Det är så lite man förstår

Jag går rakt på sak. En del religioner och sekter bekymrar mig. Det gäller t.ex. Bokens tre, kristendomen, islam och judendomen. Jag vill gärna se mig som kristen, men Bibeln ser jag som stor sagolitteratur, hopsamlad och nedtecknad under de tre första seklerna av vår tideräkning, alltså för 1 700  ̶  2 000 år sedan. Hur och varför vårt universum uppstått vet vi människor egentligen inte, men vi jobbar på det.

Ett bekymmer för de kristna ser jag i de jag kallar tokkristna, de som blint tror på Bibelns bokstav. T.ex. att Gud skapat jorden på sju dagar, att detta skedde för ca 10 000 år sedan och att rovdjuren tillkom först efter syndafallet, men det är ett litet bekymmer jämfört med dagens stora bekymmer. Ett av de största är islam med islamismen.

Av någon anledning är det inte comme il faut att tänka på det sättet. I stället framhålls det ideligen att islam är en på alla sätt fredlig religion. Man skiljer på alla sätt islamister från islam precis som om inte islamister hade någon som helst koppling till islam. Men islamister är radikaliserade, starkt troende muslimer, motsvarande våra tokkristna.

Skillnaden är att islamisterna är terrorister och faktiskt tror att de uträttar en god gärning då de dödar så många otrogna de kan män, kvinnor och barn som intet ont gjort. Så tolkar många av de skriftlärda muslimerna koranen och andra muslimska skrifter. Sedan predikar en del mullor och imamer detta i en del, även svenska moskéer. Svenskarna har dålig koll på vad som sägs i moskéerna på arabiska. Vi har ju dessutom vår yttrandefrihet och håller hårt på den.

Ett problem som bör kunna ses är medias relativisering av mängden terrorns offer. I Expressen kunde man efter dåden i Spanien 2015 med många offer läsa att det dör 2 920 personer om året i Storbritannien när de pratar i mobiltelefon medan de kör bil. Exemplet svajar dessutom en aning eftersom officiell brittisk statistik säger att totalt 1 700 personer dog i trafiken 2015. Särskilt islamistiska terrordåd verkar utlösa den här typen av relativiseringar av islamskt/islamistiskt mördande. Olyckor är dessutom en sak och massmord en annan.

Fundamentalistisk religiös radikalisering blomstrade efter den arabiska våren. Detta i sekulära länder där religionen dessförinnan tydligt var på väg mot allt mindre betydelse. ”Våren” var från början en ungdomens rörelse för ett större mått av frihet, men urartade till motsatsen sunnitisk salfism, terror och mördande. Islamism var absolut ingen maktfaktor att tala om i Mellanöstern för ett halvsekel sedan.

Ett problem är att det inte finns någon politisk lösning på den islamistiska terrorn, ingen förhandlingslösning, ingen motpart att förhandla med. Inga geografiska områden eller andra politiska frågor att kompromissa om. Mordmaskinen IS har, tack och lov, snart inget markinnehav kvar, men har aldrig varit möjlig förhandlingspart.

De islamistiska terroristerna är inte någon avskild sammanslutning som enkelt kan fångas in, och fängslas. De rekryteras bland världens drygt 1,3 miljarder muslimer och där är stödet för organisationer som al-Qaida och IS oroväckande stort.

Den norske professorn i Mellanösternkunskap, Brynjar Lia, vid Oslo universitet har från  opinionsundersökningar i Mellanöstern och Nordafrika konstaterat att många miljoner människor där stödjer eller är positiva till muslimska grupper som al-Qaida eller IS. Mer än var tionde egyptier, jordanier, palestinier eller tunisier sympatiserar med al-Qaida enligt Brynjar Lia. Egypten har mer än 90 miljoner innevånare och där stödjer 15 procent al-Qaida, medan IS har stöd av närmare 10 procent. ”Jihadism in the Arab world after 2011. Explaining its expansion” (i ”Middle East policy council” 2016:4) av Brynjar Lia. I t.ex. Turkiet är stödet för al-Qaida lika stort.

Ett flertal opinionsundersökningar visar att stödet för militant islamism bland muslimer världen över oftast ligger från cirka 10 till 20 procent. I en studie från 2014 uppger drygt 20 procent av Bangladeshs huvudsakligen muslimska befolkning på mer än 160 miljoner att de är positiva till al-Qaida.

I Nigeria med över 180 miljoner är siffran 18 procent, Indonesien 15 procent. Hela 24 procent av Nigerias befolkning delar dessutom åsikten att självmordsbombningar i Islams namn ibland kan rättfärdigas  Enligt samma studie 24 procent i Egypten, 18 Procent i Turkiet, 18 procent i Malaysia och så vidare. Sympati för våldsbejakande islamism är alltså inget ovanligt fenomen även om majoriteten muslimer inte bejakar det.

Att radikal islamism har gott om anhängare i västvärlden kan vi se av en studie utförd av WZB Berlin Social Science Center från 2013. Man intervjuade 9 000 muslimer från sex västeuropeiska länder. Den visade att religiös fundamentalism inte är något marginellt fenomen. En majoritet ansåg till exempel att religiösa regler var viktigare än lagarna i det land där de levde.

Europas muslimer har nu också börjat kräva införande av sharialagar i Europeiska länder, ja detta har även varit på tapeten för muslimer i Sverige. Vi har naturligtvis all anledning att betacka oss för något sådant. Vi har redan fullt sjå att komma till rätta med det hedersvåld som flyktingar tagit med sig till vårt land.

Denna utbredda fundamentalism betyder naturligtvis inte att alla dessa människor är beredda att ta på sig ett bombbälte i morgon, men det antyder att terrorgrupperna har en god rekryteringsgrund både på hemmaplan i Mellanöstern och i övriga världen inklusive Sverige. Enligt Säpo finns nu i Sverige tusentals våldsbejakande islamer.

Jihadisterna har ingen fast punkt eller något område de behöver försvara. Efter utfört uppdrag eller efter ett eventuellt misslyckande omgrupperar de enkelt till annan plats. De är därför närmast omöjliga att besegra militärt och motståndaren måste satsa stort på underrättelseverksamhet, för att i tid kunna möta angrepp och detta är ingen enkel uppgift.

Den militanta islamismen har förklarat krig mot oss alla kristna, hinduer, judar, kvinnor, homosexuella och alla de miljoner muslimer som förkastar det islamistiska våldet. Sunnimuslimer terrorbekämpar dessutom shiamuslimer och tvärt om. Samtidigt förklarar många förståsigpåare att islam är en fredlig religion, vilket nu fler och fler börjat ifrågasätta. Ja, man kräver allt oftare att Europas gränser skall stängas för dessa flyktingar av vilka en alltför stor del visar sig vara eller blir militanta och terrorister.

Det finns en förfärande stor mängd muslimska terrororganisationer som välkomnar unga muslimer som börjar besöka moskén till fredagsbönen. De jag så här på rak arm kommer på är: IS, al-Qaida (flera), Talibaner (flera), Muslimska brödraskapet (slussar vidare), Hizbollah, Islamiska jihad, Jama´at-i-Islami, Javsh Muhammad, Takfir wa Hijra, Hamas, Abu Nidal, Al-Aqsa-martyrernas brigad, Palestinska Islamiska jihad (PIJ) och många andra.

Ja, jag erkänner. Med risk för att bli kallad rasist eller något annat fult tycker jag att det nu är hög tid att skicka tillbaka en hel del av de flyktingar som sökt sig till Sverige och som inte längre behöver vårt beskydd. Det är inte heller längre helt fel att bromsa eller stoppa tillflödet av invandrare vid våra gränser.

I stället bör man kanske börja fundera över vad Europa skall göra då en folkvandring på grund av klimatförändringen och ytterligare förhöjd temperatur med torka i Medelhavsländerna skjuter fart.

Vårt klimat

Häromdagen tog jag fram Mark Lynas bok, Sex grader, från 2007 och började bläddra. De särskilt intressanta avsnitten var lätta att finna, eftersom jag för 10 år sedan märkt dem med s.k. stick`n, små självhäftande märklappar. Jag gör ofta så och har en del böcker med väldigt många sådana stick`n.

Anledningen till det nyvaknade intresset var att jag sett att presidenten Trump redan första dagen som president börjat ta tillbaka USA:s klimatlöften, vilket är mycket illa. Du kanske vet att varje indier släpper ut ett ton koldioxid i atmosfären under ett år om man räknar så. Men varje amerikan släpper ut 20 ton av gasen. Trump kanske borde spärras in?

Redan på 90-talet började post-truth politics användas för att tala om konservativa i USA som ville slippa klimatforskningens kostnader för att minska fossilberoendet. Samtidigt är växthuseffekten vetenskapligt klarlagd bortom alla tvivel. Människans påverkan är mycket tydlig.

Vi vet också att civilisationens fernissa är tunn och sitter löst på oss människor. Kommer ni ihåg orkanen Katarina? New Orleans hade tur när den svängde österut alldeles innan orkanens öga nådde staden. Men skyddsvallarna mot Mississipi och Lake Pontchartrain brast och ett våldsamt störtregn slog till.

Vattenmassorna strömmade in över såväl bostadsområden som stadens centrum. De fattiga som inte kunnat lämna staden utsattes för ett fruktansvärt lidande med hunger, törst och laglöshet. Detta i ett av världens rikaste och mäktigaste länder. Civilisationens fernissa fladdrade bort med vinden.

De flesta offren var fattiga, som lämnats att klara sig själva. Fyra dagar in i krisen var de överlevande packade som sillar på stadens jättearena bland översvämmade toaletter och ruttnande kroppar. Pistolbeväpnade ungdomsligor lade beslag på de enda tillgängliga livsmedlen och dricksvattnet. Sådana är tyvärr en del ungdomar numera.

Poliserna hade antingen anslutit till plundrarna eller övergivit området. På tv kunde man se en militärhelikopter landa på avstånd från människorna, snabbt kasta ut livsmedel och vattenflaskor för att snabbt lyfta innan människorna hann fram. Det hela påminde om flykt från en krigszon.

Det vi sett här kommer att bli allt vanligare då jorden värms upp ytterligare sex grader Celsius enligt FN:s vetenskapliga klimatpanel (Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC) ett troligt scenario för de kommande etthundra åren. Kanske tvingas vi i Norden att ta till vapen för att skydda oss mot människor som vill ta över beboeligt land. Jfr. Palestina idag.

Barn som föds nu kommer att få uppleva våldsamma och mindre trevliga förändringar av många slag. Jag är snart nittio år, en ålder allt fler kommer att uppnå framöver. En del pyttesmå förändringar av jordbanan och jordaxelns lutning ger oss små klimatförändringar med några tusen års mellanrum. Men förändringar med högre frekvens förekommer.

Jordens bana runt solen varierar också mellan cirkulär och en aning elliptisk. Det har åtminstone varit så fyra perioder bakåt i tiden och med en periodlängd av mer än 100 000 år och en istid under varje period. Här i Norden har vi som du vet nyligen lämnat en istid och är på väg mot en varmare värld. Kanske kommer nästa istid att inträffa med samma periodicitet?

