Domstolsväsendet

(Detta skrevs nog 1998. Lite justerat nu.)

En målare som är stokastisk holist sticker hål på de stängda färgtuberna och sprutar färgerna helt slumpmässigt ut på duken. Helheten kan bli enormt njutbar, vacker och färggrann, men konstnären följer inga regler och det hela föreställer ingenting. För en jurist verkar idag uteslutande bestämmelserna gälla, och varje ord, ja varje bokstav i dessa regler skall gälla, hur tokigt det än blir vid tillämpning i det enskilda fallet. Men nu tillkommer problemet med juristernas tolkning av dessa lagens bestämmelser, och jurister är ju inte mer än människor.

Domstolar verkar alltså döma "hipp som happ". I HD är det inte alldeles ovanligt att man blir dömd eller friad med röstsiffrorna tre - två. Man kan ha anledning undra om kvalitén hos våra domare är lika spridd som hos våra politiker? I de lägre domstolarna sitter för övrigt politiskt tillsatta nämndemän, knappast alltid klokare än andra politiker, och påverkar väl ibland utslagen. Exempel finns där tingsrätt dömt till tämligen lindrigt straff, där hovrätt senare friat, men där HD utdömt strängare straff.

På 70-talet dömdes bara 25 % av våra mördare till fängelse och resten till sluten psykiatrisk vård. En del av dessa kunde dessutom vara ute i frihet efter relativt kort tid. Nu, 20 år senare dömer domstolarna enligt det omvända förhållandet. Våra mördare är alltså numera betydligt friskare. Samtidigt har de unga mördare, som blir allt vanligare, fått lära sig förfäkta att det inte funnits någon avsikt att döda. De blir då inte dömda för mord, kanske bara till skyddstillsyn.

De allra flesta människor håller väl på principen likhet inför lagen. I varje fall tills de är på väg att fångas av "lagens långa arm". Vilka kan då tänkas ha särskilda möjligheter att undandra sig principen, som ju finns till namnet? Är det inte exempelvis jurister med sina kunskaper, poliser med ibland uppenbart kollegialt skydd men framför allt politiker med liknande skydd.

När en företagare lurar sin kund, så finns det tillämpliga straffsatser. Det motsvarande har politikerna i stort sett undandragit sig, vilket sossarna flitigt utnyttjar i en uppsjö vallöften de uppenbarligen aldrig räknat med att hålla. Det är för övrigt politiker som stiftar lagar. Ett förslag i en blandad politikerförsamling om att inte kräva politiker på straffansvar skulle nog bara resultera i consensusmummel.

För övrigt är det ju så att svensk lag ger alla möjliga tjänstemän stort utrymme för ren dumhet innan gränserna för tjänstefel eller tjänstemissbruk överträds. Inte minst har detta visats i TV-programmet "Reportrarna".

Helt klart är att lagen saknar samvete. Åklagare och domare gömmer sig bakom dessa lagar. Får man kanske i juristutbildningen lära sig att detta är ett sätt att tysta samvetet? Barbari har inte sällan mänskliga drag, men det gör det inte mindre omänskligt. När en advokat 1998 säger sig inte kunna förstå hur en Hitlerhälsning kan verka stötande väcker det inget stort uppseende.

För övrigt behöver kanske våra lagar anpassas till att vi numera har en helt annan slags brottslighet än för bara några år sedan. Tiden har sprungit ifrån våra lagstiftares idévärld. Polisen har att hålla sig till spaningsmetoder som utomordentligt väl passar de välorganiserade och hårdföra gäng man numera har att göra med. Ingen vill ha en polisstat, men vem vill ha en brottsstat? Är det inte hög tid att polisen tillåts använda mer okonventionella spaningsmetoder. Kanske bugga och till och med provocera kända, men ej överbevisade, brottslingar till brott under avlyssning och filmning, som man gör på många andra håll.

När jag kommit så här långt i resonemanget upptäcker jag ett dilemma. Vågar man göra så, när domstolsväsendet fungerar som det uppenbarligen gör? Självklart, och tyvärr, har jag inte lösningen på vårt rättsväsendes stora dilemma. En jurist skulle dessutom omedelbart, och helt riktigt, framhålla att jag saknar kompetens. Jag har i alla fall helt klart för mig att de resurser inom domstolsväsendet, för åklagare och polis, som socialdemokraterna nu är i färd med att skära ned i stället måste utökas.

Vad sägs om tanken att åter låta större delen av polisväsendet bli en kommunal angelägenhet? (Givetvis måste stat och kommun då skatteväxla.) Medborgarna i de olika kommunerna skulle alltså via sina valda ombud i kommunfullmäktige kunna ta ställning till om de ville avstå från subventioner till friluftsbad etc. mot att få bättre polisiära resurser i kommunen. I kommuner som Örnsköldsvik och Sollefteå skulle kommuninvånarna inte på samma sätt som nu vara i händerna på centralister. Makthavare som förlagt polisens ledning (inklusive logistik) till någon större stad i regionen, i detta fall Sundsvall. De skulle själva ha ett mer direkt inflytande över sådana saker.

På resa sommaren 1996 förlorade jag min handledsväska i Örnsköldsvik, men upptäckte det i Umeå och skulle polisanmäla saken kl 17.05. Då hänvisades jag till Sundsvall, där alltså stationen finns efter klockan 17.00.
Slutligen, som en avrundning: Världshistoriens kanske största rätthaveri - rättegången mot kapten Alfred Dreyfus - ägde rum mellan oktober och december 1894. Officerarna som utredde misstankarna mot Dreyfus fann inga bevis, men var så övertygade om hans skuld att de tillverkade en rapport fylld av graverande omständigheter. För dem låg det nära till hands att i ett då antisemitiskt Frankrike misstänka den stele, bland dem själva impopuläre juden Dreyfus.

Författaren Émile Zola och några till, bland annat Clemenceau, insåg att bevisningen var falsk och Zola satte hela sin existens på spel för att Dreyfus skulle få en ny rättegång. Till slut ställdes den uppenbarligen skyldige, en major Esterhazy inför krigsrätt, men frikändes för att arméns ära skulle räddas.

Uppenbarligen tack vare att Zola inte gav upp gavs slutligen Dreyfus en ny rättegång, där han åter dömdes för att omedelbart benådas. Arméns ära var åter "obefläckad". Dreyfus hade då suttit 4 hemska år på Djävulsön och förvandlats till en människospillra.

I slutet av 90-talet tyckte jag det var hög tid att bearbeta dessa frågor på något sätt. Därför skrev jag följande, och sände det till Moderata Samlingspartiets BBS där bl.a. rättsväsendet diskuterades.[1]

Rättsväsendet

Politikerförakt finns. Det talas också om väljarförakt. Journalistkåren får också då och då en släng av samma slev. Men hur är det med rättsväsendet? I första hand åklagarna och domstolarna? Kan jurister, juridikstuderande, nämndemän eller vanliga människor som är aktiva i denna BBS få mig att se något ljus i det mörker som verkar råda?

"Lagen är som en gummisnodd. Den kan tänjas en hel del men inte för mycket. Då går gummisnodden av och man får en smäll på fingrarna." Första gången jag hörde detta, i början av 50-talet, uttalades det av min lärare i företagsekonomi, ekonom och jurist. Jag tyckte inte det lät helt bra, även om man måste kunna överse med småförseelser genom visst slarv eller oförstånd. Jag vet att en del människor också väl utnyttjar sin bättre förmåga att tänja gummisnoddar utan att de brister. Det är en förmåga som följer av utbildning och yrkeserfarenhet och inget man kan göra så värst mycket åt.

Ofta tycker jag mig ha anledning undra över våra domstolar, åklagare och över huvud taget jurister. Att åklagarna och domstolarna har mycket att göra är en sak. Men ibland verkar de vara ointresserade av rättvisa, av sunt förnuft, etik och moral.
Jag sade en gång om en bekants bekant, som någon ogillade:
"Men han är nog en duktig jurist."
Svaret blev:
"Nej, så negativ till honom är jag inte!"

Ibland beror konstigheterna kanske på att riksdagen stiftat lagar utan förnuftshänsyn. Men samtidigt är det ju så att jurister har ett mycket stort inflytande över lagstiftningen och lagarnas tillämpning.
Det händer att en åklagare noga utreder, åtalar och domstol straffar, medan en annan åklagare redan i förundersökning lägger ner talan mot likadan förseelse. Jag har även intrycket att han/hon rent av kan strunta i det hela, eller vad det nu kan heta på juristspråk.

För någon tid sedan rapporterades i ett TV-program, att utredare av ekonomisk brottslighet har så mycket att göra, att de i första hand utreder småbrott. Grövre, mer komplicerade brott lämnas ibland därhän. I detta fall är säkert resursbrist en orsak, men hur i h-te prioriterar man?

Vi tar exemplet med väskryckaren som blir infångad av ett vittne och kanske tilldelas en snyting mer än absolut nödvändigt. Den som ertappar väskryckaren får då ett strängare straff än väskryckaren.

En rånare, beväpnad med pistol, försöker råna en guldsmedsaffär, men blir avväpnad och får ett skott efter sig från sin egen pistol när han flyr mot sin i bil väntande medhjälpare. Den som avväpnat rånaren och skjutit tilldelas ett strängare straff än rånaren, men allmänheten ser honom som hjälte. I många länder skulle han i stället ha belönats.

Eller, för att ta ett annat exempel. I incestmål har domstol inga beviskrav. Det räcker med att till exempel en styvdotter, som kanske hatar sin styvfar just för att han är styvfar, ser en möjlighet att hämnas på honom genom att fabulera om incest. Styvfadern åker in på fyra år, trots att ord står mot ord. När hon sedan inser vad hon gjort, ångrar sig och tar tillbaka alltihop, så kan det vara väldigt svårt att få resning i målet. Hur svårt kan det då vara att få en ny friande dom?

Sedan har vi en missanpassad värsting på drygt 20 år, som vill gå förbi en krogkö och kommer i bråk med dörrvakten. Därför åker han hem till en kompis med vapengömma för att hämta vapen och kompisar. Han bär själv vapnet, en automatkarbin, till restaurangen, där han överlämnar det till dess "ägare", som skjuter ner ett antal människor av vilka ett flertal dör och många skadas, men där polis med hjälp av överlevande kan identifiera båda. Bråkmakaren blir inte i hovrätten dömd för medhjälp till mord med straffsatsen åtta års fängelse. Han får bara fyra år för medhjälp vid grovt vållande till annans död. Anledningen sägs vara att man inte kan bevisa hans uppsåt!? Jag tycker mig höra den numera vanligt förekommande och intelligenta kommentaren: "Va då'rå?" Nära nog all den svenska, som en del elever verkar lära sig i nutidens allmänna skola.

Två män rånar en ensligt boende gammal man på 89 år och han blir ihjälslagen med en stekpanna. Polisen lyckas så småningom identifiera de båda. De skyller på varandra och blir frikända. Man kan ju inte bevisa vem av de två som utdelat det dödande slaget!? (Lindomefallet) Därmed står det klart för alla att man bör vara två vid mord för att kunna skylla på varandra, om man åker fast! Andra, liknande fall och domslut finns som bekant.

Jämför med följande delvis hypotetiska fall: En ordförande i ett studieförbunds avdelningsstyrelse skriver på en studiecirkelredovisning in blanco. Han, liksom styrelsen i övrigt, litar helt på att verksamheten skall redovisas ärligt av studiekonsulenten. Konsulenten redovisar sedan denna och många andra studiecirklar bedrägligt och ordföranden åtalas för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning. Straffsatsen är då upp till fyra års fängelse. Ett straff jämförbart med straffet för grovt vållande till annans död.
Birgit, som läste över min axel sade: "Herre Gud! När jag arbetade i HSB Västerhaninge skrev jag i kanske femton års tid på postgiroutbetalningar in blanco åt en arbetskamrat, för att vi skulle kunna åka på semester!”

Ordföranden, liksom styrelsen, i en allmännyttig bostadsstiftelse sköter sitt uppdrag så urbota inkompetent att en ombyggnad av bostäder blir mer än två miljarder (!) kronor, mer än tre gånger, dyrare än beräknat. Kommunen (Haninge), som är borgenär kommer på obestånd och det drabbar skattebetalarna. Ingen åklagare verkar visa något intresse! När skattebetalarna i en kommun drabbas på detta sätt, tycker jag det hela borde falla under allmänt åtal? Enda konsekvensen blir att politikern som är ordförande i stiftelsens styrelse (s) lämnar sina politiska uppdrag.

I stället anklagas nu, för mig oförklarligt, bolagets revisorer för misskötsel av sin uppgift. Politiker i kommunala bostadsstiftelser kan tydligen känna sig ganska trygga även om de inte förstår sin uppgift? Slutsatsen blir väl att revisorer i kommunala bolag och stiftelser alltid måste förutsätta, att styrelserna i dessa inte förstår sin uppgift och därför måste revisorstyras? I det aktuella fallet förutsatte väl revisorn att politikerna i bolagsstyrelsen hade kompetens för sitt uppdrag.

Ett polisbefäl meddelar en kollega längre ned i hierarkin det lämpliga i att skydda högste polischefen för följderna av en rejäl fortkörning. Den senare är illa berörd bland annat för att aspiranter från Polishögskolan därmed råkar få undervisning i kollegialitetskorruption. Han spelar in polisbefälets förklaring till varför man bör handla korrupt. Inspelningen överlämnas till JK, som avfärdar det hela med att det handlar om kollegial rivalitet. Att det skulle kunna röra sig om fundamental skillnad i yrkesetik kan denne jurist tydligen inte tänka sig. Han blir därpå hovrättspresident i Stockholm, varför jag klart misstror den hovrättens förmåga att skipa rätt.

En riksdagsman, som blir fälld för grovt bedrägeri, får villkorlig dom. Han riskerar ju att mista sitt uppdrag som riksdagsledamot! Ändå rör det sig inte ens om hans ordinarie arbete, och alltså försörjning, utan om ett förtroendeuppdrag. Att han senare blir frikänd i högre instans hör inte hit.

I maj 1998 läser jag i pressen om en ung kvinna som i centrala Luleå blir ihjälkörd av en 24-årig rattfyllerist. Han var för berusad för att kunna smita från platsen. En 21-årig passagerare däremot avviker. 24 åringen erkänner inför både sina föräldrar och vid flera tillfällen inför polis. Några dagar före rättegången tar han tillbaka och de båda skyller på varandra. Föräldrarna vägrar vittna om erkännandet och de båda går helt fria.

Var finns rättvisan, när man jämför de här fallen, som inte är helt unika?
Det är väl också så att en del advokater sköter sitt jobb med en inlevelse som om de vore djupt förälskade i brottslingarna, medan andra gör det med samma inlevelse som fnasken på Malmskillnadsgatan.

Rättsväsendet verkar ha föga med moral eller sunt förnuft att göra och advokater skall väl vara just advokater och inte moralister eller sunt tänkande. Det finns gott om dåliga och idiotiska lagar, men det är väl inte advokaternas problem. Deras problem är ju att räkna ut hur man bäst använder lagarna, bra, dåliga eller idiotiska, till största möjliga nytta för klienterna. När en advokat får en uppenbar mördare frikänd, har han eller hon alltså gjort ett bra jobb, medan polis och åklagare har misslyckats. Hur skall man se på domstolen i ett sådant fall?

Ett annat, som jag tycker konstigt, juristresonemang hörde jag förresten en kväll i ett Siewert Öholm-program i TV. Det vore tydligen katastrof för den juristen om man i vissa fall skulle tillåta arbetsgivare att narkotikatesta före anställning. Jag fattar inte hans inställning. Jag vill inte vara passagerare i en jumbojet med narkotikapåverkad besättning. Jag vill inte att anställda vid kärnkraftverk, poliser, dagisanställda, arbetskamrater och många andra skall kunna vara narkomaner. Däremot kan jag tänka mig narkomaner för vissa andra arbetsuppgifter. De finns ju trots allt.

Hur som helst, - åklagarförakt, domstolsförakt, ja, varför inte? Eller kanske: Självklart! Även om de ibland lyckas skipa rättvisa. Sedan har vi ju en av landets högsta juristers (och f d "etikministers"), Reidunn Laurén, försök att manipulera sin dotters betyg som jurist.
Förr var det en kristen plikt att lyda tillsatt överhet, men idag är inte Gud gångbar som all makts ursprung. Tvärt om sätter sig nu både präster och nunnor upp emot denna överhet och den föraktas i breda folklager.

Det är inte så konstigt när våra domstolar, under lagar införda av våra politiker, dömer på ett sätt folk uppfattar som groteskt.
Jag kan ha missuppfattat uppgifterna om ovan beskrivna rättsfall i detaljer, men i stort sett är de nog betecknande för vad som kan ha förevarit. Tycker någon att jag här är ute och cyklar etiskt, så vill jag framhålla att jag är ackumulerat alldeles tillräckligt förbannad för sådant övertramp.

B. Lehman

Från ett hovrättsråd fick jag följande vänliga svar:
Efter att ha läst din pm förstår jag din upprördhet. Frågorna är - jo, så säger alla jurister, men verkligheten kan vi inte trolla bort - komplexa. Många av dina exempel rör brottmål, som enligt din och mediernas mening, är feldömda. M. Zaremba i senaste numret av Moderna Tider har ett anslag som sammanfaller med ditt i det att den moraliska indignationen står i fokus.

Några grundfakta dock: Rollerna för åklagare och domstol är olika. En domstol kan, får eller skall inte döma över mer än det åklagaren för fram. Åklagaren har bevisbördan. Redan dessa för en rättsstat självklara omständigheter kan alltså leda till att ett antal brott inte blir beivrade. Det är rättsstatens pris. Motmedlet heter bättre utredning och processföring. Men fel kommer såväl domare som åklagare att begå, hur väl vi än designar systemet.

En annan sak. En dom får inte grundas på annat än gällande rätt. Vad detta är har rättsfilosofer och rättslärda utvecklat sedan romartiden. I den rättsliga argumentationen skall finnas utrymme för såväl moral som sunt förnuft, men lagens ordalydelse sätter gränsen. Vad som skiljt Sverige från andra länder är den s.k. Uppsalaskolan - Zaremba redovisar detta på ett korrekt sätt i sin artikel - som enkelt uttryckt satt den positiva rätten så långt före moralen att den helt kommit i bakgrunden.

Medlemskapet i EU och Europakonventionens inkorporering innebär i Sverige en introduktion för den sekulariserade naturrätten som kommer att innebära att en ny rättsfilosofi på sikt kommer att utvecklas. Det kommer emellertid att få betydelse på den konstitutionella rättens område mera än på straffrättens och på gränsdragningen mellan juridik och politik.

Alltså, juristernas ofullkomlighet får du dras med och, måhända ur ditt perspektiv inte helt lyckligt, domstolarnas betydelse kommer att öka. Det är därför viktigt att den nedrustning av domstolsväsendet som (s) ägnar sig åt kan hejdas.
Hovrättsrådets namn
(Namnet utelämnat eftersom brevet var personligt.)

Just när jag skriver detta rapporteras i TV om att Högsta Domstolen velat, men inte kunnat döma för våldtäkt i ett fall, eftersom åklagarens yrkande inte innefattade våldtäkt! Tablå!

Jag konstaterar också att två som misshandlat en tredje till döds numera kunnat dömas för mord, men också att de ådömda straffen för mord varierar starkt mellan olika tingsrätter.

[1] En BBS är en dator till vilken det går att ringa från egen dator via modem. I BBS:en kan bl. a. tankar och åsikter utbytas med andra personer som besöker denna BBS. BBS står för Bulletin Board System.