Världens bästa skola, men med sämsta resultat

Nej, så illa är det naturligtvis inte, men illa är det i gamla Sverige. Tre svenska professorer och en doktorand i idé- och lärdomshistoria har skrivit en artikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Synen på kunskap är svenska skolans stora problem.” Lärarna har själva fått lära sig att se kunskap som något subjektivt och eleverna skall framför allt lära sig att söka information. Det synsättet måste förändras både för att höja resultaten och skapa mindre stress i skolan.

Ansvarigas förklaringar av problemen i svenska skolor blir en lång lista som ofta fixeras vid enskildheter, vilket ger lösningar i enskilda detaljer. Man siktar också in sig på kommunaliseringen av skolan, det fria skolvalet, invandringen, vinstdrivande aktörer och så vidare. Detta menar skribenterna är fel väg att gå och jag håller med dem.

Själv började jag skolan på 30-talet för 83 år sedan och avslutade skolgången på 50-talet, för att sedan bedriva självstudier en stor del av min tid. Mitt yrke är ju sådant (elektronikingenjör) att ständiga vidarestudier var ett krav. Under min aktiva tid gick vi exempelvis från elektroniska kretsar med elektronrör till frimärkesstora chips med komponenter som knappt syns för blotta ögat.

Hela min skoltid var det fråga om katederundervisning följd av föreläsningar vid KTH-kurser, kurser anordnade av våra stora elektronikföretag eller av FMV. Jag kom att engagera mig i skolpolitiken och följde därför med i skolans utveckling, särskilt under 1970- och 80-talen. Det kunde många gånger vara deprimerande. Flumskolan började några som kallade sig ”moderna pedagoger” successivt införa redan från 60-talet.

Man förbjöd en tid läxläsning, man lärde inte barnen multiplikationstabellen, skoldisciplin blev ett fult ord och barnen behöll mössan på i skolbänken utan att läraren kunde se till att den togs av. På 60-talet upptäckte barnen att man kunde sparka hål i masonitdörrarna till klassrummen, alltså gjorde man det eller klottrade på dem. Flumpedagogerna införde sina nyheter helt utan vetenskaplig grund, men som om förändringarna skulle vara självklara förbättringar.

Synen på kunskap har förändrats så att det i läroplanerna inte slås fast att vissa ämnen har delar som eleverna förväntas lära sig. Detta bland annat för att dessa kunskaper behövs för att kunna gå vidare i inlärningen och utveckla kreativitet. Kunskap ses som något subjektivt som uppstår av elevens egna sökande på framför allt Internet.

En av de tokigaste idéerna var och är att de unga eleverna själva skall planera och leda sin inlärning. Jag mötte idén hos en ung kvinna, socialdemokrat och sambo med ett kommunalråd på1980-talet. Det hela skulle kunna gälla även de riktigt små barnen. Idén finns fortfarande i läroplanen och är förödande för lärarauktoriteten och lärarnas legitimitet att bedöma elevers prestationer och sätta betyg.

Inför valet 2014 gick nuvarande utbildningsministern, Gustav Fridolin, ut i en debattartikel med rubriken ”Så räddar vi skolan på de 100 första dagarna”. Han har nu suttit i ledningen för den svenska skolan i tre år och skolan är som den är, fortfarande. Det blev som vanligt inte mer än ett ouppfyllt men dessutom fånigt politikerlöfte.

Det har konstaterats att svenska elevers läsförståelse blir mindre och mindre liksom förmågan till abstrakt tänkande, som är kopplat till den svaga läsundervisningen. Förskollärarna utbildades tidigare för att påbörja barnens läsundervisning, så är det inte längre, det är synd.

Det finns naturligtvis fortfarande en del duktiga, rent av skickliga lärare, värda högre löner än dagens, men de har blivit allt färre. Jag tror faktiskt att flertalet av dagens lärare inte ens är värda sin nuvarande lön. Det är ett dilemma. Ändå måste man se till att lärarna får bättre betalt, så att lärarhögskolorna fylls med elever som bättre lämpar sig för att utbilda våra barn och ungdomar. Det får inte vara så att inträdeskraven till lärarhögskolorna sättes lägre än i flertalet andra högskolor. Det skall naturligtvis vara tvärt om!

De fyra artikelförfattarna har skrivit boken ”Kunskapssynen och pedagogiken  ̶  varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas”. De föreslår där hur utvecklingen skall kunna vändas med en instruerande lärare med förväntningar på eleven. Jag har inte läst boken, men tror att många i skolan behöver läsa den.