Min senaste vurpa hemma på köksgolvet har verkligen ställt
till det som redan tidigare var illa tillställt. Nu vägrar jag att sätta mig
upp i sängen den första timmen efter ett uppvaknande som jag finner väldigt
olustigt. Mina smärtdämpande tabletter börjar jag med, men de är lite svåra att
svälja med vatten i liggande ställning.
Då jag ytterst försiktigt sätter mig upp i sängen, så vrålar
jag. Smärtan är nämligen olidlig. Lite längre fram på dagen blir det lite
lättare, men jag har börjat undra om det verkligen beror på mina tabletter? Jag
tänker inte testa detta, i stället har jag nu ett par dagar tagit 10 mg extra
på morgnarna. Under all min vakna tid får jag då och då välgrundad anledning
att skrika, men då jag tillräckligt försiktigt rör på mig räcker det vanligen
att kvida.
Främmande människor jag mött och möter har vanligen varit
väldigt hjälpsamma då de sett mig försöka lasta t.ex. vedsäckar eller
gödselsäckar i kundvagn. Det har t.o.m. hänt att man följt mig till bilen för
att lasta över dem. Men nu är situationen den att jag inte kan besöka några
affärer, det är alltför plågsamt. Birgit, med ett smärtande knä och sin
rollator gör det, men får hjälp av vår dotter, Ann-Christin, vid veckoinköpen
på ICA.
Ända sedan tidigt 80-tal (kanske är det ännu tidigare) har
ju politikerna bestämt att gamla människor skall kunna bo kvar hemma, så länge
de önskar detta. Det skulle bli billigare för kommunerna och långvården hade
mycket dåligt rykte. Att bo kvar med nödvändig hjälp passar mig perfekt och är
det vi bäddat för i samband med vår flytt till Söderhamn 2004. Vårt enplanshus är
med smärre detaljer närmast handikappanpassat. Rullstolsanpassat är det inte.
Det talas och skrivs mycket om livskvalitet för de gamla och
sjuka, men det som är livskvalitet för den ene är det inte alltid för den
andre. Livskvalitet för mig är numera att få läsa och skriva. Det jag
framförallt läser är 1900-talshistoria, politisk och militär. 1900-talet kan
väl sägas vara präglat av politiska och med militära medel drivna konflikter
stater emellan.
Själv fick jag som ung under 5 ½ år en ganska grundlig
soldatutbildning, Sverige var omringat av länder i krig. Under 40 år följde
planeringsarbete för försvar av Sverige om Sverige skulle anfallas av Ryssland.
Någon annan skurkstat med sådana planer kunde vi inte tänka oss. Sverige var
inblandat i det kalla kriget och det drällde av människor som spionerade för
rysk räkning.
Man kan säga att det svenska försvaret började byggas ut
1936, då det stod ganska klart att Hitler och Tyskland siktade på revansch
efter Versaillesfredens uppenbart orättvisa fredsavtal. Verklig fart på
upprustningen blev det naturligtvis efter krigsutbrottet 1939. Då svensk
vapenimport nära nog omöjliggjordes, alla producentländer själva behövde vad de
producerade, så uppstod och byggdes en omfattande svensk försvarsindustri ut.
Ett väl fungerande samband är en absolut nödvändighet inom
ett totalförsvar. Under 40 år, hela tiden för kalla kriget, arbetade jag med
förverkligandet av ett stryktåligt samband inom svenskt totalförsvar och hela
denna tid med koncentration på ett radiolänknät. Ett nät som från början döptes
till Försvarets Fasta Radiolänknät, FFRL och sedermera slogs ihop med
Försvarets Trådnät och döptes om till Försvarets Telenät, FTN.
Mitt nuvarande intresse för politik och militärhistoria är
naturligtvis upphakat på mina 46 yrkesverksamma år i yrken som verkligen
intresserade och engagerade mig. Alla dessa intressen är av en art som man kan
driva så länge man kan sitta och läsa och skriva på ett tangentbord. Skriva för
hand kan jag knappast längre, därtill är jag för darrhänt. Vem som helst bör
förstå att jag då behöver plats för ett skrivbord, en dator och mitt ganska
omfattande bibliotek där bokhyllorna täcker väggarna i mer än ett rum.
2004 följde vi efter vår dotter, som flyttat till Söderhamn.
Vår son flyttade till USA i början av 70-talet. I Västerhaninge, där vi
tidigare bodde, hade vi ett omfattande umgänge, jag hade just lämnat
kommunfullmäktige och kommunstyrelse, hade 36 år bakom mig i Lions Club. Lions
Club i Söderhamn hade man just lagt ned, liksom det mesta som var bra för
staden.
Det blev lite ensamt och då var mina intressen utmärkta att
ha, den här bloggen, liksom ett par gästrum för gamla vänner och släktingar som
ville hälsa på hos oss. Vännerna i vår ålder som hälsar på, blir dock på grund
av ålder, krämpor och frånfällen allt färre. Livskvalitet är väl något vi
människor allmänt strävar efter, men vad som anses höra dit kan variera. Min
hustru, vår dotter och son med familjer, mina böcker och min dator är vad som
är viktiga för min livskvalitet. Att kunna välja ett liv med dem respektive
detta är valfrihet och att sitta på en stol med mjuk dyna är min önskan. Den
enda ställning som är någorlunda smärtfri förutom sängläge.
Helt klart är också att vi flyttade från en kommun med
mycket väl utbyggd och fungerande äldreomsorg och till en kommun med avsevärt
sämre omsorg om sina gamlingar. Det har jag redogjort för i ett tidigare
blogginlägg. Här i Söderhamn har man just färdigställt ett 30-tal ”lägenheter”
i ett äldreboende och då naturligtvis sett till att Vd i kommunens bostadsbolag
och ansvarig nämnds ordförande (S) fått den positiva publicitet som går att få.
Tyvärr rör det sig om 30 enrumslägenheter, inte mycket att
komma med om man och hustru inte vill skiljas åt och behålla ett bibliotek, en
skrymmande dator och en del möbler. Ett par befintliga äldreboenden i Söderhamn
med ”riktiga” lägenheter skall i stället läggas ned. De unga, som planerat och
genomfört detta verkar tro att de gjort något bra och hälsingarna verkar inte
missnöjda. Jag ser eller hör i alla fall inga missnöjesyttringar från dem. De
kanske inte heller medför några böcker till boet?
Hittills under vårt just påbörjade århundrade har
32 000 platser på äldreboenden försvunnit i Sverige. I Hälsingland har
antalet äldreboenden minskat med nära en tredjedel enligt Söderhamns-Kuriren.
Detta trots att de äldre blir allt fler. Kommunernas ambition är att de äldre
skall vårdas i hemmet så länge det går. Det passar mig, jag röker också upp
till 30-40 cigaretter om dagen och det är en vana jag inte avser ändra.
På tisdag får vi besök från kommunen och det kommer att visa
sig hur långt valfriheten sträcker sig, hur lätt eller svårt det är att få vård
i hemmet och hur livskvalitén skall te sig för oss framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar