söndag 23 juli 2017

Jag hatar Facebook



Pensionär är jag sedan 25 år, men jag har inte tid för FB. Jag började med en positiv inställning, men den ändrades snabbt i negativ riktning. Redan då jag hade så där 15-20 FB-vänner blev det för många. Jag kunde inte förstå varför N.N. trodde att alla vänner var djupt intresserade av NN:s dagliga rutinsysslor.

Redan när 5 – 6 vänner meddelat vad de ätit till middag att de är eller varit där eller där, att en syssling hälsat på eller att det tyvärr regnar, så börjar jag bli irriterad. Någon länkar en artikel från media till mig vilket, tror jag, betyder att detta medium börjar skicka mig uppgifter/rubriker till sina ”intressanta” artiklar. T.o.m. amerikanska medier skickar mig tips om vad jag bör läsa. Därtill kommer all reklam, som inte vill sluta att visa sig.

När jag ”rollar” har jag numera sida upp och sida ned med medias bilder på Trump, något jag minst av allt vill se! Facebook är också ett skvallermedium, som ställt till mycket elände över hela världen. Nyfikenhet är en värdefull egenskap hos människan. Men det finns också en otäck nyfikenhet och den frodas i Facebook, liksom ibland skryt

Jag hade nyligen ett inlägg om att min älskade Birgit lämnat oss i oändlig sorg och kunde konstatera att ett par vänner svarade omedelbart, innan jag hunnit lämna FB. När jag senare ville se vilka ytterligare som kommenterat, så hittade jag inte inlägget. Det hade försvunnit i ”bruset” av inlägg. Lärdom: Komplettera alltid med en stor bild, så kan du lättare återfinna det skrivna och kolla kommentarerna.

Här visualiserar jag mitt utseende ett par dagar efter min senaste kontakt med stenplattorna i hallen.


Jag är mottaglig för goda råd om FB, men inte i FB, där skulle de snabbt försvinna eftersom jag tittar där en gång per dag eller varannan dag. Jag har bara en gammaldags mobil med stora siffror och högtalare och vill försöka klara mig livet ut utan ständigt tillskott av extra intelligens.

fredag 21 juli 2017

Min älskade livskamrat, Birgit, har lämnat oss


Jag är knäckt, tillintetgjord, bruten. Birgit var inte bara en älskad hustru, hon var mitt stöd i tillvaron. Vi träffades sommaren 1946. 1949, i mars, gifte vi oss, för 68 år sedan.
Nu somnade hon lugnt in onsdagen den 19 juli, vid fyratiden på morgonen.

Sov i ro, min kära Maka
Sov i ro vår lilla Mor
Ingen vet, hur vi dig sakna
Ack vad tomheten är stor

Jag har börjat gråta igen. Det har jag inte gjort på länge. Jag tror inte att det hänt under de senaste sjuttioett åren  ̵̵  sedan jag träffade Birgit.
Jag är inte ensam i min sorg.  Barn, barnbarn, barnbarnsbarn, syskon och många gamla vänner känner med mig, det vet jag.

Tack, Ann-Christin,  som gör vad jag skulle ha gjort, men inte längre klarar av.

Begravningen sker i Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn fredagen den 18 augusti klockan 13.00. Därefter inbjuds till minnesstund i Mariagården, nära kyrkan.
Anmälan till Edbergs begravningsbyrå telefon: 0270-157 35 senast 14/8.

Stöd gärna Cancerfonden, tel. 020-59 59 59

måndag 17 juli 2017

Finns det några glädjeämnen?


Jag är 90 och multisjuk. Hjärtproblemen har varit allvarliga sedan 35 år, då jag hade min första hjärtinfarkt. Kranskärlen byttes ut efter min andra infarkt 1989. Nu gör sig hjärtat påmint med hjärtflimmer och hjärtsvikt. Jag är numera minst 8 centimeter kortare än då jag var 16 år. ”Minst”, därför att det vara flera år sedan jag senast mätte längden. Jag har nerver i kläm mellan kotorna i både hals och rygg och det är smärtsamt.

En rad andra kroppsliga problem räknar jag inte upp här, men jag skall nämna att jag fortsätter att snubbla och slå skallen i allt möjligt. Ett fall skrev jag om i inlägget 10 juni 2017 Nu igen. För några dagar sedan var det dags igen och skallen slog i golvet med full kraft. Hela vänstra ansiktshalvan blev snabbt mörkblå och ögat helt igenmurat under ett par dagar, då jag askade av cigaretten hitom askkoppen. Avståndsbedömningen var ju helt avstängd.

Motsatsen till glädjeämne är också USA:s president Donald Trump. Mycket milt uttryckt är han inte lämplig att vara president i USA. Han saknar helt det nödvändiga intellektet och förstår inte betydelsen av den organisation (presidentens kontor) som han skall basa över i Vita Huset.

Han läser inte, bryr sig inte om att läsa igenom viktiga dokument och underrättelser. Han vet för lite om de problem som han har bestämt sig för att prioritera. Hans beslut blir slumpmässiga eller ”uppåt väggarna” och levereras som diktat/dekret. Han är tydligen helt utan moral, han är en notorisk lögnare med 5-6 lögner per dag, som han ofta publicerar på Twitter. Trump måste avlägsnas från Vita Huset. Snabbt. Han är en fara för mänskligheten.

Trump är en eländig politiker och det inser andra politiker, till exempel Putin i Ryssland och kan tänks utnyttja. Å andra sidan vet man inte vad Trump kan ta sig till, så även Putin förstår säkert att Trump måste hanteras med försiktighet.

Han hade makt att avskeda FBI-direktören Comey och gjorde det helt enkelt därför att han kunde. Comey hade rakryggat vägrat att svära Trump lojalitet och trohet, något en FBI-direktör naturligtvis inte skall göra. Han skall däremot vara nationen lojal och trogen.


Trumps premiärminister och hans nationella säkerhetsrådgivare gick ut och nekade till att Trump lämnat ryssarna hemlig information som han fått av Israel. Då meddelade Trump på´Twitter: ”Ja, det gjorde jag¸ för att jag kan. Jag är trots allt president.” Han gör alltså även en löjlig figur. Efter bara ett halvår med Trumpadministrationen ser vi inte bara en amerikansk tragedi, utan en tragedi för världen, för mänskligheten.

fredag 7 juli 2017

Om ryska fyllon och dårar i stridsflygplan


Rysslands ambassadör i Sverige, Viktor Tamarintsev, har låtit sig intervjuas av SvD:s chefredaktör, Fredric Karén. Resultatet blev att Tamarintsev klart röjer att han når samma nivå som USA:s president, Donald Trump vad gäller både lögnaktiga uttalanden och ren dumhet.

Vad är det för ambassadörer man skickar till oss? Jag har nyss haft anledning att skriva om Israels ambassadör. Den här ryska dårfinken gör följande uttalande:

”Kära vänner, ni får tro mig eller inte. Men enligt de rapporter som jag läst så visar det sig att om man skall dricka rysk vodka, så måste man tänka på att det finns tillräckligt mycket mat i förhållande till vad man konsumerar. Det är uppriktigt så. Man blev lite berusad på den här missionen tyvärr”, sa Tamarintsev och menade att man körde fel och att trasig navigeringsutrustning också var en del av problemet.

Jag tycker det verkar som om Tamarintsev här röjer en minst sagt genant statshemlighet, att besättningen på en rysk kärnvapenbestyckad ubåt kan supa sig fulla i tjänsten och under fullgörande av känsligt uppdrag. Visserligen vet vi sedan gammalt att ryska diplomater i allmänhet är fyllesvin, men nu får vi också veta att ryska besättningar på kärnvapenbestyckade ubåtar är det. Men ingenting ryssarna företar sig förvånar ju egentligen.

Ett ryskt stridsflygplan flög för en tid sedan ansvarslöst 10 meter från ett svenskt signalspaningsflygplan, som av säkerhetsskäl lämnade platsen. Tamarintsev blev naturligtvis uppkallad till UD efter händelsen.

Tamarintsev säger också: ”Ursäkta min grova svenska, men vad fan gör svenska spaningsplan fyra mil från Kaliningrad? Det tycker jag är en fråga som man inte besvarat. Det försökte jag förklara”. Man kan undra om UD ställde motfrågan varför övar ryskt stridsflyg anfall mot en av Sveriges stora luftförsvarscentraler och är verkligen Tamarintsev så korkad att han frågar vad ett svenskt signalspaningsplan gör över internationellt vatten utanför Kaliningrad?

Tamarintsev vet inte eller glömmer att ryska s.k. ”professorsfartyg” (signalspaningsfartyg) överskrider svensk gräns och spanar i Sverige, innanför svensk gräns. Att flyga längs gränsen och lyssna på radio är tillåtet, men att spionera i Sverige är inte tillåtet. I något tidigare inlägg här har jag nämnt ett tillfälle under en luftförsvarsövning i Norrköpingsområdet då ett ryskt professorsfartyg gick in i Bråviken och lade sig i hamnen i Krokek. Flygvapnet lyckades uppbringa en störsändare, som kördes fram till fartygets omedelbara närhet. Båten lämnade Krokek, förmodligen med åtminstone delvis och tillfälligtvis hörselskadad besättning.

Ryssarna rustar för fullt, hotar alla sina grannstater, har anfallit Georgien, anfallit Ukraina med trupp utan nationalitetsbeteckning och annekterat Krim, men för fortfarande krig maskerat i Ukraina. Alla Rysslands grannstater, särskilt de baltiska är rädda för vad Ryssland kan tänkas göra. Vi svenskar börjar få klart för oss att även vi är i farozonen. Nu brådskar det att Sverige kommer igång med en verklig upprustning och går med i NATO!

Vi måste kunna bromsa ett ryskt anfall tills vi får hjälp från försvarsorganisationen!

lördag 1 juli 2017

Islam och/eller demokrati


Idag har vi all anledning att fråga oss om Islam och dess sharialagar är förenliga med demokrati, liksom om det är möjligt att skilja mellan stat och religion då statens styrelseform har sina rötter i politisk islam? Debatten har ofta i stället kommit att handla om att vara för eller emot islam.

