tisdag 15 november 2011

Nu är jag tillbaka efter ett långt och oannonserat uppehåll. Det mesta av det här inlägget skrevs faktiskt för flera veckor sedan. (En anledning till uppehållet är att jag haft så mycket att läsa och fundera över. Jag har fortfarande tre olästa böcker (historia) väntande.)

Jag är PESSIMIST!

Här kommer ytterligare en del om konflikter. Detta efter att jag i Facebook har sett ett inlägg om Palestinakonflikten präglat av djup okunnighet.

Det i Gaza styrande islamistiska partiet Hamas, liksom Iran, ställde naturligtvis inte upp på president Abbas vädjan för en tid sedan, om att Palestina skall röstas in som medlemsstat i FN. Först måste enligt deras uppfattning de sju miljonerna judar i Palestina förintas eller möjligen fås att lämna Palestina som flyktingar. Restaurangägaren Jamal Abu al-Qumsan i Gaza fängslades av Allmänna undersökningstjänsten, en av Hamas polisstyrkor. Man kunde nämligen på restaurangens TV se Abbas framträdande i FN. Sådana exempel på Hamasregim är nog okända för flertalet svenskar.

UNIFIL i Libanon kunde naturligtvis inte förhindra att Hizbollah tog över södra Libanon och Bekaadalen och skickade in sina raketer i Israel. Det treåriga Koreakriget utbröt i juni 1950 och FN-militär, bl.a. svensk, är sedan sex decennier engagerad för att upprätthålla vapenvila.

Historia ja. Yngre svenskar (-or), säg 80-, verkar helt historielösa. De verkar något lite orienterade om vad som hänt ute i världen ytterst få år bakåt i tiden. Våra politiker anses av många vara historielösa och ”vad då då”? I valet 2010 blev 4 pensionärer riksdagsledamöter. I rättvisans namn borde de ha varit fem gånger fler och med hänsyn till kunnande och erfarenhet ännu fler. Till ämnet.

Det är egentligen inte särskilt svårt att ange lösningar på Israel – Palestinakonflikten. Kruxet är att det i så fall blir en lösning som parterna absolut inte accepterar. Det var enklare förr att lösa konflikter, när FN inte lade sig i det hela.

Efter ett par dagar av krig kräver numera FN vapenstillestånd och ett sådant träder oftast i kraft långt innan kriget är avslutat och alltså konflikten vanligen löst. Åtminstone för en längre tid.

Numera konserveras då och då konflikterna genom FN-inblandning i all välmening. Vissa FN-stater skall sedan på obestämd tid tillhandahålla fredsbevarande eller t.o.m. fredsframtvingande trupp i den ena olösta konflikten efter den andra. Den lilla svenska försvarsmakten är just nu engagerad i inte mindre än 12 sådana insatser. De flesta av dem gäller gamla konflikter i vilka knappast någon lösning genom FN-insatsen kan anas.

Konflikter, ja! Ordet är krig, men krig är ju så fruktansvärda att ordet numera bytts ut mot begreppet ”väpnad konflikt”. Man gör vad man kan i FN.

Hela tiden finns det i opinionerna ett behov av insikt och sanning, kort sagt historia, som oftast inte alls tillfredsställs i media. Särskilt inte när konflikten blir långvarig. Konflikternas tidigare skeden och orsaker faller snabbt i glömska. Det var litet sådant jag försökte beskriva i mitt inlägg 4 sept. ”Invandrarfientlighet, terror och krig.”

Jag skall (som vanligt lite långrandigt) ge exempel på löst respektive olöst konflikt:

Den 22 oktober 1944 intog förband ur den sovjetiska 11 gardesarmén den lilla byn Nemmersdorf i Ostpreussen alldeles intill gränsen mot Litauen. Det var ett tillfälligt inträngande i det som då var Tyskland och byn återtogs snart. Det visade sig att Röda Armén hade mördat byns samtliga innevånare. 155 män, kvinnor och barn, men dessutom 40 franska krigsfångar placerade i byn. Fransmännen hade uppenbarligen sökt skydda tyskarna och kanske därför dödats, varpå fransmännen slängts ned i en gödselbrunn. Unga flickor och kvinnor hade våldtagits, körts över med stridsvagnar, spikats upp på ladugårdsdörr samt därefter skjutits med sina barn. Jag minns än idag hur jag läste om detta i svensk press. Tyskarna hade inbjudit journalister från de neutrala länderna Sverige och Schweiz att komma och se på plats.

Från denna tid visste Preussens befolkning vad som väntade, men den ryska storoffensiven in i Tyskland skulle dröja till januari 1945.

Hjärtat i Ostpreussen var staden Königsberg. Befälhavare i Königsberg var generalen Otto Lasch och i april var situationen för de nu i Königsberg inneslutna tyskarna helt hopplös. De flesta av Königsbergs civila var inneslutna tillsammans med soldaterna vars ammunition var så gott som slut. I källare låg så där 10 000 sårade soldater och skadade civila. 50 % av stadens centrala bebyggelse hade raserats i brittiska (RAF) terrorbombningar redan i slutet av augusti 1944. Anflygningen skedde över Sverige.

