Det här är inget för den som bara kan ta till sig 140 tecken
per inlägg!
Fram till 1979
arbetade shah Mohammad Reza Palevi stenhårt för att reformera och modernisera
Iran, som därför var på god väg att bli en stat av västerländsk modell om än
med shiamuslimsk befolkning och som autokrati. Se mitt inlägg den 11 september
2013, där bl.a. shahens livsgärning som enväldig härskare beskrivs.
Konstitutionell monarki var knappast ett möjligt statsskick i Iran vid den
tiden.
1979 störtades shahen och i stället upprättades ett
teokratiskt envälde under Ayatollah Khomeini och befolkningen kom att hamna ur
askan i elden. Iran tog ett stort månghundraårigt steg tillbaka i sin
utveckling. Sharialagar återkom och kvinnornas ställning i samhället
försämrades. Bl.a. återinfördes krav på slöja och många gånger krav på den
heltäckande burkan.
Sommaren 2009
dominerades Iran av gatuprotester mot ayatollornas manipulerande av
röstsiffrorna i det just hållna presidentvalet. Protesterna var helt fredliga
och demonstranterna var väldigt många. Unikt för dessa protester var att
deltagarna förespråkade icke-våld och att man använde sig av nya metoder för
att framföra sitt budskap: Sociala medier, e-post, det mobila telefonnätet och
Internet.
Då alla utländska journalister hade förpassats ur landet
angrep kravallpolisen och de paramilitära styrkorna demonstranterna och
misshandlade och fängslade dem. Nu kom återigen den moderna tekniken med i
bilden. Informationen, även i bilder, om myndigheternas övergrepp spreds över
världen med hjälp av mobiltelefonkameror och Internet.
Befolkningen i MENA-länderna hade fått ett kraftfullt vapen
mot censur i den moderna tekniken samtidigt som andelen högutbildade ökat
markant. Det senare något som måste erkännas som ett plus för regimerna i
området. (MENA betecknar länderna i Nordafrika och Mellanöstern.)
Protesterna var till att börja med antiauktoritära aktioner
riktade mot korrupta och förtryckande regimer. Man krävde demokratiska och
mänskliga rättigheter. Företrädarna för politisk Islam var inte helt ute ur
bilden, men det dröjde lite innan de trädde fram. Hur skall vi förstå denna
utveckling? Kan man skilja politiken
från religionen i regionen? Är politisk islam en enhetlig idétradition?
Den 17 december 2010
spreds världen runt nyheten om den unge tunisiske mannen Mohammed Bouazizi, som
i ren desperation brände sig offentligt i protest mot den rådande situationen.
Handlingen var en reaktion mot den förnedring som en kommunal tjänsteman hade
utsatt den unge välutbildade och arbetslöse mannen för när hans fruktstånd
beslagtogs. Den gav uttryck för den misströstan han kände när maktens
företrädare hade hindrat honom från att försörja sig och sina släktingar.
Hans aktion i förtvivlan startade en folkresning över hela
Tunisien och utvecklades på ett sådant sätt att diktatorn, Zayn al-Abidin Ben
Ali och hans hustru Leila Trabelsi, hennes klan och det styrande partiets
maffiavälde knuffades ut ur Tunisien.
Folkresningen i Tunisien, även kallad Jasminrevolutionen,
kom att inspirera människor i regionens övriga länder. Folkresningar, till att
börja med manifesterade som fredliga demonstrationer spred sig som en löpeld
över MENA-regionen. ”Den arabiska våren” hade kommit och ledde till flera
diktaturers fall, tyvärr oftast med nya diktaturer som resultat.
MENA-regionens stater var alla, med undantag för Turkiet,
autokratier och västerländska stater hade mycket goda militära, ekonomiska och
politiska relationer med dem. De auktoritära regimerna fick sitta orörda vid
makten i realpolitikens namn, för stabilitetens skull och för att hålla vissa
politiska krafter borta från den politiska makten. De fick också fritt fram för
att bekämpa varje form av opposition på det mest brutala sätt och med
demokratiernas goda minne.
De folkliga upproren
spred sig över hela MENA-regionen på några få år och den massiva flyktingström
mot Europa som många småningom väntade sig på grund av klimatförändring
inträffade redan nu. Västländerna har fått ompröva sin politik mot nya
makthavare, som i många fall är de krafter diktaturerna i MENA-regionen skrämde
västländerna med före den arabiska vårens utbrott.
Ett bestickande exempel på omprövade politiska relationer är
en kovändning Frankrike tvingades göra. Mindre än en vecka innan den tunisiske
makthavaren Ben Ali flydde landet fick Frankrikes utrikesminister, Michèle
Alliot-Marie, frågan om den franska regeringens inställning till oroligheterna
i Tunisien. Hon svarade att Frankrike borde dela med sig av sitt polisiära
kunnande för att stoppa de störande elementen på Tunisiens gator
Ministern var inget undantag. Den franske premiärministern
tillbringade sin julsemester 2010 i Egypten som egyptiske diktatorn Mubaraks
privata gäst under vistelsen i landet. Men sedan förändrades Frankrikes vänliga
hållning till dessa makthavare raskt.
Det muslimska prästerskapet i MENA-regionen låg till att
börja med lågt och de oftast västerländskt orienterade, vanligen unga
upproriska kunde verka ostörda av ayatollor och mullor, men det skulle komma
att ändras.
Kronologisk
utveckling helt kort och ofullständig. Jag vet ju att många numera
egentligen inte orkar läsa sådant som behöver lite eftertanke och omfattar mer
än tre rader:
Den 13 juni 2009
och en dag efter presidentval i Iran utropades den sittande presidenten
Ahmadinejad till valets segrare. Var och en med lite förstånd visste att
rösträkningen i det stora landet, med sitt primitivt verkande valsystem skulle
kräva betydligt längre tid. Omfattande protester mot valfusket bröt därför ut
och alla sociala medier kom till användning. Demonstrationerna slogs ner
brutalt, några dussin människor dödades och tusentals arresterades.
17 dec. 2010: Mohammed
Bouazizi bränner sig offentligt i Tunisien, vilket får igång den arabiska
vårens proteststorm över hela MENA-regionen. Jasminrevolutionen.
25 jan. 2011: Jasminrevolutionen
inspirerar unga nätaktivister i Egypten som via sociala medier kallar till
demonstrationer mot egyptiske diktatorn, Mubarak. De fredliga protesterna möts
med polisbrutalitet. Många såras och dödas. Uppslutningen är överväldigande och
den egyptiska revolutionen har inletts.
27 jan. 2011:
Inspirerade av det som hänt i Tunisien och Egypten deltar tiotusentals
människor i Jemen i fredliga manifestationer med kravet att diktatorn Ali Abdullah
Salehs avgång. Han har suttit vid makten i 33 år.
11 febr. 2011:
Mubarak avgår efter 18 dagar av omfattande demonstrationer.
12 febr. 2011: Fredliga
demonstrationer i Algeriet slås brutalt ned. Regimen upphäver 19 år gamla
undantagslagar och lovar andra förbättringar men fortsätter slå hårt mot
opposition.
14 febr. 2011: Demonstrationer
i Iran till stöd för revolutionerna i Tunisien och Egypten stoppas brutalt.
Flera människor dödas och oppositionsledarna sätts i husarrest. Jag tror att de
fortfarande inte har släppts.
14 febr. 2011: Fredliga
demonstrationer i Bahrain under flera följande veckor. Man kräver slut på
enväldet, demokratiska politiska reformer och ekonomisk fördelningspolitik.
Kungen, som tillhör den sunnitiska minoriteten i landet beordrar sina väpnade
styrkor att slå ner protesterna.
17 febr. 2011: Diktaturen
i Libyen nås av den arabiska våren. Folkliga protester i staden Benghazi.
Demonstranterna kräver diktatorn Khaddafis avgång. Khaddafi sätter in sina
väpnade styrkor och legosoldater för att slå ner protesterna. Det folkliga
upproret sprids till hela landet och övergår småningom till inbördeskrig.
20 febr. 2011: Tusentals
människor över hela Marocko börjar demonstrera för politiska reformer, för ett
slut på allmän korruption och mot maktmissbruk. Kungen, Mohammed VI, har
enväldig makt över landets säkerhets- och utrikespolitik, universiteten och
religionen. Säkerhetspolis ingriper mot demonstranter och kungen genomför
reformer som uppfattas som halvmesyrer.
