Erfarenhet

Erfarenhet är väl något man endast kan vinna över en tid? Ju längre tid − ju fler och grundligare erfarenheter är det fråga om. Jag fyller 90 nästa gång, om det blir någon nästa gång? En del människor blir över 100 år, men de har väl inte bränt sitt ljus i bägge ändar?

Det är fantastiskt hur många krämpor man kan ha och ändå vara vid liv. Särskilt eftersom en erfarenhet är att sjukvården upphör med tiden. Den begränsas till piller, smärtbegränsande eller tillbakahållande piller.

Ordineras man Waran, det man åtminstone tidigare dödade råttor med, så används det tydligen som ursäkt för att inte lägga in patienter för rätt små och tämligen enkla operationer. Påtalar du det så blir sannolikt läkarens svar att det inte finns några enkla operationer. Nej men vem har sagt att en del svåra, men mindre operationer då, inte skall utföras på äldre patienter? Kan det kanske vara våra korkade politiker?

I tidningen Veteranen yttrade sig en äldre läkare för ett par tre år sedan. Han sade att det vanligen är fel att inte operera på grund av hög ålder. Det kan vanligen mycket väl göras och borde göras.

Preparatet Waran gör att blodets koaguleringstid förlängs. Men skall tandläkaren dra ut en tand, det är en operation med blodvite, då kan man tillfälligt minska warandosen. Blodets koagulering mäts i återkommande prov eftersom förmågan kan vara svår att hålla konstant. Provet kallas PK(INR), som tas fram på laboratorium och anger hur många gånger koalitionstiden är förlängd.

PK(INR) maximalt 2,5 är vad min tandläkare inte vill överskrida för en tandutdragning. PK-värdet har trots noggrann inställning i mitt fall varierat mellan 1,9 och 3,1 då strävan är att hålla värdet 2,5. Jag djärves anta att ett ljumskbråck kan åtgärdas även om tiden för koagulering är dubblerad.

Jag djärves dessutom anta att läkarna normalt inte tycker det vara mödan värt att operera en multisjuk 89-åring för ljumskbråck. Man ges inte ens några råd om hur man skall hantera sitt bråck.

I förrgår smärtade det till ordentligt i ljumsken och jag släppte ned byxorna för okulär skadebesiktning. I ljumsken hade jag en tydlig bula. Jag lyckades trycka in det som var på väg ut genom bukhinnan. Än så länge är det alltså reponibelt. Ordet hämtat från Bra Böckers stora läkarlexikon.

Nu skall jag redogöra för hur den unge arbetsföre behandlas. I trettioårsåldern drabbades jag av ljumskbråck på ungefär samma ställe som nu. Jag ringde upp den anvisningsläkare jag hade stort förtroende för, dr Abelin, en läkare i 70-årsåldern. Han hade en lång praktik som kirurg på Karolinska sjukhuset.

Jag fick en tid, om jag minns rätt, samma dag. Dr Abelin fingrade lite i ljumsken, sedan stack han in lillfingret till första knogen i hålet i bukhinnan och sa: ”Här är det. Jag skickar en remiss till Karolinska, så får du gå förbi kön och blir kallad till inläggning och operation om ungefär en vecka.” Och så blev det.

På sjuksalen fanns en man, fulladdad med sådana där historier man inte kan låta bli att gapskratta åt. När jag var åter på salen efter operationen satte han sig vid fotändan av min säng och berättade historier. Alla som kunde lämna sin säng samlades runt honom, men det var för mig han berättade och jag kunde inte få stopp på honom.

Jag skrattade men försökte låta bli, det gjorde rasande ont där bukhinnan var sammandragen. Jag skrattade och stönade, skrattade och stönade ljudligt, tills en sköterska kom inrusande och frågade: ”Vem är det som har ont?” Hon fick berättaren att tystna

Med min erfarenhet blir konklusionen att man med diverse ursäkter inte tillhandahåller allmän kvalificerad sjukvård för multisjuka åldringar i Sverige och via Internet har jag beställt ett bråckband á 667 SEK tror jag det var, mitt närminne är väldigt kort numera.

Bra och dåligt idag

En rubrik i Söderhamns-Kuriren i dag Upplagetappet bromsar in −digitala succén fortsätter tyder på viss glädje. En annan rubrik 130 tjänster skall bort andas inte samma optimism. Det är 15 % av de redaktionella tjänsterna i Mittmedia, där Hälsingetidningar ingår, som skall bort.

Gävleborgsregionens chefstjänstemän och politiker har kanske nu rest färdigt till USA. Den ”kritiska massan” nåddes kanske när resandet fick sådan publicitet och kritik? Men resorna spökar fortfarande i lokaltidningen och dess insändarspalter, en del medborgare har ju hjärna och använder den.

De fyra Hälsingetidningarna tappar tio tjänster enligt förslaget, men samarbetet skall ökas. Det kommer att ske en anpassning till att tidningarnas pappersupplagor sjunker. Allt fler konsumerar nyheterna digitalt via dator, mobil eller läsplatta. En del har kanske gått över till att mest läsa och skriva strunt i FB?

Hälsingetidningars chefredaktör, Thomas Sundgren, verkar ha en bra inställning till vad som nu måste göras. Bland annat trycker han på att ”lokaltidningarna har ett demokratiskt uppdrag vars kärna är den lokala politik- ­och samhällsbevakningen, en journalistik som dock inte ger så många ”klick” på tidningarnas webbsidor.”

Han fortsätter: ”Finns det inte en risk där att vi inte gör det vi ska om vi bara jagar klick? Där tror jag vi har ett jättejobb att göra, men det är jag ganska säker på att vi kan också. Kommunpolitik måste vi göra mycket mer attraktiv framöver. Annars kommer vi inte att locka de nya unga läsarna att bli intresserade av den. Det är utan tvekan vi som ska rapportera om de viktiga sakerna som lokalpolitik även i framtiden innehåller, men jag är säker på att vi kan göra det på ett mycket roligare sätt.”

Helt rätt, Thomas Sundgren, så har jag tyckt om den lokalpolitiska rapporteringen här i tolv år. Alltsedan jag flyttade från Stockholmsförorten Haninge till Söderhamn. En lokaltidning som klart redovisar alla ”grodor” i KF och kommunförvaltning skulle roa och därför intressera kolossalt. Tyvärr tror jag också att ”grodorna” måste tydliggöras klart för att ”gå hem” i Hälsingland.

Jag tar ett litet exempel från kommunalrådets vanliga ”grodor”. Jag hade det med i mitt inlägg 10 febr. ”Kommunalrådets joll och fantasier”. Kommunalrådet säger där att: ”en utredning bygger på att det föds mindre barn, att utflyttningen fortsätter och att befolkningen minskar. Den bilden stämmer inte. Förra året ökade befolkningen i Söderhamn med 330 invånare.”

Jag tror inte ett ögonblick på att någon utredning påstått att det föds mindre barn, däremot kanske färre. Det var det roliga som tyvärr också tyder på att kommunalrådet behöver bättra på sin bildning. Det allvarliga är de 330 nya invånarna och frågor man måste ställa sig. Hur många av dem hade ett jobb och en riktig bostad att gå till? Sattes några i svensk skolklass utan att kunna svenska? Vilka blir då konsekvenserna?

Det allvarligaste tror jag är att många nu nöjer sig med att läsa tidningen i mobilen! Det kan väl inte ge någon god överblick över nyhetsflödet? Jag har också svårt att se någon i lugn och ro läsa en stor artikel i den lilla dosan samtidigt som man äter frukost eller lunch. Ska allmänbildade människor bort helt?

Nu till något helt annat, jag har levt lite äventyrligt den sista tiden.

Jag har ju en rad kroppsliga problem. Rygg- och halskotor håller nerver i kläm, särskilt då jag står upp eller är uppe och går. Jag går ogärna längre sträckor än så där 10 meter. Alltså håller jag mig inomhus om jag inte måste till läkaren på vårdcentralen. Där var jag för en tid sedan, men träffade en ny läkare med arabiskklingande namn.

Han satte mig på en kortisonkur, 6 tabletter en gång om dagen i 6 dagar. Redan andra dagen kände jag mig klart bättre. Men läkaren hade nog inte tittat ordentligt i min mastiga journal, så mitt PK-INR rusade upp till 5,7, vilket är alldeles för högt och livsfarligt för mig som då och då trattar omkull och kan slå mig hårt. Jag är hur som helst nöjd med behandlingen, som i övrigt var effektiv och PK-värdet är nu åter normalt, 2,3.

Sjukvården uppfattar jag numera som klart diskriminerande gentemot åldringar. Det är vanligen inte fråga om avsiktligt nedsättande bemötande. Yngre personal i offentlig tjänst med ringa livserfarenhet visar öppet och omedvetet att de tar för givet att åldringar är okunniga och inte kan tänka klart. Fakta kan vara att åldringen tänker långsammare men klarare och är mer kunnig.

Tydligen finns numera en norm för familjeläkare enligt vilken patientens träff med läkaren beräknas till 15 minuter. Man kan också vid tidsbokning tilldelas tiden 30 minuter. Läkarna numera räknar tydligen också med att endast en sjukdom eller skada skall behandlas per besök. Jag föreställer mig att detta illa passar äldre patienter med en rad besvär.

Jag saknar så min gamla tjänsteläkare (eg. anvisningsläkare) dr Abelin, med lång erfarenhet som kirurg på Karolinska sjukhuset. Då fick läkarträffen ta sin tid och han kunde t.ex. göra sig själv till patient genom att fråga: ”Vad skall jag göra med N.N?” (En av de anställda ingenjörerna vid min detalj och besvärlig patient.)

I tidningen ser jag rubriken Man behandlades felaktigt som döende. Utan att ha undersökt en man på ett äldreboende beslutade en läkare per telefon att han skulle behandlas som döende. Först när anhöriga slog larm fördes mannen till sjukhus, där han snabbt återhämtade sig.

I en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) skriver mannens dotter att boendet förklarat att man inte kunde ge dropp, ”men att jag ska veta att pappa är så dålig nu att ingen vätska behövs”.

Efter att under flera dagar ha nekats vätska krävde mannens anhöriga att han skulle föras till akuten. Där sattes dropp och antibiotika in för infektion. Redan efter tre dagar satt mannen upp¸ åt två mål mat om dagen och drack kaffe. Konklusion: Att placeras i äldreboende kan vara livsfarligt om gamlingen saknar anhöriga som bevakar vården.

Skandalregionen Gävleborg

Skandalerna duggar tätt i såväl Gävleborg som i Söderhamn, där jag bor. Ortstidningen, Söderhamns-Kuriren, förses ideligen med material om nya skandaler bland politiker och tjänstemän i regionen och i kommunen.

Under relativt kort tid har 118 politiker, chefer av olika slag och en del läkare av Region Gävleborg bjudits på en studieresa till San Francisco. Man har under besök vid Kaiser Permanente fått studera hur man där bedriver sjukvård, något som tydligen Kaiser Permanente lärt sig vid Jönköpings sjukhus i Sverige.

Måndag till torsdag, under fyra dagar, har nu Söderhamns-Kuriren på hela uppslag presenterat och kunnat stegra skandalen. Till att börja med försökte ansvariga tydligen komma undan med att erforderliga miljonbelopp tagits från statliga utvecklingsbidrag. Vid närmare syn visade det sig tydligen att stort belopp även tagits från medel avsedda att förbättra vården av sjuka äldre.

Hälso- och sjukvårdsdirektören Kjell Norman har t.ex. följt med på sex resor, divisionschefen Roger O Nilsson har gjort samma studieresa fyra gånger och John Mälstam från hälso- och sjukvårdsstaben har rest tre gånger. Naturligtvis frågar man sig: Har hälso- och sjukvårdsdirektören Kjell Norman nu förstått och kan utnyttja några av lärdomarna som lär bygga på vanligt sunt förnuft?

Vd i Doktorama, som bl.a. driver den vårdcentral Birgit och jag anlitar, har bland andra icke offentliganställda bjudits med på en San Franciscoresa. Han verkar av tidningsartiklarna vara en av de få som har någon väsentlig iakttagelse att rapportera efter resan.

Han säger: ”Det vi fick se hos Kaiser var väldigt imponerande. De har kommit väldigt långt med att integrera IT-lösningar i det löpande patientarbetet. Jag har inte sett något liknande någon annanstans.”

Läkaren Erik Sundholm från Aleris i Bollnäs har också bjudits på resan. Särskilt intressant tycker han att Kaisers sätt att integrera primärvård, sjukhus och journalhantering i ett och samma system är. ”De kan följa en patient genom hela vårdkedjan och det var en total transparens.”

Det är som jag ser det ett administrativt, systemmässigt totalt misslyckande vid datorsystemplanering, som de här herrarna först nu har upptäckt. Hur illa planerade sjukvårdens datorsystem är påtalade jag med min husläkare i början av 80-talet, då jag upptäckte hur krångligt det var att få över journaluppgifter från en sjukvårdsenhet till en annan. Samma iakttagelse gjorde jag nyligen, då jag bytte vårdcentral. Min kommentar får rum i ett enda ord: YNKLIGT!

Då jag tidigare tvingats byta vårdcentral har jag själv överlämnat ett skriftligt sammandrag över mina som jag bedömt relevanta sjukdomar och behandlingar till mottagande läkare och varje gång berömts för detta. Min journal är ju annars en rätt omfattande bunt både gamla och nya papper.

De här resande cheferna och småcheferna verkar vad jag kan se helt inkompetenta. De verkar inte ha haft minsta förstånd att utnyttja den informationsteknik som vi haft tillgång till i decennier. Själv började jag använda datorsystem för planering och registrering av Försvarets fasta radiolänknät på 1950-talet. Dagens IT, informationsteknologi, benämndes då automatisk databehandling, ADB, och datorn fanns väl skyddad i ett bergrum i Arboga. Några persondatorer fanns inte.

Arbogadatorn kunde vi bara använda nattetid, eftersom det vi behandlade var kvalificerat hemliga uppgifter och jag eller en kollega kunde arbeta ostört med betrodd datoroperatör. Utvecklingen gick snabbt och sedermera kom persondatorer som vida överträffade Arbogadatorn beträffande prestanda.

Försvarets teleförbindelser var på 50-talet till mycket stor del uppkopplade (dubblerade) i två skilda telenät. Försvarets trådnät och Försvarets fasta radiolänknät. De två näten byggdes ut och redovisades av två skilda enheter vid dåvarande Flygförvaltningen. Trådnätet redovisades i ett tungrott manuellt system, medan radiolänknätet från förbindelsebeställning till uppkopplad förbindelse redovisades i ett ADB-system.

Det var inte särskilt svårt inse att jag behövde lära mig mer om ADB för att fullt ut och på rätt sätt utnyttja ADB:s fördelar. Jag såg därför till att genomgå sådan utbildning. Jag genomförde en månads intensivutbildning i ADB-systemplanering vid IBM och dessutom av bara farten motsvarande kurs i ADB-programmering i den tidens programspråk, Auto-coder. Min kompetens avseende datorsystemanvändningens möjligheter ökade avsevärt.

Försvarets telenät med alla sina intressenter i krig såväl som fred detaljredovisades (och redovisas hoppas jag) för alla berörda i upplagor för befintligt telenät och planerade nät. Det var naturligtvis ingalunda bara min förtjänst, vi var fler i arbete med detta, men jag kom att se möjligheter för systemutveckling.

På 60-talet såg vi till att båda telenäten från planering till färdig förbindelse registrerades i ett och samma ADB-system. Ett system som sedan väl passade en sammanslagningen av de båda förvaltningsenheterna långt senare och som hela tiden kunde följa IT-teknikens utveckling och fullt ut utnyttja möjligheterna.

De som nu ansvarar för sjukvårdens registreringssystem för patienter och deras behandling kan inte skylla på sekretessproblem. Finns det sådana skall de undanröjas, även om de kräver lagändring. Inget datorsystem, ingen informationsteknologi, kan göras 100-procentigt säker mot spioneri, vill jag påstå. Man kan bara sträva mot så hög säkerhet man kan finna med rimliga medel och sådana finns om ansvariga bekvämar sig till att leta.

Sjukvårdande enheter i Sverige skall naturligtvis hålla sig med datorsystem som kan samköras. Omfattande sjukjournaler skall naturligtvis kunna överföras mellan vårdinrättningar via telenätet eller som t.ex. USB-minne och inte som en tumstjock bunt papper. Så är det tydligen idag när journalen gäller exempelvis multisjuka gamlingar.

Ju längre man dröjer med erforderliga direktiv, ju svårare och dyrare blir det!

Nu saknar jag bara en sak i Kurirens undersökande verksamhet: Har de här fleragångerresenärerna tagit ut semesterdagar i anslutning till sina resor till USA:s västkust? Det finns så mycket att både se och uppleva hela vägen från Anchorage via San Fransisco, Los Angeles och till San Diego. Men resan över Atlanten och den Nordamerikanska kontingenten är dyrbar. Att hyra semesterbil där och ge sig ut på vägarna är däremot överkomligt och att boka om flygbiljetten är enkelt. Nej, naturligtvis skulle man inte hitta något straffbart, men kanske intressant.

Skratta eller gråta, det är frågan då Kuriren frågar hälso- och sjukvårdsdirektören, Kjell Norman, som gjort samma studieresa sex gånger, om resorna kunnat göras billigare? ”Det kanske skulle ha gått. Men jag har svårt att se det.” Sina kostnadsfria resemöjligheter verkar han i alla fall se.

I torsdags i förra veckan kom så en avslutande artikel i Kuriren, där sjukvårdsdirektören och biträdande regiondirektören, Kjell Norman intervjuas. Nu med sensationella uttalanden. Nu sågar han sin egen organisation vid fotknölarna. Ett gammalt uttryck säger: Sent skall syndaren vakna!

”Vi har specialiserat vården och skivat upp den så otroligt mycket. Vi har tappat bort helheten och det är den vi måste hitta tillbaka till. Divisionaliseringen av vården i Gävleborg har därmed satt patienten i kläm”, anser han. ”För patienterna blir det jobbigt, eftersom de skjutsas fram och tillbaka, fram och tillbaka”.

Jag upplevde detta skjutsande strax efter vår flytt till Söderhamn. Två korta behandlingar, som man förlade till Uppsala innebar för den multisjuka åldringen jag: Väckning kl 05.30 för frukost, tandborstning och allt det andra som hör till. Vid 07.00-tiden ut till sjuktransporten för att ett tag åka runt i landskapet och hämta upp andra sjuklingar. Ankomst till Uppsala vid niotiden.

Läkarbehandling under 15 – 20 minuter vid 11-tiden. Väntan på sjuktransport till så där kl 16. Sedan rundtur i Gästrikland och Hälsingland för avlämning av sjuklingar och hemkomst ca 17.30. Det är synd om människorna.

Patienten i centrum och patientcentrerad vård låter så bra, men det är inget som plötsligt uppträder om man låter chefer och småchefer se hur man på annat håll gör jobbet i en för ändamålet bättre anpassad organisation. Varför inte bygga upp en mindre transportorganisation och låta specialistläkare någon dag per vecka (vid behov) verka vid sjukhus i Hälsingland?

