Sorg eller glädje?

En sorgens dag blev det igår för en del av våra ”tyckare”. Jag tänker på vilddjurskramarna, som inte tycker att vi har tillräckligt många vargar och björnar. I hundra år var vargarna i Sverige utrotade och björnar var ytterst sällsynta. När någon varg lyckades invandra från Ryssland, det hände ibland, så avlivades den snabbt av våra samer eller småbrukare i Norr- och Västerbotten och på vägen söderut från Finland. Tänk vad skönt det var att barn i 8-årsåldern på somrarna kunde valla korna i skogarna runt fäbodarna utan att behöva vara rädda att möta stora rovdjur. Skönt och skönt? Jo, många barn behövde hjälpa till med försörjningen på detta sätt för inte så länge sedan. Själv cyklade jag som barn långt ut från barndomsstaden för att i vilda skogen plocka bär utan minsta rädsla för att möta rovdjur.


Jag minns här också ett besök hos Anton och Britta på 60-talet. De bodde i en fin tvårums jordkåta på norska sidan väster om Blåhammaren i Jämtland. Britta var same och Anton var norrman. De kunde inte gifta sig, för då skulle Britta mista sin rätt att äga renar. Under VV2 hade tyskarna mot kåtans vägg skjutit en del norrmän som försökt ta sig till Sverige. Anton hade suttit ett tag på Grini, misstänkt av tyskarna för att ha hjälpt flyktingar.

De hade ett litet fint gästhus, där vi övernattade, jag, Gunnar Lundqvist och Torild Andersson. Anton berättade att han uppe på fjället sett vargspår, vilket var en sensation i början av 60-talet så långt söderut som i Jämtland. Anton var själv en företagsam människa. Han var först i Skandinavien med att inneha en snöskoter. Han hade själv importerat den från Kanada. Morgonen då vi skulle lämna Anton och Brita bogserade den omtänksamme Anton upp vår pulka på fjället. Det blev en lång minnesparentes, men det är vargens fel.

Igår blev en björn skjuten i Onsäng söder om staden Söderhamn. Vår dotter, som bor där, liksom många av hennes grannar har sett den då och då. Ofta då de promenerat med hundar, många i Onsäng är hundägare.

Nu hade björnen upptäckt att det fanns gott om fallfrukt i trädgårdarna och den håller ju just på att äta upp sig inför vintern. Det får väl betraktas som ren tur att det ännu inte hade hunnit uppstå någon konflikt i Onsäng mellan björn och hund eller björn och människa.

Den här björnen sköts på polisens uppmaning, men flera tiotals björnar har just avskjutits i våra trakter.

För bara tjugotalet år sedan åkte jägare, som ville jaga björn till Ryssland eller Kanada. Det talas så mycket om Hälsingland som turistlandskap, men vi har egentligen inte så mycket att visa upp förutom ett litet men naggande gott flygmuseum i Söderhamn och några hälsingegårdar. Varför inte göra en turistattraktion av den årliga björnjakten. Trots allt behöver ju björnbeståndet hållas inom vissa gränser, var de nu går?