27 febr. 2011: Demonstranter
i Oman kräver politiska reformer, aktiva åtgärder mot arbetslöshet och den
utbredda korruptionen i landets myndigheter. Demonstranter arresteras och
protesterna slås ner. Härskaren, sultan Qaboos lovar 50 000 nya jobb och
ekonomiskt stöd till arbetslösa. Han benådar också de arresterade
demonstranterna. Fortsatta protester under våren slås ner och en del lagar
skärps för att stärka regimens kontroll.
5 mars 2011: Saudiarabiens
inrikesministerium sprider ut att landets säkerhetsstyrkor kommer att vidta
alla nödvändiga åtgärder för att stoppa gatuprotester inspirerade av den arabiska
våren. Tidigare under våren aviserade man ett ekonomiskt paket om 127 miljarder
dollar för att förebygga protester rörande ekonomin.
Kvinnorna får också rösträtt till kommunala val. Ett
hundratal människor arresteras och ett tiotal människor dödas av
säkerhetsstyrkorna. Några kända reformister döms till fängelsestraff på 5 – 30
år. Saudiarabien fortsätter att systematiskt bryta mot grundläggande mänskliga
fri- och rättigheter.
14 mars 2011: Bahrains
armé krossar med stöd av Saudiska styrkor det folkliga upproret. Hundratals
människor dödas och tusentals fängslas. Sociala medier används nu också i
jakten på demonstranter.
16 mars 2011: Fredliga
demonstrationer i södra Syrien kräver syriske diktatorn Bashar al-Asads avgång.
De slås ner men sprider sig över hela Syrien och övergår i väpnat uppror.
Regeringsarmén ställs mot rebeller tillhörande den sunnitiska
majoritetsbefolkningen, men även andra grupper, däribland ditresta jihaddister.
Tiotusentals människor dödas, de flesta civila och
hundratusentals flyr omgående landet. Syrien förvandlas till en tummelplats för
de regionala stormakterna som Turkiet, Saudiarabien och Iran som stödjer olika sidor.
Till detta kommer terrorism från olika håll och utbredd över även Irak och
Afghanistan, med miljontals flyktingar i närområdet men även till Europa.
Sverige har småningom att ta emot hundratusentals av dem som
asylsökande. FN:s säkerhetsråd kan inte ingripa på grund av skurken i Kremls
och Kinas veto. USA och EU inför sanktioner mot Asadregimen och ger ekonomiskt
stöd, militära underrättelser och krigsmateriel till rebellerna.
Till detta har kommit Islamiska statens IS fruktansvärda
terror, utbredd över Syrien och Irak men även verksam i övriga MENA-regionen
och Europa. Något slut på dessa galenskaper kan just nu knappast skönjas.
17 mars 2011: Med
stöd av FN:s säkerhetsråds resolution 1993 inleder NATO flyganfall mot mål,
särskilt flygbaser, i Libyen. Avsikten är att hindra Khaddafis användning av
flygstridskrafter mot rebeller. Detta, liksom stöd från Qatar och Saudiarabien
ger rebellerna allt större framgångar.
Sverige deltar på
NATO-sidan med ett antal Jas-plan, som används för flygspaning (fotografering)
för att ange mål och dokumentera resultatet av flyganfallen.
20 okt. 2011: Khaddafi
tillfångatas av rebeller i sin födelsebygd nära staden Sirte. Hans avrättning
visas i TV med en skakig film tagen med mobiltelefonkamera.
23 okt. 2011: Det
första fria och demokratiska valet i Tunisien efter Ben Alis fall genomförs.
Det skulle visa sig att detta blev den enda helt lyckade demokratiseringen i
MENA-regionen efter den arabiska våren. Det islamiska al-Nahdapartiet bildar
regering tillsammans med två sekulära partier. Människorättsaktivisten Moncef
Marzouki utses till president.
25 nov. 2011:
Parlamentsval i Marocko. Enligt den nya författningen skall premiärministern
väljas från det största partiet.
28 nov. 2011: Fritt
val efter Mubaraks fall genomförs i Egypten. Partier tillhörande Muslimska
Brödraskapet och diverse salafistiska partier vinner 70 procent av mandaten.
(Salafism är en ultrakonservativ, traditionalistisk och
bokstavstrogen riktning i sunniislam som vill gå tillbaka till hur islam lärdes
ut och praktiserades under profeten Muhammeds tid och i de första muslimska
samfunden närmast efter hans död.)
22 jan 2012: Jemens
diktator lämnar makten efter 33 års styre och ber i TV om ursäkt för sina
tillkortakommanden under sin tid vid makten. Vicepresidenten tar över.
16 – 17 juni 2012:
Muhammad Mursi vinner presidentvalet i Egypten med knappt 52 procent av
rösterna.
7 juli 2012: Fritt
demokratiskt val i Libyen. Sekulära och liberala grupper är valets vinnare, men oroligheterna fortsätter.
17 nov. 2012: Jordanien
skakas av våldsamma protester över slopade subventioner på hushållsgas, bensin,
fotogen och diesel liksom korruptionen i landet. Kungen genomför motvilligt
vissa eftergifter, men behåller makten över militära försvaret och polisen samt
rätten att utlysa undantagstillstånd.
22 nov. 2012: I
ett dekret utökar Egyptens president, Mursi, sina maktbefogenheter. Hans beslut
blir därmed oåtkomliga för rättsväsendet. Beslutet utlöser omfattande
protester.
30 nov. 2012: Efter
omfattande förhandlingar godkänner den egyptiska författningskommissionen ett
förslag till ny konstitution. President Mursi meddelar att folkomröstning angående
ny konstitution med utökad presidentmakt ska genomföras den 15 december 2012.
Det utlöser omfattande protester från sekulära och icke-muslimska grupper.
8 dec. 2012: Mursi
drar tillbaka maktdekretet om ny författning efter omfattande protester och
uppmaningar från sunniislams främsta lärocenter al-Azhar.
22 dec. 2012: I
folkomröstningen om ny egyptisk författning får denna 64 procent av rösterna,
men valdeltagandet bland Egyptens ca 50 miljoner innevånare var så lågt som 33
procent. Det tolkas av en del experter som tilltagande politisk apati i landet.
17 jan 2012:
Jordaniens kung Abdullah II lovar politiska reformer. Bl.a. skall parti eller partiblock
som vinner flest röster utse premiärminister och övriga ministrar. Muslimska
brödraskapet bojkottar parlamentsvalet eftersom kungen behållit alltför många
befogenheter för sig själv.
26 jan. 2012:
President Mursi utlyser undantagstillstånd i de nu värst av oroligheter drabbade
egyptiska städerna och bjuder in oppositionen till dialog. Den politiska
klyftan vidgas allt mer och man befarar statskollaps eller inbördeskrig. Då
återtar militären makten i Egypten och det hela lugnar ner sig.
Resultatet av Den
arabiska våren:
Där våren började, Tunisien, har man nu en sekulär
demokrati. Här gick det alltså bra och demonstranterna fick som de ville. I
Turkiet, som enda land tidigare, hade man och har man fortfarande demokrati.
Turkiets president, Recep Tayyip Erdoğan försöker dock uppenbarligen utöka sin
makt på olika sätt.
En del historiker menar att Arabiska våren startade I Iran
redan 2009, därför har dessa protester tagits med i kronologin ovan.
Resultatet av Den arabiska våren i övrigt och i stort sett,
är att en rad sekulära diktaturer ersatts av nya diktaturer, sekulära eller
under politisk Islam och att det fruktansvärda kriget i Syrien alltjämt
fortsätter, IS härjningar likaså och ett Irak (och Afghanistan) i terrorns
våld.
Någon har kanske saknat Israel i den här redovisningen? Jag
kanske återkommer till Israel, en stat som inte är diktatur, men heller inte
demokrati. Man uppfyller bara ett av flera kännetecken för en sådan,
nämligen allmänna och fria val, men t.ex. inte lika mänskliga rättigheter för
alla medborgare.
Så är det och livet går vidare för en del av oss.
Källorna
är flera, men framförallt Mohammad Fazlhashemis bok Den arabiska våren, en bok jag nu läst ett antal gånger. (Muhammad är professor i
islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar