söndag 26 maj 2013

Sverige förbereder höjd beredskap



Cecilia Widegren i Skaraborgsbänken, försvarsberedningens ordförande och v. ordf. i försvarsutskottet ser då och då till att visa sig i lokalpressens insändarspalter. Då det inträffar är naturligtvis även respektive lokala riksdagsledamöter gärna med bland undertecknarna, även om de inte vet ett skvatt om vad insändaren avhandlar.

Så är t.ex nu också Margareta B. Kjellin undertecknare till insändaren, vilket då antingen visar att hon inte känner till fakta eller också gärna fifflar till sådana. Politiskt fiffel för att lura medborgarna är nämligen vad som presteras i insändarens text.

Som ett bevis för att regeringen nu avser höja vår beredskap för kris och krig anger de båda att regeringen inrättat Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. En riktig beskrivning av vad som hände för fyra och ett halvt år sedan är att regeringen ändrade namnet på Statens räddningsverk, populärt Räddningsverket, till MSB den 1 januari 2009. Samtidigt upplöstes Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar.

MSB:s uppgift är att utveckla och stödja samhällets förmågor att hantera olyckor och kriser skriver hon. Men det är samma uppgifter som ålåg Räddningsverket. Uppgifter som Räddningsverket tidigare visat att man kunde klara efter den katastrofala tsunamin i Thailand.

Redan 1986 hade S-regeringen lagt ned Civilförsvarsstyrelsen. Idag skall man vara i minst 40-årsåldern för att minnas att varje kommun dessförinnan hade en fortifikatoriskt skyddad ledningscentral med olika sambandsmedel och ofta i bergrum att flytta till vid behov.

De båda skriver: ”För att ytterligare stärka MSB förmåga ges nu MSB i uppdrag att utveckla planeringen av det civila försvaret vid höjd beredskap skriver de. Vidare att Försvarsmakten och MSB har ett gemensamt ansvar för att militärt och civilt försvar, totalförsvar, samordnas så att största möjliga försvarseffekt uppnås. Det är det mest effektiva sättet att tillvarata samhällets gemensamma resurser och skattebetalarnas medel. …

… Alliansregeringen har tidigare gett i uppdrag till Försvarsmakten att återuppta den nationella försvarsplaneringen. Nu tas ytterligare ett steg för att stärka de civila myndigheternas planering för höjd beredskap. …”

Kan det möjligen uppfattas som annat än struntprat. Någon gång i en oviss framtid kommer Sverige att kunna ställa upp ett försvar om 50 000 man varav hälften hemvärnssoldater om planerna håller. Finland med drygt hälften av vår befolkning kan snabbt ställa upp 350 000 man d.v.s. sju gånger så många. Men där finns minnet av vad det kan gälla fortfarande kvar.

Försvarsmakten har inte alls tilldelats de resurser som krävs för att fullgöra sitt uppdrag. Det återstår att se om MSB får vad det civila försvaret kommer att behöva?

Vidare: ”Ett robust samhälle och en god beredskap att hantera kriser i fredstid stärker också förmågan i händelser av höjd beredskap. Även planeringen för höjd beredskap hos kommuner, landsting, region, företag och organisationer kommer att belysas.” Det återstår att se om det blir något mer än en belysning?

Kvalitén hos insändare varierar starkt, men jag förundras över hur riksdagsledamöter med ”tunga” uppdrag därutöver kan åstadkomma rent strunt i sina insändare och därutöver så uppenbart söka vilseleda sina väljare.

Bara dagar efter Cecilia Widegrens insändare har Sveriges krisberedskap satts på prov. Ungdomar, från småglin och upp till 30-årsåldern har åstadkommit svår skadegörelse och bl.a. eldat upp hundratals bilar. Det här har nu pågått någon vecka och sprider sig från Stockholm ut över landet. Vi ser ännu inte slutet. Utrikesdepartementen i stater som USA och Storbritannien varnar sina Sverigeresenärer för att närma sig större svenska folksamlingar.

Som vanligt då polis ingriper enligt sin skyldighet, börjar omedelbart inte bara brottslingarna utan även media anklaga polisen för brutalitet. De fångar in en mindre del av buset och det är det inte så lätt att göra med t.ex. vänligt prat. Nej, på dom bara! Skadegörelse mot såväl allmän som enskild egendom är inget acceptabelt sätt att protestera eller debattera, vilket vissa media faktiskt verkar tycka.

Det skall i alla fall bli intressant att se hur Cecilia Widegrens krisberedskap klarar av detta.. Jag tror och hoppas att den här krisen snart är ett minne trots våra politikers åtgärder.

måndag 20 maj 2013

Regeringen Reinfeldts ekonomi


(OECD:s rapport 2013-05-20 eller rapport från en välfärdsfundamentalist)

Organisation for Economic Co-operation and Development, OECD, publicerade häromdagen en för Sverige och Alliansen genant rapport. Ute i stora världen har det varit mycket prat om att inkomstklyftorna i USA ökar. Inte minst har Umepojk i Mason, Ohio, tagit upp frågan.

I Sverige har det i samma fråga varit nära nog heltyst, även om jag i några inlägg tidigare påpekat att tendensen är densamma i Sverige. Nu visar OECD-rapporten att tendensen, mätt över de två senaste decennierna, är ännu kraftigare i Sverige än i USA.

