5 kommunistiska, alltså socialistisk majoritet. Moderaterna erhöll 14 mandat (+3) denna gång, folkpartiet 4 (-3), centerpartiet 6 (-2) och miljöpartiet 3 (+1).
"Folkpartiet och centern lär sig visst aldrig. På nio år har centern stadigt minskat från sexton till sex mandat och folkpartiets andel nästan halverats. Vi moderater har däremot nästan fördubblat vår andel av valmanskåren," sade Kjell Rydle, när han som gruppledare mötte moderata fullmäktigegruppen. Kjell, jämte ytterligare ett par moderater, förhandlade just med centern och folkpartiet om fördelningen av posterna i nämnder och styrelser mellan partierna. Han fortsatte:
"Framförallt centern, men också folkpartiet verkar inte ha förstått att de grovt förlorat i valet och att vi nu har större röstetal än de båda tillsammans. De vill att vi skall avstå den ena platsen efter den andra till dem och centern verkar rent av se sig som ledande borgerligt parti trots att de verkar vara på väg att försvinna. Vi är ju alla överens om att vi vill arbeta för en borgerlig samverkan, men det får inte betyda att vi till dem lämnar mandat och vice ordförandeposter som är väsentliga för oss ."
Efter en genomgång av vad förhandlarna ansåg sig kunna lämna till de båda partierna godkände fullmäktigegruppen detta. Kjell fick nu ett rykte om sig inom de andra partierna att vara ogin och odräglig i förhandlingar. I partiet uppfattade vi honom som en skicklig men något givmild förhandlare.
Först den 10 november dettaår gav Brezjnev upp andan. I samband med den Sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien den 22 augusti hade den s.k. Brezjnev-doktrinen tillkommit. Den innebar att östblocksstaterna inte bara hade rätt, utan dessutom skyldighet att ingripa om ett socialistiskt lands samhällsskick hotas av förändring. Pinsam för kommunisterna var väl också den röda sidenkudde, som enligt kommunistisk sed bars med vid begravningen och där alla utmärkelser och medaljer Brezjnev låtit tilldela sig själv förevisades. Två dagar efter begravningen tog en annan sjuk åldring, Jurij Andropov f d KGB-chef, kontrollen över partiet och landet.
1983 tvingades Ola Ullsten lämna över folkpartiet till Bengt Westerberg, som då var i stort sett okänd utanför folkpartiet. Han hade emellertid tidigare varit statssekreterare i budgetdepartementet. Ullsten belönades av (s)-regeringen med ambassadörsposten i Canada och senare Italien. Tjänster och gentjänster.

(1) Kjell Olof Feldt: Alla dessa dagar.
Fortsatt lågkonjunktur
(Skrevs 2001)

I början av 1983 konstaterade finansdepartementets experter att landets budgetunderskott skulle komma att öka åren framöver, utan extraordinära åtgärder. Konsekvenserna skulle bli förskräckliga, inflationen drivas på ytterligare och den statsfinansiella krisen bara förvärras. Regeringen (s) behövde alltså i kompletteringspropositionen driva ett program för hur statsutgifternas numera automatiska expansion skulle kunna elimineras.

Naturligtvis kom propositionen ändå inte att innehålla något specificerat program för nedskärning av de offentliga utgifterna. De socialdemokratiska ministrarna skulle nu och framöver se alla möjliga hinder för nedskärningar just inom deras respektive områden. Arbetsmarknadsministern, Anna-Greta Leijon t.ex., såg stora medelsbehov för insatser mot arbetslösheten. Insatser som bäst skulle ha utförts genom att underlätta för företag att skapa riktiga jobb.

Det mesta var dystert och det var väl bara en del moderater, som trodde att USA:s nyvalde president, Ronald Reagan skulle kunna förverkliga sitt reparationsprogram med skattesänkningar och militär upprustning för att slutgiltigt bevisa det kapitalistiska systemets överlägsenhet. Nåja, slutgiltigt? Trots alla bevis finns det fortfarande, när detta skrivs år 2001, kommunister.

En socialdemokratisk regering kunde inte gärna angripa statsbudgetens utgiftssida. I decennier
hade man ju bara utökat den offentliga sektorn med hjälp av ständigt nya och ökande skatter. Möjligheterna till konkreta besparingar var nu dessutom i stort sett blockerade av frikostiga vallöften. Det för varje dag ökande budgetunderskottet var dessutom så stort att det svårligen skulle kunna neutraliseras genom ökat skatteuttag.

Nu började regeringen tala om ”Den tredje vägen”. En politik, som varken skulle innebära åtstramning eller ohämmad expansion utan nya skatter och som därför skulle misslyckas. Regeringens bostadsminister vid den här tiden, Hans Gustafsson, lär före valet 1982 ha sagt att bara en borgerlig regering kunde prestera den politik som krävdes inför 1980-talet.[1] Övriga ministrar kunde inte under några omständigheter tänka sig att skära i offentliga utgifter.

[1] Kjell-Olof Feldt: Alla dessa dagar.