De som är för islam menar att islams lagar och föreskrifter är eviga sanningar och legitimerar dem med att de härrör från Koranen, Guds ord, profetens tradition, sunna, eller tolkningar gjorda av framstående muslimska skriftlärda. De gudomliga lagarna sägs vara eviga och sanna eftersom Gud vet bäst vad som är bra för människan. Profeten anses vara ett gudomligt sändebud vars ord och handlingar ska vara ett föredöme för muslimer.

De religiösa auktoriteterna anses väl känna religionens bud och föreskrifter liksom de kulturella traditioner som skall råda i muslimska länder. Guds lagar går före lagar stiftade av människor och därför är demokrati inget bra styrelsesätt. Så ser bokstavstroende traditionalister och salafister det inom det muslimska lägret.

En motsvarande kategori av bokstavstroende fundamentalister finns hos kristna. Jag har fått beteckningen ”tokkristna” från min son, som länge varit bosatt i USA, där de är särskilt många och vanligen republikaner långt ute på högerkanten. De förkastar också Darwins utvecklingslära och menar, tvärt emot all beprövad vetenskap att jorden skapades för cirka 6 000 år sedan.

De som är emot islam anser att religionen är ett hinder för demokratins framväxt. Islam är ett hinder och själva roten till det demokratiska underskottet i muslimska länder. De pekar på sharialagarna som bryter mot demokratins grundprinciper. Dessa brister tas fram som bevis för att islam inte går att förena med demokrati. I detta läger finns MENA-regionens sekulära diktatorer, anti-islamiska tänkare med starkt stöd från konservativa tänkare, högerpopulister och en del nyliberaler i väst.

Det finns också personer som menar att islam och demokrati går att förena, men i det lägret råder ingen samstämmighet. En uppfattning inskränker demokratikravet till att det skall hållas allmänna och fria val där väljarna utser företrädare för någon form av politisk islam till makten. Valprocessen används sedan för att ge legitimitet åt de nya makthavarna. Motsvarande fusk syns tydligt i dagens Israel, där medborgare med palestinsk bakgrund (urbefolkningen) inte ges samma rättigheter och skyldigheter som judar.

Vid sidan av dessa skolor har vi lyckligtvis också ett internt muslimskt synsätt vilket ser avsaknaden av demokrati i muslimska länder som en allvarlig brist och kritiserar de odemokratiska inslagen i muslimska länders lagar. Kritiken riktas också mot de sharialagar som medger juridisk diskriminering och inskränker medborgerliga fri- och rättigheter.

Den klassiska och traditionella tolkningen av islam kritiseras, inte islam ”i sig”, de auktoritära makthavarna kritiseras och religiösa uttolkare liksom ledare som inte tar hänsyn till demokratins grundprinciper. Framför allt handlar det om de sharialagar som inte harmoniserar med det moderna samhällets förändrade sociala strukturer och den moderna människosynen.

Synsättet påminner om det som fanns inom kristenheten i Europa då de kristna urkunderna omtolkades under modern tid. Synsättet har mött kompakt motstånd från muslimska traditionalister, auktoritära makthavare, antireligiösa sekulära tänkare både i muslimska länder och i väst samt från konservativa, högerextremistiska och populistiska grupper i väst. Gemensamt de sistnämnda är att de avvisar varje tanke på en förening mellan islam och demokrati.

En grundläggande fråga här är alltså om det är möjligt att förena demokratiska grundprinciper med islam på politikens och juridikens område. Alla som anser denna förening möjlig anser nog att en ny tolkningstradition av islam är nödvändig. En som bryter mot de bokstavstrogna, traditionella, konservativa, fundamentalistiska och salafistiska synsätten­.


Det finns en lång rad muslimska tänkare, som tror på möjligheten av en nytolkning av islam, men motståndet är tyvärr segt. Under tiden dör många människor av islamistisk terror. Observera: Inte av islamsk terror! Det här har jag skrivit sedan jag läst boken Den arabiska våren av Mohammad Fazlhashemi för andra och delvis tredje och fjärde gången. Mohammad är en iransk-svensk professor i islamsk teologi och filosofi vid Uppsala universitet.

tisdag 20 juni 2017

Isaac Bachman, Israels ambassadör i Sverige


Israels ambassadör bidrar då och då i SvD med en debattartikel, där han klagar över Palestinska terrordåd. En kopia av hans senaste bidrag, där han ondgör sig över Sveriges och Margot Wallströms hållning gentemot Israel har jag just hittat i röran på mitt skrivbord. Han har naturligtvis rätt i att Sveriges hållning gentemot Israel inte är odelat positiv. Hur skulle den kunna vara det?

Jag minns så väl judarnas bestialiska terrordåd mot den palestinska befolkningen och den brittiska mandatärmaktens personal i Palestina på 1930-, -40 och även 50-talet. Judarna tog då över landet från palestinierna genom terror och krig. Från palestinier som befolkat landet i mer än 1500 år.

Jag citerar Bachman: … Den internationella terrorismen är verkligen vår tids stora gissel  ̶ och en fruktansvärd mänsklig tragedi för offren och deras anhöriga, vars liv läggs i ruiner. … Bachman har naturligtvis rätt, det är samma tragedi för offren och deras anhöriga nu, som det var för 60 - 80 år sedan, då terroristerna var judar och lika svinaktiga som nu.

… Vidare: Som Israels ambassadör har jag tidigare haft anledning att understryka hur viktigt det är för världens öppna och demokratiska nationer att stå enade sida vid sida och efter bästa förmåga stödja varandra i kampen mot terrorismen. …
… Det är mycket riktigt som utrikesministern påpekar att alla vi demokratiska länder behöver samarbeta och stödja varandra i kampen mot terrorismen, om denna skall kunna besegras. …

Ja, Bachman har återigen rätt i sin slutsats. Det är bara en liten hake. Underförstått ser han tydligen Israel som en demokrati. Men Israel är inte en demokrati! Israel uppfyller bara ett krav för att ses som demokrati. Man har allmänna och fria val, men där tar det slut för en stor grupp medborgare, som inte ges samma mänskliga rättigheter som judiska medborgare.

… Istället för att uttrycka medkänsla med offren, fokuserade man från svenskt håll på terroristernas situation och rättigheter.
Medan man i Israel var fullt upptagen med att begrava sina döda riktades alltså av Sverige ett anklagande finger mot offren och de israeliska statsmakterna i deras försök att värja oskyldiga civila mot urskillningslös terror.

Offren har i detta läge ingen reveny av att Sverige uttrycker medkänsla med dem. Däremot är det angeläget att gärningsmännen efter infångande rannsakas, döms och straffas i laga ordning och inte bara avrättas på platsen, såsom skett i Israel. …

… I London sköts de tre misstänkta förövarna med 50 skott. Uppenbarligen ansågs detta vara ett självklart förfarande  ̶  något som också med all tydlighet framgår av utrikesminister Wallströms uttalanden.  …

Här tror sig antagligen ambassadören Bachman kunna utnyttja läsarens okunnighet. Moderna automatvapen avger runt 20 skott per sekund. Om alltså två poliser helt kort trycker in avtryckaren, så har det avlossats runt 50 skott. Som israél vet gissningsvis Bachman detta mycket väl. Bara mycket välövade soldater kan avge så korta eldskurar som 4 – 5 skott.


Rätt skall vara rätt. (Ett gammalt svenskt ordstäv.) 

lördag 17 juni 2017

"Arabiska våren", en kort sammanfattning


Det här är inget för den som bara kan ta till sig 140 tecken per inlägg!

Fram till 1979 arbetade shah Mohammad Reza Palevi stenhårt för att reformera och modernisera Iran, som därför var på god väg att bli en stat av västerländsk modell om än med shiamuslimsk befolkning och som autokrati. Se mitt inlägg den 11 september 2013, där bl.a. shahens livsgärning som enväldig härskare beskrivs. Konstitutionell monarki var knappast ett möjligt statsskick i Iran vid den tiden.

1979 störtades shahen och i stället upprättades ett teokratiskt envälde under Ayatollah Khomeini och befolkningen kom att hamna ur askan i elden. Iran tog ett stort månghundraårigt steg tillbaka i sin utveckling. Sharialagar återkom och kvinnornas ställning i samhället försämrades. Bl.a. återinfördes krav på slöja och många gånger krav på den heltäckande burkan.

Sommaren 2009 dominerades Iran av gatuprotester mot ayatollornas manipulerande av röstsiffrorna i det just hållna presidentvalet. Protesterna var helt fredliga och demonstranterna var väldigt många. Unikt för dessa protester var att deltagarna förespråkade icke-våld och att man använde sig av nya metoder för att framföra sitt budskap: Sociala medier, e-post, det mobila telefonnätet och Internet.

Då alla utländska journalister hade förpassats ur landet angrep kravallpolisen och de paramilitära styrkorna demonstranterna och misshandlade och fängslade dem. Nu kom återigen den moderna tekniken med i bilden. Informationen, även i bilder, om myndigheternas övergrepp spreds över världen med hjälp av mobiltelefonkameror och Internet.

Befolkningen i MENA-länderna hade fått ett kraftfullt vapen mot censur i den moderna tekniken samtidigt som andelen högutbildade ökat markant. Det senare något som måste erkännas som ett plus för regimerna i området. (MENA betecknar länderna i Nordafrika och Mellanöstern.)

Protesterna var till att börja med antiauktoritära aktioner riktade mot korrupta och förtryckande regimer. Man krävde demokratiska och mänskliga rättigheter. Företrädarna för politisk Islam var inte helt ute ur bilden, men det dröjde lite innan de trädde fram. Hur skall vi förstå denna utveckling? Kan man skilja politiken från religionen i regionen? Är politisk islam en enhetlig idétradition?

Den 17 december 2010 spreds världen runt nyheten om den unge tunisiske mannen Mohammed Bouazizi, som i ren desperation brände sig offentligt i protest mot den rådande situationen. Handlingen var en reaktion mot den förnedring som en kommunal tjänsteman hade utsatt den unge välutbildade och arbetslöse mannen för när hans fruktstånd beslagtogs. Den gav uttryck för den misströstan han kände när maktens företrädare hade hindrat honom från att försörja sig och sina släktingar.

Hans aktion i förtvivlan startade en folkresning över hela Tunisien och utvecklades på ett sådant sätt att diktatorn, Zayn al-Abidin Ben Ali och hans hustru Leila Trabelsi, hennes klan och det styrande partiets maffiavälde knuffades ut ur Tunisien.

Folkresningen i Tunisien, även kallad Jasminrevolutionen, kom att inspirera människor i regionens övriga länder. Folkresningar, till att börja med manifesterade som fredliga demonstrationer spred sig som en löpeld över MENA-regionen. ”Den arabiska våren” hade kommit och ledde till flera diktaturers fall, tyvärr oftast med nya diktaturer som resultat.

MENA-regionens stater var alla, med undantag för Turkiet, autokratier och västerländska stater hade mycket goda militära, ekonomiska och politiska relationer med dem. De auktoritära regimerna fick sitta orörda vid makten i realpolitikens namn, för stabilitetens skull och för att hålla vissa politiska krafter borta från den politiska makten. De fick också fritt fram för att bekämpa varje form av opposition på det mest brutala sätt och med demokratiernas goda minne.

De folkliga upproren spred sig över hela MENA-regionen på några få år och den massiva flyktingström mot Europa som många småningom väntade sig på grund av klimatförändring inträffade redan nu. Västländerna har fått ompröva sin politik mot nya makthavare, som i många fall är de krafter diktaturerna i MENA-regionen skrämde västländerna med före den arabiska vårens utbrott.

Ett bestickande exempel på omprövade politiska relationer är en kovändning Frankrike tvingades göra. Mindre än en vecka innan den tunisiske makthavaren Ben Ali flydde landet fick Frankrikes utrikesminister, Michèle Alliot-Marie, frågan om den franska regeringens inställning till oroligheterna i Tunisien. Hon svarade att Frankrike borde dela med sig av sitt polisiära kunnande för att stoppa de störande elementen på Tunisiens gator

Ministern var inget undantag. Den franske premiärministern tillbringade sin julsemester 2010 i Egypten som egyptiske diktatorn Mubaraks privata gäst under vistelsen i landet. Men sedan förändrades Frankrikes vänliga hållning till dessa makthavare raskt.

Det muslimska prästerskapet i MENA-regionen låg till att börja med lågt och de oftast västerländskt orienterade, vanligen unga upproriska kunde verka ostörda av ayatollor och mullor, men det skulle komma att ändras.

Kronologisk utveckling helt kort och ofullständig. Jag vet ju att många numera egentligen inte orkar läsa sådant som behöver lite eftertanke och omfattar mer än tre rader:

Den 13 juni 2009 och en dag efter presidentval i Iran utropades den sittande presidenten Ahmadinejad till valets segrare. Var och en med lite förstånd visste att rösträkningen i det stora landet, med sitt primitivt verkande valsystem skulle kräva betydligt längre tid. Omfattande protester mot valfusket bröt därför ut och alla sociala medier kom till användning. Demonstrationerna slogs ner brutalt, några dussin människor dödades och tusentals arresterades.

17 dec. 2010: Mohammed Bouazizi bränner sig offentligt i Tunisien, vilket får igång den arabiska vårens proteststorm över hela MENA-regionen. Jasminrevolutionen.

25 jan. 2011: Jasminrevolutionen inspirerar unga nätaktivister i Egypten som via sociala medier kallar till demonstrationer mot egyptiske diktatorn, Mubarak. De fredliga protesterna möts med polisbrutalitet. Många såras och dödas. Uppslutningen är överväldigande och den egyptiska revolutionen har inletts.

27 jan. 2011: Inspirerade av det som hänt i Tunisien och Egypten deltar tiotusentals människor i Jemen i fredliga manifestationer med kravet att diktatorn Ali Abdullah Salehs avgång. Han har suttit vid makten i 33 år.

11 febr. 2011: Mubarak avgår efter 18 dagar av omfattande demonstrationer.

12 febr. 2011: Fredliga demonstrationer i Algeriet slås brutalt ned. Regimen upphäver 19 år gamla undantagslagar och lovar andra förbättringar men fortsätter slå hårt mot opposition.

14 febr. 2011: Demonstrationer i Iran till stöd för revolutionerna i Tunisien och Egypten stoppas brutalt. Flera människor dödas och oppositionsledarna sätts i husarrest. Jag tror att de fortfarande inte har släppts.

14 febr. 2011: Fredliga demonstrationer i Bahrain under flera följande veckor. Man kräver slut på enväldet, demokratiska politiska reformer och ekonomisk fördelningspolitik. Kungen, som tillhör den sunnitiska minoriteten i landet beordrar sina väpnade styrkor att slå ner protesterna.

17 febr. 2011: Diktaturen i Libyen nås av den arabiska våren. Folkliga protester i staden Benghazi. Demonstranterna kräver diktatorn Khaddafis avgång. Khaddafi sätter in sina väpnade styrkor och legosoldater för att slå ner protesterna. Det folkliga upproret sprids till hela landet och övergår småningom till inbördeskrig.

20 febr. 2011: Tusentals människor över hela Marocko börjar demonstrera för politiska reformer, för ett slut på allmän korruption och mot maktmissbruk. Kungen, Mohammed VI, har enväldig makt över landets säkerhets- och utrikespolitik, universiteten och religionen. Säkerhetspolis ingriper mot demonstranter och kungen genomför reformer som uppfattas som halvmesyrer.

27 febr. 2011: Demonstranter i Oman kräver politiska reformer, aktiva åtgärder mot arbetslöshet och den utbredda korruptionen i landets myndigheter. Demonstranter arresteras och protesterna slås ner. Härskaren, sultan Qaboos lovar 50 000 nya jobb och ekonomiskt stöd till arbetslösa. Han benådar också de arresterade demonstranterna. Fortsatta protester under våren slås ner och en del lagar skärps för att stärka regimens kontroll.

5 mars 2011: Saudiarabiens inrikesministerium sprider ut att landets säkerhetsstyrkor kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder för att stoppa gatuprotester inspirerade av den arabiska våren. Tidigare under våren aviserade man ett ekonomiskt paket om 127 miljarder dollar för att förebygga protester rörande ekonomin.

Kvinnorna får också rösträtt till kommunala val. Ett hundratal människor arresteras och ett tiotal människor dödas av säkerhetsstyrkorna. Några kända reformister döms till fängelsestraff på 5 – 30 år. Saudiarabien fortsätter att systematiskt bryta mot grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

14 mars 2011: Bahrains armé krossar med stöd av Saudiska styrkor det folkliga upproret. Hundratals människor dödas och tusentals fängslas. Sociala medier används nu också i jakten på demonstranter.

16 mars 2011: Fredliga demonstrationer i södra Syrien kräver syriske diktatorn Bashar al-Asads avgång. De slås ner men sprider sig över hela Syrien och övergår i väpnat uppror. Regeringsarmén ställs mot rebeller tillhörande den sunnitiska majoritetsbefolkningen, men även andra grupper, däribland ditresta jihaddister.

Tiotusentals människor dödas, de flesta civila och hundratusentals flyr omgående landet. Syrien förvandlas till en tummelplats för de regionala stormakterna som Turkiet, Saudiarabien och Iran som stödjer olika sidor. Till detta kommer terrorism från olika håll och utbredd över även Irak och Afghanistan, med miljontals flyktingar i närområdet men även till Europa.

Sverige har småningom att ta emot hundratusentals av dem som asylsökande. FN:s säkerhetsråd kan inte ingripa på grund av skurken i Kremls och Kinas veto. USA och EU inför sanktioner mot Asadregimen och ger ekonomiskt stöd, militära underrättelser och krigsmateriel till rebellerna.

Till detta har kommit Islamiska statens IS fruktansvärda terror, utbredd över Syrien och Irak men även verksam i övriga MENA-regionen och Europa. Något slut på dessa galenskaper kan just nu knappast skönjas.

17 mars 2011: Med stöd av FN:s säkerhetsråds resolution 1993 inleder NATO flyganfall mot mål, särskilt flygbaser, i Libyen. Avsikten är att hindra Khaddafis användning av flygstridskrafter mot rebeller. Detta, liksom stöd från Qatar och Saudiarabien ger rebellerna allt större framgångar.

Sverige deltar på NATO-sidan med ett antal Jas-plan, som används för flygspaning (fotografering) för att ange mål och dokumentera resultatet av flyganfallen.

20 okt. 2011: Khaddafi tillfångatas av rebeller i sin födelsebygd nära staden Sirte. Hans avrättning visas i TV med en skakig film tagen med mobiltelefonkamera.

23 okt. 2011: Det första fria och demokratiska valet i Tunisien efter Ben Alis fall genomförs. Det skulle visa sig att detta blev den enda helt lyckade demokratiseringen i MENA-regionen efter den arabiska våren. Det islamiska al-Nahdapartiet bildar regering tillsammans med två sekulära partier. Människorättsaktivisten Moncef Marzouki utses till president.

25 nov. 2011: Parlamentsval i Marocko. Enligt den nya författningen skall premiärministern väljas från det största partiet.

28 nov. 2011: Fritt val efter Mubaraks fall genomförs i Egypten. Partier tillhörande Muslimska Brödraskapet och diverse salafistiska partier vinner 70 procent av mandaten.
(Salafism är en ultrakonservativ, traditionalistisk och bokstavstrogen riktning i sunniislam som vill gå tillbaka till hur islam lärdes ut och praktiserades under profeten Muhammeds tid och i de första muslimska samfunden närmast efter hans död.)

22 jan 2012: Jemens diktator lämnar makten efter 33 års styre och ber i TV om ursäkt för sina tillkortakommanden under sin tid vid makten. Vicepresidenten tar över.

16 – 17 juni 2012: Muhammad Mursi vinner presidentvalet i Egypten med knappt 52 procent av rösterna.



7 juli 2012: Fritt demokratiskt val i Libyen. Sekulära och liberala grupper är valets vinnare, men oroligheterna fortsätter.

17 nov. 2012: Jordanien skakas av våldsamma protester över slopade subventioner på hushållsgas, bensin, fotogen och diesel liksom korruptionen i landet. Kungen genomför motvilligt vissa eftergifter, men behåller makten över militära försvaret och polisen samt rätten att utlysa undantagstillstånd.

22 nov. 2012: I ett dekret utökar Egyptens president, Mursi, sina maktbefogenheter. Hans beslut blir därmed oåtkomliga för rättsväsendet. Beslutet utlöser omfattande protester.

30 nov. 2012: Efter omfattande förhandlingar godkänner den egyptiska författningskommissionen ett förslag till ny konstitution. President Mursi meddelar att folkomröstning angående ny konstitution med utökad presidentmakt ska genomföras den 15 december 2012. Det utlöser omfattande protester från sekulära och icke-muslimska grupper.

8 dec. 2012: Mursi drar tillbaka maktdekretet om ny författning efter omfattande protester och uppmaningar från sunniislams främsta lärocenter al-Azhar.

22 dec. 2012: I folkomröstningen om ny egyptisk författning får denna 64 procent av rösterna, men valdeltagandet bland Egyptens ca 50 miljoner innevånare var så lågt som 33 procent. Det tolkas av en del experter som tilltagande politisk apati i landet.

17 jan 2012: Jordaniens kung Abdullah II lovar politiska reformer. Bl.a. skall parti eller partiblock som vinner flest röster utse premiärminister och övriga ministrar. Muslimska brödraskapet bojkottar parlamentsvalet eftersom kungen behållit alltför många befogenheter för sig själv.

26 jan. 2012: President Mursi utlyser undantagstillstånd i de nu värst av oroligheter drabbade egyptiska städerna och bjuder in oppositionen till dialog. Den politiska klyftan vidgas allt mer och man befarar statskollaps eller inbördeskrig. Då återtar militären makten i Egypten och det hela lugnar ner sig.

Resultatet av Den arabiska våren:
Där våren började, Tunisien, har man nu en sekulär demokrati. Här gick det alltså bra och demonstranterna fick som de ville. I Turkiet, som enda land tidigare, hade man och har man fortfarande demokrati. Turkiets president, Recep Tayyip Erdoğan försöker dock uppenbarligen utöka sin makt på olika sätt.

En del historiker menar att Arabiska våren startade I Iran redan 2009, därför har dessa protester tagits med i kronologin ovan.

Resultatet av Den arabiska våren i övrigt och i stort sett, är att en rad sekulära diktaturer ersatts av nya diktaturer, sekulära eller under politisk Islam och att det fruktansvärda kriget i Syrien alltjämt fortsätter, IS härjningar likaså och ett Irak (och Afghanistan) i terrorns våld.

Någon har kanske saknat Israel i den här redovisningen? Jag kanske återkommer till Israel, en stat som inte är diktatur, men heller inte demokrati. Man uppfyller bara ett av flera kännetecken för en sådan, nämligen allmänna och fria val, men t.ex. inte lika mänskliga rättigheter för alla medborgare.
Så är det och livet går vidare för en del av oss.


Källorna är flera, men framförallt Mohammad Fazlhashemis bok Den arabiska våren, en bok jag nu läst ett antal gånger. (Muhammad är professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet.)

lördag 10 juni 2017

Nu igen


Jag är s.k. gräsänkling och det är ganska trist. Birgit har fått sin strålning för den här gången och det har gått si så där. Hon skadades så att man såg sig tvungen att slopa de två sista doserna. Man får hoppas att de doser hon fått ändå visar sig effektiva. Man visste att skadorna av trålningen skulle orsaka nya problem och hade därför lagt in ett sorts rör i matstrupen. Redan detta rör visade sig orsaka problem. Hon kräktes ideligen och det blev en extra gastroskoptitt som ju är otäck.

Nu har man problem med att få igång magfunktionen efter ”droppmatning”och efter lång tid med bara flytande föda. I alla fall så har hon nu börjat med lite fast föda och det verkar gå bra. Enligt plan skall hon vara inlagd till den 23 juni. Vi får se hur det går.

Jag har problem med att få tid över för att åstadkomma något i bloggen. Matlagning, städning och tvätt tar sin tid och jag gör inte många knop innan jag behöver vila. I fredags kväll kl 23.30 stängde jag av datorn för att gå och lägga mig. 

Jag skulle runda skrivbordsstolen när jag snubblade på stolsfoten eller på  mina egna fötter Jag tappade naturligtvis den balans jag numera kanske egentligen saknar och lyckades med ansiktet först flytta datorn ett par decimeter, sedan med kraft landa ansiktet i skrivbordsskivan, spotta ut en bunt framtänder från överkäken för att sedan dråsa ned på golvet.

Mot all förmodan lyckades jag småningom darrande i hela kroppen och klart groggy komma upp på fötter, och in i badrummet. Det var väl där jag fattade att mina framtänder i överkäken hade lämnat mig. Livet är inte bara ”Hej och hå” då man blir riktigt gammal.

Men tänk vad bra det är om man en sådan här gång har tillgång till de förbandsartiklar man behöver. Jag kunde lägga blodstillande vaddkompresser där tänderna suttit och senare ersätta dem med sådana ”tussar” som tandläkarna använder för att stoppa blodflödet efter tandutdragning. Jag hade passande, stora plåster att täcka såren med liksom självhäftande gasbinda, en förnämlig uppfinning.

Ett ordentligt jack i ena underarmen liksom en rejäl repa under vänster knä var båda förenade med hudavskrap som kunde läggas tillrätta efter tvätt med Klorhexidin. Sedan var det mitt i natten blodiga kläder till tvätten och lite städning. Det blev sent i säng varpå en trevlig och hjälpsam tjej från kommunen ringde på dörren klockan 08.00. Hon torkade mig om munnen, där jag var blodig efter några få timmars sömn.


Nu kvarvarande problem är att på måndag ordna tid för PK-prov, som behövs innan tandläkaren kan ta ut kvarvarande tandrötter m.m. Tre av fyra eller fem tänder låg framför datorn. Jag gissar att en eller två ligger under datorn, men tar inte risken av att försöka lyfta den för att se efter. God Natt och trevlig söndag önskar jag dig! 

lördag 20 maj 2017

Vänsterpartiets hemliga jubiléer och snacka om rötter


Sverigedemokraterna är nu näst största parti i opinionen och Moderaterna kommer på tredje plats. Detta trots att samtliga övriga partier hela tiden trycker på att SD har sina gamla rötter i ett nazistiskt parti och att man därför inte kan samarbeta med SD.

Men Vänsterpartiets rötter nämns aldrig. Här är det inte ens bara fråga om rötter, det är grenverk också. Man bytte bara partinamn 1990, från Vänsterpartiet Kommunisterna till Vänsterpartiet. Vi minns C H Hermanssons uttalande efter Stalins död: Stalin var en sådan stor historisk personlighet med den djupaste kunskapen om naturens och samhällets utvecklingslagar. Han förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Stalin var en av alla tiders mest geniala vetenskapsmän. Han fortsatte Marx, Engels och Lenins verk, systematiserade, berikade och vidareutvecklade den under de nya betingelser som utvecklingen skapat.

Flera berömda västhistoriker, som R.J. Rummel, har kommit fram till att antalet dödsoffer för den kommunistiska terrorn under Stalin ligger på 60  ̶  70 miljoner människor, siffror som inte helt kan bestyrkas. Dels på grund av icke öppnade arkiv, dels eftersom förteckningar gick förlorade under kriget eller avsiktligt förstörts.

Kommunistisk terror i Kina under ”Den store tänkaren”, Mao Tse-Tung, resulterade i att samma antal människor avlivades och där är storleksordningen bättre bestyrkt. Under en kort tid av kommunistiskt maktinnehav i Kambodja dödades en fjärdedel av befolknimgen. En uppräkning av kommunisternas illdåd jorden runt kan göras hur lång som helst.

Efter andra världskriget dömdes med all rätt massvis med nazister för brott mot mänskligheten. Uppspårandet och dömandet av sådana brottslingar har sedan fortsatt till nu. Men motsvarande och än värre kommunistiska brott mot mänskligheten har gått fria. Ryssarna tillhörde ju segrarmakterna och blev i stället domare.

Medan Ryssland 1917 kämpade mot Tyskland abdikerade tsaren och det hölls allmänna och fria val till en konstituerande församling. Då valresultatet satt sig i slutet av året var Aleksandr Kerenskij regeringschef. Han menade att Ryssland måste fortsätta kriget för att snarast ernå en fred utan landförlust.

Kejsar Wilhelm II gav då Lenin och några Lenintrogna kommunister fri lejd från Schweiz genom Tyskland för att illegalt kunna ta sig till Petersburg och kunna ställa till elände för Kerenskij och sluta fred med Tyskland. Detta lyckades som vi vet och Ryssland slöt fred med stora landavträdelser. Bl.a. fick de Baltiska staterna sin frihet.

I Ryssland genomförde Lenin sin statskupp, (Vänsterpartiets dubbla 100-årsjubileum.  Lenins statskupp och vänsterpartiets bildande i Sverige under namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti.)Kerenskij lyckades fly och kriget mot Tyskland avslutades med stora landavträdelser. I stället startade Lenin ett vidrigt inbördeskrig och införde sin stenhårda kommunistdiktatur. Aldrig har en politisk rörelse skördat ett så högt pris i människoliv och terror som blev följden. Det skulle dröja 76 år innan nästa fria val kunde hållas i Ryssland.

Här har vi Vänsterpartiets rötter. Ett vänsterparti som socialdemokrater och miljöpartister samarbetar nära med och som Alliansen talar med. Hur är detta möjligt, samtidigt som man inte anser sig kunna tala med Sverigedemokraterna? Kan någon förklara?

Jag lämnar lite bildande litteraturtips:

Liken i garderoben underrubrik Undanflykternas mästare. Om Vänsterpartiets förflutna 1918 -1998. Staffan Skott 2000
Aldrig mer! En bok om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten. Staffan Skott 1999.
Den döende kommunismen. Från berlinmurens fall till Kalla krigets återkomst. Wolfgang Hansson 2014.
Pol Pots leende. Om en svensk resa genom röda khmerernas Kambodja.  Peter Fröberg Idling 2006.
Terror och tystnad. Sovjetregimens krig mot den egna befolkningen. Klas Göran Karlsson 2003
Med Stalin som gud. Tre tonår i en kommunistisk sekt. Magnus Utvik 2011.
Förnekelsens barn. Svenskarna som drog österut. 2003.
Stalin. Den röde tsaren och hands hov. Simon Sebag Montefiore 2004. 768 sidor.
Mao. Den sanna historien. Jung Chang och Jon Holliday. 2006. 882 sidor.

Och en lång, lång rad av andra böcker.

onsdag 10 maj 2017

Om människan


En påminnelse för att ge lite perspektiv på tillvaron eller 13,5 miljarder år.

Då jag började blogga för drygt 8 år sedan lade jag ner en hel del arbete på sådant man kan kalla populärvetenskap. Jag försökte t.ex. beskriva hur vårt solsystem uppstod och sedan fungerar, hur homo sapiens förmågor uppstod och utvecklades o.s.v. Då man skriver kan infallsvinkeln variera och här försöker jag med en ny sådan.

 

Några sådana gamla inlägg, men det finns fler om du letar:

 

Den 20 april 2013. Tid. ”Lite” om hur tid uppstod och hur vi människor hanterat den.

Den 19 september 2009. Människan. Underrubrik, Fossil, en astronaut och kreationism.

Den 1 oktober 2009. Att vara eller… Om människorna och deras utveckling under tidens lopp.

Den 4 januari 2013. Lite mer 2012. Mer om universum.

 

Först ber jag om ursäkt för att jag tror att en del bildade människor inte skiljer på miljon och miljard. En miljard är 1 000 miljoner. Ganska mycket om det gäller antal människor eller svenska kronor.

 

För så där 13,5 miljarder år sedan uppstod materia, energi, tid och rum i och med det vi kallar Big Bang. Den vetenskap som sysslar med de grundläggande egenskaperna hos universum kallas fysik.

 

Omkring 300 000 år efter att materia och energi uppstått började de förena sig i komplexa strukturer som kallas atomer. Dessa förenade sig sedan till molekyler och då är vi inne på vetenskapen kemi.

 

För omkring 3,8 miljarder år sedan och på en planet vi kallar jorden förenade sig olika molekyler till stora invecklade strukturer som vi kallar organismer och vetenskapen som sysslar med organismer kallas biologi.

 

För ungefär 70 000 år sedan började organismer tillhörande arten Homo sapiens bilda ännu mer invecklade strukturer, som kallas kulturer. Kulturernas därpå följande utveckling kallas historia.

 

Vår historia hittills har formats av tre viktiga revolutioner. Den kognitiva (förståndsfunktioner) revolutionen satte fart för så där 70 000 år sedan. Homo sapiens verkar ha börjat använda hjärnans möjligheter på nytt, mer aktivt sätt. Jordbruksrevolutionen utbröt för ungefär 12 000 år sedan och från att ha varit jägare/samlare gick Homo sapiens över till att idka jordbruk.

 

Den vetenskapliga revolutionen inleddes för bara 500 år sedan och den revolutionen kan mycket väl komma att sätta punkt för historien och leda till något helt annat. Vetenskap och teknik utvecklas nu snabbt på många områden och utvecklingstakten kan dessutom sägas accelerera.

 

Människor fanns långt innan det fanns historia. Djur som var mycket lika den moderna människan uppträdde på jorden för 2,5 miljoner år sedan. Men under ”oräkneliga” generationer skilde de sig inte från en myriad av andra organismer i samma miljö.

 

För 2 miljoner år sedan levde människor i Östafrika. Oroliga mammor med spädbarn i famnen, barn som lekte, machomän som slog sig för bröstet för att imponera på traktens snygging, trötta åldringar som bara ville bli lämnade i fred och kanske så gamla som 40 – 50 år.

 

Dessa tidiga människor älskade, lekte, knöt vänskapsband och stred om makt och status, men det gjorde även schimpanser, babianer och elefanter. De hade ingen aning om att deras ättlingar skulle landstiga på månen eller publicera sig i en blogg. De var betydelselösa djur som inte påverkade sin omgivning mer än gorillor eller giraffer.

 

Biologerna indelar organismerna i arter. Djur anses vara av samma art om de kan para sig och få fertil avkomma. Golden Retriever och Tysk Schäfer ser olika ut men tillhör samma art, har gemensam DNA-uppsättning och får avkomman valpar.

 

Arter som har en gemensam anfader redovisas av forskarna som släkte”. Biologerna ger organismerna ett tvådelat latinskt namn bestående av släktnamnet och artnamnet. Du tillhör förmodligen Homo Sapiens  ̶̶̶  släktet Homo (människa) och arten sapiens (vetande).

 

Släktena bildar sedan familjer som t.ex. kattdjur (lejon, tigrar, tamkatter), hunddjur (sjakaler, vargar, rävar och elefantdjur (mastodonter, mammutar, elefanter). Alla i en familj härstammar från en anfader eller -moder (patriark eller matriark). Minsta kattunge liksom lejonet har en gemensam anfader som levde för omkring 25 miljoner år sedan.

 

Homo sapiens tillhör också en familj. Det var förr löjligt nog en av historiens mest välbevarade hemligheter. Homo sapiens föredrog att betrakta sig som ett underverk skilt från djuren och som inte hade några syskon eller kusiner, liksom viktigast av allt, inte några föräldrar. Vi har dock bara att gilla läget och tillhör familjen människoapor. Våra närmaste släktingar är schimpanser, gorillor och orangutanger. För bara 6 miljoner år sedan fick en aphona två döttrar. Den ena blev anmoder till alla schimpanser och den andra blev vår egen urmormor.

 

Innebörden av ordet ”människa” är ”ett djur som tillhör släktet Homo”. Släktet Homo har, vad man nu tror sig veta, utvecklats ur apsläktet Australopithecus som levde för 2,5  ̶  1,78 miljoner år sedan. Det finns forskare som vill föra över schimpanser till släktet Homo. Schimpanser använder i vissa lägen redskap och kan använda handens fingrar med precision.

 

I dag är Homo sapiens ensamma om att leva kvar av alla i släktet Homo.  Tidigare fanns ett flertal arter. Homo ergaster levde för 1,5 – 1,9 miljoner år sedan, Homo georgicus fanns för en kortare tid runt 1,8 miljoner år sedan, Homo erectus existerade under mycket lång tid, för 30 000 år sedan till för 1,8 miljoner år sedan, Homo antesessor existerade för 0,5 till 1,2 miljoner år sedan, Homo heidelbergensis förekom för 200 000 - 600 000 år sedan, Homo neanderthalensis existerade för 28 000 – 350 000 tusen år sedan, Homo floresiensis levde för 12 000 – 95 000 år sedan och så är vi framme vid Homo sapiens som nu funnits i 200 000 år.

 

Däggdjur med en genomsnittlig vikt runt 60 kilogram har en genomsnittlig hjärnstorlek på 200 kubikcentimeter. För 2,5 miljoner år sedan hade de tidiga sapiens en hjärna på cirka 600 kubikcentimeter, medan moderna sapiens har en hjärnvolym på 1 200 ̶̶ 1 400 cm3. Vi är så förtjusta i vår höga intelligens att vi gärna tror att mer måste vara bättre på alla sätt, men så är det inte. Jag går här inte närmare in på detta. Det första konstaterade beviset på Homos tillverkning av redskap är 2,5 miljoner år gammalt.

 

För 2 miljoner år sedan var människorna, trots den stora hjärnan och sina stenverktyg, ständigt rädda för rovdjur. De jagade sällan större villebråd utan samlade växter och insekter, fångade smådjur och åt kadaver som rovdjur lämnat efter sig.

 

För 400 000 år sedan började flera människoarter regelbundet jaga större villebråd. Först under de senaste 100 000 åren, under sapiens språng uppåt, som satte verklig fart för 70 000 år sedan nådde sapiens toppen av näringskedjan.

 

Tämjandet av elden var ett betydelsefullt steg på vägen för Homo (människan). En del människoarter kan ha använt eld så tidigt som för 800 000 år sedan. För så där 300 000 år sedan använde Homo erectus, neandertalare och förfäderna till Homo sapiens eld varje dag.

 

Det blev en viktig källa till ljus, värme och säkerhet mot rovdjur. Man lärde sig att sätta eld på omgivningen för att kunna gå genom de rykande resterna och samla grillade djur, nötter och rötter. Råa födoämnen som människorna inte kunde tillgodogöra sig kunde nu tillagas och ätas; vete, ris och potatis blev småningom stapelgrödor för oss. Elden förändrade maten inte bara kemiskt utan också biologiskt på så sätt att tillagningen dödade bakterier och parasiter, vilket var en stor vinst.

 

De flesta forskare är överens om att Östafrika för 150 000 år sedan var befolkat av människor som såg ut precis som vi. Man är överens om att Homo sapiens kom till Arabiska halvön för ca 70 000 år sedan och att de sedan snabbt spred sig över den eurasiska landmassan som var befolkad av andra arter av Homo.

 

År 1858 arbetade Charles Darwin med sin teori om djurens utveckling genom naturligt urval, när Alfred Russel Wallace skickade honom en essä som beskrev samma idé. De publicerade gemensamt idén om naturligt urval, evolution, 1858. 1859 gav Darwin ut sin bok Om arternas uppkomst.

 

När Darwin påstod att Homo sapiens är ett djur bland andra blev en  del människor rasande. Än idag är det människor som vägrar att se detta som ett faktum. Om neandertalarna hade överlevt skulle vi då fortfarande sett oss som skapelsens  krona? Kanske utplånade vi de andra människoarterna? Var de alltför lika oss för att vi skulle kunna ignorera dem, men alltför olika för att vi skulle tolerera dem? De sista neandertalarna försvann för ca 30 000 år sedan. De sista människorna av annan art försvann från ön Flores för runt 12 000 år sedan.

 

Här finns ett intressant ”tänk om”. Man kan försöka föreställa sig att ett par andra människoarter överlevt jämsides med Homo sapiens. Vilka kulturer, samhällen och politiska strukturer skulle ha kunnat uppstå? Hur skulle exempelvis religionerna ha utvecklats? Skulle Första Moseboken hävdat att neandertalarna också härstammade från Adam och Eva.? Skulle Jesus ha dött för också neandertalarnas synder och skulle Koranen ha bokade platser i himlen för alla människoarter. Skulle Karl Marx ha vänt sig till proletärer av alla arter?

 

Darwins teori kombinerades på 1930-talet med Gregor Mendels genetik och det gav grunden för den moderna evolutionära syntesen som kallas neo-darwinism. Där förenas evolution och genetik till den moderna evolutionsbiologin.

 

Men hur kommer det sig att sapiens är ensamma kvar av människoarterna? Att inte ens de starka, köldtåliga neandertalarna med sin större hjärna har överlevt efter sapiens spridning ut från Afrika? Ja, det vet vi faktiskt inte, det diskuteras livligt i de vetenskapliga kretsarna. Ett möjligt svar är det som möjliggör denna diskussion, vår unika språkförmåga.

 

Med all respekt för våra stora religioner och de gamla skrifterna, så är det nog hög tid att de ses över och i någon mån revideras.

 


Källor: Några böcker, bland dessa den nyligen utgivna Sapiens av Yuval Noah Harari. Intressant, men bitvis lite trögläst. 432 sidor.

onsdag 3 maj 2017

Gammal man gör så gott han kan


Jag har nyligen fyllt 90 år och är både farfar och morfar men också farmors far. Det utmärkande för mig numera verkar vara att jag bara blir latare och latare. Det blir längre och längre uppehåll mellan mina inlägg här. Jag måste börja fuska. Här är  en bit av ett inlägg från 2009:

Pia, 6 år, är beundrare av morfar. Han har svar på alla frågor och kan så mycket.
En dag kommer Pia på besök och riktigt hoppar av iver att få sätta morfar på det hala.
Pia: ”Nu vet jag en sak som du inte vet! Vem var den allra, allra, allra första människan på jorden?”
Morfar lägger pannan i djupa veck och svarar efter en stunds betänketid: ”Det måste vara ADAM!”
Pia ser lite besviken ut men fortsätter: ”Vem var den allra, allra, allra första tanten då?”
Morfar blir åter fundersam men svarar snart: ”Det måste vara EVA!”
Pia besviket: ”Vaaa! Kände du dom?”

Stackars morfar!

söndag 23 april 2017

Politiska val


Vart är mänskligheten på väg? Ann Appelbaum oroade sig för något år sedan och vet du inte vem Ann Appelbaum är så kan du sluta läsa här. Ann A sa: ”Vi är bara tre val från den västerländska demokratins ordning så som vi sett den. Det tredje valets första omgång är just på gång i Frankrike. Vallokalerna har just stängt då jag lägger in detta. De två tidigare valen är Brexit och valet av en lögnare och sjuk egoist, påminnande om den romerske kejsaren Nero, som regerade år 54 – 68, i USA.

Tre jämnstarka kandidater aspirerar nu på den franska presidentposten som betyder så mycket för Europas närmaste framtid. Marine Le Pen har fått en extra skjuts genom torsdagens terrorattentat i Paris. Man undrar hur fundamentalistiska terrorister har tänkt, innan de handlade?

Fillon hoppades jag ett tag på, men nu vet vi att hans privatmoral inte är bättre än andra politikers. Skattefinansierad lön som anställd till hustrun, utan att hon uträttat något utöver att vara hustru. Svindyra presenter från affärsmän som sannolikt väntar sig presidenthjälp i affärerna. Men fransmännen bryr sig kanske inte? Politiker är ju som de är, och i näringslivet har man numera vant sig vid astronomiska löner och svindyra presenter.

Den tredje kandidaten som i opinionen ligger lika med de två andra är Emmanuel Macron, en tidigare socialist, som nu verkar vara närmast marknadsliberal och säger sig vara varken höger eller vänster. Fransk politik är på väg att ändras, men nu spelar också terrorattacken i torsdags in. Den som kan vinna mest på den genom uppblossande invandrarfientliga och repressiva tankebanor är Marine Le Pen.


Europa har drabbats av ett svårt virus från Mellanöstern. 

onsdag 5 april 2017

Europapolitik och Europas förenta stater


Europeiska unionen, EU, är till vissa delar ett stort fiasko. Vi är många medborgare som är missnöjda med många av europaparlamentets beslut. Faktum är också att parlamentet fattar många beslut som i stället borde tas av de enskilda staterna.

Låt mig påminna om Churchills berömda tal i Zürich 1946, där han talar om att göra Europa till en federativ stat, med Frankrike och ett nytt Tyskland som ”andligt” ledande stater och Storbritannien, samväldet, för sig. Churchills Europa skulle knappast lägga sig i krav på gurkors och jordgubbars utseende.

Däremot skulle Europa kunna vara starkt utrikespolitiskt, militärt och ekonomiskt med fri rörlighet mellan delstaterna. Det är sådant som européerna skulle kunna tänkas acceptera. Mer likt statsskicket i USA således. Tyskland skulle kanske kunna slopa sin federation och låta delstaterna direkt ansluta till en europafederation? Något som dock inte är sannolikt, eftersom Tyskland med säkerhet skulle bli centralmakten i ett Europas förenta stater.

Utopi? Ja, säkert! Stefan Löfven och hans 25 premiärministerkolleger kan knappast tänka sig att utebli från vimmelbilden då världspolitiska beslut fattats. Ju fler kockar desto sämre soppa är ett talesätt som visserligen gäller, men vad spelar det för roll för politiker?


Och du då? Har du någon uppfattning? Orkar du delge andra den för att kanske få något gjort?

torsdag 30 mars 2017

Lycka är tyvärr ibland ganska kortvarig och staden Söderhamn kan vara bedrövlig.


Birgit och jag har vederfarits lyckan av att få ha våra USA-barn hos oss några dagar i samband med min nyligen firade födelsedag. Det förklarar varför min blogg legat för fäfot nu några dagar.


Med våra USA-barn menar jag vår son, Lennart, 67 år och hans barn. De barnen är 28 respektive 26 år gamla och heter Mattias resp. Christian. De fick sin Bachelor of Art 2011 respektive 2014. Ämnena var Lingvistik (språkvetenskap) respektive Journalistik och universiteten Reed i Portland Oregon respektive Loyola i Chicago.
                                       
Mattias överst här, sedan Christian och därefter Mattias med Lennart och vår svärdotter, Ka-Ron.

Sure, there are four beautiful children! Det fjärde är vår underbara sonhustru, som tyvärr inte kunde komma med till Sverige denna gång.

Sorgligt är att Söderhamn inte har mycket att visa upp för besökande från annat håll. Vi försökte med ett besök vid Flygmuséet, men där satt en stor skylt: ”Stängt”, och dörren var låst. Per tfn fick Lennart förklaringen¸ man hade haft ett möte i muséet på morgonen och sedan glömt att låsa upp dörren. Flygmuséet är ju stadens enda sevärdhet! Åstadkommen av några berömvärda pensionärer från F 15.

Vi tänkte oss också en lunch eller middag på en bättre restaurant, men vintertid har de bara öppet vid de riktigt stora helgerna, så det blev till att laga festlig mat varje dag därhemma. Men det går ju det med, även i Söderhamn. Dock,  ̶  utan F 15-pensionärerna hade sta’n kunnat gå och gömma sig vintertid.
Jag är ovan att hantera bilder i bloggen.

söndag 19 mars 2017

Brottstycken ur 1900-talets historia, försvarsfrågan för 100 år sedan


Mörka moln tornade upp sig utanför Sveriges gränser början av 1900-talet. Tyskland var relativt färskt som kejsardöme och hade därmed nya ambitioner såsom egna kolonier och ökat landområde. Man tyckte sig kunna se ett storgermanskt rike. Kejsaren, Wilhelm II, förklarade för Sveriges minister i Berlin att Sverige borde ansluta sig till det tyska kejsardömet. Svenskarna var ju de renaste germanerna.

På ryssarna såg vi med största misstänksamhet. Tsarens förryskningspolitik i Finland skrämde finländarna så att dessa då och då strömmade över till Sverige som flyktingar. Sågfilare eller skärslipare från Novgorod vandrade runt i Sverige med påkostat kartmaterial och avslöjande noteringar om svensk infrastruktur och militär verksamhet

Tyskland, Österrike-Ungern och Italien bildade Trippelalliansen och Storbritannien, Frankrike och Ryssland bildade Trippelententen, vilket gjorde att Tyskland kände sig inringat. Ett krig i Marocko var nära att leda till stormaktskonflikt, liksom oroligheter på Balkan. I Sverige var det framförallt Ryssland man misstänkte för krigsplanering.

Det socialdemokratiska partiet leddes vid denna tid av Hjalmar Branting, som tillhörde högerflygeln inom partiet. Han var inte antimilitarist, men var emot kadaverdisciplin och typ paradregementen. Han var också emot att militär skulle kunna sättas in mot strejkande arbetare, vad högern kallade ”den inre fienden”. Han förklarade att det faktiskt fanns ett samband mellan tidens försvarsovilja och det faktum att militären alltid användes mot strejkande och demonstrerande arbetare.

För Branting i viss mån besvärliga yngre socialdemokrater ute på vänsterkanten var, vid den här tiden, Per Albin Hansson, Zäta Höglund, Fredrik Ström, Gustav Möller och Hannes Sköld. Zäta Höglund skrev som ungsocialist ”Hedin har inte upptäckt att vårt samhälle är uppbyggt på klasser, med motsatta gentemot varandra fientliga intressen. Militärfrågan är en klassfråga. Ni begär att arbetarklassen skall försvara en egendom, en frihet, en kultur, av vilken den icke har någon del. När arbetarklassen en gång tillkämpat sig ett fädernesland, behövs inte längre något militärt försvar, ty i socialismens internationalitet ligger en borgen för världsfreden.”

I januari 1912 publicerades broschyren Ett varningsord, skriven av den världsberömde upptäcktsresanden Sven Hedin. Hedin hävdade att det krävdes ett skyndsamt upprustat svenskt försvar och han hade en skicklig och säker penna, som säkert retade Zäta Höglund. Höglund stod under sina yngre år långt till vänster om S-ledaren, Branting, och växlade då och då parti mellan S och kommunisterna. Ändå behöll han efter varje återkomst till S en stark position där.

Efter att ha publicerat manifestet Ned med vapnen, där han under Norgekrisen förespråkade att svenska soldater skulle rikta vapnen mot svenska borgarklassen i stället för mot Norge, alltså en revolution, dömdes han till sex månaders fängelse. 1916 dömdes Höglund till 3 års fängelse för sin antimilitarism. Straffet mildrades senare till ett år och avtjänades på Långholmen.

Höglund bildade 1917 Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som blev Sveriges första kommunistiska parti. Zäta (eg. Zeth) Höglund tog emellertid helt avstånd från stalinismen och utvecklingen i Sovjetunionen i samband med offentliggörandet av Molotov-Ribbentroppakten. Z Höglund blev 1930 ordförande i Stockholms arbetarekommun och finansborgarråd i Stockholm 1940 – 1950.             

Högerns ledare var amiralen Arvid Lindman som blev amiral på andra meriter än militära. Han blev löjtnant 1887, tog avsked 1889 på tre år utan lön, blev kapten 1892 och övergick till flottans reserv. 1905 utnämndes han till kommendör samt 1907 till konteramiral i flottans reserv. Den mer förtjänta karriären gjorde han som affärs- och ämbetsman, som riksdagsman och minister.

Ledare bland liberalerna och i ett par omgångar statsminister, var vid den här tiden Karl Staaff. Liberalerna var, på liberalers vis, splittrade i militärfrågan. Staaff hade avlöst amiralen Lindman som statsminister efter valet 1911. Ministären Lindman hade tidigt 1911 beställt ett pansarskepp av F-klass och snabbt efter valförlusten det året fullföljdes beställningen genom att man också beställde bestyckningen med de fyra mycket tunga kanonerna.

Karl Staaff beslöt att omedelbart skjuta upp beställningarna av pansarskeppet och dess artilleri. Detta skedde under ett segt och irriterat motstånd från Gustaf V. Han lät diktera följande till statsrådsprotokollet: ”Då jag nu går att bifalla statsrådets framställning, vill jag uttala att jag anser, att ett folk som vill leva ett fritt och självständigt liv, måste underkasta sig vad för dess försvar är nödvändigt.”

För vänstern var Staaffs beslut självklart. En hel del liberaler ansåg att ett världskrig var en omöjlighet ”i vår upplysta tid”, en majoritet socialdemokrater ansåg kriget både otänkbart och totalt osannolikt, eftersom arbetarna i alla länder skulle vägra gå i krig mot varandra.

Men särskilt bland stormakterna världen runt pågick kapprustningen för fullt, ingen ville komma på efterkälken. För alla observatörer, utom de svenska, framstod krig som alltmer ödesbestämt och oundvikligt. Läget var så spänt att den olympiad som skulle ha hållits i Berlin 1912 i stället hade flyttats till Stockholm.

Varningar kom från många håll, från officerskåren och från många i intelligentian. Sven Hedin, vår världsberömde upptäcktsresande och 47 år 1912 varnade energiskt. Hans Ett varningsord kom ut den 25 januari 1912. Kejsar Wilhelm ville ha krig så fort som möjligt och armén förklarade sig beredd medan amiral Tirpitz utbad sig om ytterligare 18 månader för att vara fullt beredd.

I det här läget ville vänstern i Sverige avskaffa eller åtminstone starkt skära ned det svenska försvaret, men Karl Staaff själv vacklade. I december 1913 höll han ett tal där han sade sig kunna vara för vissa försvarsanskaffningar och ändringar av utbildningen  ̶  men han ville inte ha det nu. Beslutet skulle uppskjutas till nästa riksdag.

”Ja, men inte nu”, har det alltför ofta låtit från våra svenska försvarspolitiker, som hittills haft en rent otrolig tur med sin politik. Försvarskritiska liberaler blev oerhört missnöjda: ”Han föll åt höger, i armarna på Hedin”, sa de radikala. I synnerhet inom medel- och överklassen liksom inom försvaret var dock många för ett starkt försvar.

Hedins målande beskrivning av ett ryskockuperat Stockholm fick folk att rysa av obehag och en hel del människor hade förstått signalerna. En  insamling till ett pansarfartyg nådde sitt mål den 7 maj 1912 och kungen uppvaktades med en bankgaranti på tolv miljoner kronor. Inköpsfrågan snabbehandlades i försvarsberedningen, statsutskottet och riksdagen, som tog emot gåvan.

Pansarskeppet Sverige sjösattes den 3 maj 1915 och slutpriset blev 13 450 000 kronor, allt bekostat med insamlade medel. Fartyget gjorde 22,5 knop, var 120 meter långt, 18,6 meter brett och bestyckat med tjugo kanoner. De grövsta fyra hade en kaliber på 28,3 centimeter. Av bara farten kom sedan pansarskeppen Gustaf V, Drottning Viktoria och tre vedettbåtar.

Kungafamiljen, inte minst drottning Viktoria ökade sin aktivitet i försvarsfrågan och orosmolnen tornade upp sig allt högre runt Sveriges gränser. Folket påverkades och stämningen blev allt mer försvarsvänlig. Nu påverkades även Sveriges bönder, som normalt höll hårt i plånboken då försvarsfrågan aktualiserades.

I november 1913 var godsägaren Uno V. Nyberg på Långtora gård i Uppland ute på jakt tillsammans med några vänner. Han hade inte varit aktiv i något politiskt parti och de diskuterade dagens heta ämne. Nyberg sa plötsligt: ”Vi lantmän borde verkligen slå oss tillsammans och resa till Stockholm för att betyga konungen, att han kan lita på oss.” Gnistan tände. En grosshandlare i Uppsala, J.E. Frykberg som var verksam i nationalinsamlingen för försvaret, fick höra talas om Nybergs idé. Frykberg reagerade direkt.

Den 15 december hölls ett första möte i Uppland med 35 odalmän från 15 socknar. De diskuterade kring ett bondetåg till Stockholm. Lite senare hölls ett nytt möte och det kom 300 bönder från 120 socknar. Där fattades beslutet att ett bondetåg skulle genomföras 1914. Dess lösen skulle vara: ”Med Gud och Sveriges allmoge för konung och fosterland”.

Till att börja med gick ett upprop ut till Upplands alla bönder och mer än 3 000 anslöt sig. Budkavlen gick nu ut till övriga landet. Bland annat stod det där: ”Vi rikta en enträgen maning till var och en att icke behandla detta upprop i partipolitisikt syfte. Låtom oss alla räcka varandra händerna, när det gäller värnet av detta härliga land, som sett oss födas och som en gång skall gömma vårt stoft, vilket land måste fritt och självständigt gå i arv till våra efterkommande!”

Bönderna ville tala om för kungen att de som  förr varit emot ökade försvarsanslag, nu var redo att betala vad det kostade. Det dröjde inte länge förrän mer än 30 000 personer skrivit på anmälningslistorna. De som stödde företaget men inte kunde delta skrev på en särskild lista. Den omfattade snabbt långt mer än 40 000 namn.

Man öppnade också för att de som ville stödja bondetåget skulle kunna skicka telegram till konungen. Det blev mer än 80 000 kungatelegram, många var hela uppsatser på upp till 5 000 ord, som det tog flera timmar att skriva ut.

En gigantisk organisation drogs igång under ledning av grosshandlare Frykberg. Sovplatser för mer än 30 000 personer ordnades i Stockholm. Prins Eugen tog emot 30 på Valdemarsudde, kadetterna på Karlberg flyttade ut i tält och bönder in i slottet. Privathem öppnades.

Stockholms restauranger erbjöd särskilda rabatter för bönderna och så gjorde affärer och varuhus. Biograferna sänkte sina priser. Kvinnor satt i hem och församlingssalar och sydde madrassvar. Skickliga sömmerskor broderade landskapsstandar till alla landskapstrupper. Grosshandlaren A. Cavalli- Holmgren bjöd personligen fyrahundratjugo bohuslänningar och upplänningar på middag i festvåningen på Grand Hotel Royal. Stockholmarna förberedde väl mottagandet av alla bönderna, men det politiska klimatet var upphetsat.

Socialdemokratiska partiet försökte dämpa känslorna. I januari 1914 varnade socialdemokraterna i ett manifest för att ökade försvarskostnader skulle hota den sociala välfärden. Man fördömer där alla som man säger söka skräckmåla situationen i Europa och påstår att det militära läget har ljusnat, spänningen mellan Tyskland och England minskat och att man skulle lita på arbetarnas International.

Men extratågen med bönder rasslade under flera dygn in till Stockholm, över trettio specialtåg med demonstrerande bönder. All godstrafik låg under tiden nere och många tusen bönder spred ut sig över staden.

Så, den 6 februari kom den stora dagen. ”Gud  hålle sin skyddande hand över bondetåget idag, den kan bliva avgörande för Sveriges framtid”, skrev drottning Viktoria i sin dagbok. Alla Stockholms skolor hade lov, tusentals flaggor vajade över staden och klockan nio kallade alla stadens kyrkklockor till morgongudstjänst. Morgongudstjänsten i slottskapellet leddes av biskop Gottfrid Billing, som också var riksdagsman för högern.

Sven Hedin agerade talskrivare inför kungens tal till bönderna. In i det sista diskuterades detaljer i talet inom familjen och några ville införa smärre ändringar. Drottning Viktoria krävde dock att talet skulle hållas ograverat och så fick det bli. Ute på Stockholms gator, där tåget skulle dra förbi var det fullt av folk.

Bondekontingenterna samlades landskapsvis på olika håll i staden. Efterhand anslöt de olika grupperna till tåget enligt ett noga planerat schema och allt klaffade perfekt med sekundprecision. Först fylldes slottets inre borggård, därefter den yttre, varpå resterande fyllde lejonbacken.

På en tribun på borggården stod kungafamiljens manspersoner, alla klädda i uniform, även prinsarna Gustaf Adolf och Sigvard, som fortfarande var barn. Svea livgardes musikkår spelade Finska rytteriets marsch och kungen intog sin plats i talarstolen. Lantbrukaren Uno V. Nyberg, initiativtagaren, steg fram och förklarade bland annat, ”att vi äro villiga att offra till såväl här som flotta, vad sakkunskap och tidens allvar kräva, så att allt, som kan och bör göras, göres ofördröjligen, och förty önska vi, att försvarsfrågan löses i sin helhet detta år”.

Efter anförandet överlämnade Nyberg tågets vackra huvudbaner, sömmat av Stockholmsdamer. Mot en djupblå bakgrund syntes devisen ”Med Gud och Sveriges allmoge för konung och fosterland” i brandgult och brunt.

Även grosshandlare Frykberg steg fram och höll ett liknande tal med tillägget: ”Tiderna äro bistra och kronan är förvisso icke lätt att bära. Men var därom förvissad att Sveriges folk nu som fordom vet att i farlig stund fylka sig kring sin konung.”

Det blev knäpptyst, alla väntade spänt på vad kungen skulle säga. Ögonblicket var förutskickat historiskt. Detta var sista gången en svensk monark försökte vända sig direkt till folket för att rycka åt sig det politiska initiativet för att störta ”sin” regering och hävda den starka kungamakten.
För att alla skulle ges möjlighet att höra talet höll kungen det på inre borggården. Kungens bror, prins Karl, läste upp talet på yttre borggården och kronprinsen, sedermera Gustaf VI Adolf, läste det vid Lejonbacken.

Kungens manuskript hade renskrivits av drottning Viktoria och språket var ålderdomligt och högtidligt: ”I redlige män af Sveriges bondestam!
Jag bringar eder af hjärtat mitt kungliga tack för att I från allt Sveriges rike undan hvardagslifvets id och äflan till fosterlandets välfärd i dag stämt möte inför Mig på Stockholms slott … I hafven kommit för att säga eder mening angående rikets vidmakthållande och vården om dess höghet.

I ären här för att med mig göra allom veterligt, att intet kraf är för högt och ingen börda för tung, då det gäller bevarandet av vår urgamla frihet och tryggandet av vår framtida utveckling.

Från tider så fjärran att de höljas i sagans dunkel, har detta rikes byggnad hvilat på grundvalen af det fast och orubbligt sammangjutna förtroendet mellan konung och folk. I veten och, att detta innerliga samband allena varit mäktigt att med Gud göra de svenska berömmelige framför andra folk och gifva dem kraft att kämpa och segra i striden för rätt och sanning.

I tider af nöd har också Sveriges allmoge varit den klippa på hvilken konungen i trygghet kunnat förlita sig … Vår tid är allvarlig. Det gäller nu, liksom fordom, att vårda det arf vi mottagit af våra fäder och som uppbyggts med deras arbete och blod … I kunnen vara förvissade, att Jag aldrig ämnar dagtinga med min öfvertygelse om vad Jag i fråga om värnandet af fäderneslandets själfständighet anser rätt och nyttigt. Må vi samfällt arbeta för rikets försvar! Då skall det också lyckas oss att föra denna för fosterlandet så viktiga och afgörande fråga till ett lyckosamt resultat …”

Talskrivaren använde medvetet detta arkaiserande språk med gammal stavning, trots att stavningsreformen var hela åtta år gammal. Avsikten var väl att ordvalet skulle ge en känsla av allmängiltighet, upphöjdhet över partier och det vardagliga politiska språket.  Kungen sade vidare ”Min flotta” och ”Min armé” och polemiserade direkt med Staaff då han sa: ”De saknas visserligen ej inom vårt land, som … ” och att ”försvarsfrågan måste lösas nu, ofördröjligen och i ett sammanhang”.

Efteråt tog kung och drottning plats under en tronhimmel i Vita Havet (Äv. Vita salen) och intill tog resten av de kungliga plats. Därefter passerade bönderna från de 24 landskapen med sina standar genom slottet och framför de kungliga. På kvällen fästade man på Skansen, utom det tusental som inbjudits till supé på slottet.

En bondedelegation uppvaktade statsminister Staaff och framförde böndernas krav på en rejäl försvarssatsning. Staaff försäkrade att man skulles göra allt för att Sverige skulle kunna stå emot vem det vara månde. Han varnade dock för alla rykten om överhängande krigsfara. Ett krig bröt i alla fall omedelbart ut. Kriget mellan kungen och försvarsvännerna på ena sidan och regeringen och andra kammarens majoritet på den andra.

Redan dagen efter talet gick Branting ut hårt mot kungen i riksdagen. Han angrep ”den personliga kungaviljans utslagsröst gentemot folkviljan”. Då han sa, att kungen hållit ”ett otillständigt tal” utbröt oväsen i kammaren med blandade bravo- och fyrop från både ledamöter och åhörarna på läktaren. Talmannen dunkade länge med sin klubba innan det blev tyst. Men vid samma tillfälle klubbades i kammaren konungens apanage igenom utan problem.

Några dagar senare samlades några tusen studenter från hela landet och marscherade iförda studentmössor och ledda av professorer och docenter in på borggården vid Stockholms slott för att hylla kungahuset. ”Det skall aldrig kunna sägas att en svensk konung förgäves vänt sig till sitt folk, när han icke skytt att själv träda fram, då det gäller rikets vidmakthållande och vården om dess höghet.” Den uniformsklädde kungen, hans söner och sonson tog emot hyllningarna på den krontygsklädda tribunen.

Törstiga patrioter villiga att satsa på försvaret fyllde än en gång stadens krogar. En typisk händelse beskrivs i en tidning: ”På Operakällaren igångsattes på kvällen en kulspruteinsamling, som sedermera fortsattes på Royal. Vid en hastig överräkning på kvällen konstaterades att insamlingen på föga mer än en timme inbragt över tretusen kronor. Man beslöt att genom doktor Sven Hedin överlämna dessa medel till landstormsföreningens landsomfattande kulspruteinsamling.

Maktkampen mellan kungen och hans statsminister fortsatte. Karl Staaff ville ha svar på några skarpa frågor och han krävde att kungen i framtiden skulle underrätta statsministern eller vederbörande statsråd i förväg varje gång han tänkte uttala sig i politiska frågor. Så gick det till i alla konstitutionellt utvecklade stater”, lät Staaff kungen förstå, så skulle det numera gå till även i Sverige.

Kungen  svarade, att han ingalunda tänkte frånsäga sig rätten att tala direkt till sitt folk. Staaff ställde ultimatum. Om kungen ”inte lämnade nådigt bifall till dessa önskningar”, så skulle hela regeringen avgå. Kungen vägrade. Regeringen Staaff avgick och nu kunde vad som helst inträffa.

Efter några misslyckade försök med regeringsbildare gick kungens bud till landshövdingen i Uppsala Hjalmar Hammarskjöld som inte var aktiv i något politiskt parti. Hammarskjöld hade emellertid en imponerande meritlista, professor i juridik vid 29 års ålder, diplomat och statsråd två gånger. Han var ledamot av mellanfolkliga skiljedomstolen i Haag och 1909 den som fällde skiljedomen mellan Frankrike och Tyskland i Marockofrågan, där båda parter lyckligtvis accepterade Hammarskjölds utslag. Han spelade en viktig roll vid unionskrisen och var far till en nu femårig Dag Hammarskjöld.

I det val som följde gick högern mycket starkt framåt, men även socialdemokraterna ökade. Bland liberaler och socialdemokrater var splittringen i försvarsfrågan så stor att man inte ansåg sig kunna bilda regering och Hammarskjölds regering fick sitta kvar.

Det som sedan hände i juni 1914 i Sarajevo och därpå runtom i Europas huvudstäder är kolossalt intressant. Men jag behandlar det här ändå i allra största korthet. Serbiska nationalister i en sammanslutning som kallade sig ”Svarta handen” hade noga planlagt ett mord på Österrike-Ungerns tronföljare, ärkehertigen Frans Ferdinand.

Inte mindre än tjugotvå medlemmar i Svarta Handen var placerade utefter en kortegeväg där ärkehertigen med maka skulle passera, alla med uppgift att mörda ärkehertigen. Den som lyckades var den nittonårige studenten Gavrilo Princip, som med revolverskott först träffade ärkehertiginnan och därefter ärkehertigen. Båda dog. Förhöret av Gavrilo var sannolikt mycket handgripligt, han avslöjade nämligen allt om attentatsplanerna och många ligamedlemmar fängslades.

Oftast sägs att första världskriget började den här dagen i Sarajevo, men egentligen dröjde det lite. Alla beslutsfattare förstod inte omedelbart vad som skulle bli följden. Många politiker trodde faktiskt på att krig i vår tid var omöjligt, arbetarna skulle ju mangrant vägra krig och hade Internationalen som en garant.

Men tidens arbetare kunde bara konstatera att Österrike förklarade Serbien krig. Serberna hade vägrat tillmötesgå en del österrikiska krav. Ryssland, som stod på Serbiens sida mobiliserade. Då mobiliserade Tyskland som stod på Österrikes sida och förklarade sedan krig med Ryssland. Wilhelm II tyckte att han hade fått den anledning han ville ha.

En eftermiddag tog Tyskland Luxemburg och anföll sedan Frankrike. Då förklarade Storbritannien Tyskland krig och tyskarna svarade med att förklara Belgien krig. Då förklarade Österrike Ryssland krig och Serbien förklarade Tyskland krig. Från den där Internationalen var det visst heltyst.

I landet med floderna Eufrat och Tigris, nuvarande Irak hade man hittat olja och invånarna där behövde ju inte någon olja till kamelerna, så britterna ockuperade landet för att använda och med god marginal saluföra deras olja. Ottomanerna, alltså turkarna, hade styrt och ställt här i många år och nu gått med i kriget på tyskarnas sida, så ingen tyckte det var fel på något sätt.

Med god hjälp av araberna körde britter och fransmän ut turkarna från de områden som betecknades som Palestina och Syrien. Fransmännen visste att det fanns olja i Syrien och tyckte sig se en ny koloni att suga på här. Engelsmännen hade lovat en arabisk kung ett kungarike runt Damaskus om han hjälpte till att köra ut turkarna. Det gjorde han, tog Damaskus och slog sig ner där. Men då kom fransmännen och körde ut honom. De hade egna, koloniala, planer för Damaskus.

I Asien härjade Japan i erövringskrig på fastlandssidan och småningom tyckte USA att det var dags att bringa fred i Europa. Alltså gick man helt logiskt med i kriget i Europa. Innan detta upphörde hade USA två miljoner soldater med i kriget. Det var krig i hela Gamla världen. Då kriget äntligen upphörde sa politikerna: ”Aldrig mera krig nu!” Sedan satte man igång att kapprusta och redan efter 20 år krigade man igen över hela Gamla världen.


Det där tjugoåriga uppehället var väl kort, men nu är det kanske snart dags igen. Det visar ryssarna tydligt, medan alltför många svenska politiker fortfarande ser krig som något omöjligt. Jag frågar mig hur dumma svenska politiker får vara och vilka kan idag tåga till Stockholm för att tala förstånd med regeringen?