Vi vet att vi inte får späda på den just nu kommande värmen, men det gör vi. Vi måste sluta med detta och det gäller NU. Det kommer att bli mer än tillräckligt varmt utan att våra stora utsläpp av koldioxid (CO₂) ökar ytterligare.

Istäckena och snön runt jordens två poler verkar som stora speglar och skickar solens strålning tillbaka mot rymden. Men dessa isspeglar blir allt mindre år för år. Då is och snö försvinner absorberar jorden i stället solvärmen som lagras i jord, berg och hav. Det tar lång tid för värmen att tränga ner på djupet i jord och hav.

Golfströmmen t.ex. som är så bra för oss, värms upp utanför Mexikanska Golfen, strömmar sedan norrut mot Grönland och Norska havet. Kyls ner och sjunker mot bottnen. Strömmar sedan långt söderut varefter den åter inträffar utanför Mexikanska Golfen och varm åter beger sig mot Norska havet. Det tar 1 200 år för en vattenmolekyl att fullborda varvet.

Jordklotet är stort och det tar lång tid att värma upp det. Man säger att planeten har en termisk tröghet. Temperaturen är stigande och beror till del på att andelen CO₂ är stigande. Mängden koldioxid mäts i ppm, parts per million och den är f.n. om jag extraspolerar en 10 år gammal uppgift jag har, lite över 400 ppm. (+2 ppm/år.)

Det rör sig om ungefär samma mängd som för mer än 1,6 miljoner år sedan, men då var temperaturen ungefär tre grader högre än idag. Det har tolkats som att temperaturen kommer att stiga ungefär tre grader, om vi inte gör något alls för att den skall stiga, det vill säga slutar att tillföra ökande mängd CO₂.

Å andra sidan kan de globala temperaturerna, om utsläppen fortsätter att växa som de för närvarande gör ha rusat i höjden mer än tre grader redan år 2050. Valet är vårt och tiden går.

”De mäktiga” samlades härom veckan i Davos. Jag såg i tidningen att f.d. vicepresidenten i USA och miljöaktivisten Al Gore där förfäktat att många Syrier egentligen flytt landet p.g.a. den långvariga torka som drabbat Syrien och inte inbördeskriget.

Vi vet att jordens två subtropiska bälten är på väg att flytta ut mot polerna och att denna flytt har börjat. Möjligen kommer den att ske tidigare än vi trott och då kommer ni i Norden att få se flyktingströmmar ni inte kunnat drömma om.

Mark Lynas bok, Sex grader, utgavs för 10 år sedan, men är fortfarande synnerligen läsvärd. Bl.a. lämnas uppgifter om såväl statliga som fria och internationella miljöorganisationer samt deras nätadresser. Så t.ex. har jag utan att egentligen veta bedömt Jordens vänner som antagligen en lite ”fjallig” organisation.

För detta ber jag om ursäkt, sedan jag tittat på deras hemsida. Det finns gott om verkliga ljushuvuden i de här organisationerna, till skillnad från de politiska partierna, där mer egoistiska intressen frodas.

Den politiska frågan står öppen nu: Finns det något sätt att omedelbart styra om vårt samhälle så att folk ivrigt och kollektivt arbetar för att klara det s.k. tvågradersmålet d.v.s. maximalt 400 ppm CO₂, som vi nog just nått?

Om kärnkraft och demokrati

 

Sverige styrs av Miljöpartiet och Vänstern (kommunisterna). Det är förfärligt. Sossarna försöker ge sken av att de styr allt, men för att behålla makten de tre närmaste åren måste de i mångt och mycket göra som Miljöpartiet och Vänstern bestämmer. När Stefan Löfven tar semester är Åsa Romson vikarierande statsminister. Åsa Romson! Tänk om det händer något stort och allvarligt och hon inte får kontakt med Stefan Löfven!

En rad av viktiga vallöften svek Stefan Löfven omedelbart den dag han insåg att han måste bygga regeringsinnehavet på nära samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet (kommunisterna). Sex ministerposter tvingades han ge Miljöpartiet och för att få Vänsterpartiet med på noterna blev det även gruvliga eftergifter till dem. Att han inte kunde offentliggöra det nära samarbetet med dem förstod han i alla fall.

Alla vet att migration och integration har blivit problemområden i Sverige.  Det är ingen nyhet, så har det varit ett bra tag. Inget av de sju partierna tog i valrörelsen 2014 upp dessa problem. Det var knäpptyst. Man skulle ju kunna tolkas som att man på något sätt kunde tänkas släpa fram SD:s käpphäst.

Likafullt är det precis vad den nya moderatledaren nu tvingats att ytterst försiktigt och så smått göra. Så försiktigt att det knappt märks och kanske i hopp om att få andra i alliansen att följa efter? Nu erkännes i alla fall att migration och integration blivit ett problem för Sverige och allt oftare konstaterar media att det oftast dröjer 7 − 10 år att få majoriteten flyktingar i meningsfullt arbete.

Före valet sa Stefan Löfven att de kärnkraftverk vi nu har i drift skall fortsätta driften livstiden ut. Jo pyttsan! Tänkte han inte tanken att nära samarbete med MP kunde bli nödvändigt?

Eller hade han inte förstått att många miljöpartister är politiska dogmatiker, som inte kan tänka sig något annat än att deras egen uppfattning är den korrekta. Att närmaste kärnkraftverk när som helst tillsammans med landskapet kan förintas i en fruktansvärd nukleär explosion följd av en atomvinter.

Atomkraftverk är idag utspridda över hela jordklotet. Det finns stora och det finns små. Fartyg, även en massa ubåtar drivs av kärnkraftsreaktorer. Vi människor har t.o.m. skickat ut rymdsonder, vars uppgifter löses med hjälp av kärnenergi. Många länder världen runt bygger nya kärnkraftverk.

Våra svenska kärnkraftverk tillhör världens säkraste, de har kontinuerligt moderniserats och förbättrats. Ibland undrar jag om man inte ständigt tillför dem så många nya och komplicerade säkerhetspåfund att de till slut blir verkligt farliga?

Då tilldelas MP makt att (via Baylan) inte bara styra svensk energipolitik utan också västeuropeisk, ja EU:s. Inom EU håller man på att förbättra energiflödet mellan medlemsländerna med hjälp av integrerade el- och gasnät. Exempelvis byggs just nu undervattenskabeln Nordbalt ut mellan Sverige och Litauen. Den minskar Litauens beroende av rysk gas, bara om Sverige kan fortsätta att producera ett överskott.

Det blir svårt för Sverige att producera tillräckligt mycket el för export kalla vinterdagar, när det dessutom är vindstilla, om Vattenfall får stänga Oskarshamn 1 och 2 år 2018, vilket man har hintat om.  Inom MP jublar man och menar att de två rektorerna stängs därför att MP lyckats göra det dyrare med kärnkraft för att få bort dem.

Energiminister Ibrahim Baylan (S) menar att utvecklingen bara skyndats på genom minskad lönsamhet. Att regeringens kommande skattehöjning för kärnkraft spelat in säger han sig inte tro. Det är inte utan att jag hoppas på en riktig köldknäpp framöver, så att Baylan måste förklara varför svensk el inte räcker till. Nej, Gud förbjude! Vår egen tillvaro är helt beroende av eluppvärmt vatten till golvvärme.

Säkerheten i svenskt närområde är sämre än på länge och ryssarna bedriver redan ett öppet hybridkrig bl.a. med hjälp av sina energitillgångar. Det underlättade tyvärr Tyskland genom att för några år sedan stänga ett antal kärnkraftverk.

Anledningen var urbota korkad, den japanska kärnkraftsolyckan 2011 med 18 000 dödsoffer. En fruktansvärd olycka som inte inträffar i Tyskland, nämligen jordbävning i kombination med tsunami, vilket är otänkbart i Tyskland.

För ett år sedan gick ryssarna ett steg längre i sitt hybridkrig och ockuperade den ukrainska halvön Krim. Deras soldater bar till att börja med uniformer utan nationalitets- och förbandsbeteckningar och skurken Putin förnekade att de var ryska soldater. Just nu krigar Putins anonyma soldater i östra Ukraina mot Ukrainas reguljära armé. Putin försöker få det att se ut som ett inbördeskrig.

Just nu upplever vi gång efter annan att ryssarna bär sig illa åt i Östersjöområdet. Man flyger utan transpondrar och utgör en fara för civilflyget. Man försöker skada svenska Jas genom att skicka ut facklor, som i krig är avsedda att avleda IR-robotar och man flyger så nära svenska signalspanande flygplan att faran för kollision blir påtaglig.

Påtaglig är också ryssarnas undervattensverksamhet. Nyligen fällde Finland sjunkbomber och vem tror att det var mot annat än rysk undervattensverksamhet? Svenska fartyg som bedriver vetenskaplig verksamhet i Östersjön har körts bort av ryska marinen under hotfulla former. Sådana svenska fartyg borde stanna och skickat ut nödsignal tycker jag!

Ryska örlogsfartyg stör arbetet med Nordbalt, som är ett projekt för att förbättra energiförsörjningen inom EU. Sverige lägger en undervattenskabel mellan Sverige och Litauen för att förbättra energisäkerheten inom EU, men det skulle kunna minska ryssarnas inkomster av gasleveranser.

Ryssarna använder militära hot mot sina grannländer men också energipolitiken. 2006 stängdes gasleveranserna till Ukraina av, vilket ledde till att även andra EU-länder blev utan gas. Dessvärre är hela sex EU-stater beroende av ryska gasleveranser och Ungern verkar allt försiktigare i sin rysslandskritik.

Genom export av svensk koldioxidfri el från ett överskott skulle vi kunna bidra till att göra EU mer energisäkert och våra vänner i EU mindre beroende av rysk gas och därmed av Ryssland.

Effektskatten på kärnkraft höjs nu samtidigt som subventionerna till andra energislag utökas. Vad kan kraftbolagen göra utom att stänga ner kärnkraft och uppmuntra nedhuggning av de svenska skogarna för att ge plats åt skogar av 150 meter höga vindkraftverk och vägar fram till dem?

Miljöpartiets dogmatiska motstånd mot utnyttjande av den utbyggda kärnkraften innebär en risk för Europas säkerhet.

Vindkraftsproblemen

I onsdags kom Ny Teknik i brevlådan.Där hittar jag färska uppgifter om de vindkraftsproblem jag skrev om i blogginlägget den 25 januari. Problem som alldeles särskilt gäller vindkraftverk i Norrland och som vindkraftsbolagen och tillverkarna vill att man håller så tyst om som bara är möjligt.

Den risk de ser är att investerarna – staten, kommuner och riskkapitalister – drar sig undan, när de förstår att investeringar i norrländsk vindkraft är en riktigt dålig affär.

Ny Teknik rapporterar just att två av de tre 44 meter långa turbinbladen på ett tremegawatts vindkraftverk bröts av och föll till marken vid ett nybyggt verk i Danmark förra helgen. Verket som togs i drift i början av december kom från en av Europas tre stora tillverkare, det danska bolaget Vestas.

IEC (International Electrotechnical Commission) har inte fastställt några regler för avisningssystem till vindkraftverk. Kanske har man inte tyckt att det självklart är deras sak att lägga sig i detta. Det är ju också först under senare tid man börjat förlägga sådan utbyggnad till områden som man egentligen vet inte lämpar sig för vindkraftproduktion, t.ex. Norrland.

Tillräckligt goda vindförhållanden för vindkraft finner man i Norrland bara en god bit över de högsta bergen och fjällen. Det gör verken mycket kostsamma (vägar, kraftledningar, transporter, underhåll och avisning) och naturligtvis blir de med alla tillbehör mycket miljöstörande.

De meteorologiska förhållandena med skikt av varmare och fuktigare luft som blandas med den kallare (och tyngre) torra luften på lägre höjd så bildas is då de väldigt små vattendropparna träffar på ett föremål. Is bildas som horisontellt liggande istappar riktade mot vinden. Är vattendropparna större, så kan de också bilda is först när de möter ett föremål och då talar vi om underkylt regn.

Ännu mer om detta i mitt inlägg Vindkraftsgrälet fortsätter från den 3 juli 2012.

Sant eller falskt

Säger någon numera fundamentalist så tänker nog många svenskar sig en islamist, sunni, shia eller någon annan sekt inom islam. Men fundamentalister har vi på många områden. Ett av dessa är miljöområdet, där de t.o.m. finns inom ett så tekniskt gebit som energiförsörjning. Naturligtvis tänker jag speciellt på vindkraftsutbyggnaden.

Så gott som dagligen är frågan uppe i lokaltidningarnas insändarspalter, där ”experterna” inte sällan visar sig vara miljöfundamentalister. De verkar någon gång ha bibringats en tro och den avviker de sedan inte ifrån. Inga argument biter, inga fakta. Vad som är fakta bestämmer fundamentalisten själv grundat på hens tro, som ingen rubbar. Kunskaperna inom teknikområdet är oftast minimala för att inte säga obefintliga.

Den 13 januari läste jag en insändare med rubriken Lång energiväg att gå för Sverige innan målen nås. Det är sant, eftersom målsättningen för vindkraftsutbyggnaden varken är vettig eller realistisk. Insändaren, undertecknad Sören Molander, innehåller ren desinformation kanske beroende på att författaren tagit propagandan från vindkraftsindustrin och ägarna för sann och riktig.

Den är i ungefär samma klass som riksdagens närmast löjliga beslut efter kärnkraftsomröstningen 1988, att all kärnkraft skulle vara tagen ur drift år 2010. Högre utbildning och forskning inom kärnkraftsområdet stoppades också så urbota dumt.

Idag, 34 år senare, gäller naturligtvis att utbildning och forskning skall ske och att de gamla kärnkraftsverken får ersättas av nya med högre effekt. En majoritet bland riksdagsledamöterna är i alla fall inte helt obildbara, något som jag gläder mig över.

Miljön är utomordentligt viktig för både människor, djur och växter, men miljökraven bör inte ställas av okunniga fanatiker, vilket idag tyvärr händer. Ett aktuellt exempel har vi idag i vattenverksamhetsutredningens delbetänkande som kom i höstas.

Teoretiskt skulle den kunna innebära att all vattenkraft blir förbjuden, eftersom utgångspunkten är att alla befintliga kraftverk skall prövas som om de inte existerar. Klart är att vattenkraften kan komma att tappa 6 – 7 TWh i årlig produktion.

En av våra främsta experter, Jan Nordling på IVA (Ingenjörsvetenskapsakademien), tror att det kan bli så stort som 11 – 13 TWh. Redan de lägre värdena skulle innebära en förskräcklig naturkatastrof, trots att vi idag med dålig verkningsgrad (vindkraften) producerar mer energi än vi behöver. Detta i det för vindkraft mindre lämpliga Norrland.

Redan vid den stora vindkraftsutredningen på 80-talet konstaterade experterna att Norrland inte lämpade sig för vindkraftsutbyggnad. Väsentliga orsaker var t.ex. att Norrland redan för egen del hade stort överskott av elkraft. Att nya stora mycket kostsamma kraftledningar med sina kraftledningsgator och ställverk skulle behöva byggas för elleveranser söderut. Sådana elleveranser per kabel var knappast aktuella för mer än 30 år sedan.

Vindförhållandena i Norrland var helt olämpliga för vindkraftverk utom på de högsta bergen och där skulle kostnaderna för all erforderlig byggnation (vägar och kraftledningar) raka i höjden. Norrland ligger i lä för vindarna från Nordatlanten och Atlanten. Lämpliga vindförhållanden för vindkraft hittar man utefter Europas västkust, från Portugal och upp till Danmark samt på Irland, Island och i England samt för svensk del främst utefter västkusten.

Den aktuella insändaren åskådliggör sin totala okunnighet genom att skriva följande: ”I vårt grannland Danmark produceras redan nu mer än 30 procent av det årliga elbehovet med vindkraft. Samma siffror gäller för Spanien med sin stora folkmängd. Portugal har långt över 30 procent vindkraftsproducerad el. Tyskland har nått en brytpunkt när sol- och vindenergi gör gas och kärnkraft olönsam. Skottland satsar 100 procent på miljövänlig förnybar energi och räknar med att vindkraften ska tillföra 20 000 nya arbetstillfällen”.

Norrland har sådana vindförhållanden att all jämförelse med de uppräknade länderna är helt orimlig för att inte säga rent fånig. Uppgifterna om de tyska förhållandena är helt felaktiga och kan knappast vara hämtade ur Faktakalendern, (kostar en dryg 100-lapp) som han rekommenderar andra att hålla sig till.

Stängningen av tyska kärnkraftverk har gjort att två grova pipelines har byggts till stora kostnader från Finska vikens inre del via Östersjön och nära Gotland till Nordtyskland för leverans av rysk gas. Tyskarna driver elverk med ur miljösynpunkt helt förkastlig brunkol och elpriset för stackars tyska abonnenter är några gånger högre än i Sverige som följd av vindkraftdriften. Vidare är det tyskarna som är intresserade av att köpa den svenska vindkraftselen, därför att man alltsedan stängningen av kärnkraften har allvarlig elkraftsbrist.

Den sista tiden har man, mot allt förnuft, byggt en del ganska stora vindkraftsparker i Norrland. Först då upptäcker en del vindkraftsivrare att det här med isbildning är en realitet. Den 3 juli 2012 har jag ett inlägg, Vindkraftsgrälet fortsätter. Det handlar om de norrländska problemen med isbildning i torn och master.

Det här är problem vi på min arbetsplats hade att lösa på 1950-talet, då utbyggnaden av radiolänkar skjutit fart i Övre Norrland. Sektoringenjören där ringde upp en vinterdag och sa: ”Nästan alla våra yagiantenner hänger på masterna som slokande tulpaner”. (Som gammal man känner jag mig som åsnan mellan hötapparna, när jag skall bestämma om jag skall skriva sa eller sade.)

En yagiantenn är en sådan som vi alla använder för att se markbunden TV. Nu var de militärt kraftigt byggda antennerna med dipol, direktorer och reflektor inbäddade i en tung isklump, som bommarna inte orkade med och därför riktade ner mot marken.

Det smått löjliga i sammanhanget är att vindkraftsproducenterna byggt hela vindkraftsparker innan de upptäcker att isbildning är ett allvarligt problem i Norrland. Ett problem som t.v. saknar godtagbar lösning. Nu måste man få fram ett bra system för tidig detektering av påbörjad isbildning och ett system för att bli av med isen.

Fortfarande saknas alltså bra system. Två system kan man anse testas f.n. Det ena, Vestas, bygger på att varmluft leds in i rotorbladen, vilket kräver energi. Här har man inte kommit längre än att två verk sålts till en kund i Österrike för installation i år.

Siemens har ett elsystem där strömmen leds i inbyggda skikt i rotorbladens framkant. Det systemet testas sedan 2011 vid två anläggningar i Sverige. Längre än så har man inte kommit och äntligen har man förstått att man kan komma att förlora upp till 15 procent av produktionen p.g.a. isbildning. Kraftbolagen, som behöver investerare och tillverkarna, som vill ha kunder håller väldigt tyst om de här svårigheterna.

Rotorns aerodynamik försämras givetvis vid isbildning liksom rotorns balansering, det senare antar jag mycket väl kan ge svåra haverier.

Insändaren kräver också stängning av 1571 mindre vattenkraftverk. Jag tvivlar på att skribenten förstått något av konsekvenserna. Vilka blir konsekvenserna, t.ex. för behovet av kontinuerlig elleverans? Vad blir kostnaderna och vilka skall betala?

Det är tveklöst så att vissa ytterligare vattenflöden och faunapassager bör göras obrutna bl.a. för sportfiskets skull. Vattenkraftens utbyggnad har delat upp vissa sammanhängande vattendrag i isolerade segment. 1918 års vattenlag ställde helt andra miljökrav än miljöbalken och EU:s ramdirektiv för vatten.

Vattenverksamhetsutredningen som har regeringens uppdrag att komma med förslag om anpassning av vattenkraftens miljöhänsyn till EU:s ramdirektiv för vatten och miljöbalken presenterade ett delbetänkande i oktober 2013. Det är nu ute på en remissrunda. Svensk Energi och Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien med sina experter är synnerligen kritiska till betänkandet och dess långtgående konsekvenser.

Svensk Energis vd, Kjell Jansson, menar att minst 10 procent av produktionen försvinner om utredningens förslag skulle gå igenom, eftersom deras utgångspunkt är att befintliga kraftverk ska prövas som om de inte existerar. Varje enskilt kraftverk skulle drabbas av kostnader på miljontals kronor.

Jan Nordling, projektledare vid IVA anser att produktionsbortfallet kan bli så stort som 11 – 13 TWh. En nationell katastrof vill jag kalla det. Kjell Jansson säger enligt Ny Teknik: De befintliga domarna är juridiskt bindande och föreskriver villkor som kraftverksägarna har följt och anpassat sig till. Att ensidigt riva upp sådana domar och villkor ska inte vara möjligt i ett rättssamhälle.

Men vad bryr sig alliansregeringen om sådant? Jag vet! Inte det minsta, man stiftar t.ex. retroaktiv lag, som efter överklagan av förvaltningsrätten förklaras olaglig, men samtidigt säger sig inte göra något åt, eftersom riksdagen redan infört lagen.

Eller: Jag hade ett pensionsavtal som stadgade att jag varje år skulle kompenseras för prisökningarna. Avtalet ingicks för flera decennier sedan. Jag, och många med mig, inrättade livet efter pensionering med avtalet som en grund. I stället förändrades avtalet ensidigt just vid min pensionering så att min pension reellt idag är värd en tredjedel av vad den var då jag pensionerades.

Eller: Alliansens beslut att gamla och sjuka pensionärer skall betala högre skatter än andra. Är det något som hänger ihop med mänskliga rättigheter?

Insändaren, Sören Molanders, beskrivning av vattenkraftutbyggnadens konsekvenser visar att han själv har mycket begränsad erfarenhet av den. Jag äger en sportstuga med strandrätt vid Blåviksjön, några mil ovanför Lycksele.

Anledningen är bland annat det fina fisket i området, särskilt efter uppdämning och närheten till fjällvärlden, där har jag tillbringat åtskillig tid. Blåviksjön är mer än en mil lång och har sitt utlopp i Umeälven. Den är sedan 60-talet ett värdefullt vattenmagasin för Rusfors vattenkraftverk. Två mil norr om Umeälven finns den orörda Vindelälven, med vandringslaxarna kvar.

Sjön är på många ställen ganska djup och stränderna är vanligen branta med ett kuperat landskap. Före dämningen steg vattnet tre meter under tiden för snösmältningen med sin vårflod, som kunde sträcka ut sig över ganska lång tid och komma vid från år till år varierande tid.

Efter dämningen varierar vattenytan bara 3 decimeter, något år kan det bli fyra decimeter. Det är en förändring man där är tacksamma över. Älven nedanför kraftverket återtar omedelbart normalflödet, som är 450 m³ per sekund. Stationär lax finns i Blåviksjön, men inte så rikligt och kallas här börting. Tillgången på abborre och gädda är bättre än tidigare och jag har själv tagit många abborrar i 2 ½-kilosklassen efter dämningen.

I insändaren, som är ett svar på annan insändare skrivs också: ”Mer forskning på sol och vind föreslår du. Det är att slå in öppna dörrar, för både vind- och solenergin är så långt komna i sin utveckling att de redan fungerar marknadsmässigt.” Alla är tydligen inte medvetna om att vindkraften för sin ekonomi är helt beroende av kraftiga subventioner och beträffande solcellsforskningen finns mycket kvar att göra. Särskilt för solfattiga regioner. Det är bedrövliga åsikter insändarskribenten framför.

Sextio nya milj. kronor har just satsats på solcellsforskning och det var hög tid att så skedde. Här, liksom beträffande det övriga är denne Sören Molander (insändarskribenten) helt okunnig, men har helt bestämda åsikter. Men inte sällan är det ju så att ju okunnigare man är, desto bestämdare åsikter har man.

Självklart behövs det mer forskning om både sol- och vindkraft. För vindkraftens del om t.ex. materialet i turbinbladen, hur man förhindrar iskast och fördröjer materialmattning. Det lär inte vara något nöje att träffas av ett 40 – 50 meter långt turbinblad vägande 60 ton eller ett isblock från hundratalet meters höjd.

Jag har tidigare beskrivit problemen med isbildning på rotorn. Här finns plats för forskning. Även forskning om nya ytskikt på rotorn för att hindra isbildning

Solcellsforskningen under de senaste decennierna har varit ganska blygsam, men ändå givit så pass bra resultat att kapital börjat strömma till. Målsättning och beslut om medelstilldelning i de stora energifrågorna är politiska frågor. Därmed ligger de till avsevärd del i händerna på regeringens och riksdagens alla lobbyister från exempelvis vindkraftsindustrin, miljörörelserna och vindkraftsägarna och oberoende teknisk och ekonomisk expertis hamnar tyvärr i skymundan.

Faktaargumenten emot vindkraftsutbyggnad i Norrland är så många att jag här och nu drar mig för att börja räkna upp fler. En hel del finns i mina tidigare blogginlägg. Du kan i min blogg söka med ordet vindkraft. 

Jag undrar förresten hur många läsare av Molanders insändare som inser att hans siffror över kärnkraftens energileverans är helt irrelevanta. De är hämtade från den tid kärnkraften var som minst aktiv på grund av översyner, men framförallt därför att verken uppgraderades till högre effekter. Då flera verk var avstängda.

Flertalet av de i de viktigaste frågorna beslutande politikerna är tekniskt och ekonomiskt okunniga och besluten blir tyvärr därefter.

Jag är här alldeles för mångordig för att fundera över att svara med insändare på Molanders orerande mot Roland Laurin och hans insändare. För mig står det helt klart att Roland Laurin är en av de få ledamöterna i Söderhamns fullmäktigeförsamling, som är utrustad med sunt förnuft. Jag instämmer i allt väsentligt med vad Roland Laurin skriver.

Lite mer 2012

Under året kunde man se en ”ny” supernova i Stora Björnens stjärnbild. En supernova är en exploderande stjärna och vår sol är en stjärna. Ny och ny förresten – den här supernovan blev till för ca 21 miljoner år sedan och ljuset från explosionen har nu nått oss på jorden. ”Ska det verkligen behöva ta så lång tid”, sa en av Berglins damer.

Det är inte särskilt ofta vi kan se ”nya” supernovor på jorden och det skall vi vara tacksamma för. Sedan vi började att i skrift notera den här typen av händelser för tusentalet år sedan har inte särskilt många supernovor setts. Den föregående kunde vi se fr.o.m. 1987. I vår galax, Vintergatan, hittar astronomerna nya supernovor med sådär 50 till ett par hundra års mellanrum.

Det här är i alla fall en sådan händelse som får en funderande människa att tänka till.

Den 19 september och den 1 oktober 2009 tänkte jag till i ett par inlägg här under Tro och vetande. Rubrikerna var Fossil. En astronaut och kreationism respektive Att vara eller … Båda inläggen är läsvärda om jag får säga det själv. Det som den gången fick mig att tänka till och skriva var nog ett framträdande i TV av astronauten Christer Fuglesang om jag minns rätt.

Jag tänker nog till varje gång jag hör namnet Christer Fuglesang. Har du tänkt på att han förutom astronaut, som rört sig utanför en av universums himlakroppar, är docent i partikelfysik. Där studerar han en struktur som påminner om universum och i huvudsak består av tomrum. Finns det fler sådana strukturer? Är våra himlakroppar någon sorts kvantpartiklar i en för oss okänd struktur i något som är oändligt?

De här minsta partiklarna vi känner till ser emellertid inte ut att likna något annat vi känner till. Deras egenskaper är också högst speciella. Fotonen, en av dem, är som andra kraftbärande elementarpartiklar i någon mån immateriell. Den har en energi, en frekvens, och en rörelsemängd, men massa, storlek och läge kan inte definieras på ett meningsfullt sätt.

Det närmaste man kan komma är säga att fotonen fyller ut hela det rum den kan finnas i, och man kan ge den en ekvivalent massa i form av ren rörelseenergi enligt formeln E = mc². Fotonen kan aldrig vara i vila och saknar således vilomassa. Man kan säga att fotoner kan staplas på varandra och det finns alltså ingen gräns för hur många fotoner som får plats i ett rum. Här finns plats för abstrakt tänkande eller vad tycker du?

När jag blev ingenjör 1952 hade man just lyckats fotografera den kortlivade mezonen, en annan av elementarpartiklarna. En bild som påminde om en av himlavalvets meteorer tagen från jorden. Jag fick börja jobba med fotoner utan att egentligen då veta det, eller elektromagnetisk vågutbredning, där fotonen är bäraren av energin. Något som kom att förgylla yrkesutövningen för mig, som tillsammans med andra uppgifter gjorde arbetet så intressant.

En supernova är en explosion som jag inte har något ord för, en av de våldsammaste händelserna man kan tänka sig i universum. Oerhörda mängder energi lämnar stjärnan, oerhörda mängder annat, gasmassor och strålning. Under en tid kan den stråla ljus hundra miljarder gånger starkare än vår sol, eller om man så vill ofattbart starkare. Något som kan motsvara ljusstrålningen från en hel galax.

Många supernovor kan dock inte observeras p.g.a. utskickat stoft och gaser. Skulle en supernova inträffa inom ett avstånd av sådär 100 – 200 ljusår från jorden kan det betyda jordens undergång. Enligt astronomerna finns dock inga tecken på någon supernova inom det området på mycket lång tid.

Vår sol och jorden då?

I så där 5 miljarder år har vår sol lyst och kommer kanske att lysa i lika många år till. Energiproduktionen kommer emellertid att öka och om kanske 1 miljard år tror man att värmeutstrålningen får Jordens hav att koka bort. Klimatet kommer att likna det på Venus idag. Efter ytterligare 4 miljarder år, när vätet är på upphällningen, kommer solen att börja förbränna sitt helium.

Solen kommer att svälla upp till en röd jätte, kanske 250 gånger nuvarande storlek. De inre planeterna, Merkurius och Venus kommer att slukas. Jordens atmosfär försvinner och värmen får bergen att smälta. Totalt gör dock solen en förlust av materia och dess dragningskraft minskar. Jorden i sin bana kommer ändå att bromsas upp, och även den kommer att slukas av den röda jätten..

Men då har människorna, trots allt motstånd mot avancerad forskning, antingen hittat ett nytt hem i universum eller också är vi helt försvunna.

Problem och andra problem

Jas Gripen är och kommer under lång tid att vara en rad problem för oss. Politikerna har från begynnelsen skapat problemen och fortsätter i den stilen. Framförallt är det försvarsutskottet men också regeringen som krånglar. Till det har man nu lagt en försvarsberedning som under Cecila Widegren ska fundera över svenskt försvar framledes. Det lär bli rappakalja.

ÖB har deklarerat att Sveriges Jasbehov framöver som minimum ligger på 60 flygplan, medan regeringen talat om 40 – 60 Jas E. Man menar sig kunna köpa dessa sedan Schweiz sagt sig vilja ha ett tjugotal, men schweizarna svävar på målet. Mycket är där oklart och några av deras politiker är tveksamma.

Vi har också ett nu uppblossande problem med mutanklagelser mot SAAB, där Stefan Löven och Metall skall ha varit inblandade.

Samtidigt har Sverige fördjupat samarbetet med Nato på så sätt att våra Jasplan hjälpt till med insidentberedskapen över Baltikum och nu kanske man kommer att hjälpa Nato med samma sak över Island. Inget fel i det, men ajabaja vara medlem i Nato. Lite konstigt blir det allt.

Försvarsmakten har tidigare sagt sig behöva 25 miljarder SEK för förnyelse av försvarsmateriel under närmaste åren. Man saknar ju det mesta sedan förråden tömdes och det mesta skänktes bort eller såldes billigt för 10 – 15 år sedan.

Jag ser t.ex. ett par skänkta brokonstruktioner varje gång jag åker in till Söderhamn. Det är två fältbroar för att få stridsvagnar över vattendrag, som nu ger skidåkare möjlighet att passera över en bredare väg då de ger sig ut i elljusspåren. En annan sådan fältbro ser jag vid Mohed då jag någon gång åker till Bollnäs.

Den svenska ”armén” saknar nära nog helt kvalificerat luftvärn, så gör även ”flottans” korvetter, som därmed inte är operativt användbara mer än ett decennium efter leverans. Detta är bara exempel. Många hela funktioner i vår lilla ”armé” saknas.

Utöver dessa 25 miljarder behöver ÖB ganska många miljarder till det Jasinköp som man sagt skall göras i och med att schweizarna en gång sade sig vilja ha Jas. Jag undrar var man skall kunna hitta alla dessa pengar? Man anser sig ju redan utan dessa pengar budgeterade tvungen att extrabeskatta gamla och sjuka därför att de inte jobbar när de varken kan eller får jobba.

Numera är för övrigt Gripen E satt under lupp i Schweiz och flera partier är minst sagt tveksamma till affären. Bl.a. vill man kontrollera och jämföra med andra plans prestanda.

Ett annat och globalt problem är att uppvärmningen av moder jord verkar gå fortare än man tänkt sig. Det tyska klimatforskningsinstitutet PIK har kommit med en rapport om jordens medeltemperatur mot slutet av århundradet. Man säger att temperaturen då kan vara 3,5 – 4 grader högre än idag. FN:s mål idag är att inte överskrida 2 graders ökning. Något som lades fast vid Köpenhamnsmötet för två år sedan.

Fyra graders temperaturökning betyder fruktansvärda förändringar. Det är något världen inte upplevt på de senaste 20 miljoner åren. Torka och snabb spridning av öknar på många håll alltför stora regnmängder på andra. Havsytan stiger till permanent översvämning på många håll. Världsstäder och deltaområden blir obeboeliga p.g.a. översvämning. Flera hundra miljoner människor kommer att söka sig till mindre drabbade områden.

 Livsmedelsproduktionen minskar på ett sätt som orsakar svält på många håll. I Sverige har den minskat markant på senare tid av andra orsaker. Sverige har varit självförsörjande på livsmedel, det är vi inte längre. En orsak är att åkermarken minskat p.g.a skogsplantering vägbyggen och vidsträckta småhusområden.

I Sverige har vi idag tillgång till 0,3 hektar åker per person, men vi använder 0,4 hektar för vår livsmedelsförsörjning. Skillnaden är alltså utländsk åkermark. Källa: Ny teknik. Samtidigt är redan nu den globala tillgången på åkermark 0,21 hektar per person. Därför svälter människor på många håll samtidigt som tillgången på bördig åkermark minskar. Det är inte helt lätt att skapa ny bördig åker i gammal skog och omöjligt där man byggt vägar och småhussamhällen. Huvaligen!

Så har vi den tyska kraftigt subventionerade vindkraftsindustrin och många människors våldsamt överdrivna skräck för det för dem okända eller kärnkraften. ”Det är någon sorts hemsk strålning som finns där och som dödar alla människor.”

Den helt onödiga Fukushimakatastrofen satte fart på kärnkraftskräcken i Tyskland och situationen utnyttjades av tyskarnas vindkraftsindustri som just börjat tappa inhemsk marknad. Kärnkraftverken i Fukushima med sin välutbyggda reservkraft klarade galant jordbävningen. Det var tsunamin, som 40 minuter efter jordbävningen översvämmade reservkraftsanläggningarna och kortslöt dessa som vållade katastrofen.

Det förefaller obegripligt hur de tekniskt högtstående japanerna kunde utforma reservkraften på det sätt man gjort. Historiskt har, läste jag någon gång för många år sedan 60 meter höga tsunamivågor förekommit här. Skyddsvallarna vid Fukushima var 5 meter höga, den aktuella tsunamin var 15 meter hög och reservkraften som drevs av dieselmotorer med reserv till reserv till reserv kortslöts naturligtvis.

Okunnig tysk allmänhet greps av stora skälvan innan Fukushimakatastrofen utretts. En mäktig opinion mot kärnkraft uppstod och man beslöt snabbt att omedelbart stänga åtta tyska kärnkraftverk och att stänga övriga nio till 2022. Detta trots att tsunamivågor inte kan förekomma i Centraleuropa och knappast heller större jordbävningar.

Tyskarna har väldigt många vindkraftverk, en hel del solkraft och därmed ett ordentligt el-överskott när det blåser och solen skiner. Stora mängder el exporteras då till Europas östra stater liksom exempelvis till Nederländerna. Öststaterna kommer sannolikt att nu stoppa denna import eftersom nätet blir överbelastat. Tjeckoslovakien avser montera brytare vid gränsen och övriga östeuropeiska stater följer säkerligen efter. Det blir bekymmersamt för Tyskland med mycket stora subventioner till s.k. miljövänlig el.

Då det blåser mindre tar tyskarna tyvärr i huvudsak till den ur miljösynpunkt förkastliga kolkraften. Det värsta är väl att då ingår det rent vidriga brunkolet. Till detta kommer gaskraft, som importeras via pipelines i Östersjön från Viborg förbi Gotland och till Tyskland. Tyskarna avvecklar tyvärr inte kolkraften med vindkraftverk.

Exporten från Tyskland då det är soligt och blåser är just nu omfattande och under de tre första kvartalen i år var den 12,3 TWh enligt tyska Energiförbundet. Någon tysk marknad för ytterligare vindkraft finns knappast och tyska tillverkare söker med ljus och lykta efter marker för vindel. Sådant utrymme tycker man sig ha funnit i de höglänta norrländska skogarna, där bara mycket stora vindkraftverk kan tänkas fungera tillfredsställande, och utanför norrlandskusten.

Miljövännerna har nu bildat två olika falanger, För- och emot vindkraft i Norrlandsskogarna. Samtidigt utvecklas solkraften och solcellerna blir allt billigare. De vinner därigenom terräng hos miljövännerna. En sak som vindkraftlobbyn inte vill tala högt om är den stora avvecklingen av vindkraftverk som kommer om 20-talet år och som lär bli både besvärlig och dyrbar.

Genom den rikliga subventioneringen av vindkraften i Tyskland blir el-kostnaden väldigt dyr för tyska förbrukare, som ju har att betala. Däremot blir den el som exporteras billig för köparna som inte behöver delta i subventioneringen.

Ett stort problem tycker jag mig se i den våldsamma lobbying och propaganda som investerarna i vindkraft bedriver. I såväl massmedial som insändardebatt är man oerhört aktiv. Man redovisar gärna sitt ursprung i vindkraftindustri och som investerare i vindkraft. Allmänheten uppfattar tydligen inte deras ekonomiska egenintresse utan uppfattar dem som experter på el-kraft. I själva verket är de renodlade egoister med stora ekonomiska intressen i vindkraften.

Statsmakten har också bäddat väl för dessa investerare, men låter oss konsumenter betala kalaset. Hur som helst tror jag folk i allmänhet nu börjar få upp ögonen för att något är på väg att gå alldeles snett.

Mitt bloggande

Du har en tid kunnat konstatera att jag inte bloggat särskilt flitigt. Det har flera orsaker, men några väsentliga är nya böcker. Efter ett uppehåll på åtta år har Tom Clancy kommit ut med en ny bok, lika mastig som de tidigare stora. Det är något jag längtat efter men Lennart, min son, ska inte försöka läsa den. Den passar bara hårda reaktionärer, nationalister eller de som vill se allt från alla sidor, men den visar hur verkligheten många gånger egentligen ser ut eller uppfattas. Det är den boken jag just nu läser och har svårt att slita mig ifrån.

Vidare har jag just läst Antony Beevors senaste bok Andra Världskriget. Den är på närmare 1 000 sidor och kommer med både många nyheter och många ”förtydliganden”. Jag blev överraskad av detta, men forskarna jobbar på i de gamla arkiven och mycket nytt kommer fortfarande fram. Jag följde andra världskriget i svenska tidningar och radio medan det pågick.

Jag läste också redan då Andra Världskriget i sex mastiga band, som kom ut succesivt under kriget med första bandet 1942 och det sista i slutet av 1945. De står givetvis fortfarande kvar i mitt bibliotek.

Beevor är f.d. brittisk officer, historiker, professor och populärhistorisk författare, med många fantastiskt bra böcker i huvudsak om andra världskriget. T.ex. Stalingrad, Berlin: Slutstriden och D-dagen: Slaget om Normandie.

Särskilt belyser han så mycket småaktigt och egensinnigt intrigerande mellan alla sidornas makthavare, och såväl framgångar som misslyckanden från både politiker och militärer. Framför allt redovisar han detta mer detaljerat än vad som tidigare kunnat ske.

Så har jag en väntande bok. Kalla kriget med Kurt Almqvist och Kristian Gerner som redaktörer. Alla dessa böcker vågar jag rekommendera, trots att jag ännu inte läst något ur en av dem.

Jag borde skriva flitigare, angelägna uppslag får jag ju dagligen. Ett av dem är den pågående vindkraftsdebatten, som till största delen förs mellan i ämnet totalt okunniga, vilket de inte generas av att visa. Alternativt söker de bara girigt mina pengar från vad jag onödigtvis tvingas betala som förbrukare av el.

Sorg eller glädje?

En sorgens dag blev det igår för en del av våra ”tyckare”. Jag tänker på vilddjurskramarna, som inte tycker att vi har tillräckligt många vargar och björnar. I hundra år var vargarna i Sverige utrotade och björnar var ytterst sällsynta. När någon varg lyckades invandra från Ryssland, det hände ibland, så avlivades den snabbt av våra samer eller småbrukare i Norr- och Västerbotten och på vägen söderut från Finland. Tänk vad skönt det var att barn i 8-årsåldern på somrarna kunde valla korna i skogarna runt fäbodarna utan att behöva vara rädda att möta stora rovdjur. Skönt och skönt? Jo, många barn behövde hjälpa till med försörjningen på detta sätt för inte så länge sedan. Själv cyklade jag som barn långt ut från barndomsstaden för att i vilda skogen plocka bär utan minsta rädsla för att möta rovdjur.


Jag minns här också ett besök hos Anton och Britta på 60-talet. De bodde i en fin tvårums jordkåta på norska sidan väster om Blåhammaren i Jämtland. Britta var same och Anton var norrman. De kunde inte gifta sig, för då skulle Britta mista sin rätt att äga renar. Under VV2 hade tyskarna mot kåtans vägg skjutit en del norrmän som försökt ta sig till Sverige. Anton hade suttit ett tag på Grini, misstänkt av tyskarna för att ha hjälpt flyktingar.

De hade ett litet fint gästhus, där vi övernattade, jag, Gunnar Lundqvist och Torild Andersson. Anton berättade att han uppe på fjället sett vargspår, vilket var en sensation i början av 60-talet så långt söderut som i Jämtland. Anton var själv en företagsam människa. Han var först i Skandinavien med att inneha en snöskoter. Han hade själv importerat den från Kanada. Morgonen då vi skulle lämna Anton och Brita bogserade den omtänksamme Anton upp vår pulka på fjället. Det blev en lång minnesparentes, men det är vargens fel.

Igår blev en björn skjuten i Onsäng söder om staden Söderhamn. Vår dotter, som bor där, liksom många av hennes grannar har sett den då och då. Ofta då de promenerat med hundar, många i Onsäng är hundägare.

Nu hade björnen upptäckt att det fanns gott om fallfrukt i trädgårdarna och den håller ju just på att äta upp sig inför vintern. Det får väl betraktas som ren tur att det ännu inte hade hunnit uppstå någon konflikt i Onsäng mellan björn och hund eller björn och människa.

Den här björnen sköts på polisens uppmaning, men flera tiotals björnar har just avskjutits i våra trakter.

För bara tjugotalet år sedan åkte jägare, som ville jaga björn till Ryssland eller Kanada. Det talas så mycket om Hälsingland som turistlandskap, men vi har egentligen inte så mycket att visa upp förutom ett litet men naggande gott flygmuseum i Söderhamn och några hälsingegårdar. Varför inte göra en turistattraktion av den årliga björnjakten. Trots allt behöver ju björnbeståndet hållas inom vissa gränser, var de nu går?