Den relativa fattigdomen i Sverige har 1995 – 2010 ökat med 5,7 %, vilket är europeiskt rekord. Flertalet länder i OECD har en ökning som under samma tid ligger kring eller under 1 %. Största delen av fattigdomsökningen i Sverige har inträffat sedan Alliansen övertog makten. (Relativt fattiga är de som i disponibel inkomst har något som är mindre än 50 % av medianinkomsten.)
Den rikaste tiondelen i Sverige har dessutom fått sin inkomst ökad mer än alla andra sedan Alliansen tillträdde 2006. Den grupp som särskilt tappar i relativ inkomst sedan 2006 är sjuka, arbetslösa och pensionärer. Deras ersättning har inte höjts och de har inte fått del av regeringens jobbskatteavdrag.
Regeringens driver en medveten strategi som ökar inkomstklyftorna.

Det reala värdet av den goda pension jag fick då jag pensionerades för drygt 21 år sedan är idag ungefär en tredjedel av vad det då var. Såsom inte bara pensionär, utan dessutom multisjuk (inte så ovanligt bland 86-åriga pensionärer) har dessutom mina levnadsomkostnader ökat kraftigt. Pensionen förslår därför inte långt om jag någorlunda vill behålla den levnadsnivå jag kunde hålla då jag pensionerades.

Nåja, det är inte så förfärligt synd om mig. Många som pensionerades för ett par decennier sedan har att klara sig på betydligt mindre, vilket inte bekymrar Alliansen. Där gäller det att fortsätta med populära jobbskatteavdrag till flertalet, för att hålla sig kvar vid grytorna. Alliansen lägger undan många miljarder till dessa avdrag genom att inte göra något för sjuka, arbetslösa och pensionärer.

Den relativa fattigdomen totalt var 2010 i Sverige 9,1 % och Sverige låg på 14 plats i rangordningen över jämlika länder från att ha legat på första plats bland dessa länder. Det här är illa för Sverige herrar Reinfeldt, Borg och Kristersson!
 
Jag nämnde USA inledningsvis. Enligt OECD-rapporten har USA en relativ fattigdom på 17,4 % totalt men ökningen sedan 1995 ligger på 0,7 %, alltså då betydligt bättre än Sverige. De relativt fattiga anses enligt EU befinna sig i ”risk för fattigdom”.

fredag 17 maj 2013

Vård? Nej Lean!


Landstinget i Gävleborg är ett jättelikt ”företag” med 6 700 anställda och ett stort antal s.k. stafettläkare, som dels är väldigt dyra i drift och dels till stor del ägnar sig åt att läsa in patientjournaler. När patienten väl kommer fram till läkaren och skall redogöra för sina problem, börjar denne snart titta på klockan. Det gäller nämligen att ”producera” behandlade patienter i snabb takt.

Den huvudsakliga uppgiften för landstinget är att snabbt och säkert kunna hjälpa oss då vi blir sjuka eller skadade. Därtill krävs mycket kvalificerad personal, med stor kunnighet och skicklighet på många områden.

Men den personalen leds, som det nu är, till stor del av en samling okunniga kommunpolitiker och detta med hjälp av tjänstemän. Dessa tjänstemän är chef, chefer som under sig har chefer, underchefer, biträdande chefer och vanliga tjänstemän och riktiga arbetare. Alla chefer vet så gott som ingenting om sjukvård, men mycket om byråkrati och, tror de, hur man bäst tillverkar, producerar, till lägsta möjliga kostnad och med högsta möjliga effektivitet.

Såsom multisjuk gamling har jag en del erfarenhet av denna "effektivitet". Ett exempel skall jag ge. För snart 1 ½ år sedan var jag väldigt svag på alla sätt. Jag kände mig urdålig helt enkelt och uppsökte min läkare. Han konstaterade att jag var utsatt för allvarlig hjärtsvikt med så mycket vätska i lungorna att hjärtat inte alls orkade med sitt uppdrag att pumpa. ”Åk genast till sjukhuset, helst direkt!”

Vi bestämde oss för att ändå ta vägen förbi hemmet för att hämta det nödvändigaste tandborste och tandkräm, rakapparat, pyjamas och morgonrock och personalen vid vårdcentralen beställde sjuktransport från vår bostad. Birgit, min hustru, fick följa med som ledsagare.

Klockan 17 anmälde jag mig vid akuten i Bollnäs, för att sedan inta en plats i det pyttelilla väntrummet där. Det fanns sedan tidigare två väntande, varav den ene en ledsagare. Efter några timmar blev de inkallade, men vår väntan fortsatte. Jag frågade ett par gånger om jag möjligen var bortglömd, men så var inte fallet. Efter precis 8 timmars väntan fick jag komma in till en sköterska, som bl.a. tog ett EKG.

Enda möjligheten för Birgit att sedan ta sig hem var taxi som kostade en dryg tusenlapp. Jag undrade hur hon skulle ha kommit hem om hon inte kunnat betala? Traska i snön med sin rollator från det lite avlägset belägna sjukhuset i Bollnäs klockan två på natten och då 81 år gammal i hopp om att bilister skulle stanna för att erbjuda skjuts?

Jag tilldelades småningom en säng i en smal korridor på Intensivvårdsavdelningen. I korridoren fanns redan två patienter. Korridoren var och är obetydligt bredare än två sängar i bredd och då och då kom man skjutande med en annan säng och skulle passera. Jag somnade dödstrött sedan jag fått en kran för intravenös medicinering monterad och en spruta vätskedrivande medel.

Småningom väckte en sköterska mig för att ”kolla läget”. Jag, liksom sängen var genomblöta, sköterskan tog min pyjamas och sa: ”Du får tillbaka den i morgon tvättad och torr” och så fick jag en ny blöja och ”pyjamas” för att kunna sova vidare. Det råder ingen tvekan om att den vätskedrivande vätskan intravenöst var effektiv.

Redan här är det på sin plats att på allt sätt berömma avdelningens sköterskor och undersköterskor. Att ”kontrollen av läget” kom i senaste laget kan inte de lastas för. De sprang omkring från patient till patient som ivriga spårhundar, men hade inte en chans att arbeta effektivt. Tvärt om tvingades de arbeta ineffektivt, eftersom de på grund av underbemanning inte kunde arbeta effektivt. Tvätten av min nytvättade pyjamas kan vara ett exempel på påtvingad ineffektivitet.

På förmiddagen kom en man tillsammans med en kvinna till mig. Mannen hade några obegripliga läten för sig och kvinnan blev så glad över den t shirt jag hade på mig. Jag hade en gång fått den av Medborgarskolan då jag satt i dess avdelningsstyrelse. Det stod ”tala” på den i en uppsjö av olika språk, däribland ryska som var hennes modersmål. Att mannen var från Danmark fick jag senare veta.

Då de passerat frågade jag en sköterska om han möjligen var en av intensivvårdavdelningens sköterskor? ”Nej, det där är överläkaren”, sa hon. ”Jag förstod inte ett ord av vad han sa”, sa jag. ”Nej, det gör ingen, varken personal eller patienter”, sa hon.

Korridoren där jag låg var tydligen också en av sjukhusets trafikleder. Det kom ideligen unga flickor in i ena änden för att passera ut genom den andra. Under tiden samtalade de högt och skrattade inte sällan minst lika högt. Det kändes ganska besvärligt när jag helst ville sova för att få tiden att gå.

Vid ett tillfälle sa jag till en undersköterska att jag egentligen borde ringa lokalpressen för att försöka få besök av en journalist, som kunde beskriva situationen för både patienter och personal på "Intensiven". Hon kom strax tillbaka med telefonnumren till två tidningar och sa: "Ring, vi alla vill det!" I stället skrev jag efter hemkomsten en insändare som också publicerades.

Småningom lyckades jag tolka ett svar från läkaren, då jag undrade om jag inte snart kunde få en plats på sal. Han hade ordnat så att jag skulle få komma in på en sal till kvällen. Detta sa jag till en sköterska. Hon svarade: ”Tyvärr, han vet ingenting”. Efter en vecka på denna ”intensivvårdsavdelning” fick jag faktiskt tillbringa en ljuvlig natt på en vårdsal innan jag skrevs ut med ett par nya mediciner.

Ett par dagar senare ringde en ”sviktsköterska” från Bollnäs mig och meddelade att en av de mediciner jag ordinerats (fyra tabletter om dagen) skulle jag absolut inte ta. ”Sluta med dem omedelbart”. Jag ringer igen i morgon, sedan jag talat med en läkare”, sa hon och ringde mycket riktigt dagen därpå för att bekräfta vad hon sagt.

Jag har nu lämnat ett exempel på hur jag upplevt sjukvården sedan vår flytt till Gävleborgs län. Du skulle kunna få flera efter mina nu nio år här, men det här blir långrandigt tillräckligt.

En sak till emellertid, jag och min hustru är mer än nöjda med vår vårdcentral och vår husläkare. Detta trots att landstinget även här har en del att säga till om. Vårdcentralen drivs av Aleris och inte av landstinget.

Jag förstår så väl hur det har kunnat bli så här illa. Det framgår väl av min inledning här, och mycket av det beror på att om sjukvård okunniga tjänstemän och politiker infört Toyota Way och Lean Production, som närmast är en teori om hur man effektivt och till lägsta möjliga kostnad tillverkar maskiner, främst bilar. Hur man förbättrar tillverkningsprocesserna och eliminerar slöseri d.v.s. sådant som inte tillför värde.

Det första man tänker, när man hör detta, är väl att sjukhus inte tillverkar någonting. De reparerar och motsvarar närmast (bil-)verkstäder. Sådana finns det gott om. Ingen vill ha sin verkstad på stort avstånd. (Men i Gävleborg verkar man sträva efter att förlägga sjukhusen på största möjliga avstånd från innevånarna.)

Begreppet Lean myntades redan 1990 som en filosofi att med kunden i fokus förbättra effektivitet och kvalitet vid produktion av bilar. Toyota tog till sig det hela och alla, utom möjligen de yngsta känner väl till att Toyota en tid var bilen på modet. Jag skaffade en Toyota i början av 90-talet och körde den till 2004. Vid sista besiktningen innan jag sålde den hörde jag besiktningsmannen säga till en av sina kollegor: ”Hur bär de sig åt på Toyota för att bygga sina bilar så att de håller så här?

Men en hel del av Lean är bara sunt förnuft. Till exempel att verktyg skall ha sina givna platser då de inte används. Att den platsen skall vara väl skyltad, så att man direkt finner dem då de behövs är väl något som varje husmor, varje hantverkare och helt enkelt var och en egentligen ställer upp på? Det gäller bara att leva upp till det.

Men att Lean är den saliggörande filosofi som en del tror är ingalunda vetenskapligt bekräftat. Trots det har Lean börjat tillämpas i helt andra processer än de i tillverkningsindustri. Det har också redovisats en del negativa följder. En del information tyder på att stressfallen i arbetet kan ha ökat. Den på sina håll framträdande tron att Lean utan vidare passar i helt andra processer t.ex. i offentlig tjänst är egentligen obegriplig, men kan bero på att man där inte så sällan har en ganska dimmig uppfattning om vad man egentligen sysslar med.

När argumenten för Lean i offentlig sektor tryter, så har man sagt se på Toyotas framgångar, som om det vore direkt jämförbart, vilket det naturligtvis inte är. Toyota tillverkar maskiner. Bilar, båtmotorer och en del annat, men definitivt inte människor. Det sker på väldigt många håll och i dessa i rätt liten skala. Tillverkningsprocesserna är dessutom helt olika.

Toyota har på senare tid snarast visat att Lean kanske inte alls är något särskilt bra på sikt ens vid tillverkningsprocesser. År 2009 och strax därefter tvingades Toyota återkalla 8,5 miljoner bilar på grund av diverse fel i tillverkningen. Om något motsvarande skulle bli följden i vårt sjukvårdande system hjälper det kanske inte att återkalla och göra om?


fredag 10 maj 2013

Svenska Mujahedeen



Religionerna, det finns som du vet väldigt många, har ställt till med mycket elände. Min tro, om det nu skall kallas tro, har jag redovisat i inlägget Att vara eller … den 1 oktober 2009. Det hittar du lätt genom att använda vänstra kolumnen och etiketten Tro och vetande.

Det gäller även kristendomen, där man kan peka på t.ex. korstågen eller häxprocesserna. Det sista korståget anses av många historiker vara spanska armadan 1588 och de kan väl anses ha utkämpats under en tid av mer än 600 år. Häxprocesserna i Guds namn kulminerade under 1600-talet och den sista häxprocessen genomfördes i början av 1700-talet. De stora religionerna lever vidare liksom den s.k. folktron. Till den hör vittra, vättar och mycket annat. Vittra kallas de i Norrland och Vättar i södra Sverige.

Jag kände Hjalmar, som jag skrivit om i mina tidigaste inlägg om Avanäs och han är en av de människor jag verkligen högaktar. Hans skolgång varade inte så länge och han hade nog inte så stora möjligheter att läsa böcker, men han var intelligent och rekorderlig som man säger och son till en nybyggare. Ett nybygge han övertog och där han byggde sig ett rekorderligt boningshus efter att ha växt upp med många syskon i en liten stuga med två rum.

Jag tror det var på sjuttiotalet som Hjalmar berättade att man kunde se vittra om man tittade genom de öglor på hästens loka genom vilka tömmarna löper. Han hade själv sett vittra. Vittra ser ut och klär sig som människor, men lever annars osynliga för oss i en parallell värld. Åtminstone för ett halvsekel sedan var det inte ovanligt att åtminstone äldre människor som levde på landsbygden i Norrland trodde på vittra.

Tron på vittra finns säkert kvar på många håll i Norrland.? Tro kan vara mycket stark och då och då har den skapat stora men också ruskiga problem, globala problem.

Omkring senaste millennieskiftet uppvisade Mellanöstern en otrolig mängd religiösa och politiska konflikter. Helt överordnat fanns två riktningar eller ideologier för att lösa problemen. Dels Jihadisternas islamisering med islam som enda parti och koranen som lag (Sharia) samt tillämpningen av våld (terror) för genomförandet.

 Dels de neokonservativa som krävde ett militärt ingripande, alltså våld, för att bryta ner odemokratiska stater som dessutom ansågs utgöra ett hot mot Israel. I första hand det av Bathpartiet styrda Syrien och mullornas Iran men framför allt Saddam Husseins Irak.

En civil förlängning av kampanjen skulle sedan ordna politiska reformer, störta diktaturerna och överföra makten till demokratiskt valda representanter. Helst folk som redan var välintegrerade i den globala ekonomin. Detta ansågs särskilt viktigt för Irak, med dess rika tillgång på olja.

Hösten 2000 trappade de palestinska islamisterna upp sina självmordsattacker i Israel och kallade dem ”martyroperationer”. De uppmuntrades av muslimska predikanter och stöttades av Saddam Husseins Irak, genom att stora summor pengar betalades ut till mördarnas familjer. Mördarna trodde att de som martyrer skulle komma till det islamiska paradiset.

Bin Ladin tyckte sig se detta som idealiskt. Därigenom skulle den kommande attacken mot mål i Washington och New York kunna ses som kulmen på de muslimska självmordsattackerna. En del av oss minns den videoinspelning som sändes i TV i början av oktober 2001 och där Bin Ladin och Zawahiri sitter vid en grotta i Afghanistan. De svär ”vid Allah som har rest himlen utan pelare, att USA aldrig skall känna fred” så länge palestinierna och Iraks barn tvingas lida. (Irak var utsatt för en handelsblockad, som bl.a. förhindrade inköp av en del mediciner. En orsak var att man vägrade redovisa massförstörelsevapen, som man använt mot kurder och mot iransk trupp.)

Islamisterna kunde nu framdeles dra fördel av en klassisk politisk cykel. Den islamistiska terrorn skulle självklart utlösa repressiva åtgärder. Åtgärder som oundvikligen skulle leda till övergrepp och lät Jihadisterna solidarisera sig med offren. Kvinnor, barn, skadade, misshandlade och döda, som islamisterna kunde redovisa i TV-program och via Internet över hela världen.

Det skulle tveklöst i en värld med kort minne vända en stor del av opinionen mot Israel och USA (Västvärlden) och detta alltså även i Europa. Nämligen de som bara följer vad som händer ute i världen på TV och på nätet.

Händelserna den 11 september 2001 chockade en hel värld, men särskilt naturligtvis Amerika. De neokonservativa fick gehör för sin radikala nya giv hos makthavarna i USA, som hade blivit tagna på sängen och var i chocktillstånd.

Den traditionella politiken var en balansgång mellan Israels säkerhet och råoljeförsörjningen från Saudiarabien, varifrån 15 av de 19 terroristerna 11 september kom. Den rubbades nu av den neokonservativa agendan.

År 2002 kom UNDP:s (FN:s utvecklingsprogram) rapport om utvecklingen i arabvärlden. Den ansågs på det hela taget vara katastrofal: med överbefolkning, låg sysselsättningsgrad och lågt löneläge, dålig tillgång till utbildning och moderna telekommunikationer o.s.v. Något som skapade en grogrund för konflikter av oanat omfång, där ett av målen var kontroll över det rådande teologiska systemet, islam, som den politiska och sociala balansen i området vilade på.

”Kriget mot terrorn” efter 11 septemberdådet gavs tre viktiga mål: Al Qaida och ledaren bin Ladin skulle jagas, påtryckningar på Saudiarabien och störtandet av Saddam Hussein följt av ockupation av Irak. Att jaga al Qaida och bin Ladin var inte lätt. Al Qaida är ju arabiska och betyder Basen. Det är inte någon geografisk plats, utan kan numera ses som en databas, vilken via Internet knyter samman Jihadister över hela världen.

I mitten av 1980-talet kunde man däremot se Peshawar som en geografisk bas för Jihad, då staden och nordvästra Pakistan svämmades över av afghanska flyktingar undan den sovjetiska invasionen. Afghanska krigsherrar tog dit sina familjer och kunde leva gott på pengar som strömmade in från USA och Saudiarabien, förutom alla vapen de fick därifrån. USA var då den trogna vännen och afghanska krigsherrar inhöstade förmögenheter.

Genom att störta Saddam skulle man eliminera en av arabvärldens värsta och blodtörstigaste despoter. Man tänkte sig att installera en demokratisk muslimsk regim enligt västerländsk modell. Det var något som Shah Resa Pahlavi en gång tänkt sig i Iran, men han hade insett att det inte var möjligt, om han inte först gjorde sig till självhärskare. Han försökte och införde faktiskt t.ex. allmän kvinnlig rösträtt, något som hans muslimska undersåtar i allmänhet uppfattade som ett nidingsdåd. Gissa om den blev kvar då ayatollan Khomeini ersatte shahen i en kupp!

Men amerikanerna var optimister. Efter irakkriget skulle det bli slut på tio års embargo och plågsamma sanktioner mot Irak och oljeproduktionen hade varit satt på ett minimum genom dessa. Allt var tänkt att bädda för fler sekulärt demokratiska stater i regionen och med ett Israel i säkerhet mitt ibland dem.

Tyvärr blev den snabbt avklarade offensiven mot Saddam inte alls den politiska succé man tänkt sig och ställt i klass med Berlinmurens fall. Man hade helt enkelt inte tillräckliga kunskaper om Mellanöstern, utan öppnade en Pandoras ask.

Öppnandet gav etniska strider mellan kurdiska, shiitiska och sunnitiska separatister, religionskrig, som i Europa på 1500 och 1600-talen. Med nya sprickor, som bara en stark självhärskare skulle kunna täppa till. En ny miljö alltså där islamistisk terrorism kan slå rot, den som Saddams fall var tänkt att utrota. Det hela kallas fitna eller kampen om Islam.

Kampen om islam tog efter Irakkriget fart över hela världen. Nu blev hela västvärlden men framför allt USA islamisternas fiende nummer ett. Det började med satellitkanalernas spektakulära bilder av hur stora passagerarplan flyger in i tvillingtornen. Av hur människor kastar sig ut från så där 80 våningars höjd för att inte stekas i elden av brinnande s.k. flygbensin.

Fortsätter med bin Ladins noga iscensatta framträdanden utanför en afghansk grotta. På nätet förevisades utan tanke på följderna hur irakiska fångar utsätts för sexuella övergrepp, som att en kvinnlig fångvaktare håller i hundkopplet till en afghan, som rör sig ”på alla fyra”. En oerhörd skymf givetvis för en afghan. Eller då man visar hur en amerikansk gisslan i Irak halshuggs till ropen ”Allah Akbar!”

