lördag 17 juni 2017

"Arabiska våren", en kort sammanfattning


Det här är inget för den som bara kan ta till sig 140 tecken per inlägg!

Fram till 1979 arbetade shah Mohammad Reza Palevi stenhårt för att reformera och modernisera Iran, som därför var på god väg att bli en stat av västerländsk modell om än med shiamuslimsk befolkning och som autokrati. Se mitt inlägg den 11 september 2013, där bl.a. shahens livsgärning som enväldig härskare beskrivs. Konstitutionell monarki var knappast ett möjligt statsskick i Iran vid den tiden.

1979 störtades shahen och i stället upprättades ett teokratiskt envälde under Ayatollah Khomeini och befolkningen kom att hamna ur askan i elden. Iran tog ett stort månghundraårigt steg tillbaka i sin utveckling. Sharialagar återkom och kvinnornas ställning i samhället försämrades. Bl.a. återinfördes krav på slöja och många gånger krav på den heltäckande burkan.

Sommaren 2009 dominerades Iran av gatuprotester mot ayatollornas manipulerande av röstsiffrorna i det just hållna presidentvalet. Protesterna var helt fredliga och demonstranterna var väldigt många. Unikt för dessa protester var att deltagarna förespråkade icke-våld och att man använde sig av nya metoder för att framföra sitt budskap: Sociala medier, e-post, det mobila telefonnätet och Internet.

Då alla utländska journalister hade förpassats ur landet angrep kravallpolisen och de paramilitära styrkorna demonstranterna och misshandlade och fängslade dem. Nu kom återigen den moderna tekniken med i bilden. Informationen, även i bilder, om myndigheternas övergrepp spreds över världen med hjälp av mobiltelefonkameror och Internet.

Befolkningen i MENA-länderna hade fått ett kraftfullt vapen mot censur i den moderna tekniken samtidigt som andelen högutbildade ökat markant. Det senare något som måste erkännas som ett plus för regimerna i området. (MENA betecknar länderna i Nordafrika och Mellanöstern.)

Protesterna var till att börja med antiauktoritära aktioner riktade mot korrupta och förtryckande regimer. Man krävde demokratiska och mänskliga rättigheter. Företrädarna för politisk Islam var inte helt ute ur bilden, men det dröjde lite innan de trädde fram. Hur skall vi förstå denna utveckling? Kan man skilja politiken från religionen i regionen? Är politisk islam en enhetlig idétradition?

Den 17 december 2010 spreds världen runt nyheten om den unge tunisiske mannen Mohammed Bouazizi, som i ren desperation brände sig offentligt i protest mot den rådande situationen. Handlingen var en reaktion mot den förnedring som en kommunal tjänsteman hade utsatt den unge välutbildade och arbetslöse mannen för när hans fruktstånd beslagtogs. Den gav uttryck för den misströstan han kände när maktens företrädare hade hindrat honom från att försörja sig och sina släktingar.

Hans aktion i förtvivlan startade en folkresning över hela Tunisien och utvecklades på ett sådant sätt att diktatorn, Zayn al-Abidin Ben Ali och hans hustru Leila Trabelsi, hennes klan och det styrande partiets maffiavälde knuffades ut ur Tunisien.

Folkresningen i Tunisien, även kallad Jasminrevolutionen, kom att inspirera människor i regionens övriga länder. Folkresningar, till att börja med manifesterade som fredliga demonstrationer spred sig som en löpeld över MENA-regionen. ”Den arabiska våren” hade kommit och ledde till flera diktaturers fall, tyvärr oftast med nya diktaturer som resultat.

MENA-regionens stater var alla, med undantag för Turkiet, autokratier och västerländska stater hade mycket goda militära, ekonomiska och politiska relationer med dem. De auktoritära regimerna fick sitta orörda vid makten i realpolitikens namn, för stabilitetens skull och för att hålla vissa politiska krafter borta från den politiska makten. De fick också fritt fram för att bekämpa varje form av opposition på det mest brutala sätt och med demokratiernas goda minne.