Mot Hitlers order förhandlade Lasch med den ryske befälhavaren marskalkVasilevskij om kapitulation. Marskalken hade via flygblad försäkrat:
… Alla generaler, officerare och soldater som inställer motståndet garanteras liv, tillräcklig förplägnad och att återvända hem efter kriget. Alla sårade och sjuka kommer ofördröjligen att ges läkarvård. Jag lovar alla som ger sig till fånga en för en soldat värdig behandling. Den fredliga befolkningen kommer att tillåtas att återvända hem till sina hemorter och till det fredliga arbetet. …


När Lasch kapitulerat och ryssarna tagit över proklamerade marskalken av Sovjetunionen Vasilevskij två dagars fri plundring och en nazistisk folkdomstol dömde i Lasch frånvaro honom till döden och fängslade hans familj. Lasch frigavs ur rysk fångenskap 1955, alltså efter 10 års krigsfångenskap och kunde återförenas med sin familj. 1945-1948 fördrevs de ca 100 000 överlevande civila i Königsberg för att aldrig återvända. De hade inte kunnat fly västerut innan ryssarna kom.

Den kände halvjudiske violinisten Michael Wieck överlevde som pojke i Königsberg mirakulöst både den nazistiska judeutrotningen, ryssarnas härjning och lyckades ta sig till Västtyskland. Han vittnade: Vi ville ta emot ryssarna som befriare, men hur skulle vi kunna det? De dödade alla män de fick syn på och våldtog alla kvinnor mellan sju och sjuttio. Vi kunde höra skriken och ropen på hjälp långt in på natten. De låste in människor i källarna och satte sedan eld på husen. De förde civila ut till slagfältet utanför för att skjuta eller bränna dem.

Litteratur: 1. Niclas Sennerteg, Stalins hämnd, Röda armén i Tyskland 1944-1945.
2. Kurt Dieckert och Horst Grossmann, Ostpreussens undergång 1944-1945. Königsberg.

Ilja Ehrenburg, en i Ryssland berömd publicist, skrev under andra världskriget många upprop till de ryska soldaterna. Följande exempel är från 1942 och hämtat ur Niclas Sennertegs bok ”Stalins hämnd”:

Döda, döda! Det finns ingen tysk som är oskyldig, inte de levande och inte de ofödda! Följ kamrat Stalins direktiv och krossa för alltid det fascistiska odjuret i sin håla. Bryt med våld de germanska kvinnornas rashögmod. Ta dem som rättmätigt byte. Döda, ni tappra framstormande rödarmister.

Ett annat exempel och citat ur samma bok:
En rysk artillerikapten som deltog i erövringen av Tyskland skrev senare:
Knappt har motorerna tystnat,
förrän var och en springer iväg
för att värma sig.
Med styva lemmar slår man åkarbrasor,
och går in i huset: ”He, matka, jajki!”
Alla skränar. För att förpläga dem
bär kvinnan fram vinteräpplen,
frostigt klara – männen tar för sig,
tuggar knarrande, snokar omkring,
däremellan blir kvinnan skjuten,
mattan röd av blodstänk,
och den sjuke mannen i sängen
med ens befriad från sina plågor.


Blott en liten pojke, deras brorson,
märker vad som sker, springer ut,
hoppar över stängslet och kutar,
gör språng och sicksackar
som en liten hare, som ett litet djur,
över fältet bort mot skogen.
Från vägen skjuter i raseri
en hel pluton efter honom.
- ”Slår vad!” – ”Har honom” – ”Han sticker!”
- ”Ge, ge, ge honom!”
- ”Äsch, den hunden, nu är han borta.
När han väl blir stor…”
Officeren som skrev var Alexander Solzjenitsyn och raderna är från poemet ”Preussiska nätter”.

Från januari 1945 och fram till ”eld upphör” fortsatte ryssarna framåt över Ostpreussen, Västpreussen och Pommern på samma sätt. De mötte de västallierade vid Oder, d.v.s. vid en tänkt linje från Östersjökusten söder om Skåne och söderut till Tjeckiens västgräns.

De stora tyska städerna var ruinhögar efter terrorbombning, Hamburg, Dresden, Köln, Berlin. I hela det av Ryssland ockuperade område, som senare kom att utgöra norra Polen och ryska Kaliningrad skedde en etnisk rensning av varken förr eller senare skådad omfattning. Omkring 15 miljoner tyskar förflyttades från tyskbefolkade områden. Många deporterades till avlägsna delar av Ryssland. Miljontals försvann ”helt enkelt”.

Visst kan det anses att ryssar och polacker hade mycket att hämnas för, men systematiskt mord och våldtäkt på all civilbefolkning, skyldiga som oskyldiga, barn, gamla och sjuka är ryssarna ganska ensamma om i Europa och modern tid. Nåväl, Tyskland var krossat, en ruinhög, men också ett folk som efter detta vill fred under de villkor som ges och har så förblivit i flera decennier.

I Japan, lika grundligt besegrat i WW2, resulterade kriget i något liknande. Japanerna blev emot egen upprustning, som USA m.fl. och med Kinas militära tillväxt och aggressiva framtoning så småningom ville se.

Olösta konflikter efter FN-ingripande för vapenstillestånd finns så här på rak arm i: Korea, Bosnien, Kosovo, Irak, Afghanistan, Cypern, Libanon, Etiopien/Somalia, Israel/Arabförbundet och flera till. En del konflikter är lika gamla som begynnelsen av FN:s fredsframtvingande insatser och blossar då och då upp igen, med nytt FN-ingripande och nya vapenstillestånd.

Vart är mänskligheten på väg under ledning av sina politiker (i allmänhet giriga egoister)?

Jag har försökt peka på ett dilemma, som man nog inte bör peka på. Kanske finns det konflikter som bör lösas snabbare? En snabb men slutgiltig lösning, eller åtminstone långvarig. Krig som får slutföras, med en tydlig och förhoppningsvis storsint segrare, liksom USA efter WW2.