Vindkraftsgrälet fortsätter

Den högra bilden visar isbildning i ett av "mina" radiolänktorn i Övre Norrland

Vindkraftsgrälet fortsätter

För några dagar sedan kom tidningen Ingenjören från mitt fackförbund. Två artiklar fångade direkt mitt intresse. Den ena handlade om solkraft från Nordafrika, som främst hämmas av politisk/religiös instabilitet i området, men också av att Europas kraftnät i dag inte klarar att överföra el från förnybar el och att elöverföring på långa sträckor kräver kablar som klarar mer än dagens 320 000 volt. De två senare problemen gäller i än högre grad vindkraft från norra Norrland.

Den andra artikeln är ett antal intervjuer med intressenter till den jättevindpark (1 101 vindkraftverk på ca 15 % av Piteås yta (500 kvadratkilometer) och en av världens största), som sedan några år planerats, men nyligen har överklagats av Naturvårdsverket. En intressent är Piteå kommun, som ser nya jobb (1 000 under byggfasen och 500 därefter) och investeringar till kommunen. Svensk ekonomi liksom elkundernas blir då av mindre intresse. Övriga intressenter är det tysksvenska Svevind och den tyska vindkraftsjätten Enercon

Var svenske miljöministern står vet jag inte, men när avtalet mellan Svevind och Enercon för några år sedan undertecknats var han på plats och invigningstalade om hur bra vindkraftssatsningen är. Sedan har allt t.v. gått i stå. 60 mil skogsbilväg för mycket tunga och långasträckta transportfordon borde ha varit igång, liksom betongfabriken för nedre torndelen och de jättelika fundamenten i armerad betong. I år borde 130 verk byggas för att hinna färdigt till 2021 och enligt plan. Betongfabriken liksom den stora grustäkten ”borde ” åtminstone ha påbörjats

Områdets fritidshusägare vill inte få sitt fritidsparadis förstört av någon sorts Jurassic (vind)kraftspark och motståndet från övriga svenskar växer när man informeras om vad det hela betyder för deras ekonomi och vår natur.

Motståndet mot byggandet av vindkraftsparker ökar stadigt. I Koler i Piteå bildades 2007 en lokalförening av Svenskt Landskapsskydd. De har en mycket informativ hemsida, som du hitttar på kolerbygdenslandskapsskydd.se. Där finns mycket att beta av för den som vill veta mera om vindkraftens konsekvenser.

Det finns dock ortsbor som tydligen är beredda att offra vad som helst för att dra arbetstillfällen till bygden. En av dem säger: ”Om vi tröttnar på vindkraften kan vi faktiskt montera ned den och plocka bort verken om det behövs.” Hon är tydligen obotlig optimist.

Varje verk behöver en grusad anläggningsyta på ca 3 000 kvadratmeter Den skall klara mycket tynga transporter och enbart för att få ihop byggkranen på plats behövs en bortåt 150 m lång raksträcka av bred väg från verket. Särskilt vintertid är det inte riskfritt att vistas inom några hundra meter p.g.a. att isstycken som lossnar från rotorbladen kan slungas iväg flera hundratals meter. Jag påminner mig den gamla damen som bodde ensam i sin stuga en bit från Kirunavaara och vaknade av att ett stort isstycke i hård blåst lossnat från TV-masten på fjället och slog igenom stugans tak. Lyckligtvis var hon inte i vägen. Eller då ett blad från ett verk på Gotland lossnade och landade bara 40 meter från masten. Sådana blad kommer i Piteåprojektet att väga 50 – 60 ton.

Fundamenten i armerad betong till masterna kommer att ha en vikt av ca 1 000 ton och vara förlagda strax under markytan. ”Plocka bort?” Någon som vet vad som händer om ägaren, kraftbolaget, småningom går i konkurs?

Vem finner något vettigt i att tillverka elkraft för att sedan transportera den 150 – 200 mil för att finna användare? Jo tillverkare av vindkraftverk, men några sådana finns inte i Sverige. SKF och ABB tillverkar vissa delar av dem. De stora tillverkarna med färdiga systemlösningar finns i Tyskland, Spanien och Danmark, men där visar marknaden tecken på mättnad.

Lösningen är lobbying bland förhoppningsvis i huvudsak normalbegåvade svenska riksdagsledamöter och kommunpolitiker. Högintelligenta, varav några kanske ändå finns i Sveriges riksdag, kan nog ses som neutraliserade genom tro på dogmer eller intensivlobbying.

Fullt utbyggd har man tänkt sig att verken från vindkraftsjätten Enercon skall kunna ge 8 till 12 terawattimmar per år. Verkligheten torde alltså ligga kring 8 terawattimmar. Medelvinden i området har visat sig ligga på 7 m/sek och minimikravet för stora vindkraftverk har sagts vara 6,5 m/sek.

Ett skolexempel på hur lobbying kan bedrivas ges i Ingenjörens artikel. Det är en av männen på Svevinds huvudkontor, Mikael Kyrk som intervjuas:

Och han vägrar att placera sig själv på skalan mellan miljömuppar och kärnkraftskramare. Han tycker argumenten mot investeringar i vindkraft är absurda.


- Skulle vi resonera så när det gäller annan industri så skulle vi bara bryta så mycket järnmalm att det räcker till svenskarnas behov och sedan låta bli resten. Energi är ju en exportvara som alla andra.


Och hela världen har behov av förnybar energi. Ska vi då låta bli att exploatera vår bara för att vi har tillräckligt för närvarande. Vi har stora ytor och vi kan riva verken och plantera skog igen om vi inte vill använda dem. Någon gång i framtiden kanske fusionskraften kommer och räddar oss. Men det har inte hänt än.

Man häpnar. Hur okunniga tror han att vi är? För några år sedan lades svenska gruvor ned p.g.a. olönsamhet. Sedan började malmpriserna raka i höjden och gruvdrift, inte bara järnmalmsbrytning är åter mycket lönsam. Gamla nedlagda gruvor tas åter i drift, malmletningen har högkonjunktur liksom gruvdriften. Vi exporterar alltså numera malm därför att vi kan göra det med god lönsamhet. Vindkraft exporteras med förlust för svenskarna, men kraftleverantörerna kompenseras åtminstone delvis genom elcertifikaten finansierade genom att vi betalar mer för elen än vad vi egentligen skulle behöva.

Att det är så lätt att ta bort vindkraftverken den dag vi önskar och återplantera skog är rent struntprat, vilket torde framgå av det tidigare skrivna.

Vindkraft bör produceras så nära förbrukarna som möjligt och definitivt inte i norra Sverige.

Vindkraft igen

I morse fanns följande insändare i Söderhamns-Kuriren. Eller rättare sagt nästan följande.
Man gör sina tavlor. I andra meningen hade jag skrivit kärnkraft där det skulle ha varit vindkraft. Här är det som synes rättat! Jag hoppas på en rättelse även i SK.
Omnämnda Ann-Britt Lindmark-Lagerwall är miljöpartist.

Förljuget om kärnkraften?

De tolv professorerna i Kungl Vetenskapsakademiens Energiutskott med sin sekreterare, en fil. dr, alla oberoende energispecialister har 22/4 uttalat sig om vindkraft. Rubriken i debattartikeln (SvD) var Meningslös satsning på vindkraft.

Förljuget om kärnkraften, utan frågetecken, är rubriken på Ann-Britt Lindmark-Lagerwalls insändare den 15 maj, där hon vänder sig mot en annan energiexpert, Sivert Göthlin. Göthlin var före pensioneringen ansvarig för driften av Vattenfalls elproduktion och det svenska stamnätet. Göthlin är, precis som ledamöterna i KVA oberoende av energiproducenterna och vindkraftsindustrin. Ann-Britt Lindmark kallar honom litet föraktfullt tjänsteman vid Vattenfall och skriver: Det är kanske naivt att förvänta sig några rättvisa uttalanden om kärnkraften härifrån. (Göthlin hade nämnt att kärnkraften står för nära hälften av vårt elkraftbehov och just håller på att uppgraderas.)

Efter att ha läst hennes insändare, så tycker jag att hon bör hålla sig till det ämne hon antas behärska.

Den elkraft vindkraftverken producerar behövs inte, utan exporteras till ett pris lägre än produktionskostnaden. Om nuvarande utbyggnadsplaner fullföljs kommer, enligt nationalekonomen Marian Radetzki, mer än 300 miljarder kronor att subventionera vindkraften. Vi är alla med och betalar detta. År 2009 betalade vi elkonsumenter elcertifikaten (subventionerna) med 7,3 öre per kWh. Jag har tyvärr inte färskare siffror än så, men för min del blev det 1 500 kronor och där låg väl kostnaden för de flesta villaägare.

Vindkraftproducenterna är i ekonomisk kris och har begärt ökade subventioner. I det här läget beslutar kommunfullmäktige i Söderhamn att satsa 72 miljoner kronor av våra pengar på två nya vindkraftverk. Tyvärr ett enigt KF, vilket lär säga en del om kvalitén hos våra politiker.

I min blogg skrev jag ett långt inlägg om vindkraftproblematik redan för drygt tre år sedan (Energi och miljö).

Bertil Lehman

Sandarne

Söderhamns politiker har hittat ny sjö att kasta skattemedel i




Drygt 72 miljoner har kommunfullmäktige beslutat satsa på ett par stora vindkraftverk i Hälsingland. Den ende ledamoten som visste bättre var den unge moderaten Linus E Ohlsson, som tyckte pengarna skulle göra bättre nytta om de gick till skola, vård och omsorg.

Det är ju ett litet tag sedan kommunen senast satsade i Ebberöds bank och det återstår nu bara en del stora utgifter till sanering efter tidigare toksatsningar. Jag prenumererar inte längre på Grönköpings Veckoblad, det behövs inte. Jag läser i stället Söderhamns-Kurirens referat från kommunfullmäktige och kan inte undanhålla läsare av min blogg detta citat ur SK: Kenneth Thuring (SD) tyckte att man kunde använda sig av betydligt mindre verk för dem som utbildar sig och han visade bilder på alternativa vindkraftverk. ”Tekniken är ju densamma. Man kan sätta ihop och ta isär”, sa han. Olof Östlund (MP) tyckte annorlunda. ”Det du visar är bara leksaker som man kan köpa på Barnens hus. Här pratar vi om riktigt stora maskiner.” Sven-Erik Lindestam (S) underströk vikten av att ha riktiga verk. Våra vindtekniker måste även ha höjdcertifikat och då måste de jobba på riktiga verk”, sade han. Satsningen beskrevs som en riktig sparbössa. Det är kommunen som tillsammans med Faxeholmen (kom. bolag) ska satsa, och alla de timmar som verken producerar el som ligger strax under den egna förbrukningen så slipper man betala energiskatt.”


”Och det vill jag klargöra för alla som är här att vi moderater är oerhört förtjusta i lägre skatt”, sa Hans Sundgren (M). Slut citat. Kanske glömde Hans Sundgren nämna att moderaterna anser att multisjuka pensionärer dock skall ha högre skattesats än andra och att den gamla moderata tesen Skatt efter bärkraft inte längre gäller.

För drygt tre år sedan den 17 febr. 2009 lade jag här in ett långt inlägg om vindkraft. Första delen var något jag skrivit redan i början av 90-talet och senare delen handlade om läget för vindkraft i febr. 2009. Läs gärna allt det innan du fortsätter läsa här! Jag behöver nämligen inte ta tillbaka ett enda ord.

Måndagens ledare i Söderhamns-Kuriren (Anders Eklund) citerar ledamöterna i Kungl Vetenskapsakademins Energiutskott: Att en gigantisk vindkraftutbyggnad genomförs i ett land som Sverige, som redan har ett väl fungerande och fossilfritt elsystem, är obegripligt. Ledarens rubrik är: Det saknas en genomtänkt och långsiktig strategi.


Vidare: Även om länet är stort och till stora delar obebyggt, är det så gott som uteslutet att hitta platser för vindkraftsetablering som fyller kraven på vindar och samtidigt inte påverkar omgivningen.


Turismföretagarnas reaktioner och den senaste tidens debatt om vindkraften i SvD visar att utbyggnaden av vindkraft måste diskuteras vidare.


Och kanske rent av ifrågasättas. Slut citat.

Verkligheten är en annan och mycket värre!

Vindkraftslobbyn har verkligen lyckats. Vindkraftsindustrins särintressen har verkligen tillgodosetts av makthavarna på skattebetalares och elkonsumenters bekostnad. Men vindkraftsindustrin är nu på god väg att bli en krisbransch. Elförbrukningen i Sverige har inte ökat på nästan 20 år och ingen ökning väntas framöver.

Vi har ett elexportöverskott som för senaste tolvmånadersperioden var ungefär dubbelt så stort som vindkraftsproduktionen. Vindkraften har då sålts till ett pris som understiger produktionskostnaden. En fin affär för Sverige? Vindkraftsindustrins ekonomi kan bara räddas om politikerna beslutar öka subventionerna med skattemedel.

Vindkraftsföretagen Arise Windpower och Eolus Vind börsintroducerades för 2-3 år sedan. Under det senaste året har deras aktiekurs fallit med 25 resp. 35 %. I det förstnämnda bolaget har Maud Olofsson nyligen invalts i styrelsen. Hoppas man att hon skall kunna utverka högre subventioner för elkraft som inte behövs?

Utbyggnaden av ny vindkraft kommer med största sannolikhet att ebba ut i takt med att den nya ekonomiska situationen blir känd bland investerare och banker.

Många har redan varnat. Bl.a. de tretton experterna i Kungl Vetenskapsakademins Energiutskott, som varnade innan politikerna i Söderhamn tog sitt beslut att satsa 72 milj. kr på två nya vindkraftverk. Sivert Göthlin, civilingenjör med långvarig anställning på Vattenfall, med ansvar för drift av elproduktion och stamnät har också varnat i god tid.

Svensk vindkraftförening har begärt mer bidrag i öppet brev till regeringen: Vi önskar att regeringen lyssnar på marknaden som nu riskerar att helt stanna av då det stora överskottet av el-certifikat genom den snabba utbyggnaden gjort att el-certifikatpriset är på den historiskt lägsta nivån någonsin. Alla som inte har eget kapital att sätta in får inga lån på de kalkyler som presenteras. Hela branschen blöder. Många befintliga vindkraftverk klarar inte sina egna kostnader, då även elpriset är på mycket låg nivå och detta tillsammans med lågt pris på el-certifikat gör att ingen kalkyl går att räkna hem. …

Det här eländet kan man skriva böcker om och här har jag bara nämnt några hinder på vindkraftsvägen. Nu tänker jag gå och lägga mig. Jag undrar hur fullmäktigeledamöterna i Söderhamn skulle sova om de förstod vad de egentligen beslutat?

Om vindkraft

Vindkraft

I slutet av 80-talet kom jag att bli inblandad i dåvarande (s)-regeringens planer på vindkraftsutbyggnad. Här följer tre artiklar om vindkraft. De två första tecknar en bakgrund till dagens situation och den tredje tar upp lite om dagens.

Vindkraft och miljö
(Skrivet någon gång på 90-talet)

De flesta vanliga människor tar ledigt över helgen för att ägna sig åt äkta hälft och barn en hel skön helg. Många riksdagsledamöter använder sina fria resor till att åka hem till fru eller man och sina barn och mest bry sig om sina utredningar och politiska hemmaframträdanden.
Ändå fattar riksdagen massvis med tokiga och även motstridiga beslut.

Efter kärnkraftsomröstningen 1980 beslutade riksdagen att kärnkraften skall vara avvecklad år 2010! Det beslöt man trots att man inte visste hur den skulle kunna ersättas. Däremot beslöt man att då möjliga ersättningar inte skulle få användas. Vattenkraften fick inte byggas ut och koldioxidutsläppen skulle begränsas.

I Sveriges riksdag, liksom i landets övriga politiska församlingar hamnar en del människor med otillräcklig utbildning, rentav dåliga kunskaper. Ibland bara med en grundligt itutad ideologisk skolning, som omedelbart blockerar all information från annat håll. De är oförmögna att tänka tankar som: Kan detta möjligen, trots ursprunget, vara bra? Kan möjligen den uppfattning jag en gång bibringats i en tekniskt komplicerad fråga, av vilken jag egentligen inte begrep särskilt mycket, efter 15 års enorm teknisk utveckling idag behöva omprövas? För övrigt har våra riksdagsledamöter alldeles för små utredningsresurser och saknar nära nog sekreterarbistånd.

1988 beslöt man att en reaktor skall tas ur drift 1995 och ytterligare en 1996. "Det beslutet är oåterkalleligt och kommer inte att omprövas", sade energiministern Birgitta Dahl i sin outgrundliga vishet. Hon hade väl hört talas om att det fanns något som kallades vindkraftverk och inbillats att det skulle kunna vara lösningen? Hon tillsatte Vindkraftutredningen, men då tvingades man också vidtala människor, som visste bättre.

Långt senare, på 1990-talet, när man åter börjat diskutera tidpunkten för avveckling av ett första kärnkraftverk, skulle jag komma att rekapitulera vad som 1987-1988 hände kring vindkraftutredningen. Den rekapituleringen följer nedan, ”Vindkraft och miljö igen”.

Redan i början av 90-talet skulle det stå klart för de flesta, att Birgitta Dahl hållit sig med dåliga rådgivare och inte själv kunnat dra de rätta slutsatserna av sin stora utredning. Men vad spelar sådant för roll för en socialdemokratisk toppolitiker? Hon skulle senare komma att befordras till högsta möjliga befattning, den näst efter statschefen. Och detta trots att hon, kanske i någon sorts ideologisk låsning, visat omdömeslösheten att förneka Pol Pots och de kommunistiska Röda Khmerernas folkmord i Kambodja. Något hon kände sig tvingad ta tillbaka först många år senare, 1997.

Vindkraft och miljö igen

På hösten 1993 tycker jag mig ha anledning att fundera något över den tänkta ersättningen av kärnkraft med vindkraft.

1977 uppfördes den första provanläggningen av vindkraftverk norr om Gävle med statliga medel och den följdes 1983 av två stora vindkraftverk i Maglarp, Skåne och vid Näsudden på Gotland. Maglarpverket byggdes för att leverera 3 MW[1] och Näsudden skulle leverera 2 MW.

1987-1988 gjordes en stor statlig vindkraftutredning gällande ca 3000 stora vindkraftverk placerade utefter södra Sveriges kuster och på Öland och Gotland. (SOU 1988:3.) Man ville också bygga 1500 vindkraftverk till havs, men i anslutning till våra kuster och skärgårdar.

Jag kontaktades under hösten 1987 per telefon av representanter för militärområdesstaberna syd och väst. Staberna hade fått remisser från respektive länsstyrelser, som de skulle svara på till december månad. Det handlade om utbyggnad av tusentals stora vindkraftverk koncentrerat till kustområdena. De skulle bestå av en tvåbladig turbin med spännvidden 80 meter, placerad i toppen av ett 80 meter högt torn i stål eller betong.

Stabsofficerarna undrade om inte detta skulle kunna påverka försvarets radio- och radiolänkförbindelser och vad man i så fall borde svara från militärområdesstabernas sida? Jag hade helt klart för mig att sådana vindkraftverk kan störa moderna radioförbindelser om de placeras oförmånligt i förhållande till dessa. Jag angav, som materielverkets uppfattning, att all planering av större vindkraftverk måste remitteras till Överbefälhavaren för att kunna expertbehandlas centralt inom försvaret och att detta borde bli remissvaret till länsstyrelserna.
När jag därpå kontaktade ÖB stab visade det sig att ingen sådan remiss lämnats till ÖB. Det skulle senare visa sig att ingen central myndighet tilldelats remissen, vilket måste ses som en allvarlig blunder från utredarnas sida.
Givetvis begärde ÖB att få hela den tänkta vindkraftutbyggnaden för remissyttrande samt att remisstiden skulle förlängas för en grundlig expertutredning.

I Dagens Nyheter kunde man omgående läsa att försvarsmakten ville hindra vindkraftsutbyggnaden och därmed försena kärnkraftsavvecklingen!!
I ansvarigt departement verkade man närmast gripas av panik och bland andra blev jag kallad till departementet för att klarlägga hur radioförbindelser skulle kunna störas av vindkraftverken.

Försvaret igångsatte omedelbart olika utredningar och studerade störriskerna i detalj teoretiskt och praktiskt. Jag svarade för två forcerade studier, en teoretisk och en praktisk studie i anslutning till vindkraftverket i Maglarp samt senare materielverkets remissvar gällande påverkan av försvarets radiolänkförbindelser.

I anslutning till försvarets prov vid Maglarp kunde vi i verkets driftdator se att verket under sina första år givit i snitt 0,2 MW (!) av tänkta 3 MW. Men att verket också tidvis drevs från elnätet. Generatorn hade alltså ibland gått som motor och alltså tagit ström från elnätet i stället för att leverera. Omgivningens TV-apparater stördes och verket gav ifrån sig ett svischande ljud som störde omgivningen. Maglarpsverket var ett försökskraftverk. Men det visade också något av hur "långt" man kommit i utvecklingen av stora vindkraftverk i slutet av 1980-talet.

När försvarets utredning var klar visade den att all planering för utbyggnad av större kommersiella vindkraftverk måste remitteras till försvaret för konsekvensutredning. Dessa konsekvensstudier som utförts forscerat, låg sedan till grund för de algoritmer som användes i försvarets datorsystem för behandling av vindkraftsremisser.

Då jag i början av 1993 lämnade min tjänst i försvaret uppmanade jag min efterträdare att snarast begära medel för en fullständig studie av dessa konsekvenser. Risken fanns ju att den, på grund av kort remisstid, mycket forcerade första utredningen resulterat i väl pessimistiska algoritmer. En sådan utredning, med nödvändiga praktiska försök, skulle sannolikt dra höga kostnader. Ett enda felplacerat vindkraftverk skulle å andra sidan kunna orsaka försvaret motsvarande ombyggnadskostnader. Erforderliga medel borde därför regeringen tillhandahålla. Först år 1999 såg jag tidningsuppgifter om att Försvarets Materielverk erhållit detta uppdrag!

1992 har väl de flesta politiker klart för sig att det skulle erfordras tiotusentals av de största vindkraftverken för att täcka halva vårt elkraftbehov när det blåser tillräckligt över hela södra Sverige för att de skall fungera. Redan i början av 1980-talet fanns utredningar som visade att man bara kan täcka 10 till 15 % av behovet med vindkraft, eftersom kraftverken måste placeras i vindrika områden och eftersom det även där ibland blåser dåligt eller är nära vindstilla.

I april 1992 fanns det sextiosex kommersiella vindkraftverk i drift i Sverige. Den sammanlagda effekten var på 11,4 MW. I medeltal alltså med effekten 173 kW.[2]
1993 kan priset per producerad kilowattimme med vindkraft sägas vara nära det dubbla mot råkraftkostnaden på elnätet.

1993 har nog flertalet fattat att en kärnkraftavveckling till år 2010 innebär utbyggnad av framförallt kol- och oljeeldade nya kraftverk och då är det knappast fråga om förnyelsebar energi. Däremot är det fråga om miljöförstöring i stor skala. Ändå vill de så kallade miljövännerna till varje pris avveckla den i dessa avseenden miljövänliga kärnkraften innan miljövänlig förnyelsebar energi finns tillgänglig.

Biobränslen då? Javisst, biomassa kan bli ett värdefullt tillskott från krematorier, förbränning av slakteriavfall, sopförbränningsstationer och andra kommande anläggningar för biobränsle. Anläggningar, som de s k miljövännerna tydligen inte tror skall påverka troposfären[3] och skikt därovan negativt. Dessutom, den skog miljövännerna vill elda upp är alldeles för värdefull. Den är vår exportindustris viktigaste råvara och därmed en grundpelare för vår svenska välfärd. När skogsägare vill avverka blir dessutom många miljövänner trädkramare.

Det här behovet täcker vi med nyodlingar av energiskog, säger kanske några. Vill då dessa människor offra det öppna svenska landskap, de flesta av oss väl anser så värdefullt?
De stora försöksanläggningarna för vindkraft producerar elenergi till mycket höga kostnader, intäkterna från produktionen täcker inte ens kostnaderna för underhåll och reparation. Vad som finns är emellertid fortfarande endast försöksanläggningar. Det kommer sannolikt att dröja till en bit in på tjugohundratalet innan sådana anläggningar kan tänkas producera el till någorlunda rimliga kostnader. Sannolikt kommer det även då att förutsätta särskilda statliga subventioner, vilket innebär att de inte ens då egentligen är lönsamma. Lönsamheten hänger dessutom på att de måste byggas i grupper om ca 20 på land och 100 till havs för att eldistributionskostnader och kostnaden för vägbyggen inte skall bli helt orimlig.

Kostnaderna verkar emellertid helt ointressanta för de miljövänner som vill skrota all kärnenergi till år 2010? De stora vindkraftverken med effekter på så där 3 MW är fortfarande inte så funktionsdugliga att man kan satsa på dem för massutbyggnad, men de blir det kanske under de närmaste tio - femton åren. Däremot finns små och medelstora, som kan anses klara för utbyggnad. Nu hittar vi ett problem till, nämligen utrymmeskraven för dessa kraftverk, som ju av ekonomiska skäl måste byggas ut i grupper.

Antag att vi vill ha en gruppverkningsgrad av 90 %. Vi låter alltså verkningsgraden gå ned 10 % genom att gruppens aggregat påverkar varandra. Jag menar att ett aggregat i gruppen påverkar vinden så att andra aggregat "tappar vind". Antag vidare att vi har att välja emellan de stora 3 MW-aggregaten och mindre på 200 kW. Vi kan också säga att vi vill ha en årsproduktion av 20 GWh,[4] eller om man så vill tjugo miljoner kilowattimmar, från gruppen.

Kraftverket på 3 MW har en rotordiameter på så där åttio meter, medan det på 200 kilowatt har en rotordiameter runt tjugofem meter.
Med medelgoda vindförhållanden ger fyra stycken tre megawattsaggregat runt 25 gigawattimmar per år. I grupp och med ett avstånd på drygt fem turbindiametrar blir gruppverkningsgraden högt räknat nittiofem procent. Årsproduktionen blir då fyra gånger 6,2 gigawattimmar gånger verkningsgraden 0,95 det vill säga 23,6 gigawattimmar. Den produktionen skulle kunna försörja så där femtusenniohundra familjer med vanlig hushållsel den tid det blåser lagom mycket. Den markyta som upptas av aggregaten blir tvåhundrafemtio tusen kvadratmeter, men till det kommer några hundratal meter i alla riktningar, som skyddsavstånd för bebyggelse. Det kan ju t ex bildas is på rotorn och när den lossnar kan den slungas iväg långa sträckor.

Skall man däremot producera 23,6 gigawattimmar med tvåhundrakilowattsaggregat och nittio procents verkningsgrad, så bör de grupperas med ett avstånd av tolv rotordiametrar och blir 61 stycken. Då behövs en markyta av fyra miljoner kvadratmeter plus skyddsavstånd för detta. De stora aggregaten, som egentligen inte finns ännu skulle alltså kunna använda markytan så där sexton gånger effektivare.

En storskalig utbyggnad av vindkraft i Sverige har beräknats kunna stå för tio till femton procent av behovet och det motsvarar femton terawattimmar (TWh[5]). Det skulle bli cirka tvåtusenfemhundra jättelika vindkraftverk eller åtminstone trettiofem tusen medelstora (200 kW). Det är inte alldeles lätt att föreställa sig hur det då skulle se ut runt våra sydsvenska kuster, där vindförhållandena är tillräckligt goda.

Miljövärnare har länge klagat på de radiolänkmaster som televerket (numera Telia), försvaret och en del andra sätter upp i linje med tre till fem mils avstånd. De tornen är i genomsiktlig fackverkskonstruktion och har inga jättelika roterande turbiner. Hur många miljövärnare kan ha tänkt igenom hur det skulle se ut med trettiofem till fyrtiotusen trettiometer höga torn med tjugofemmetersturbiner i toppen runt Östersjö- och västkusten? Eller några tusen åttio meter höga torn med åttiometersturbiner i grupper om ett tjugotal runt våra natursköna kuster?

Några tusen sådana jättetorn i skärgården runt våra kuster väntas tydligen bli en skön syn för miljövännerna, skönare än Öresundsbron. För fartyg och båtar i dimma och med funktionsstörd radar lär de småningom kunna leda till katastrofer. Det lär inte heller bli lätt för helikoptrar i sjöräddningsuppdrag att manövrera i den "skogen".
En annan sak är att utbyggnad i sådan omfattning även förutsätter tillstånd till utbyggnad i naturreservat, naturvårdsområden och i viktigare områden av riksintresse för natur- och kulturvård.
Ändå. - Vindkraften har en framtid. Frågan är bara när, i vilken omfattning och hur mycket får elkraften kosta för att ersätta kärnkraft?

[1] Megawatt = miljoner watt.
[2] Kilowatt, 1 kW är den effekt som minsta plattan på köksspisen drar.
[3] Atmosfärens lägre del, upp till 10 km höjd.
[4] Gigawattimmar = 1000 Megawattimmar
[5] 15 TWh = 15.000.000.000 kWh

Vindkraften, läget febr. 2009

Om ett år skall all kärnkraft vara avvecklad enligt beslut av riksdagen för två decennier sedan. Men i stället vill dagens regering att riksdagen beslutar tillåta ersättning av befintliga kärnkraftverk med nya sådana. Det hela stämmer rätt väl med den utveckling lilla jag förutsade för så där tjugo år sedan. Men vindkraften kommer, vilket jag också sade. Det tar bara den tid det tar. Mekanisk teknisk utveckling rusar inte på samma sätt som elekronik, där man nu sysslar med nanoteknik. En nanometer = 0,000 000 001 meter, d.v.s. en milliondels millimeter. Man arbetar med komponenter som är några nanometer stora. (Jag kommer lätt in på sidospår, men vindkraften är ju också beroende av elektronik.)

I vindkraftutredningen 1988 sades att på grund av vindförhållandena endast följande områden var intressanta för storskalig utbyggnad:
1. Kustområden från norra Bohuslän till Gävle.
2. Havsområden inom samma gränser.
3. Jordbruksbygder med stora öppna områden (t.ex. Västgötaslätten och Skåne).
4. Områden kring de stora sjöarna (Vänern, Vättern)
Man sade också att områden i inlandet och i Norrland är inte av intresse vid en storskalig utbyggnad. Enstaka goda vindlägen i dessa områden kan dock mycket väl komma att byggas ut privat eller kommunalt.
Totalt skulle vindkraften kunna producera 15 TWh.

Det som gör att vindkraftproblemet tas upp här är dels regeringsbeslutet om kärnkraft, dels en artikel i Söderhamns-Kuriren den 5/2 2009. Regeringsbeslutet tyder på att vi nu har en nykter regering och krigsrubriken i tidningen är "För mycket vindkraft". För säkerhets skull har man alltså citationstecken om den. Men bygg- och miljönämnden i kommunen har milt sagt sig vilja ha färre och bättre utredda områden.
Den fördjupade översiktsplan som nämnden yttrar sig över omfattar 1 200 vindkraftverk, som skall prestera 4,9 TWh, en tredjedel av det 88 års utredning ansåg rimligt för hela Sverige och där vindkraft ovanför Gävle ansågs rimlig endast i undantagsfall.
Planförslagets slutsats att översiktsplanen inte medför betydande miljöpåverkan underkänns av kommunens bygg- och miljönämnd.

Vad är det då som har hänt, eftersom ett sådant här planförslag kan dyka upp?
En sak är att elpriset är några gånger vad det var. Tidigare olönsam elproduktion kan då vara lönsam. Företag som arbetar med vindkraft har med kärnkraftsmotståndarnas och vissa miljövänners fanatiska stöd växt som svampar ur jorden och idkar lobbying för fullt överallt. I riksdag, regering, landsting, kommuner, press och andra media. Höga subventioner har också spelat in.
Däremot har en del av de s.k. miljövännerna nu förstått att även vindkraftverk alstrar miljöskada.

Nu börjar i alla fall protesterna komma. Vindkraftverken kräver väldigt stort utrymme, alstrar ett störande ljud och utestänger viss turism som sägs betyda mycket för ett landskap som Hälsingland. Klungor av vindkraftverk är inte heller någon vacker syn.
De tre reaktorerna i Forsmark producerar 3 212 MW, vilket motsvarar drygt 1 000 stora vindkraftverk, vart och ett i ett hundratalet meter högt ståltorn. Alla torn med vägar och jordkablar lagda fram till platsen Med erforderliga avstånd mellan vindkraftverken för att de inte skall ta mer vind av varandra än att verkningsgraden blir 95 % så kräver en grupp på 4 stora vindkraftverk ett utrymme av ca 250 000 kvadratmeter och skulle med medelgoda vindförhållanden ge runt 25 GWh/år. Vindkraftverk är med andra ord oerhört utrymmeskrävande och alstrar inte den billiga elkraft som många tror.