Vård? Nej Lean!

Landstinget i Gävleborg är ett jättelikt ”företag” med 6 700 anställda och ett stort antal s.k. stafettläkare, som dels är väldigt dyra i drift och dels till stor del ägnar sig åt att läsa in patientjournaler. När patienten väl kommer fram till läkaren och skall redogöra för sina problem, börjar denne snart titta på klockan. Det gäller nämligen att ”producera” behandlade patienter i snabb takt.

Den huvudsakliga uppgiften för landstinget är att snabbt och säkert kunna hjälpa oss då vi blir sjuka eller skadade. Därtill krävs mycket kvalificerad personal, med stor kunnighet och skicklighet på många områden.

Men den personalen leds, som det nu är, till stor del av en samling okunniga kommunpolitiker och detta med hjälp av tjänstemän. Dessa tjänstemän är chef, chefer som under sig har chefer, underchefer, biträdande chefer och vanliga tjänstemän och riktiga arbetare. Alla chefer vet så gott som ingenting om sjukvård, men mycket om byråkrati och, tror de, hur man bäst tillverkar, producerar, till lägsta möjliga kostnad och med högsta möjliga effektivitet.

Såsom multisjuk gamling har jag en del erfarenhet av denna "effektivitet". Ett exempel skall jag ge. För snart 1 ½ år sedan var jag väldigt svag på alla sätt. Jag kände mig urdålig helt enkelt och uppsökte min läkare. Han konstaterade att jag var utsatt för allvarlig hjärtsvikt med så mycket vätska i lungorna att hjärtat inte alls orkade med sitt uppdrag att pumpa. ”Åk genast till sjukhuset, helst direkt!”

Vi bestämde oss för att ändå ta vägen förbi hemmet för att hämta det nödvändigaste tandborste och tandkräm, rakapparat, pyjamas och morgonrock och personalen vid vårdcentralen beställde sjuktransport från vår bostad. Birgit, min hustru, fick följa med som ledsagare.

Klockan 17 anmälde jag mig vid akuten i Bollnäs, för att sedan inta en plats i det pyttelilla väntrummet där. Det fanns sedan tidigare två väntande, varav den ene en ledsagare. Efter några timmar blev de inkallade, men vår väntan fortsatte. Jag frågade ett par gånger om jag möjligen var bortglömd, men så var inte fallet. Efter precis 8 timmars väntan fick jag komma in till en sköterska, som bl.a. tog ett EKG.

Enda möjligheten för Birgit att sedan ta sig hem var taxi som kostade en dryg tusenlapp. Jag undrade hur hon skulle ha kommit hem om hon inte kunnat betala? Traska i snön med sin rollator från det lite avlägset belägna sjukhuset i Bollnäs klockan två på natten och då 81 år gammal i hopp om att bilister skulle stanna för att erbjuda skjuts?

Jag tilldelades småningom en säng i en smal korridor på Intensivvårdsavdelningen. I korridoren fanns redan två patienter. Korridoren var och är obetydligt bredare än två sängar i bredd och då och då kom man skjutande med en annan säng och skulle passera. Jag somnade dödstrött sedan jag fått en kran för intravenös medicinering monterad och en spruta vätskedrivande medel.

Småningom väckte en sköterska mig för att ”kolla läget”. Jag, liksom sängen var genomblöta, sköterskan tog min pyjamas och sa: ”Du får tillbaka den i morgon tvättad och torr” och så fick jag en ny blöja och ”pyjamas” för att kunna sova vidare. Det råder ingen tvekan om att den vätskedrivande vätskan intravenöst var effektiv.

Redan här är det på sin plats att på allt sätt berömma avdelningens sköterskor och undersköterskor. Att ”kontrollen av läget” kom i senaste laget kan inte de lastas för. De sprang omkring från patient till patient som ivriga spårhundar, men hade inte en chans att arbeta effektivt. Tvärt om tvingades de arbeta ineffektivt, eftersom de på grund av underbemanning inte kunde arbeta effektivt. Tvätten av min nytvättade pyjamas kan vara ett exempel på påtvingad ineffektivitet.

På förmiddagen kom en man tillsammans med en kvinna till mig. Mannen hade några obegripliga läten för sig och kvinnan blev så glad över den t shirt jag hade på mig. Jag hade en gång fått den av Medborgarskolan då jag satt i dess avdelningsstyrelse. Det stod ”tala” på den i en uppsjö av olika språk, däribland ryska som var hennes modersmål. Att mannen var från Danmark fick jag senare veta.

Då de passerat frågade jag en sköterska om han möjligen var en av intensivvårdavdelningens sköterskor? ”Nej, det där är överläkaren”, sa hon. ”Jag förstod inte ett ord av vad han sa”, sa jag. ”Nej, det gör ingen, varken personal eller patienter”, sa hon.

Korridoren där jag låg var tydligen också en av sjukhusets trafikleder. Det kom ideligen unga flickor in i ena änden för att passera ut genom den andra. Under tiden samtalade de högt och skrattade inte sällan minst lika högt. Det kändes ganska besvärligt när jag helst ville sova för att få tiden att gå.

Vid ett tillfälle sa jag till en undersköterska att jag egentligen borde ringa lokalpressen för att försöka få besök av en journalist, som kunde beskriva situationen för både patienter och personal på "Intensiven". Hon kom strax tillbaka med telefonnumren till två tidningar och sa: "Ring, vi alla vill det!" I stället skrev jag efter hemkomsten en insändare som också publicerades.

Småningom lyckades jag tolka ett svar från läkaren, då jag undrade om jag inte snart kunde få en plats på sal. Han hade ordnat så att jag skulle få komma in på en sal till kvällen. Detta sa jag till en sköterska. Hon svarade: ”Tyvärr, han vet ingenting”. Efter en vecka på denna ”intensivvårdsavdelning” fick jag faktiskt tillbringa en ljuvlig natt på en vårdsal innan jag skrevs ut med ett par nya mediciner.

Ett par dagar senare ringde en ”sviktsköterska” från Bollnäs mig och meddelade att en av de mediciner jag ordinerats (fyra tabletter om dagen) skulle jag absolut inte ta. ”Sluta med dem omedelbart”. Jag ringer igen i morgon, sedan jag talat med en läkare”, sa hon och ringde mycket riktigt dagen därpå för att bekräfta vad hon sagt.

Jag har nu lämnat ett exempel på hur jag upplevt sjukvården sedan vår flytt till Gävleborgs län. Du skulle kunna få flera efter mina nu nio år här, men det här blir långrandigt tillräckligt.

En sak till emellertid, jag och min hustru är mer än nöjda med vår vårdcentral och vår husläkare. Detta trots att landstinget även här har en del att säga till om. Vårdcentralen drivs av Aleris och inte av landstinget.

Jag förstår så väl hur det har kunnat bli så här illa. Det framgår väl av min inledning här, och mycket av det beror på att om sjukvård okunniga tjänstemän och politiker infört Toyota Way och Lean Production, som närmast är en teori om hur man effektivt och till lägsta möjliga kostnad tillverkar maskiner, främst bilar. Hur man förbättrar tillverkningsprocesserna och eliminerar slöseri d.v.s. sådant som inte tillför värde.

Det första man tänker, när man hör detta, är väl att sjukhus inte tillverkar någonting. De reparerar och motsvarar närmast (bil-)verkstäder. Sådana finns det gott om. Ingen vill ha sin verkstad på stort avstånd. (Men i Gävleborg verkar man sträva efter att förlägga sjukhusen på största möjliga avstånd från innevånarna.)

Begreppet Lean myntades redan 1990 som en filosofi att med kunden i fokus förbättra effektivitet och kvalitet vid produktion av bilar. Toyota tog till sig det hela och alla, utom möjligen de yngsta känner väl till att Toyota en tid var bilen på modet. Jag skaffade en Toyota i början av 90-talet och körde den till 2004. Vid sista besiktningen innan jag sålde den hörde jag besiktningsmannen säga till en av sina kollegor: ”Hur bär de sig åt på Toyota för att bygga sina bilar så att de håller så här?

Men en hel del av Lean är bara sunt förnuft. Till exempel att verktyg skall ha sina givna platser då de inte används. Att den platsen skall vara väl skyltad, så att man direkt finner dem då de behövs är väl något som varje husmor, varje hantverkare och helt enkelt var och en egentligen ställer upp på? Det gäller bara att leva upp till det.

Men att Lean är den saliggörande filosofi som en del tror är ingalunda vetenskapligt bekräftat. Trots det har Lean börjat tillämpas i helt andra processer än de i tillverkningsindustri. Det har också redovisats en del negativa följder. En del information tyder på att stressfallen i arbetet kan ha ökat. Den på sina håll framträdande tron att Lean utan vidare passar i helt andra processer t.ex. i offentlig tjänst är egentligen obegriplig, men kan bero på att man där inte så sällan har en ganska dimmig uppfattning om vad man egentligen sysslar med.

När argumenten för Lean i offentlig sektor tryter, så har man sagt se på Toyotas framgångar, som om det vore direkt jämförbart, vilket det naturligtvis inte är. Toyota tillverkar maskiner. Bilar, båtmotorer och en del annat, men definitivt inte människor. Det sker på väldigt många håll och i dessa i rätt liten skala. Tillverkningsprocesserna är dessutom helt olika.

Toyota har på senare tid snarast visat att Lean kanske inte alls är något särskilt bra på sikt ens vid tillverkningsprocesser. År 2009 och strax därefter tvingades Toyota återkalla 8,5 miljoner bilar på grund av diverse fel i tillverkningen. Om något motsvarande skulle bli följden i vårt sjukvårdande system hjälper det kanske inte att återkalla och göra om?