De folkliga upproren spred sig över hela MENA-regionen på några få år och den massiva flyktingström mot Europa som många småningom väntade sig på grund av klimatförändring inträffade redan nu. Västländerna har fått ompröva sin politik mot nya makthavare, som i många fall är de krafter diktaturerna i MENA-regionen skrämde västländerna med före den arabiska vårens utbrott.

Ett bestickande exempel på omprövade politiska relationer är en kovändning Frankrike tvingades göra. Mindre än en vecka innan den tunisiske makthavaren Ben Ali flydde landet fick Frankrikes utrikesminister, Michèle Alliot-Marie, frågan om den franska regeringens inställning till oroligheterna i Tunisien. Hon svarade att Frankrike borde dela med sig av sitt polisiära kunnande för att stoppa de störande elementen på Tunisiens gator

Ministern var inget undantag. Den franske premiärministern tillbringade sin julsemester 2010 i Egypten som egyptiske diktatorn Mubaraks privata gäst under vistelsen i landet. Men sedan förändrades Frankrikes vänliga hållning till dessa makthavare raskt.

Det muslimska prästerskapet i MENA-regionen låg till att börja med lågt och de oftast västerländskt orienterade, vanligen unga upproriska kunde verka ostörda av ayatollor och mullor, men det skulle komma att ändras.

Kronologisk utveckling helt kort och ofullständig. Jag vet ju att många numera egentligen inte orkar läsa sådant som behöver lite eftertanke och omfattar mer än tre rader:

Den 13 juni 2009 och en dag efter presidentval i Iran utropades den sittande presidenten Ahmadinejad till valets segrare. Var och en med lite förstånd visste att rösträkningen i det stora landet, med sitt primitivt verkande valsystem skulle kräva betydligt längre tid. Omfattande protester mot valfusket bröt därför ut och alla sociala medier kom till användning. Demonstrationerna slogs ner brutalt, några dussin människor dödades och tusentals arresterades.

17 dec. 2010: Mohammed Bouazizi bränner sig offentligt i Tunisien, vilket får igång den arabiska vårens proteststorm över hela MENA-regionen. Jasminrevolutionen.

25 jan. 2011: Jasminrevolutionen inspirerar unga nätaktivister i Egypten som via sociala medier kallar till demonstrationer mot egyptiske diktatorn, Mubarak. De fredliga protesterna möts med polisbrutalitet. Många såras och dödas. Uppslutningen är överväldigande och den egyptiska revolutionen har inletts.

27 jan. 2011: Inspirerade av det som hänt i Tunisien och Egypten deltar tiotusentals människor i Jemen i fredliga manifestationer med kravet att diktatorn Ali Abdullah Salehs avgång. Han har suttit vid makten i 33 år.

11 febr. 2011: Mubarak avgår efter 18 dagar av omfattande demonstrationer.

12 febr. 2011: Fredliga demonstrationer i Algeriet slås brutalt ned. Regimen upphäver 19 år gamla undantagslagar och lovar andra förbättringar men fortsätter slå hårt mot opposition.

14 febr. 2011: Demonstrationer i Iran till stöd för revolutionerna i Tunisien och Egypten stoppas brutalt. Flera människor dödas och oppositionsledarna sätts i husarrest. Jag tror att de fortfarande inte har släppts.

14 febr. 2011: Fredliga demonstrationer i Bahrain under flera följande veckor. Man kräver slut på enväldet, demokratiska politiska reformer och ekonomisk fördelningspolitik. Kungen, som tillhör den sunnitiska minoriteten i landet beordrar sina väpnade styrkor att slå ner protesterna.

17 febr. 2011: Diktaturen i Libyen nås av den arabiska våren. Folkliga protester i staden Benghazi. Demonstranterna kräver diktatorn Khaddafis avgång. Khaddafi sätter in sina väpnade styrkor och legosoldater för att slå ner protesterna. Det folkliga upproret sprids till hela landet och övergår småningom till inbördeskrig.

20 febr. 2011: Tusentals människor över hela Marocko börjar demonstrera för politiska reformer, för ett slut på allmän korruption och mot maktmissbruk. Kungen, Mohammed VI, har enväldig makt över landets säkerhets- och utrikespolitik, universiteten och religionen. Säkerhetspolis ingriper mot demonstranter och kungen genomför reformer som uppfattas som halvmesyrer.

27 febr. 2011: Demonstranter i Oman kräver politiska reformer, aktiva åtgärder mot arbetslöshet och den utbredda korruptionen i landets myndigheter. Demonstranter arresteras och protesterna slås ner. Härskaren, sultan Qaboos lovar 50 000 nya jobb och ekonomiskt stöd till arbetslösa. Han benådar också de arresterade demonstranterna. Fortsatta protester under våren slås ner och en del lagar skärps för att stärka regimens kontroll.

5 mars 2011: Saudiarabiens inrikesministerium sprider ut att landets säkerhetsstyrkor kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder för att stoppa gatuprotester inspirerade av den arabiska våren. Tidigare under våren aviserade man ett ekonomiskt paket om 127 miljarder dollar för att förebygga protester rörande ekonomin.

Kvinnorna får också rösträtt till kommunala val. Ett hundratal människor arresteras och ett tiotal människor dödas av säkerhetsstyrkorna. Några kända reformister döms till fängelsestraff på 5 – 30 år. Saudiarabien fortsätter att systematiskt bryta mot grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

14 mars 2011: Bahrains armé krossar med stöd av Saudiska styrkor det folkliga upproret. Hundratals människor dödas och tusentals fängslas. Sociala medier används nu också i jakten på demonstranter.

16 mars 2011: Fredliga demonstrationer i södra Syrien kräver syriske diktatorn Bashar al-Asads avgång. De slås ner men sprider sig över hela Syrien och övergår i väpnat uppror. Regeringsarmén ställs mot rebeller tillhörande den sunnitiska majoritetsbefolkningen, men även andra grupper, däribland ditresta jihaddister.

Tiotusentals människor dödas, de flesta civila och hundratusentals flyr omgående landet. Syrien förvandlas till en tummelplats för de regionala stormakterna som Turkiet, Saudiarabien och Iran som stödjer olika sidor. Till detta kommer terrorism från olika håll och utbredd över även Irak och Afghanistan, med miljontals flyktingar i närområdet men även till Europa.

Sverige har småningom att ta emot hundratusentals av dem som asylsökande. FN:s säkerhetsråd kan inte ingripa på grund av skurken i Kremls och Kinas veto. USA och EU inför sanktioner mot Asadregimen och ger ekonomiskt stöd, militära underrättelser och krigsmateriel till rebellerna.

Till detta har kommit Islamiska statens IS fruktansvärda terror, utbredd över Syrien och Irak men även verksam i övriga MENA-regionen och Europa. Något slut på dessa galenskaper kan just nu knappast skönjas.

17 mars 2011: Med stöd av FN:s säkerhetsråds resolution 1993 inleder NATO flyganfall mot mål, särskilt flygbaser, i Libyen. Avsikten är att hindra Khaddafis användning av flygstridskrafter mot rebeller. Detta, liksom stöd från Qatar och Saudiarabien ger rebellerna allt större framgångar.

Sverige deltar på NATO-sidan med ett antal Jas-plan, som används för flygspaning (fotografering) för att ange mål och dokumentera resultatet av flyganfallen.

20 okt. 2011: Khaddafi tillfångatas av rebeller i sin födelsebygd nära staden Sirte. Hans avrättning visas i TV med en skakig film tagen med mobiltelefonkamera.

23 okt. 2011: Det första fria och demokratiska valet i Tunisien efter Ben Alis fall genomförs. Det skulle visa sig att detta blev den enda helt lyckade demokratiseringen i MENA-regionen efter den arabiska våren. Det islamiska al-Nahdapartiet bildar regering tillsammans med två sekulära partier. Människorättsaktivisten Moncef Marzouki utses till president.

25 nov. 2011: Parlamentsval i Marocko. Enligt den nya författningen skall premiärministern väljas från det största partiet.

28 nov. 2011: Fritt val efter Mubaraks fall genomförs i Egypten. Partier tillhörande Muslimska Brödraskapet och diverse salafistiska partier vinner 70 procent av mandaten.
(Salafism är en ultrakonservativ, traditionalistisk och bokstavstrogen riktning i sunniislam som vill gå tillbaka till hur islam lärdes ut och praktiserades under profeten Muhammeds tid och i de första muslimska samfunden närmast efter hans död.)

22 jan 2012: Jemens diktator lämnar makten efter 33 års styre och ber i TV om ursäkt för sina tillkortakommanden under sin tid vid makten. Vicepresidenten tar över.

16 – 17 juni 2012: Muhammad Mursi vinner presidentvalet i Egypten med knappt 52 procent av rösterna.



7 juli 2012: Fritt demokratiskt val i Libyen. Sekulära och liberala grupper är valets vinnare, men oroligheterna fortsätter.

17 nov. 2012: Jordanien skakas av våldsamma protester över slopade subventioner på hushållsgas, bensin, fotogen och diesel liksom korruptionen i landet. Kungen genomför motvilligt vissa eftergifter, men behåller makten över militära försvaret och polisen samt rätten att utlysa undantagstillstånd.

22 nov. 2012: I ett dekret utökar Egyptens president, Mursi, sina maktbefogenheter. Hans beslut blir därmed oåtkomliga för rättsväsendet. Beslutet utlöser omfattande protester.

30 nov. 2012: Efter omfattande förhandlingar godkänner den egyptiska författningskommissionen ett förslag till ny konstitution. President Mursi meddelar att folkomröstning angående ny konstitution med utökad presidentmakt ska genomföras den 15 december 2012. Det utlöser omfattande protester från sekulära och icke-muslimska grupper.

8 dec. 2012: Mursi drar tillbaka maktdekretet om ny författning efter omfattande protester och uppmaningar från sunniislams främsta lärocenter al-Azhar.

22 dec. 2012: I folkomröstningen om ny egyptisk författning får denna 64 procent av rösterna, men valdeltagandet bland Egyptens ca 50 miljoner innevånare var så lågt som 33 procent. Det tolkas av en del experter som tilltagande politisk apati i landet.

17 jan 2012: Jordaniens kung Abdullah II lovar politiska reformer. Bl.a. skall parti eller partiblock som vinner flest röster utse premiärminister och övriga ministrar. Muslimska brödraskapet bojkottar parlamentsvalet eftersom kungen behållit alltför många befogenheter för sig själv.

26 jan. 2012: President Mursi utlyser undantagstillstånd i de nu värst av oroligheter drabbade egyptiska städerna och bjuder in oppositionen till dialog. Den politiska klyftan vidgas allt mer och man befarar statskollaps eller inbördeskrig. Då återtar militären makten i Egypten och det hela lugnar ner sig.

Resultatet av Den arabiska våren:
Där våren började, Tunisien, har man nu en sekulär demokrati. Här gick det alltså bra och demonstranterna fick som de ville. I Turkiet, som enda land tidigare, hade man och har man fortfarande demokrati. Turkiets president, Recep Tayyip Erdoğan försöker dock uppenbarligen utöka sin makt på olika sätt.

En del historiker menar att Arabiska våren startade I Iran redan 2009, därför har dessa protester tagits med i kronologin ovan.

Resultatet av Den arabiska våren i övrigt och i stort sett, är att en rad sekulära diktaturer ersatts av nya diktaturer, sekulära eller under politisk Islam och att det fruktansvärda kriget i Syrien alltjämt fortsätter, IS härjningar likaså och ett Irak (och Afghanistan) i terrorns våld.

Någon har kanske saknat Israel i den här redovisningen? Jag kanske återkommer till Israel, en stat som inte är diktatur, men heller inte demokrati. Man uppfyller bara ett av flera kännetecken för en sådan, nämligen allmänna och fria val, men t.ex. inte lika mänskliga rättigheter för alla medborgare.
Så är det och livet går vidare för en del av oss.


Källorna är flera, men framförallt Mohammad Fazlhashemis bok Den arabiska våren, en bok jag nu läst ett antal gånger. (Muhammad är professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar