Historia

Jag undrar numera för varje år som går, om jag skall nå nästa födelsedag? Når jag den nästa, så blir jag 88. De flesta 80+are tror jag tycker att livet är ganska tråkigt. Man har ju just avverkat den delen av livet då man kunnat syssla just med det man vill, t.ex. att bilda sig. Man är förresten fel ord här, jag skall det vara. För det är vad jag sysslat med.

Jag har ända sedan jag blev vuxen prenumererat på en rikstidning och lokaltidningen, de senare decennierna SvD och senaste decenniet Söderhamns-Kuriren (S-K). Den stora skillnaden de senare åren (ett kvartssekel) är att jag inte behövt skumma igenom tidningarna. Jag har kunnat läsa allt av intresse och haft tid att fundera över det – tänkt – värderat. Av annonser har jag bara läst dödsannonserna och där inträffar det allt mera sällan att jag hittar något av intresse.

Livet numera är alltså en ganska trist historia. Historia är däremot något som intresserar mig och får mig att använda de hjärnceller som fortfarande fungerar. Lustigt förresten – mitt närminne är utomordentligt dåligt. Jag glömmer att ta mina mediciner, trots att det är snudd på ett heltidsgöra numera. Mina tabletter mot värk och smärta påminns jag i alla fall kontinuerligt om. Resten får Birgit hjälpa mig med att ta rätta tider. Fjärrminnet däremot vaknar då och då till liv och presenterar nya minnesbitar. Förhoppningsvis är de någorlunda riktiga.

Du som är ung: Börja omedelbart att försöka föra dagbok om du lever ett liv där saker händer. Om inte kommer du att ångra dig! Själv har jag mina dagböcker kvar från fyra intressanta och spännande decennier, men jag har fört dem som öppna handlingar och därför är de värdelösa som underlag om jag vill berätta om gamla tiders inte längre hemliga verksamhet.

Upplysningar som: ”Tjänsteresa” och så ett streck över tre dagar för 50 år sedan säger mig inget numera., ”10.00 NN+XX hos mig” säger bara vilka jag träffat och när. Vitsen med den sortens dagbok var ju bara att hålla reda på vad jag skulle göra kommande dagar, veckor och månader.

Den historia som intresserar mig mest är s.k. nutidshistoria, även benämnd samtidshistoria, d.v.s. tiden från andra världskrigets början och till nu. Vill man så kan man utsträcka tiden till första världskrigets början. Första och andra världskrigen hänger ju ihop på så sätt att fredsvillkoren i det första kan anses ha orsakat det andra och endast tjugo år skiljer dem åt.

Min egen yrkesverksamma tid plus en tid av eftertanke och funderingar över vad som kan vänta mänskligheten framöver omfattar en stor del av tiden. Även framtidshistoria intresserar mig. Konstigt, eller hur, det sistnämnda rör sig ju om sådant som borde intressera yngre människor än Sandarnegubben. Det rör sig ju om oroliga såväl som olyckliga tider, eller hur?

Nej det vet du som är yngre ju inget om. Allt det där hindrar inte att jag med intresse läser t.ex. Dick Harrisons biografi över Karl Knutsson, men honom känner du ju inte. Han benämndes av samtiden (1400-talet) Karl II.

Du är ju fullt upptagen av att fiska på nätet eller egentligen kanske näten. Facebook, Twitter och allt vad de heter och naturligtvis, titta på bilder. Ett fiske som jag funnit ger väldigt ojämn utdelning. Intressant och roligt är ojämnt blandat med rent strunt. Tyvärr är mängden strunt dominerande. Jag avser här de s.k. sociala medierna och jag är inte så social att jag intresserar mig för vad människor ätit till middag eller att de varit lösa i magen ett par dagar.

Meddelanden tar jag emot och skickar via e-post, de är sällan eller aldrig av allmänt intresse. Men i min e-post finns alltid några irriterande meddelanden från FB, som tycker att jag skall komma igång igen och påstår att jag har information att hämta. Jag har ju aldrig varit igång på FB.

Alla meddelanden om FB i e-posten raderar jag bara. Jag tittar i FB bara någon gång per kvartal, eller om min hustru tipsar mig om något värt att se. Inte heller hon tittar ofta i FB.

Men det var ju kring samtidshistoria jag tänkt uppehålla mig här.

Sverige har inte varit i krig på 200 år, brukar man säga. Det anser jag att man bör nyansera. Vi hjälpte Finland, då Ryssarna enligt sin överenskommelse med nazisterna försökte ta Finland. Vi bör inte glömma den svenska flygstyrka, som kallades F19 och som bestod av svenska flygare och svenska flygplan. Inte heller alla de svenskar, i manskap räknat motsvarande en division, som stred för Finland.

Men vad jag alldeles särskilt tänker på är det mer än 40-åriga kalla kriget (1948 – 1990). Det var ett krig där jag deltog i en ”spännande” position. Jag sysslade hela tiden med nät-, stråk-, hopp- och förbindelseplanering för utbyggnaden av det som 1954 döptes till Försvarets Fasta Radiolänknät, FFRL och idag är en del av det som senare döptes till Försvarets Telenät, FTN.

Alla våra grannländer var ”varmt” engagerade i andra världskriget och Sverige satsade vad man kunde på förberedelser för att försvara landet. Svenskarna var djupt medvetna om krigets hemskheter och satsade allt på att stärka försvaret. Det var en inställning som kom att kvarstå enda till Sovjetunionens kollaps 1990.

Ryssarna visade ju direkt efter det stora kriget sitt rätta ansikte. ”Förslavade” en rad europeiska stater och höll dem fortsatt ockuperade i fyra decennier. Kommunistpartierna i samtliga europeiska stater styrdes från Moskva och man bedrev ett intensivt spionage i de ännu fria europeiska staterna. Så intensivt att det relativt lätt kunde konstateras. Se t.ex. mitt inlägg 16 juni 2009 Det kalla kriget …

Den 1 juli 1953 tillträdde jag jobbet vid Kungl Flygförvaltningens, KFF:s, luftbevakningssektion, trådnätdetaljen. Efter ett år lånades jag ut till luftbevakningssektionens radiolänkdetalj för att hjälpa till med kostnadsberäkningen till 1954 års radiolänkutredning. Radiolänkar var något nytt och tekniskt spännande vid den tiden. 1955 lyckades jag för gott flytta över till radiolänkdetaljen och tekniskt långt mer spännande arbetsuppgifter.

Den allt överskuggande intressenten i FFRL var flygvapnet, FV, och anslagen till FV var frikostiga. Det dröjde inte länge innan Sverige hade världens fjärde största flygvapen, med drygt tusentalet stridsflygplan. Vi hade ett kraftfullare flygvapen än t.ex. Storbritannien och Frankrike. Sverige skulle inte låta sig ockuperas av främmande makt

Svenskarna hade inte glömt vad krig kunde föra med sig. Vi hade ju sett det elände som kriget fört med sig till samtliga våra grannländer. Få svenskar klagade över höga försvarskostnader och mitt uppdrag var att medverka i uppbyggnaden av ett nytt telenät, fristående från dåvarande Televerkets allmänna telefonnät.

Det stora uppdraget var att förse flygvapnet med ett stridsledningssystem Stril 50, som snabbt växlades över till Stril 60. Ett system som ryssarna inte skulle kunna slå ut i första taget. Generallöjtnanten Bengt Nordenskiöld var chef för FV och Kungl Flygförvaltningen, som det då hette. Alla hoppades slippa möta honom i någon korridor i tegelhögen. Han var känd för att lätt hitta fel i uppträdandet hos underlydande.

Flygstabens operationsanalysgrupp (OA-gruppen) var 1954 förstärkt med några unga matematiksnillen som på detta sätt fullgjorde sin värnplikt. En av dem var förresten son till Tage Erlander. De bearbetade bl.a. mätvärden som jag insamlat med hjälp av en utrustning jag själv konstruerat och delvis låtit en liten ”källarverkstad” på söder bygga. Beväringen Erlander blev sedermera professor vid Linköpings Universitet.

OA-gruppen hade sina lokaler nära Nordenskiölds och första gången de mötte honom i korridoren gick det åt skogen. Deras grundutbildning var undermålig eller kanske överhoppad och Nordenskiöld skällde ut dem efter noter. Minns jag rätt så hade de inte hälsat på rätt sätt. Efter detta gläntade de alltid försiktigt på dörren för att förvissa sig om att inte generalen var på gång innan de vågade sig ut i korridoren.

J 29 var på flera sätt ett revolutionerande flygplan, bl.a. var det pilvingat, vilket gav särskilda flygegenskaper som var en nyhet för de svenska flygarna. Det tillverkades 661 ”tunnor” och av dessa havererade hela 190 stycken och 99 förare omkom. Under inflygning på J 29 vid F 8 i Barkarby förlorades två förare dagarna efter varandra, vilket gjorde att övriga förare under inflygning på J 29 vägrade flyga planet och en pessimistisk stämning spreds bland flygarna. J 29:an fick också ett rykte om sig att vara ett svårfluget flygplan.

Men den 62-årige generallöjtnanten Bengt Nordenskiöld, med bara en kort tid kvar till pensionering beslöt att omgående flyga in sig på planet. Hans kollegor ändrade också inställning till J 29:an. ”Kan en 62-åring lära sig flyga planet, så kan också jag.” Nordenskiöld var en klok tuffing och flygvapnet fortsatte utvecklas och expandera av bara farten.

1954 avgick den eldfängde Nordenskiöld som CFV. Sista morgonen som chef satte han sig i en J 28B (Vampire) och under dagen tog han farväl vid alla svenska flygflottiljer från Luleå i norr till Ängelholm och Ljungbyhed i söder.

Haveristatistiken var förfärlig läsning den här tiden. Axel Ljungdahl efterträdde Nordenskiöld och sedan kom Torsten Rapp. Han var i snabb följd chef för Flygförvaltningen, i ett år och tre månader chef för Flygvapnet och sedan överbefälhavare. Rapp tillträdde som CFV den 1 juli 1960.

På den stora marmortavlan i minneshallen vid A-porten i Tre vapen, som ”Tegelhögen” heter lite högtidligare fanns vid den här tiden inhuggna 700 namn på flygvapnets stupade flygare. Förlusterna var alltså höga trots att Sverige bara övat för krig. Då och då sänktes också flaggan över taket på A-flygeln i ”tegelhögen”, därför att någon vid flygstaben havererat med sitt flygplan och inte kunnat rädda sig med fallskärm.

Ibland pratades det lite om att stabsofficerarna borde sluta flyga just så pass att de var berättigade till lönens flygtillägg. Men jag är ganska säker på att en del av dem älskade att flyga och gärna flög då jobbet i flygstaben gjorde det möjligt. Snart sagt överallt fanns också en acceptans för stora förluster av flygare. Militärflygare behövde öva realistiskt för att kunna göra väl ifrån sig den dag det skulle bli nödvändigt.

Under Torsten Rapps första 5 månader som CFV inträffade 28 haverier med 23 döda men med tretton som överlevt genom lyckade fallskärmshopp. Flygplan 32 Lansen hade nu avlöst J 29. Dessutom hade man inköpt hundratals utländska flygplanstyper och haveristatistiken för dessa var ungefär densamma som för ”tunnan”.

Ryssarna bakom sin järnridå utgjorde det stora hotet som vi skulle kunna möta främst med ett starkt flygvapen och alltså bra flygplan, bra och skyddad stridsledning samt välövade stridspiloter. Rapp liksom andra flygvapenchefer höll hårt på att övningsverksamheten skulle vara realistiskt kvalificerad.

Jag såg en gång en jaktstridsövning med ett stort antal drakenplan. I sällskap med en löjtnant i flygvapnet, jag har glömt namnet, var jag ute på en rekognosering i Bodentrakten. Övningen slutade väl, vilket förvånade både mig och löjtnanten.

Dessa övningar var farliga med flygplanen i en vild dans i rollar, hel och halvlopingar, hjulningar, spinn, stjärtglidning och tumlande i lomcevac. Dessa övningar slutade ibland med kollisioner. Flygplan såväl som förare överbelastades någon gång upp till 14 g och benen kunde efteråt vara blåslagna av g-dräkten.

Att hitta många villiga pilotämnen var inte svårt sedan man infört kategorin fältflygare. Därefter kunde man hitta nittonåriga entusiastiska piloter i dessa stridsflygplan. Jag har tidigare i något inlägg berättat om fältflygarna som vid en fälttjänstövning anordnade en högst inofficiell tävling om vem som vid landning kunde sätta ned flygplanet närmast banänden. Den som gjorde det förstörde också ett par av landningsljusen till banan. Jag vet inte om han dömdes som segrare? Kanske diskvalificerades han?

Jag följde övningen från ”Framom” d.v.s. främre uppställningsområde för flygplan i högsta beredskap. De planen skulle kunna vara i luften inom en minut och startorder gavs via en telefonförbindelse till föraren. En förare var så snabbt iväg att man inte hunnit ta bort telefonkontakten från planet. Kabeln låg kletig av asfalt som lösts upp av spilld flygbensin och då planets hjul rullade över en slinga av kabeln rullades den upp på hjulet. Allt gick väl och planet landade utan problem.

En annan förare drog igång efterbrännkammaren redan under svängen ut från framom. Vid sidan stod ett kopplingsskåp för telefonförbindelser. Skåpet var monterat mellan två L-balkar förankrade i markfundament. Skåpet som stod med öppen dörr vek sig under jetströmmen och blev liggande utefter marken. De här unga männen kände till riskerna, men tog dem.

Kulturen i Flygvapnet präglades i årtionden av skaparen Bengt G:son Nordenskiöld. Flygvapnet hade tre chefer före Nordenskiöld, som övertog chefskapet mitt under det stora kriget 1942 och satt kvar på posten i hela 12 år.

1951 var han på tal som överbefälhavare, men sållades bort. Han ansågs ha ett väl häftigt temperament och en benägenhet att göra egna utrikespolitiska uttalanden. Nordenskiöld, som inte varit överbefälhavare utnämndes ändå till general före sin pensionering, en unik hedersbefordran. Nordenskiöld höll hårt på militär disciplin, samtidigt som han kunde säga: ”Ett flygvapen utan indisciplinär flygning, det är inget att ha.”

 Vid den värsta olyckan klarade sig dock piloten genom fallskärmshopp. Flygplanet, ett 32 Lansen fortsatte med motorstopp sin glidflygning. Klippte ut en gata genom ett skogsparti, fortsatte genom en ladugård och 50 meter bakom denna i en eldboll ett bostadshus. I köket satt sju personer och drack kaffe.

Detta hände 1960 strax efter att generalen Rapp tillträtt som CFV och jag har nyligen läst Ulf Eneroths nyligen utgivna bok Haveriet. Lyckligtvis var dock civila olycksoffer i samband med flygvapnets haverier väldigt sällsynta och förarna lyckades många gånger rikta planen bort från bebyggelse före utskjutning med fallskärmslandning.

J 29:s pilvingar gav planet särskilda egenskaper, som förarna till att börja med var ovana och Jas styrsystem var inte helt färdigutvecklat då man började provflyga, men haverier är numera sällsynta.

Varför är jag då så intresserad av militär samtidshistoria? Ja, helt enkelt därför att jag från 1943 till 1993 var så ”insyltad”. Egentligen långt före 1943. Min far lärde mig hantera gevär m/96 då jag var 10 år gammal och pistol m/07 då jag var 13 eller 14 år. Jag var med i ungdomslandstormen från det jag fyllt 14 år.

Mitt planerararbete i Flygförvaltningen, Marinförvaltningen och Försvarets Materielverk, som hela tiden rörde totalförsvarets sambandsbehov gav intressanta men även spännande arbetsuppgifter, som framförallt ryssarna hela tiden visade stort intresse

Det har förvånat mig att jag aldrig märkt några kontaktförsök, men de hade ju förrädaren Wennerström, som vid ett tillfälle haft tillgång till mina geografiskt rättvisande kartor över ett par års planerade radiolänkutbyggnad.

Jag var också medlem i Högerpartiet (Moderaterna), vilket knappast tydde på att jag skulle kunna bli samarbetsvillig. Jag lämnade det numera tyvärr nyliberala partiet, helt okänsligt för att en del människor faktiskt behöver stöd av det allmänna, för några år sedan.

Jag skall avsluta det här inlägget med att kort nämna ett problem som uppstått och hela tiden växer under vår tid. Det kan spåras t.ex. genom att titta på brevlådorna i våra villaområden. På lådorna placeras en upplysning om vilka dagstidningar som skall avlämnas och dessa ”lappar” blir allt färre.

Antalet tidningsföretag minskar och lokalredaktioner försvinner. Många människor verkar bara undantagsvis läsa böcker. Man skyller tydligen gärna detta på att människorna tar sin information från ”nätet”, från e-tidningen. Men för att där få fullödig information behöver man ju faktiskt vara prenumerant, vad jag förstår. Åtminstone måste jag logga in, för att komma åt den fullständiga texten i SvD.

Människorna verkar ha allt svårare för att skriva riktig svenska och stava rätt, något jag också tycker mig kunna spåra numera i lokalpressens insändarspalter. Är det kanske så att en del människor har fullt sjå med att hålla sig à jour med vad som händer inom jättelika ”buketter” av ”vänner” i en rad av mobilens medier?

Till och med lärare, som har att lära våra barn att skriva, och journalister vet inte alltid när de skall skriva dem eller de, mig eller jag och hur skall det då gå på sikt? Människorna behöver nog läsa fler tryckta böcker och tidningar inte färre för att lära sig läsa och skriva. Gärna nuitidshistoria, därför att historien upprepar sig.