Internet suddar ut de gängse geografiska gränserna för dar al-islam (islams område) och dar al-harb (krigets område). Något som i 1400 år har definierat muslimsk geopolitik. De två dar-alen omfattar nu hela världen och Internet liksom TV blir till fantastisk rekryterings- och propagandahjälp även bland muslimer som flytt kriget och deras avkomma.

Vetskapen om detta kanske gör att USA:s satsning på signalspaning över Internet, liksom vikten av verksamheten i vårt FRA klarnar för en del. Verksamheter betydligt mer angelägna och viktigare än direktör Svenssons möjligheter att i absolut hemlighet utbyta information med älskarinnan och att någon tjänsteman vid FRA råkar se den och förstå den.

I väst har man vaknat och det har blivit svårare, men inte omöjligt, att genomföra dåd liknande 11 septemberdådet. Men t.ex. den 11 mars 2004 skördades 191 liv på en tågstation i Madrid. Spanien är ett EU-land, ett västland som haft trupper i Irak, men i Jihadisterna fantasi är det gamla Andalusien, som skall återerövras – ett muslimskt land ockuperat av otrogna inkräktare precis som Israel, Bosnien, Grekland och Kashmir.

Om detta har jag skrivit i ett tidigare inlägg. Jag tror det var i samband med att israelerna i blockaden av Gaza hade stoppat passagerarfartyget Mavi Marmara. Men Spanien är också ett land där det bor hundratusentals muslimska immigranter de flesta från Marocko. I Europa finns miljontals muslimer flydda från Nordafrikanska och Mellanösternstater stater, som före den arabiska våren var enväldesstater. Nu stater där grupperna demokratiska muslimer och ortodoxa muslimer tävlar om makten.

Väldigt komplicerat blir allt genom att demokraterna är uppdelade i ideologier, partier, medan de ortodoxa delar sig efter etnicitet och trosriktning, som dessutom gärna urartar till dödsfiendskap.

I Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Sverige, Danmark finns alltså en stor muslimsk folkgrupp med motsättningar och svårtydda lojaliteter inbyggda. Det gör Europa till det näst efter Palestina, Irak och Afghanistan och nu Syrien symboliskt viktigaste slagfältet för striden om islams hjärta och själ.

De barn som nu föds i Europa kan, om man får tro Mark Lynas och klimatforskare, få uppleva en massinvasion av muslimer från norra Afrika och Mellanöstern även av annat skäl. En invasion med inbyggda konflikter och på grund av höjd temperatur och torka i det subtropiska bältet.

Går vi till Internet och satellit-TV, så har vi en flod av islamistisk våldspropaganda avsedd för unga till bl.a. Europa flyktade muslimer och deras där väl anpassade, västerländskt och liberalt uppfostrade och utbildade barn.

En av muslimer mycket uppskattad sådan propagandist var Anwar al-Awlaki, som inspirerat och via CD-skivor med hans predikningar fortfarande inspirerar många terrorister i väst, bl.a. Bostonbombarna. Anwar al-Awlaki var tillsamman med Samir Khan de drivande krafterna bakom Inspire Magazine fram till 2011, då de spårades och dödades av en amerikansk drönare. Med drönare har numera en hel del islamiska terrorledare kunnat dödas.

Anwar var ganska typisk för de islamistiska propagandister som nu finns på nätet. Han föddes 1971 i New Mexiko, men kom 7-årig till sitt hemland Jemen, där han gick i skola. 20-årig återvände han till USA och studerade till civilingenjör.

Hans far var välbärgad och bl.a. jordbruksminister i Jemen, men han lurade till sig ett stipendium för utlandsfödda, vilket han ju dessutom inte var. Däremot var han en mycket lyckad retoriker och det var roligare än att arbeta som ingenjör.

Han upptäckte att Koranstudierna i Jemen var användbara ur karriärsynpunkt i USA och började arbeta som Imam i Denver. Senare flyttade han till San Diego Kalifornien, där han kom på att han kunde tjäna pengar på framgångarna som talare. Det resulterade i 53 cd-skivor med hans då moderata tolkning av Islam.

Under 90-talet hade han också flera möten med 11 septemberkaparna, vilket gjorde att man började misstänka honom för att ha varit betydligt radikalare än vad som då framgick av hans predikningar.

I hamnstaden och flottbasen San Digo levde han ett dubbelliv. Nätterna tillbringades ofta med prostituerade, som det finns gott om i San Diego. Han greps några gånger av polisen, en gång i Washington med en minderårig flicka, då han dömdes till böter och samhällstjänst. På dagarna var han i moskén moralisten som inte tog kvinnor i hand. Snyggt!

Efter att ha suttit fängslad i Jemen 2006 -2007 förändrades han snabbt till en fullfjädrad hatpredikant med konspiratorisk världsbild. I fängelset hade han läst Sayyid Qutb en mycket känd islamisk författare och en sorts mentor till Ayman al-Zawahiri. På så sätt påminner han om denne läkare, som varit al-Qaidas ideologiske ledare och som nu efterträtt bin-Ladin efter dennes avrättning. Han förändrades i samma stil efter att ha suttit fängslad och torterats i egyptiskt fängelse, där han läst Sayyid Qutb. Egyptens tidigare härskare, Nasser, lät hänga Sayyid Qutb

Särskilt i Syrien bevittnar vi en dramatisk ökning av de så kallade utländska stridande. Beteckningen har de fått genom översättning av den engelska beteckningen ”foreign fighters”. Tyvärr är de ofta unga, ned till 16 åriga medborgare i europeiska stater, men bördiga från Mellanöstern.

