söndag 25 januari 2015

De och dem


Jag har i tidigare inlägg ondgjort mig över att unga människor (ännu ej pensionerade) inte vet hur man i skrift skall använda pronomen som exempelvis jag och mig, de och dem.  Idag hittade jag detta, när jag för ovanlighetens skull tittade i Facebook. Det droppar uppenbarligen stundom in något i Fb som tar upp ett verkligt problem.

Ska det vara så jävla svårt att skilja på de och dem? Skärp er!
Det är exakt samma sak som att skilja på jag och mig, du och dig eller vi och oss.

Tycker dig inte att det är drygt att läsa när mig har bytt orden? Dig kanske inte bryr du, men mig tycker det blir störande för läsningen. Det kanske inte spelar någon roll för du, men för jag spelar det roll. Oss är många som stör sig på ni som inte kan skilja på nominativ och objekt. Kan inte er visa vi lite hänsyn?

Det här problemet, snarare med pronomens, subjekts och objektsformer är inte så lätt att åtgärda, eftersom yngre grundskolelärare ibland inte själva skriver rätt. Ett sätt är att läsa ”god litteratur”, eller uttryckt på annat sätt, rättstavade böcker. Men tyvärr, många föräldrar ser inte till att barnen lär sig att läsa böcker.

Många läser bara Facebook och Twitter, där man är kortfattad. Det gör att ”icke skrivkunniga”, som vanligen bara använder Gilla-knappen för att visa att de läst, lockas att skriva något. Det blir ”dem” när det skall vara ”de”, och så sprids detta elände. Tyvärr är problemet redan så gammalt att, särskilt landsortspressens ”journalister” sprider det.

Det finns oftast inga ursäkter, eftersom det finns bibliotek och med nutidens barnbidrag och jobb- skatteavdrag borde många föräldrar kunna förse sina ätteläggar med de rätta böckerna. Roliga böcker och spännande böcker.

Jag minns Bill-böckerna som jag i 10-årsåldern läste och skrattade hejdlöst åt, liksom alla äventyrsböcker (pojkböcker) med indianer, pirater och flyghjältar. ”Piraterna på Gula floden”, ”Idrottsgrabben Tjobben”. Den senare inspirerade också, liksom Gunder Hägg till löpträning.

Ett korrekt språk är A och O i vetenskapliga sammanhang, där noggrannhet och otvetydighet är viktiga ledord. Ändå är det numera inte helt ovanligt att högskoleutbildade människor inte kan skriva korrekt svenska. Den svenska skolans resultat har stadigt försämrats sedan 50-talet och inte, som nu ofta påstås, under de senaste åtta åren.

Grundskolans lärare bör kunna lära eleverna att skilja på personliga pronomens subjekts- och objektsform i tal och skrift innan de kräver högre status och högre löner.

Nedanstående har jag klippt från ”nätet”:

Personliga pronomen
Subject
Objekt
Reflexiva
Genitiv
jag
mig
mig
min/mitt/mina
du
dig
dig
din/ditt/dina
han
honom
sig
hans/sin/sitt/sina
hon
henne
sig
hennes/sin/sitt/sina
man
en
sig
ens/sin/sitt/sina
den
den
sig
dess/sin/sitt/sina
det
det
sig
dess/sin/sitt/sina
vi
oss
oss
vår/vårt/våra
ni
er
er
er/ert/era
de/dem
Dem
sig
deras/sin/sitt/sina

Dom är och förblir talspråk. (Min anmärkning.)

Flera personer tilltalas alltid med ni.
Ibland används ni som tilltal till en person. Man kan använda ni som tilltal en person för att visa artighet eller för att markera att man vill hålla ett visst avstånd och inte vara personlig.
Man använder alltid hon, henne och hennes när man syftar på flickor och kvinnor.
Man använder alltid han, hans och honom när man syftar på pojkar och män.
När man syftar på ett djur kan man använda både han, hon och den/det formerna.
Man använder den/det när man syftar på sådant som inte är människor.
De, dem och deras ersätter alla slags substantiv i plural.

måndag 19 januari 2015

Margot Wallström och verkligheten


För en tid sedan genomförde Folk och försvar sin årliga konferens och nu skulle de stora berörda i S delta. Statsministern åkte i stället till Paris för att delta i marschen mot islamisternas terrordåd. Inget fel i det och vad vet Stefan Löfven om vårt i storts sett nedlagda försvar?

Margot Wallström deltog däremot och inget fel i det heller. Utrikespolitiken kan i vissa lägen vara vår allra första krigsavhållande linje. Det blev bara så genant, när hon i sitt anförande så tydligt gjorde klart att hon inte bara är fullständigt okunnig om det svenska militära försvaret utan dessutom har uppfattningen att man kan hålla sig utanför krig genom att bara förklara sig alliansfri.

I Sälen var Wallström mycket upprörd över att moderaternas Kinberg Batra gått ut med kravet om en Natoutredning. Något som den röd-gröna sidan anser skulle skicka en stark signal till omvärlden och skapa osäkerhet om att Sverige tänker hålla fast vid sin alliansfrihet. Som om omvärlden inte skulle veta att Sverige agerar som om vi vore medlem i Nato. Vi har bara inte Natos garanti om hjälp om ryssarna skulle ge sig på oss såsom nu sker i Ukraina.

Infantila politiker kan höras uttala den där klyschan: ”Vår alliansfrihet har tjänat oss bra under lång tid.” Vad man då glömmer, eller inte har klart för sig är att Sverige under den mest kritiska tiden av andra världskriget disponerade ett för Hitler faktiskt avskräckande försvar och försåg tyskarna med den järnmalm de behövde.

Att vi under det kalla kriget var Nordeuropas militära stormakt. Att Sverige disponerade världens fjärde största flygvapen, med modernt effektiva och väl beväpnade flygplan. Att svenska Flygvapnet disponerade världens förnämsta stridsledningssystem, väl skyddat långt nere i det svenska urberget och med en mycket god redundans för allt samband. Att det svenska försvaret kunde mobilisera 850 000 man för vårt försvar.

Vad vi behöver är inte en Natoutredning, utan en fullvärdig Natoanslutning. Sedan mer än tio år disponerar vi bara ett embryo till försvar. Vad försvaret behöver är en snabb ökning av försvarets operativa förmåga, men en sådan är många år avlägsen, förutom att den kräver många miljarder i årligt tillskott. Sverige är ju redan idag de facto medlem i Nato, men saknar Natos säkerhetsgaranti.

Det är krig i Europa och i Sälen säger sig Wallström inte se ”vad det är man menar är problemet med alliansfriheten. Vi har inga sakargument emot.” Tja, utan hjälp från Nato kan vi inte försvara Sverige. Wallström är helt vilse i pannkakssmeten, har bara Vänstern och Miljöpartiet att orientera sig med och då blir det till slut pannkaka i alla fall. Och vi som har lovat de baltiska staterna hjälp om ryssarna börjar bråka där såsom i Ukraina!.

söndag 18 januari 2015

Sveriges regering är vilse i pannkakssmeten


Jag börjar med ett ord, som egentligen inte behöver kommenteras decemberöverenskommelsen. Vem tror att den skall hålla i fyra år? Att Alliansen skall ligga platt och Sverigedemokraterna inte rösta med den ene eller den andre? Att Löfven skall åstadkomma något eget med Alliansens budget det första året. Är det då pannkakan blir klar?  Jag förstår inte hur Stefan Löfven tänker, inte de andra ministrarna heller?

Löfven och hans utrikesminister börjar med att redan i regeringsförklaringen ange att de omedelbart skall erkänna staten Palestina. En stat som styrs av al Fatah och Hamas. Al Fatah är den största gruppen i PLO, vars militära gren, Al-Aqsa är terroriststämplad av EU, USA, Canada och Japan.

Hamas är ideologiskt i klass med Islamska Staten, IS, om än inte lika militärt starkt. Hamas är de som i många år kontinuerligt raketbeskjutit civila i Israel. Därigenom har de bl.a. förhindrat allvarligt menade fredssamtal med Israel. Hamas yttersta mål sägs vara att återupprätta en alltigenom islamsk palestinsk stat.

Var gränserna för denna stat skall sättas är oklart och beroende på vem inom Hamas som uttalar sig och när det sker. I värsta fall är det allt det område som någon gång varit behärskat av muslimer och då innefattar det Spanien, norra Afrika, sydöstra Europa upp till Wiens utkanter, liksom Mellanöstern.

Den målsättningen förnekas dock vad jag vet av nutida Hamasledare, då de uttalar sig inför västliga media. Sådana uttalanden är dock tydligen av intet värde. Kvar står nog stadgarnas målsättning att alla judar skall dödas och allt f.d. islamskt område återerövras.

Hassan Moussa, som sitter på en rad muslimska förtroendeposter, uttalar sig på ett sätt gentemot svenskar och svenska media och på ett helt annat sätt på arabiska inför muslimerna i moskén på söder i Stockholm eller utländska media.

Då Al Jazeera intervjuat honom har han flera gånger påstått att moskébranden i Eskilstuna är inledningen på ett folkmord på muslimer i Sverige. Han använder också uttrycket islamocaust som en omskrivning av holocaust.

I början av det här året sände Al Jazeera ett debattprogram, som nu finns på Youtube. Där ger Moussa samma budskap igen om ett nu påbörjat svenskt folkmord på muslimer. Han anger flera orsaker till svensk islamofobi. Hatet mot islam, som han tydligen erfar, beror på undervisningen som ges i den svenska skolan. Den återspeglar inte den sanna islam och muslimerna. Jag uppfattar honom som varken mer eller mindre än en fåntratt.

Skulden finns också hos de svenska medierna, som skyller alla brott och all terror på islam och muslimerna. Det finns, säger han, en skillnad i synen på muslimer och andra minoriteter. Judar t.ex. säger han ha skaffat sig en arsenal, så att ingen vågar komma i deras närhet. ”De använder medierna som sina svärd och pengar och ekonomi som sin styrka.”

Han kopplar också attackerna mot moskéerna i Sverige till en dold agenda, som han påstår har med Sveriges erkännande av staten Palestina att göra. Han verkar mena att det är Israelvänliga kretsar i Sverige som tar hämnd.

Varför klargör inte den svenska regeringen, främst utrikesministern Margot Wallström, hur man ser på budskapet om ett hotande folkmord mot muslimer och sionistiska/kristna konspirationer mot muslimerna som sprids för fullt i arabiska medier? Obegripligt!

Då muslimska terrorister dödar människor så som för en tid sedan i Paris, läggs all tonvikt i media och svenska politikers uttalanden på oron för att islamlofobin skall öka. Detta i det europeiska land som just konstaterats vara mest välkomnande i Europa för muslimer som flyr religionsinbördeskriget i Mellanöstern.

När jag skriver detta gör jag ett avbrott för att se Rapport. Där får jag höra vad som händer de några tusen flickor och kvinnor som IS tillfångatagit, sedan de dödat deras fäder och män. De hamnar i en slavmarknad, där de lämnas ut till IS-krigarna som sedan efter att ha våldtagit dem under en tid säljer dem vidare till annan IS-krigare.

En av dessa kvinnor hade berättat, sedan hon lyckats fly till Kurdistan. Man kan svårligen tänka sig vad som drabbar dessa flickor och kvinnor psykiskt, som också ganska kvickt blir gravida?

Detta är inte Islam säger du kanske, men utan tvekan är det en muslimsk armé, där man uppför sig på detta sätt. Förstår inte dessa muslimer att resten av världen drabbas av just islamofobi. I Sverige, liksom på många andra håll i Europa, har vi nu att ta emot dessa IS-krigare, då de återvänder till Sverige. Då jag i framtiden möter en islamsk man i Söderhamn kommer jag sannolikt att undra över om han är en av dessa vidriga IS-krigare utan varje spår av heder.

Tyvärr pågår det alldeles inpå oss ett religionskrig med många inblandade. De sekulära muslimerna, de två stora – Shia och Sunni, båda i olika schatteringar, sekter och grupper, för att inte tala om kristna som kommer i kläm.

För en del av dem är kristna otrogna, som skall dödas. Något helt i strid mot vad Muhammed predikade, men något en del senare tiders ayatollor, mullor och imamer förfäktar. Har jag rätt eller är detta islamofobi?

onsdag 14 januari 2015

Muslimer, islamister och fundamentalister


Jag har en stark känsla av att många tror sig väl informerade och alltså kunniga i ämnet nutidshistoria genom att bara titta på TV eller mer eller mindre slumpmässigt hitta värdefull information i mobilen.

Där, liksom i dagstidningarna, används uttryck som läsaren ofta inte har definierade och så uppstår nog många ganska förfärliga missförstånd. Många tyder antagligen uttryck som muslim, muselman, muhammedan, ismailit, islamist, wahhabit och saracen utan att förstå annat än att de alla är uttryck för ett och detsamma. Det är de också, men bara till del. Alla är de muhammedaner. Muselman och muhammedan kan uppfattas som lite ålderdomliga uttryck för muslim.

Religionen Islam delades efter Muhammeds död småningom upp i två stora grenar, sunni och shia, där en tvist om vem som skulle efterträda Muhammed var orsaken. Detta kan jämföras med kristendomens uppdelning i en katolsk och en luthersk gren. Den katolska delades sedan upp i en romersk-katolsk och en grekisk-katolsk eller den bysantinska kyrkan.

Både den kristna och den islamiska religionen har med tiden delats ytterligare i ett otal trosriktningar, ibland med små och stundom stora skiljaktigheter beträffande tro. En signifikativ skillnad mellan de båda stora religionerna är att inom islam finns såväl moderata demokratiska partier som extremistiskt militanta grupper.

I början av förra århundradet började man i västvärlden mer allmänt kritisera bokstavstrogna kristna som betecknades fundamentalister. De är underligt nog idag ändå en stark grupp i det annars så moderna USA.

Islamister betecknar sig själva inte sällan som usûlĭyûn, vilket är samma ord som fundamentalist (usul = fundament, grund). Islamism och Islam är helt skilda begrepp, men islamister menar att de i grunden är samma sak.

Jag har i tidigare inlägg här använt ordet islamist i betydelsen muslimsk terrorist, vilket jag anser vara helt korrekt. Det är dessutom värsta sortens terrorister, som bestialiskt mördar helt oskyldiga barn, kvinnor och män.

Islamisterna vill integrera statens offentliga förvaltning, politik och juridik med Islam och dess sharia, där straffet för snatteri kan bli avhuggen hand, äktenskapsbrott kan resultera i stening till döds, där stenarna inte får vara så stora att medvetslöshet inträffar inom kort tid. Bara ett parti, det islamistiska skall ha makten

Några islamistiska rörelser är: Muslimska brödraskapet, bildat 1928 i Egypten, Hizbollah i Libanon, Islamiska jihad, Hamas i Gasa och på Västbanken, Islamiska Staten (IS eller ISIS), al Qaida, talibanrörelsen i Afghanistan, Boko Haram i Nigeria och otaliga andra på olika håll i världen.

Man skall också veta att Islam enligt profeten Muhammed inte alls är den våldsreligion som en del mullor, imamer och andra senare lokalt gjort den till. En majoritet av muslimerna vill inte ha det vidriga våld som utövas av islamisterna. Tyvärr är islamisterna ändå alldeles för många.

Statlig, politisk och rättslig (Sharia) islam är väl de flesta muslimer emot. Efter vad som nu hänt i Frankrike har alla franska muslimer (ca 6 miljoner) fått det besvärligt. En del kvinnor vågar t.ex. inte gå ut med huvudduk. Frankrike är inte ensamt om problemet att försöka få en del muslimer att vända sig ifrån politisk islam. Det problemet har vi tyvärr också i Sverige, även om man nu menar att Frankrike med 17 dödsoffer och tre döda poliser fått sitt eget 11 september.

Söndagens manifesteringar av enighet i Paris, Stockholm och på andra håll finns kanske inte i verkligheten. En del Franska muslimer tycks mena att Frankrike nu är ett delat och segregerat land, där islamofobin frodas. Där människor sätter likhetstecken mellan terrorist och muslim. Sverige anses av många vara på väg i samma riktning, med många muslimska invandrare och flyktingar ifrån norra Afrika och Mellanöstern.

En stor fråga har nu blivit: Hur undviker man att jihadister kopplas ihop med alla muslimer? Detta trots att en radikalisering av främst unga muslimer konstaterats och är ett problem även i Sverige. Enligt Säpo har 100 – 300 svenska medborgare eller med svenskt uppehållstillstånd åkt till mellanöstern för vapenutbildning och krigsdeltagande. Flera västliga länder har här ett stort integreringsproblem.

Några informativa och intressanta böcker är: Kampen om Islam, Gilles Kepel, från 2006,
Bin Ladin, Roland Jaquard, från 2001, Oheliga krig, John K. Cooley och Magnus Norells Mellanöstern efter kriget i Irak, demokratisering med förhinder? från 2004. (Intressant bl.a. ur aspekten hur gick det?) Intressant i sammanhanget är också Kolonialismens svarta bok, red. Marc Ferro. Den kom ut på svenska 2005.

söndag 11 januari 2015

Just nu


Här sitter vi, två hjälplösa gamlingar och kan inte ta oss ut. Det är läget just nu. Ute är det -6,8 grader Celsius, snötäcket är mellan 2 och 3 dm, men antagligen med en hel del drivbildningar. I morgon före klockan 11.00 skall jag ha lämnat PK INR-prov på vårdcentralen, men de får nog se sig blåsta på det. (Det är det där provet som skall visa om blodet är tillräckligt ”tunt” och inte så lätt bildar proppar.)

Förra helgen kom det bara lite snö och då var kommunens Resurscentrum här kvickt på måndagens morgon och skottade. Den här gången misstänker jag att snön inte kommer att skottas bort lika snabbt. Förra vintern kom det också vid en helg ungefär lika mycket snö och då kom Resurscentrums snöskottare efter en vecka. Men en granne befriade oss från den värsta snön.

Det skall bli intressant att se hur den kommunala hjälpen fungerar för oss gamlingar den här gången? Den våldsamma blåsten, som åtföljde snöfallet har i alla fall avtagit.

Jag, som inte kan uträtta så värst mycket fysiskt läser böcker i stället. Men då och då upptäcker jag att jag läst en del samtidigt som jag funderat på något helt annat. Resultat: Jag måste ta reda på hur mycket jag läst bara med ögonen och läsa omigen.

Det hände igår kväll och det jag funderat över var sossarnas politik på 70-80-talet. Då de ute i kommunerna ville lägga ned det som då kallades ålderdomshemmen och menade att all äldreomsorg, utan undantag kunde och skulle utföras i åldringarnas egna hem. På den borgerliga sidan menade vi att detta svårligen skulle kunna gälla alla gamlingar.

Naturligtvis finns de kvar men under annat namn och äldreomsorgen i de egna hemmen går tyvärr inte sällan på kryckor. Snart är det dags för oss att undersöka om Söderhamn har någon hemtjänst att erbjuda?

Historia


Jag undrar numera för varje år som går, om jag skall nå nästa födelsedag? Når jag den nästa, så blir jag 88. De flesta 80+are tror jag tycker att livet är ganska tråkigt. Man har ju just avverkat den delen av livet då man kunnat syssla just med det man vill, t.ex. att bilda sig. Man är förresten fel ord här, jag skall det vara. För det är vad jag sysslat med.

Jag har ända sedan jag blev vuxen prenumererat på en rikstidning och lokaltidningen, de senare decennierna SvD och senaste decenniet Söderhamns-Kuriren (S-K). Den stora skillnaden de senare åren (ett kvartssekel) är att jag inte behövt skumma igenom tidningarna. Jag har kunnat läsa allt av intresse och haft tid att fundera över det – tänkt – värderat. Av annonser har jag bara läst dödsannonserna och där inträffar det allt mera sällan att jag hittar något av intresse.

Livet numera är alltså en ganska trist historia. Historia är däremot något som intresserar mig och får mig att använda de hjärnceller som fortfarande fungerar. Lustigt förresten – mitt närminne är utomordentligt dåligt. Jag glömmer att ta mina mediciner, trots att det är snudd på ett heltidsgöra numera. Mina tabletter mot värk och smärta påminns jag i alla fall kontinuerligt om. Resten får Birgit hjälpa mig med att ta rätta tider. Fjärrminnet däremot vaknar då och då till liv och presenterar nya minnesbitar. Förhoppningsvis är de någorlunda riktiga.

Du som är ung: Börja omedelbart att försöka föra dagbok om du lever ett liv där saker händer. Om inte kommer du att ångra dig! Själv har jag mina dagböcker kvar från fyra intressanta och spännande decennier, men jag har fört dem som öppna handlingar och därför är de värdelösa som underlag om jag vill berätta om gamla tiders inte längre hemliga verksamhet.

Upplysningar som: ”Tjänsteresa” och så ett streck över tre dagar för 50 år sedan säger mig inget numera., ”10.00 NN+XX hos mig” säger bara vilka jag träffat och när. Vitsen med den sortens dagbok var ju bara att hålla reda på vad jag skulle göra kommande dagar, veckor och månader.

Den historia som intresserar mig mest är s.k. nutidshistoria, även benämnd samtidshistoria, d.v.s. tiden från andra världskrigets början och till nu. Vill man så kan man utsträcka tiden till första världskrigets början. Första och andra världskrigen hänger ju ihop på så sätt att fredsvillkoren i det första kan anses ha orsakat det andra och endast tjugo år skiljer dem åt.

Min egen yrkesverksamma tid plus en tid av eftertanke och funderingar över vad som kan vänta mänskligheten framöver omfattar en stor del av tiden. Även framtidshistoria intresserar mig. Konstigt, eller hur, det sistnämnda rör sig ju om sådant som borde intressera yngre människor än Sandarnegubben. Det rör sig ju om oroliga såväl som olyckliga tider, eller hur?

Nej det vet du som är yngre ju inget om. Allt det där hindrar inte att jag med intresse läser t.ex. Dick Harrisons biografi över Karl Knutsson, men honom känner du ju inte. Han benämndes av samtiden (1400-talet) Karl II.

Du är ju fullt upptagen av att fiska på nätet eller egentligen kanske näten. Facebook, Twitter och allt vad de heter och naturligtvis, titta på bilder. Ett fiske som jag funnit ger väldigt ojämn utdelning. Intressant och roligt är ojämnt blandat med rent strunt. Tyvärr är mängden strunt dominerande. Jag avser här de s.k. sociala medierna och jag är inte så social att jag intresserar mig för vad människor ätit till middag eller att de varit lösa i magen ett par dagar.

Meddelanden tar jag emot och skickar via e-post, de är sällan eller aldrig av allmänt intresse. Men i min e-post finns alltid några irriterande meddelanden från FB, som tycker att jag skall komma igång igen och påstår att jag har information att hämta. Jag har ju aldrig varit igång på FB.

Alla meddelanden om FB i e-posten raderar jag bara. Jag tittar i FB bara någon gång per kvartal, eller om min hustru tipsar mig om något värt att se. Inte heller hon tittar ofta i FB.
Men det var ju kring samtidshistoria jag tänkt uppehålla mig här.

Sverige har inte varit i krig på 200 år, brukar man säga. Det anser jag att man bör nyansera. Vi hjälpte Finland, då Ryssarna enligt sin överenskommelse med nazisterna försökte ta Finland. Vi bör inte glömma den svenska flygstyrka, som kallades F19 och som bestod av svenska flygare och svenska flygplan. Inte heller alla de svenskar, i manskap räknat motsvarande en division, som stred för Finland.

Men vad jag alldeles särskilt tänker på är det mer än 40-åriga kalla kriget (1948 – 1990). Det var ett krig där jag deltog i en ”spännande” position. Jag sysslade hela tiden med nät-, stråk-, hopp- och förbindelseplanering för utbyggnaden av det som 1954 döptes till Försvarets Fasta Radiolänknät, FFRL och idag är en del av det som senare döptes till Försvarets Telenät, FTN.

Alla våra grannländer var ”varmt” engagerade i andra världskriget och Sverige satsade vad man kunde på förberedelser för att försvara landet. Svenskarna var djupt medvetna om krigets hemskheter och satsade allt på att stärka försvaret. Det var en inställning som kom att kvarstå enda till Sovjetunionens kollaps 1990.

Ryssarna visade ju direkt efter det stora kriget sitt rätta ansikte. ”Förslavade” en rad europeiska stater och höll dem fortsatt ockuperade i fyra decennier. Kommunistpartierna i samtliga europeiska stater styrdes från Moskva och man bedrev ett intensivt spionage i de ännu fria europeiska staterna. Så intensivt att det relativt lätt kunde konstateras. Se t.ex. mitt inlägg 16 juni 2009 Det kalla kriget …

Den 1 juli 1953 tillträdde jag jobbet vid Kungl Flygförvaltningens, KFF:s, luftbevakningssektion, trådnätdetaljen. Efter ett år lånades jag ut till luftbevakningssektionens radiolänkdetalj för att hjälpa till med kostnadsberäkningen till 1954 års radiolänkutredning. Radiolänkar var något nytt och tekniskt spännande vid den tiden. 1955 lyckades jag för gott flytta över till radiolänkdetaljen och tekniskt långt mer spännande arbetsuppgifter.

Den allt överskuggande intressenten i FFRL var flygvapnet, FV, och anslagen till FV var frikostiga. Det dröjde inte länge innan Sverige hade världens fjärde största flygvapen, med drygt tusentalet stridsflygplan. Vi hade ett kraftfullare flygvapen än t.ex. Storbritannien och Frankrike. Sverige skulle inte låta sig ockuperas av främmande makt

Svenskarna hade inte glömt vad krig kunde föra med sig. Vi hade ju sett det elände som kriget fört med sig till samtliga våra grannländer. Få svenskar klagade över höga försvarskostnader och mitt uppdrag var att medverka i uppbyggnaden av ett nytt telenät, fristående från dåvarande Televerkets allmänna telefonnät.

Det stora uppdraget var att förse flygvapnet med ett stridsledningssystem Stril 50, som snabbt växlades över till Stril 60. Ett system som ryssarna inte skulle kunna slå ut i första taget. Generallöjtnanten Bengt Nordenskiöld var chef för FV och Kungl Flygförvaltningen, som det då hette. Alla hoppades slippa möta honom i någon korridor i tegelhögen. Han var känd för att lätt hitta fel i uppträdandet hos underlydande.

Flygstabens operationsanalysgrupp (OA-gruppen) var 1954 förstärkt med några unga matematiksnillen som på detta sätt fullgjorde sin värnplikt. En av dem var förresten son till Tage Erlander. De bearbetade bl.a. mätvärden som jag insamlat med hjälp av en utrustning jag själv konstruerat och delvis låtit en liten ”källarverkstad” på söder bygga. Beväringen Erlander blev sedermera professor vid Linköpings Universitet.

OA-gruppen hade sina lokaler nära Nordenskiölds och första gången de mötte honom i korridoren gick det åt skogen. Deras grundutbildning var undermålig eller kanske överhoppad och Nordenskiöld skällde ut dem efter noter. Minns jag rätt så hade de inte hälsat på rätt sätt. Efter detta gläntade de alltid försiktigt på dörren för att förvissa sig om att inte generalen var på gång innan de vågade sig ut i korridoren.

J 29 var på flera sätt ett revolutionerande flygplan, bl.a. var det pilvingat, vilket gav särskilda flygegenskaper som var en nyhet för de svenska flygarna. Det tillverkades 661 ”tunnor” och av dessa havererade hela 190 stycken och 99 förare omkom. Under inflygning på J 29 vid F 8 i Barkarby förlorades två förare dagarna efter varandra, vilket gjorde att övriga förare under inflygning på J 29 vägrade flyga planet och en pessimistisk stämning spreds bland flygarna. J 29:an fick också ett rykte om sig att vara ett svårfluget flygplan.

Men den 62-årige generallöjtnanten Bengt Nordenskiöld, med bara en kort tid kvar till pensionering beslöt att omgående flyga in sig på planet. Hans kollegor ändrade också inställning till J 29:an. ”Kan en 62-åring lära sig flyga planet, så kan också jag.” Nordenskiöld var en klok tuffing och flygvapnet fortsatte utvecklas och expandera av bara farten.

1954 avgick den eldfängde Nordenskiöld som CFV. Sista morgonen som chef satte han sig i en J 28B (Vampire) och under dagen tog han farväl vid alla svenska flygflottiljer från Luleå i norr till Ängelholm och Ljungbyhed i söder.

Haveristatistiken var förfärlig läsning den här tiden. Axel Ljungdahl efterträdde Nordenskiöld och sedan kom Torsten Rapp. Han var i snabb följd chef för Flygförvaltningen, i ett år och tre månader chef för Flygvapnet och sedan överbefälhavare. Rapp tillträdde som CFV den 1 juli 1960.

På den stora marmortavlan i minneshallen vid A-porten i Tre vapen, som ”Tegelhögen” heter lite högtidligare fanns vid den här tiden inhuggna 700 namn på flygvapnets stupade flygare. Förlusterna var alltså höga trots att Sverige bara övat för krig. Då och då sänktes också flaggan över taket på A-flygeln i ”tegelhögen”, därför att någon vid flygstaben havererat med sitt flygplan och inte kunnat rädda sig med fallskärm.

Ibland pratades det lite om att stabsofficerarna borde sluta flyga just så pass att de var berättigade till lönens flygtillägg. Men jag är ganska säker på att en del av dem älskade att flyga och gärna flög då jobbet i flygstaben gjorde det möjligt. Snart sagt överallt fanns också en acceptans för stora förluster av flygare. Militärflygare behövde öva realistiskt för att kunna göra väl ifrån sig den dag det skulle bli nödvändigt.

Under Torsten Rapps första 5 månader som CFV inträffade 28 haverier med 23 döda men med tretton som överlevt genom lyckade fallskärmshopp. Flygplan 32 Lansen hade nu avlöst J 29. Dessutom hade man inköpt hundratals utländska flygplanstyper och haveristatistiken för dessa var ungefär densamma som för ”tunnan”.

Ryssarna bakom sin järnridå utgjorde det stora hotet som vi skulle kunna möta främst med ett starkt flygvapen och alltså bra flygplan, bra och skyddad stridsledning samt välövade stridspiloter. Rapp liksom andra flygvapenchefer höll hårt på att övningsverksamheten skulle vara realistiskt kvalificerad.

Jag såg en gång en jaktstridsövning med ett stort antal drakenplan. I sällskap med en löjtnant i flygvapnet, jag har glömt namnet, var jag ute på en rekognosering i Bodentrakten. Övningen slutade väl, vilket förvånade både mig och löjtnanten.

Dessa övningar var farliga med flygplanen i en vild dans i rollar, hel och halvlopingar, hjulningar, spinn, stjärtglidning och tumlande i lomcevac. Dessa övningar slutade ibland med kollisioner. Flygplan såväl som förare överbelastades någon gång upp till 14 g och benen kunde efteråt vara blåslagna av g-dräkten.

Att hitta många villiga pilotämnen var inte svårt sedan man infört kategorin fältflygare. Därefter kunde man hitta nittonåriga entusiastiska piloter i dessa stridsflygplan. Jag har tidigare i något inlägg berättat om fältflygarna som vid en fälttjänstövning anordnade en högst inofficiell tävling om vem som vid landning kunde sätta ned flygplanet närmast banänden. Den som gjorde det förstörde också ett par av landningsljusen till banan. Jag vet inte om han dömdes som segrare? Kanske diskvalificerades han?

Jag följde övningen från ”Framom” d.v.s. främre uppställningsområde för flygplan i högsta beredskap. De planen skulle kunna vara i luften inom en minut och startorder gavs via en telefonförbindelse till föraren. En förare var så snabbt iväg att man inte hunnit ta bort telefonkontakten från planet. Kabeln låg kletig av asfalt som lösts upp av spilld flygbensin och då planets hjul rullade över en slinga av kabeln rullades den upp på hjulet. Allt gick väl och planet landade utan problem.

En annan förare drog igång efterbrännkammaren redan under svängen ut från framom. Vid sidan stod ett kopplingsskåp för telefonförbindelser. Skåpet var monterat mellan två L-balkar förankrade i markfundament. Skåpet som stod med öppen dörr vek sig under jetströmmen och blev liggande utefter marken. De här unga männen kände till riskerna, men tog dem.

Kulturen i Flygvapnet präglades i årtionden av skaparen Bengt G:son Nordenskiöld. Flygvapnet hade tre chefer före Nordenskiöld, som övertog chefskapet mitt under det stora kriget 1942 och satt kvar på posten i hela 12 år.

1951 var han på tal som överbefälhavare, men sållades bort. Han ansågs ha ett väl häftigt temperament och en benägenhet att göra egna utrikespolitiska uttalanden. Nordenskiöld, som inte varit överbefälhavare utnämndes ändå till general före sin pensionering, en unik hedersbefordran. Nordenskiöld höll hårt på militär disciplin, samtidigt som han kunde säga: ”Ett flygvapen utan indisciplinär flygning, det är inget att ha.”

 Vid den värsta olyckan klarade sig dock piloten genom fallskärmshopp. Flygplanet, ett 32 Lansen fortsatte med motorstopp sin glidflygning. Klippte ut en gata genom ett skogsparti, fortsatte genom en ladugård och 50 meter bakom denna i en eldboll ett bostadshus. I köket satt sju personer och drack kaffe.

Detta hände 1960 strax efter att generalen Rapp tillträtt som CFV och jag har nyligen läst Ulf Eneroths nyligen utgivna bok Haveriet. Lyckligtvis var dock civila olycksoffer i samband med flygvapnets haverier väldigt sällsynta och förarna lyckades många gånger rikta planen bort från bebyggelse före utskjutning med fallskärmslandning.

J 29:s pilvingar gav planet särskilda egenskaper, som förarna till att börja med var ovana och Jas styrsystem var inte helt färdigutvecklat då man började provflyga, men haverier är numera sällsynta.

Varför är jag då så intresserad av militär samtidshistoria? Ja, helt enkelt därför att jag från 1943 till 1993 var så ”insyltad”. Egentligen långt före 1943. Min far lärde mig hantera gevär m/96 då jag var 10 år gammal och pistol m/07 då jag var 13 eller 14 år. Jag var med i ungdomslandstormen från det jag fyllt 14 år.

Mitt planerararbete i Flygförvaltningen, Marinförvaltningen och Försvarets Materielverk, som hela tiden rörde totalförsvarets sambandsbehov gav intressanta men även spännande arbetsuppgifter, som framförallt ryssarna hela tiden visade stort intresse

Det har förvånat mig att jag aldrig märkt några kontaktförsök, men de hade ju förrädaren Wennerström, som vid ett tillfälle haft tillgång till mina geografiskt rättvisande kartor över ett par års planerade radiolänkutbyggnad.

Jag var också medlem i Högerpartiet (Moderaterna), vilket knappast tydde på att jag skulle kunna bli samarbetsvillig. Jag lämnade det numera tyvärr nyliberala partiet, helt okänsligt för att en del människor faktiskt behöver stöd av det allmänna, för några år sedan.

Jag skall avsluta det här inlägget med att kort nämna ett problem som uppstått och hela tiden växer under vår tid. Det kan spåras t.ex. genom att titta på brevlådorna i våra villaområden. På lådorna placeras en upplysning om vilka dagstidningar som skall avlämnas och dessa ”lappar” blir allt färre.

Antalet tidningsföretag minskar och lokalredaktioner försvinner. Många människor verkar bara undantagsvis läsa böcker. Man skyller tydligen gärna detta på att människorna tar sin information från ”nätet”, från e-tidningen. Men för att där få fullödig information behöver man ju faktiskt vara prenumerant, vad jag förstår. Åtminstone måste jag logga in, för att komma åt den fullständiga texten i SvD.

Människorna verkar ha allt svårare för att skriva riktig svenska och stava rätt, något jag också tycker mig kunna spåra numera i lokalpressens insändarspalter. Är det kanske så att en del människor har fullt sjå med att hålla sig à jour med vad som händer inom jättelika ”buketter” av ”vänner” i en rad av mobilens medier?

Till och med lärare, som har att lära våra barn att skriva, och journalister vet inte alltid när de skall skriva dem eller de, mig eller jag och hur skall det då gå på sikt? Människorna behöver nog läsa fler tryckta böcker och tidningar inte färre för att lära sig läsa och skriva. Gärna nuitidshistoria, därför att historien upprepar sig.