I stället för patientanpassad organisation med patienten i centrum har vi nu i Gävleborg en divisionsanpassad organisation, som skarpt kritiserades redan då den infördes. Divisionschefer med fantasilöner tävlar tydligen i att plocka djupt okunniga politiker på skattemedel de egentligen förväntas fördela på ett intelligent och kompetent sätt.

Regionpolitikern Alf Norberg (V) tycker inte om tidningens granskning av regionens USA-resor. Kanske väntar han ännu på sin resa och ser en risk att den inte blir av? På sociala medier tycker han att det är ohederligt att ställa regionens USA-resor mot besparingar inom verksamheterna. Enligt Norberg är det inte från samma kassaskrin pengarna tas.

Då tidningen söker få honom att närmare utveckla de här tankarna vill han emellertid inte ställa upp och det förstår jag som delägare till skrinet.

Alltihop är vad jag förstår regionchefens andra stora försök att få förvaltningar och servicefunktioner i regionen att fungera bättre. Det förra försöket gällde tillämpning av Lean. Det beskrev jag i ett inlägg här för tre år sedan. Jag lägger in det här igen, läs det och tänk!

FREDAG 17 MAJ 2013

Vård? Nej Lean!

Landstinget i Gävleborg är ett jättelikt ”företag” med 6 700 anställda och ett stort antal s.k. stafettläkare, som dels är väldigt dyra i drift och dels till stor del ägnar sig åt att läsa in patientjournaler. När patienten väl kommer fram till läkaren och skall redogöra för sina problem, börjar denne snart titta på klockan. Det gäller nämligen att ”producera” behandlade patienter i snabb takt.

Den huvudsakliga uppgiften för landstinget är att snabbt och säkert kunna hjälpa oss då vi blir sjuka eller skadade. Därtill krävs mycket kvalificerad personal, med stor kunnighet och skicklighet på många områden.

Men den personalen leds, som det nu är, till stor del av en samling okunniga kommunpolitiker och detta med hjälp av tjänstemän. Dessa tjänstemän är chef, chefer som under sig har chefer, underchefer, biträdande chefer och vanliga tjänstemän och riktiga arbetare. Alla chefer vet så gott som ingenting om sjukvård, men mycket om byråkrati och, tror de, hur man bäst tillverkar, producerar, till lägsta möjliga kostnad och med högsta möjliga effektivitet.

Såsom multisjuk gamling har jag en del erfarenhet av denna "effektivitet". Ett exempel skall jag ge. För snart 1 ½ år sedan var jag väldigt svag på alla sätt. Jag kände mig urdålig helt enkelt och uppsökte min läkare. Han konstaterade att jag var utsatt för allvarlig hjärtsvikt med så mycket vätska i lungorna att hjärtat inte alls orkade med sitt uppdrag att pumpa. ”Åk genast till sjukhuset, helst direkt!”

Vi bestämde oss för att ändå ta vägen förbi hemmet för att hämta det nödvändigaste tandborste och tandkräm, rakapparat, pyjamas och morgonrock och personalen vid vårdcentralen beställde sjuktransport från vår bostad. Birgit, min hustru, fick följa med som ledsagare.

Klockan 17 anmälde jag mig vid akuten i Bollnäs, för att sedan inta en plats i det pyttelilla väntrummet där. Det fanns sedan tidigare två väntande, varav den ene en ledsagare. Efter några timmar blev de inkallade, men vår väntan fortsatte. Jag frågade ett par gånger om jag möjligen var bortglömd, men så var inte fallet. Efter precis 8 timmars väntan fick jag komma in till en sköterska, som bl.a. tog ett EKG.

Enda möjligheten för Birgit att sedan ta sig hem var taxi som kostade en dryg tusenlapp. Jag undrade hur hon skulle ha kommit hem om hon inte kunnat betala? Traska i snön med sin rollator från det lite avlägset belägna sjukhuset i Bollnäs klockan två på natten och då 81 år gammal i hopp om att bilister skulle stanna för att erbjuda skjuts?

Jag tilldelades småningom en säng i en smal korridor på Intensivvårdsavdelningen. I korridoren fanns redan två patienter. Korridoren var och är obetydligt bredare än två sängar i bredd och då och då kom man skjutande med en annan säng och skulle passera. Jag somnade dödstrött sedan jag fått en kran för intravenös medicinering monterad och en spruta vätskedrivande medel.

Småningom väckte en sköterska mig för att ”kolla läget”. Jag, liksom sängen var genomblöta, sköterskan tog min pyjamas och sa: ”Du får tillbaka den i morgon tvättad och torr” och så fick jag en ny blöja och ”pyjamas” för att kunna sova vidare. Det råder ingen tvekan om att den vätskedrivande vätskan intravenöst var effektiv.

Redan här är det på sin plats att på allt sätt berömma avdelningens sköterskor och undersköterskor. Att ”kontrollen av läget” kom i senaste laget kan inte de lastas för. De sprang omkring från patient till patient som ivriga spårhundar, men hade inte en chans att arbeta effektivt. Tvärt om tvingades de arbeta ineffektivt, eftersom de på grund av underbemanning inte kunde arbeta effektivt. Tvätten av min nytvättade pyjamas kan vara ett exempel på påtvingad ineffektivitet.

På förmiddagen kom en man tillsammans med en kvinna till mig. Mannen hade några obegripliga läten för sig och kvinnan blev så glad över den t shirt jag hade på mig. Jag hade en gång fått den av Medborgarskolan då jag satt i dess avdelningsstyrelse. Det stod ”tala” på den i en uppsjö av olika språk, däribland ryska som var hennes modersmål. Att mannen var från Danmark fick jag senare veta.

Då de passerat frågade jag en sköterska om han möjligen var en av intensivvårdavdelningens sköterskor? ”Nej, det där är överläkaren”, sa hon. ”Jag förstod inte ett ord av vad han sa”, sa jag. ”Nej, det gör ingen, varken personal eller patienter”, sa hon.

Korridoren där jag låg var tydligen också en av sjukhusets trafikleder. Det kom ideligen unga flickor in i ena änden för att passera ut genom den andra. Under tiden samtalade de högt och skrattade inte sällan minst lika högt. Det kändes ganska besvärligt när jag helst ville sova för att få tiden att gå.

Vid ett tillfälle sa jag till en undersköterska att jag egentligen borde ringa lokalpressen för att försöka få besök av en journalist, som kunde beskriva situationen för både patienter och personal på "Intensiven". Hon kom strax tillbaka med telefonnumren till två tidningar och sa: "Ring, vi alla vill det!" I stället skrev jag efter hemkomsten en insändare som också publicerades.

Småningom lyckades jag tolka ett svar från läkaren, då jag undrade om jag inte snart kunde få en plats på sal. Han hade ordnat så att jag skulle få komma in på en sal till kvällen. Detta sa jag till en sköterska. Hon svarade: ”Tyvärr, han vet ingenting”. Efter en vecka på denna ”intensivvårdsavdelning” fick jag faktiskt tillbringa en ljuvlig natt på en vårdsal innan jag skrevs ut med ett par nya mediciner.

Ett par dagar senare ringde en ”sviktsköterska” från Bollnäs mig och meddelade att en av de mediciner jag ordinerats (fyra tabletter om dagen) skulle jag absolut inte ta. ”Sluta med dem omedelbart”. Jag ringer igen i morgon, sedan jag talat med en läkare”, sa hon och ringde mycket riktigt dagen därpå för att bekräfta vad hon sagt.

Jag har nu lämnat ett exempel på hur jag upplevt sjukvården sedan vår flytt till Gävleborgs län. Du skulle kunna få flera efter mina nu nio år här, men det här blir långrandigt tillräckligt.

En sak till emellertid, jag och min hustru är mer än nöjda med vår vårdcentral och vår husläkare. Detta trots att landstinget även här har en del att säga till om. Vårdcentralen drivs av Aleris och inte av landstinget.

Jag förstår så väl hur det har kunnat bli så här illa. Det framgår väl av min inledning här, och mycket av det beror på att om sjukvård okunniga tjänstemän och politiker infört Toyota Way och Lean Production, som närmast är en teori om hur man effektivt och till lägsta möjliga kostnad tillverkar maskiner, främst bilar. Hur man förbättrar tillverkningsprocesserna och eliminerar slöseri d.v.s. sådant som inte tillför värde.

Det första man tänker, när man hör detta, är väl att sjukhus inte tillverkar någonting. De reparerar och motsvarar närmast (bil-)verkstäder. Sådana finns det gott om. Ingen vill ha sin verkstad på stort avstånd. (Men i Gävleborg verkar man sträva efter att förlägga sjukhusen på största möjliga avstånd från innevånarna.)

Begreppet Lean myntades redan 1990 som en filosofi att med kunden i fokus förbättra effektivitet och kvalitet vid produktion av bilar. Toyota tog till sig det hela och alla, utom möjligen de yngsta känner väl till att Toyota en tid var bilen på modet. Jag skaffade en Toyota i början av 90-talet och körde den till 2004. Vid sista besiktningen innan jag sålde den hörde jag besiktningsmannen säga till en av sina kollegor: ”Hur bär de sig åt på Toyota för att bygga sina bilar så att de håller så här?

Men en hel del av Lean är bara sunt förnuft. Till exempel att verktyg skall ha sina givna platser då de inte används. Att den platsen skall vara väl skyltad, så att man direkt finner dem då de behövs är väl något som varje husmor, varje hantverkare och helt enkelt var och en egentligen ställer upp på? Det gäller bara att leva upp till det.

Men att Lean är den saliggörande filosofi som en del tror är ingalunda vetenskapligt bekräftat. Trots det har Lean börjat tillämpas i helt andra processer än de i tillverkningsindustri. Det har också redovisats en del negativa följder. En del information tyder på att stressfallen i arbetet kan ha ökat. Den på sina håll framträdande tron att Lean utan vidare passar i helt andra processer t.ex. i offentlig tjänst är egentligen obegriplig, men kan bero på att man där inte så sällan har en ganska dimmig uppfattning om vad man egentligen sysslar med.

När argumenten för Lean i offentlig sektor tryter, så har man sagt se på Toyotas framgångar, som om det vore direkt jämförbart, vilket det naturligtvis inte är. Toyota tillverkar maskiner. Bilar, båtmotorer och en del annat, men definitivt inte människor. Det sker på väldigt många håll och i dessa i rätt liten skala. Tillverkningsprocesserna är dessutom helt olika.

Toyota har på senare tid snarast visat att Lean kanske inte alls är något särskilt bra på sikt ens vid tillverkningsprocesser. År 2009 och strax därefter tvingades Toyota återkalla 8,5 miljoner bilar på grund av diverse fel i tillverkningen. Om något motsvarande skulle bli följden i vårt sjukvårdande system hjälper det kanske inte att återkalla och göra om?

Mina problem i Söderhamn

Min senaste vurpa hemma på köksgolvet har verkligen ställt till det som redan tidigare var illa tillställt. Nu vägrar jag att sätta mig upp i sängen den första timmen efter ett uppvaknande som jag finner väldigt olustigt. Mina smärtdämpande tabletter börjar jag med, men de är lite svåra att svälja med vatten i liggande ställning.

Då jag ytterst försiktigt sätter mig upp i sängen, så vrålar jag. Smärtan är nämligen olidlig. Lite längre fram på dagen blir det lite lättare, men jag har börjat undra om det verkligen beror på mina tabletter? Jag tänker inte testa detta, i stället har jag nu ett par dagar tagit 10 mg extra på morgnarna. Under all min vakna tid får jag då och då välgrundad anledning att skrika, men då jag tillräckligt försiktigt rör på mig räcker det vanligen att kvida.

Främmande människor jag mött och möter har vanligen varit väldigt hjälpsamma då de sett mig försöka lasta t.ex. vedsäckar eller gödselsäckar i kundvagn. Det har t.o.m. hänt att man följt mig till bilen för att lasta över dem. Men nu är situationen den att jag inte kan besöka några affärer, det är alltför plågsamt. Birgit, med ett smärtande knä och sin rollator gör det, men får hjälp av vår dotter, Ann-Christin, vid veckoinköpen på ICA.

Ända sedan tidigt 80-tal (kanske är det ännu tidigare) har ju politikerna bestämt att gamla människor skall kunna bo kvar hemma, så länge de önskar detta. Det skulle bli billigare för kommunerna och långvården hade mycket dåligt rykte. Att bo kvar med nödvändig hjälp passar mig perfekt och är det vi bäddat för i samband med vår flytt till Söderhamn 2004. Vårt enplanshus är med smärre detaljer närmast handikappanpassat. Rullstolsanpassat är det inte.

Det talas och skrivs mycket om livskvalitet för de gamla och sjuka, men det som är livskvalitet för den ene är det inte alltid för den andre. Livskvalitet för mig är numera att få läsa och skriva. Det jag framförallt läser är 1900-talshistoria, politisk och militär. 1900-talet kan väl sägas vara präglat av politiska och med militära medel drivna konflikter stater emellan.

Själv fick jag som ung under 5 ½ år en ganska grundlig soldatutbildning, Sverige var omringat av länder i krig. Under 40 år följde planeringsarbete för försvar av Sverige om Sverige skulle anfallas av Ryssland. Någon annan skurkstat med sådana planer kunde vi inte tänka oss. Sverige var inblandat i det kalla kriget och det drällde av människor som spionerade för rysk räkning.

Man kan säga att det svenska försvaret började byggas ut 1936, då det stod ganska klart att Hitler och Tyskland siktade på revansch efter Versaillesfredens uppenbart orättvisa fredsavtal. Verklig fart på upprustningen blev det naturligtvis efter krigsutbrottet 1939. Då svensk vapenimport nära nog omöjliggjordes, alla producentländer själva behövde vad de producerade, så uppstod och byggdes en omfattande svensk försvarsindustri ut.

Ett väl fungerande samband är en absolut nödvändighet inom ett totalförsvar. Under 40 år, hela tiden för kalla kriget, arbetade jag med förverkligandet av ett stryktåligt samband inom svenskt totalförsvar och hela denna tid med koncentration på ett radiolänknät. Ett nät som från början döptes till Försvarets Fasta Radiolänknät, FFRL och sedermera slogs ihop med Försvarets Trådnät och döptes om till Försvarets Telenät, FTN.

Mitt nuvarande intresse för politik och militärhistoria är naturligtvis upphakat på mina 46 yrkesverksamma år i yrken som verkligen intresserade och engagerade mig. Alla dessa intressen är av en art som man kan driva så länge man kan sitta och läsa och skriva på ett tangentbord. Skriva för hand kan jag knappast längre, därtill är jag för darrhänt. Vem som helst bör förstå att jag då behöver plats för ett skrivbord, en dator och mitt ganska omfattande bibliotek där bokhyllorna täcker väggarna i mer än ett rum.

2004 följde vi efter vår dotter, som flyttat till Söderhamn. Vår son flyttade till USA i början av 70-talet. I Västerhaninge, där vi tidigare bodde, hade vi ett omfattande umgänge, jag hade just lämnat kommunfullmäktige och kommunstyrelse, hade 36 år bakom mig i Lions Club. Lions Club i Söderhamn hade man just lagt ned, liksom det mesta som var bra för staden.

Det blev lite ensamt och då var mina intressen utmärkta att ha, den här bloggen, liksom ett par gästrum för gamla vänner och släktingar som ville hälsa på hos oss. Vännerna i vår ålder som hälsar på, blir dock på grund av ålder, krämpor och frånfällen allt färre. Livskvalitet är väl något vi människor allmänt strävar efter, men vad som anses höra dit kan variera. Min hustru, vår dotter och son med familjer, mina böcker och min dator är vad som är viktiga för min livskvalitet. Att kunna välja ett liv med dem respektive detta är valfrihet och att sitta på en stol med mjuk dyna är min önskan. Den enda ställning som är någorlunda smärtfri förutom sängläge.

Helt klart är också att vi flyttade från en kommun med mycket väl utbyggd och fungerande äldreomsorg och till en kommun med avsevärt sämre omsorg om sina gamlingar. Det har jag redogjort för i ett tidigare blogginlägg. Här i Söderhamn har man just färdigställt ett 30-tal ”lägenheter” i ett äldreboende och då naturligtvis sett till att Vd i kommunens bostadsbolag och ansvarig nämnds ordförande (S) fått den positiva publicitet som går att få.

Tyvärr rör det sig om 30 enrumslägenheter, inte mycket att komma med om man och hustru inte vill skiljas åt och behålla ett bibliotek, en skrymmande dator och en del möbler. Ett par befintliga äldreboenden i Söderhamn med ”riktiga” lägenheter skall i stället läggas ned. De unga, som planerat och genomfört detta verkar tro att de gjort något bra och hälsingarna verkar inte missnöjda. Jag ser eller hör i alla fall inga missnöjesyttringar från dem. De kanske inte heller medför några böcker till boet?

Hittills under vårt just påbörjade århundrade har 32 000 platser på äldreboenden försvunnit i Sverige. I Hälsingland har antalet äldreboenden minskat med nära en tredjedel enligt Söderhamns-Kuriren. Detta trots att de äldre blir allt fler. Kommunernas ambition är att de äldre skall vårdas i hemmet så länge det går. Det passar mig, jag röker också upp till 30-40 cigaretter om dagen och det är en vana jag inte avser ändra.

På tisdag får vi besök från kommunen och det kommer att visa sig hur långt valfriheten sträcker sig, hur lätt eller svårt det är att få vård i hemmet och hur livskvalitén skall te sig för oss framöver.

Mitt helvete!

Jag har dråsat i kull igen. Jag snubblade häromdagen när jag stapplade över köksgolvet för att nå min käpp, som stod lutad mot ett skåp på andra sidan av rummet. Golvet är ju så jäkla hårt med sina stenplattor och jag har inget kvar av min gamla fina fallteknik.

Den gamla kroppen, som redan tidigare gjorde ont överallt, gör nu ändå ondare överallt. Det är tur att jag har rätt verkande medicin och kan tillfälligt öka dosen. Birgit tyckte att jag borde åka till sjukhuset i Bollnäs, men dit åker jag inte mer av fri vilja.

Våren 2013 blev jag ditskickad av vår familjeläkare med akut och allvarlig hjärtsvikt p.g.a. stora mängder vätska i lungorna. Jag skrevs in vid sjukhuset exakt klockan 17.00, varpå jag fick sitta i exakt åtta timmar i det sällsynt lilla väntrummet vid ytterdörren, alltså från klockan 17.00 till klockan 01.00 exakt, innan jag fick träffa en sköterska som tog ett EKG och lite andra prover.

Det sjukhusbesöket har jag beskrivit i ett inlägg den 17 maj 2013, Vård? Nej Lean! Sedan dess har sjukhuset i Bollnäs privatiserats och fungerar kanske nu både som sjukhus och med hjärtintensivavdelning. Min vistelse där en vecka 2013 upplevde jag i alla fall så negativt att jag inte besöker det sjukhuset frivilligt i första taget.

Nåja, jag har i alla fall ett läkarbesök inbokat den 28 januari och det får räcka med det så länge. En del av mina läsare här väntar på e-postsvar och jag kanske börjar skriva svar snart. Det blir också allt längre uppehåll mellan mina blogginlägg, men hav tålamod och det bra. (Undrar om det rationella i det där sista går hem?)

Regeringen Reinfeldts ekonomi

(OECD:s rapport 2013-05-20 eller rapport från en välfärdsfundamentalist)

Organisation for Economic Co-operation and Development, OECD, publicerade häromdagen en för Sverige och Alliansen genant rapport. Ute i stora världen har det varit mycket prat om att inkomstklyftorna i USA ökar. Inte minst har Umepojk i Mason, Ohio, tagit upp frågan.

I Sverige har det i samma fråga varit nära nog heltyst, även om jag i några inlägg tidigare påpekat att tendensen är densamma i Sverige. Nu visar OECD-rapporten att tendensen, mätt över de två senaste decennierna, är ännu kraftigare i Sverige än i USA.

Den relativa fattigdomen i Sverige har 1995 – 2010 ökat med 5,7 %, vilket är europeiskt rekord. Flertalet länder i OECD har en ökning som under samma tid ligger kring eller under 1 %. Största delen av fattigdomsökningen i Sverige har inträffat sedan Alliansen övertog makten. (Relativt fattiga är de som i disponibel inkomst har något som är mindre än 50 % av medianinkomsten.)

Den rikaste tiondelen i Sverige har dessutom fått sin inkomst ökad mer än alla andra sedan Alliansen tillträdde 2006. Den grupp som särskilt tappar i relativ inkomst sedan 2006 är sjuka, arbetslösa och pensionärer. Deras ersättning har inte höjts och de har inte fått del av regeringens jobbskatteavdrag.

Regeringens driver en medveten strategi som ökar inkomstklyftorna.

Det reala värdet av den goda pension jag fick då jag pensionerades för drygt 21 år sedan är idag ungefär en tredjedel av vad det då var. Såsom inte bara pensionär, utan dessutom multisjuk (inte så ovanligt bland 86-åriga pensionärer) har dessutom mina levnadsomkostnader ökat kraftigt. Pensionen förslår därför inte långt om jag någorlunda vill behålla den levnadsnivå jag kunde hålla då jag pensionerades.

Nåja, det är inte så förfärligt synd om mig. Många som pensionerades för ett par decennier sedan har att klara sig på betydligt mindre, vilket inte bekymrar Alliansen. Där gäller det att fortsätta med populära jobbskatteavdrag till flertalet, för att hålla sig kvar vid grytorna. Alliansen lägger undan många miljarder till dessa avdrag genom att inte göra något för sjuka, arbetslösa och pensionärer.

Den relativa fattigdomen totalt var 2010 i Sverige 9,1 % och Sverige låg på 14 plats i rangordningen över jämlika länder från att ha legat på första plats bland dessa länder. Det här är illa för Sverige herrar Reinfeldt, Borg och Kristersson!
 
Jag nämnde USA inledningsvis. Enligt OECD-rapporten har USA en relativ fattigdom på 17,4 % totalt men ökningen sedan 1995 ligger på 0,7 %, alltså då betydligt bättre än Sverige. De relativt fattiga anses enligt EU befinna sig i ”risk för fattigdom”.

Vård? Nej Lean!

Landstinget i Gävleborg är ett jättelikt ”företag” med 6 700 anställda och ett stort antal s.k. stafettläkare, som dels är väldigt dyra i drift och dels till stor del ägnar sig åt att läsa in patientjournaler. När patienten väl kommer fram till läkaren och skall redogöra för sina problem, börjar denne snart titta på klockan. Det gäller nämligen att ”producera” behandlade patienter i snabb takt.

Den huvudsakliga uppgiften för landstinget är att snabbt och säkert kunna hjälpa oss då vi blir sjuka eller skadade. Därtill krävs mycket kvalificerad personal, med stor kunnighet och skicklighet på många områden.

Men den personalen leds, som det nu är, till stor del av en samling okunniga kommunpolitiker och detta med hjälp av tjänstemän. Dessa tjänstemän är chef, chefer som under sig har chefer, underchefer, biträdande chefer och vanliga tjänstemän och riktiga arbetare. Alla chefer vet så gott som ingenting om sjukvård, men mycket om byråkrati och, tror de, hur man bäst tillverkar, producerar, till lägsta möjliga kostnad och med högsta möjliga effektivitet.

Såsom multisjuk gamling har jag en del erfarenhet av denna "effektivitet". Ett exempel skall jag ge. För snart 1 ½ år sedan var jag väldigt svag på alla sätt. Jag kände mig urdålig helt enkelt och uppsökte min läkare. Han konstaterade att jag var utsatt för allvarlig hjärtsvikt med så mycket vätska i lungorna att hjärtat inte alls orkade med sitt uppdrag att pumpa. ”Åk genast till sjukhuset, helst direkt!”

Vi bestämde oss för att ändå ta vägen förbi hemmet för att hämta det nödvändigaste tandborste och tandkräm, rakapparat, pyjamas och morgonrock och personalen vid vårdcentralen beställde sjuktransport från vår bostad. Birgit, min hustru, fick följa med som ledsagare.

Klockan 17 anmälde jag mig vid akuten i Bollnäs, för att sedan inta en plats i det pyttelilla väntrummet där. Det fanns sedan tidigare två väntande, varav den ene en ledsagare. Efter några timmar blev de inkallade, men vår väntan fortsatte. Jag frågade ett par gånger om jag möjligen var bortglömd, men så var inte fallet. Efter precis 8 timmars väntan fick jag komma in till en sköterska, som bl.a. tog ett EKG.

Enda möjligheten för Birgit att sedan ta sig hem var taxi som kostade en dryg tusenlapp. Jag undrade hur hon skulle ha kommit hem om hon inte kunnat betala? Traska i snön med sin rollator från det lite avlägset belägna sjukhuset i Bollnäs klockan två på natten och då 81 år gammal i hopp om att bilister skulle stanna för att erbjuda skjuts?

Jag tilldelades småningom en säng i en smal korridor på Intensivvårdsavdelningen. I korridoren fanns redan två patienter. Korridoren var och är obetydligt bredare än två sängar i bredd och då och då kom man skjutande med en annan säng och skulle passera. Jag somnade dödstrött sedan jag fått en kran för intravenös medicinering monterad och en spruta vätskedrivande medel.

Småningom väckte en sköterska mig för att ”kolla läget”. Jag, liksom sängen var genomblöta, sköterskan tog min pyjamas och sa: ”Du får tillbaka den i morgon tvättad och torr” och så fick jag en ny blöja och ”pyjamas” för att kunna sova vidare. Det råder ingen tvekan om att den vätskedrivande vätskan intravenöst var effektiv.

Redan här är det på sin plats att på allt sätt berömma avdelningens sköterskor och undersköterskor. Att ”kontrollen av läget” kom i senaste laget kan inte de lastas för. De sprang omkring från patient till patient som ivriga spårhundar, men hade inte en chans att arbeta effektivt. Tvärt om tvingades de arbeta ineffektivt, eftersom de på grund av underbemanning inte kunde arbeta effektivt. Tvätten av min nytvättade pyjamas kan vara ett exempel på påtvingad ineffektivitet.

På förmiddagen kom en man tillsammans med en kvinna till mig. Mannen hade några obegripliga läten för sig och kvinnan blev så glad över den t shirt jag hade på mig. Jag hade en gång fått den av Medborgarskolan då jag satt i dess avdelningsstyrelse. Det stod ”tala” på den i en uppsjö av olika språk, däribland ryska som var hennes modersmål. Att mannen var från Danmark fick jag senare veta.

Då de passerat frågade jag en sköterska om han möjligen var en av intensivvårdavdelningens sköterskor? ”Nej, det där är överläkaren”, sa hon. ”Jag förstod inte ett ord av vad han sa”, sa jag. ”Nej, det gör ingen, varken personal eller patienter”, sa hon.

Korridoren där jag låg var tydligen också en av sjukhusets trafikleder. Det kom ideligen unga flickor in i ena änden för att passera ut genom den andra. Under tiden samtalade de högt och skrattade inte sällan minst lika högt. Det kändes ganska besvärligt när jag helst ville sova för att få tiden att gå.

Vid ett tillfälle sa jag till en undersköterska att jag egentligen borde ringa lokalpressen för att försöka få besök av en journalist, som kunde beskriva situationen för både patienter och personal på "Intensiven". Hon kom strax tillbaka med telefonnumren till två tidningar och sa: "Ring, vi alla vill det!" I stället skrev jag efter hemkomsten en insändare som också publicerades.

Småningom lyckades jag tolka ett svar från läkaren, då jag undrade om jag inte snart kunde få en plats på sal. Han hade ordnat så att jag skulle få komma in på en sal till kvällen. Detta sa jag till en sköterska. Hon svarade: ”Tyvärr, han vet ingenting”. Efter en vecka på denna ”intensivvårdsavdelning” fick jag faktiskt tillbringa en ljuvlig natt på en vårdsal innan jag skrevs ut med ett par nya mediciner.

Ett par dagar senare ringde en ”sviktsköterska” från Bollnäs mig och meddelade att en av de mediciner jag ordinerats (fyra tabletter om dagen) skulle jag absolut inte ta. ”Sluta med dem omedelbart”. Jag ringer igen i morgon, sedan jag talat med en läkare”, sa hon och ringde mycket riktigt dagen därpå för att bekräfta vad hon sagt.

Jag har nu lämnat ett exempel på hur jag upplevt sjukvården sedan vår flytt till Gävleborgs län. Du skulle kunna få flera efter mina nu nio år här, men det här blir långrandigt tillräckligt.

En sak till emellertid, jag och min hustru är mer än nöjda med vår vårdcentral och vår husläkare. Detta trots att landstinget även här har en del att säga till om. Vårdcentralen drivs av Aleris och inte av landstinget.

Jag förstår så väl hur det har kunnat bli så här illa. Det framgår väl av min inledning här, och mycket av det beror på att om sjukvård okunniga tjänstemän och politiker infört Toyota Way och Lean Production, som närmast är en teori om hur man effektivt och till lägsta möjliga kostnad tillverkar maskiner, främst bilar. Hur man förbättrar tillverkningsprocesserna och eliminerar slöseri d.v.s. sådant som inte tillför värde.

Det första man tänker, när man hör detta, är väl att sjukhus inte tillverkar någonting. De reparerar och motsvarar närmast (bil-)verkstäder. Sådana finns det gott om. Ingen vill ha sin verkstad på stort avstånd. (Men i Gävleborg verkar man sträva efter att förlägga sjukhusen på största möjliga avstånd från innevånarna.)

Begreppet Lean myntades redan 1990 som en filosofi att med kunden i fokus förbättra effektivitet och kvalitet vid produktion av bilar. Toyota tog till sig det hela och alla, utom möjligen de yngsta känner väl till att Toyota en tid var bilen på modet. Jag skaffade en Toyota i början av 90-talet och körde den till 2004. Vid sista besiktningen innan jag sålde den hörde jag besiktningsmannen säga till en av sina kollegor: ”Hur bär de sig åt på Toyota för att bygga sina bilar så att de håller så här?

Men en hel del av Lean är bara sunt förnuft. Till exempel att verktyg skall ha sina givna platser då de inte används. Att den platsen skall vara väl skyltad, så att man direkt finner dem då de behövs är väl något som varje husmor, varje hantverkare och helt enkelt var och en egentligen ställer upp på? Det gäller bara att leva upp till det.

Men att Lean är den saliggörande filosofi som en del tror är ingalunda vetenskapligt bekräftat. Trots det har Lean börjat tillämpas i helt andra processer än de i tillverkningsindustri. Det har också redovisats en del negativa följder. En del information tyder på att stressfallen i arbetet kan ha ökat. Den på sina håll framträdande tron att Lean utan vidare passar i helt andra processer t.ex. i offentlig tjänst är egentligen obegriplig, men kan bero på att man där inte så sällan har en ganska dimmig uppfattning om vad man egentligen sysslar med.

När argumenten för Lean i offentlig sektor tryter, så har man sagt se på Toyotas framgångar, som om det vore direkt jämförbart, vilket det naturligtvis inte är. Toyota tillverkar maskiner. Bilar, båtmotorer och en del annat, men definitivt inte människor. Det sker på väldigt många håll och i dessa i rätt liten skala. Tillverkningsprocesserna är dessutom helt olika.

Toyota har på senare tid snarast visat att Lean kanske inte alls är något särskilt bra på sikt ens vid tillverkningsprocesser. År 2009 och strax därefter tvingades Toyota återkalla 8,5 miljoner bilar på grund av diverse fel i tillverkningen. Om något motsvarande skulle bli följden i vårt sjukvårdande system hjälper det kanske inte att återkalla och göra om?