Här har de alla möjligheter att följa de spännande och äventyrsmättade You tubefilmer som den islamistiska propagandaapparaten producerat för deras räkning. Det har visat sig vara en effektiv värvningsmetod. Den fångar även in ungdomar som väl anpassat sig till vår västerländska demokratiska livsstil. Ungdomar som inte har ägnat föräldrarnas religion något större intresse. Ofta haft svårt att hänga med i den svenska skolan och därefter få ett välavlönat jobb.

På Internet förekommer t.ex. våldsförhärligande filmer om Svenska Mujahedeen Fi Ash-Sham. Svenska ungdomar alltså som strider för islamisterna. Av filmerna framgår inte att de sedan återkommer med allvarliga trauman och starkt sänkt våldströskel. Inte heller att de har bibringats kunskaper om vapen och deras hantering liksom sprängmedel och hur de tillverkas.

På SvD Brännpunkt den 4 maj oroar sig två svenska experter vid institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap vid Försvarshögskolan med all rätt. Det är de välkända Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren. De hade dagen dessförinnan publicerat en rapport om hur man i fyra relevanta EU-länder förebygger att främst yngre män åker som stridande till konfliktzoner. Rapporten ges inom ramen för den svenska nationella handlingsplanen för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism.

I Danmark bedöms minst 45 personer ha rest för att strida i Syrien under det senaste halvåret, vissa av dem 16-åringar. I Sverige har Säkerhetspolisen nyligen angett att minst ett 30-tal personer under de senaste 18 månaderna rest till Syrien i syfte att strida med al-Qaida-inspirerade grupper.

I den nämnda rapporten konstateras också att studerade EU-länder har en bred variation av förebyggande åtgärder mot resor av detta slag, samt även mot våldsbejakande islamistisk extremism generellt. Vi får också veta att det fortfarande saknas specifika åtgärder mot våldsbejakande extremism i Sverige. Inte heller mot resorna till islamiska konflikthärder har några åtgärder vidtagits.

Vi har i Sverige under lång tid arbetat framgångsrikt med att motverka och förebygga högerextremism. Vi hade knappast nått sådana resultat utan den nyanserade och faktabaserade diskussion som förekommit. Men börjar man i Sverige diskutera den islamistiska extremismen blir man lätt utnämnd till rasist, hur mycket antirasist man än är.

Jag vill avsluta det här inlägget med att citera slutet av ett kapitel i Gilles Kepels bok ”Kampen om Islam”. Gilles Kepel är en av världens främsta islamologer och professor vid l’Institut d’Études Politiques i Paris:

… I likhet med de miljontals muslimer från Nordafrika, Mellanöstern, Turkiet och Indien som sedan 1970-talet slagit sig ner i Frankrike, Storbritannien, Tyskland med flera EU-länder präglas den befolkningsgruppen av stora motsättningar och svårtydda lojaliteter. Det gör Europa till det näst Palestina och Irak symboliskt viktigaste slagfältet för den strid som utkämpar sig om islams hjärta och själ.

I ena ändan av spektrumet har vi salafisternas webbplatser. Där utmålas Europa som en ”gudlös plats” och de trogna i London och Paris uppmanas att underställa de europeiska lagarna den överordnade sharian, muslimsk lag. I andra ändan har vi den unga generationen muslimer med invandrarbakgrund som deltar fullt ut i Europas demokratiska samhälle, har tillgång till en liberal undervisning och bidrar till Europas välstånd. De kan för muslimer i övriga världen representera en väg ut ur den återvändsgränd som deras ursprungsländer har fastnat i, låsta mellan auktoritära strukturer och en korrumperad elit å ena sidan och de olika varianterna av islam å den andra, som den väpnade jihad är kulmen på. Men det fordrar att de europeiska samhällena verkligen integrerar de grupper som fortfarande alltför ofta missgynnas av att tillhöra samhällets sämst lottade och aktivt hjälper dem fram.

Utmaningen nu består i att överbrygga den envisa egoism som råder i våra samhällen. Och det är en utmaning som måste antas, för den kommer att avgöra formerna för islam i väst – och därmed även västvärlden. Det är inte i New York, Washington, Gaza, Riyadh eller Bagdad utan i Europas förorter som den långsiktiga striden kommer att stå och som kan få ett slut på kampen om islam.

Det är som om Gilles Kepel skulle skriva direkt till vår svenska Alliansregering, eller hur?

Det är naturligtvis bra att så många har uppfattningar i de här frågorna, men det är synd att kunskaperna är så usla. Det finns massvis av värdefull litteratur om islam och dess många varianter. Här följer några få boktips:

1. Pierre Jacquard                Bin Ladin      Författaren har studerat terrorism och omstörtande verksamhet i mer än tjugo år. Boken låg färdig för tryckning då de tre fulltankade jetplanen flög in i sina mål den 11 september 2001 och det blev bråttom att få den tryckt. 280 sidor

2. Lawrence Wright             AL-QAIDA och vägen till 11 september. Författaren har skrivit flera dokumentära böcker, är ledamot av Law and Security vid New York University School of Law och sitter i Council on Foreign Relations, samt är prisbelönad skribent vid The New Yorker. Fantastiskt informativ bok om personerna bakom al-Qaida. 468 sidor.

3. Gilles Kepel                     Kampen om Islam. Ger grunden till Mellanösterns moderna och komplexa historia, den internationella terrorismen, propagandan och kriget. Vad är att göra? 294 sidor.

torsdag 2 maj 2013

En gammal historia blir som ny



Sedan 1554 har Sverige varit i krig med Ryssland 10 gånger och nu är det guskelov 214 år sedan senaste kriget slutade, men självhärskaren Putin hotar oss nu öppet med ett elfte krig. Den svenske statsministern har stoppat huvudet i sanden och för att kunna göra det blundar han och håller för öronen

Näst senaste kriget 1788 – 1790 startades av Gustaf III, som fått för sig att han skulle bli bra som hjältekonung. Kriget började illa med att den svenska örlogsflottan blev instängd i en vik utanför Viborg. Man lyckades bryta sig ut, men örlogsflottan blev illa tilltygad och slickade såren i skydd av Sveaborg.

Sverige var illa rustat vid den här tiden, men rasande mycket bättre än idag, när Sverige är nära nog helt försvarslöst. När ÖB säger att Sverige kan försvara sig i en vecka och på en plats, så kunde han lika gärna formulera sig så att det behövs en vecka för en stormakt att ockupera Sverige, som är ganska stort till ytan.

På 1700-talet hade Sverige två stora flottor, som också var att se som två separata vapenslag. Det var Örlogsflottan, som skulle operera till havs och huvudsakligen bestod av de stora linjeskeppen. Den andra var Skärgårdsflottan, som dock tillhörde armén och skulle operera i kustbandet och inomskärs.

Sommaren 1790 låg Skärgårdsflottan i en vik, Svensksund, strax väster om Fredrikshamn på finska sydkusten. Alla utom kungen ansåg att Skärgårdsflottan omedelbart borde rädda sig genom att segla västerut. Kungen menade att kriget då kunde anses förlorat och satte allt på ett kort. Flottan låg alltså kvar och väntade på ryssarna förstärkt med enheter från Pommern och Stockholm.

Skärgårdsflottan var en diger samling fartyg och bestod här av runt 190 bestyckade slupar och barkasser. Små och enkla fartyg sådär 12 – 20 meter långa, utrustade med både segel och åror samt 1 – 2 tunga kanoner. Det ingick också 16 galärer, drygt 40 meter långa och beväpnade med 2 till 3 tunga kanoner och bemannade med uppåt 240 man. Slutligen disponerades en hårdare kärna av fem stora skärgårdsfregatter, de största 41 meter långa och bestyckade med 26 kanoner. De kunde ros eller segla. Nu låg alla för ankar i Svensksund.

Fredagen den 9 juli 1790 tidigt på morgonen anföll den långt större ryska flottan och slaget pågick hela dagen och inpå kvällen. Som vanligt blev det inte som de flesta väntat sig. Genom svenskarnas lyckade gruppering och en lång serie oväntade och för Sverige lyckliga omständigheter vann Sverige och på kvällen hade resterna av den ryska flottan strukit flagg. Många ryska fartyg sköts i spillror, så att vattnet täcktes av flytande delar. Många förliste fram mot kvällen och mot sundets stränder. Tusentals ryssar blev fångar, men många stupade också, hur många förblir okänt.

Ryssarnas förlust berodde på den lyckade svenska grupperingen, ett väderomslag med ökad vind som gjorde att ryssarna fick svårigheter att rikta elden från gungande fartyg. Svenskarna, längre in i viken med förankrade fartyg hade inga svårigheter att rikta. En rysk oförutsedd omgruppering blev nödvändig och andra uppfattade det som flykt och tog själva till flykten. Det blev ryskt virrvarr. Den ryska centern med de stora fartygen blev ensam kvar en tid och kunde successivt nedkämpas. En svensk enhet kunde gå runt utom synhåll och anfalla ryssarna bakifrån. Ryssarna, under anfall, hade svårigheter med ordergivning, som de stillaliggande svenskarna inte behövde utföra.

Svenskarna firade segern grundligt. Gustaf  III var nöjd och ville nu snarast avsluta det hela. Svenskarna var glada över segern, men missnöjda över ett onödigt krig. Belöningar utdelades med många befordringar, tyvärr utan att lönerna ändrades. Ungefär som i dagens försvar alltså.

Den 22 juli firades segern på plats. Det gjordes mycket högtidligt med Te deum, tal på operaprosa, saluter och utdelning av ordnar och medaljer, praktskärp och hedersvärjor. En get befordrades av sin fartygschef till rang, titel och värdighet av ko men utan att foderstaten förändrades. Befälhavaren på getens fartyg höll också ett mycket vackert tal, där geten prisades för att den under kriget försett fartyget med grädde till kaffet.

Man kunde visa sitt missnöje med kungens fögderi denna tid. Numera är det Reinfeldt et consortes man skall visa. Gör det på valdagen om inte förr!