Att vara, men inte synas

Alla människor har ett behov av sysselsättning, att göra något och att vara behövda.
Detta är oberoende av ålder, om man är gammal eller sjuk.
På ICA NÄRA i Sandarne, där vi ofta tittar in, träffar vi vanligen på en gammal farbror med rollator och en bit falukorv i rollatorkorgen. Vi började snart heja på honom och det framgick klart att han alltid och väldigt gärna ville ha en pratstund. Det visade sig emellertid att han var väldigt svår att förstå, nästan omöjlig. Ungefär som en person som just råkat ut för en stroke, som påverkat talförmågan. För min del blir det vanligen: ”Hej, hur är det?” Och så ett obegripligt svar, men jag hör ju ganska illa. Birgit förstår ibland en del av vad han säger. Våffeldagen träffade vi som vanligt på honom och Birgit sa: Skall du hem och grädda våfflor nu? Jag lade till: ”Våffeldagen är en stor dag, jag fyller år, och idag fyller jag 82 år.” Jag uppfattade en del läten, men Birgit uppfattade att också han var född 1927.

Hans sysselsättning en ganska stor del av dagen är tydligen att gå runt i och ikring ICA, handla ett par tre saker, se sig ikring och om möjligt få någon att prata lite med. Jag undrar om äldreomsorgen och PRO Sandarne har någon kontakt med honom och om han känner sig behövd? Det borde han få.

Vi människor, och för all del även andra djur, vill också gärna röna lite uppskattning för det vi gör. (Människor för all del också för det de har gjort.)
Valhänt försöker jag visa Birgit min uppskattning för att hon enligt 30-talsmodell göder mig och tar hand om mig. Jag hoppas hon förstår att uppskatta att jag uppskattar henne.

Vad gör då jag för att sysselsätta mig och röna uppskattning?
Jag skriver på min blogg.