Islam och/eller demokrati

Idag har vi all anledning att fråga oss om Islam och dess sharialagar är förenliga med demokrati, liksom om det är möjligt att skilja mellan stat och religion då statens styrelseform har sina rötter i politisk islam? Debatten har ofta i stället kommit att handla om att vara för eller emot islam.

De som är för islam menar att islams lagar och föreskrifter är eviga sanningar och legitimerar dem med att de härrör från Koranen, Guds ord, profetens tradition, sunna, eller tolkningar gjorda av framstående muslimska skriftlärda. De gudomliga lagarna sägs vara eviga och sanna eftersom Gud vet bäst vad som är bra för människan. Profeten anses vara ett gudomligt sändebud vars ord och handlingar ska vara ett föredöme för muslimer.

De religiösa auktoriteterna anses väl känna religionens bud och föreskrifter liksom de kulturella traditioner som skall råda i muslimska länder. Guds lagar går före lagar stiftade av människor och därför är demokrati inget bra styrelsesätt. Så ser bokstavstroende traditionalister och salafister det inom det muslimska lägret.

En motsvarande kategori av bokstavstroende fundamentalister finns hos kristna. Jag har fått beteckningen ”tokkristna” från min son, som länge varit bosatt i USA, där de är särskilt många och vanligen republikaner långt ute på högerkanten. De förkastar också Darwins utvecklingslära och menar, tvärt emot all beprövad vetenskap att jorden skapades för cirka 6 000 år sedan.

De som är emot islam anser att religionen är ett hinder för demokratins framväxt. Islam är ett hinder och själva roten till det demokratiska underskottet i muslimska länder. De pekar på sharialagarna som bryter mot demokratins grundprinciper. Dessa brister tas fram som bevis för att islam inte går att förena med demokrati. I detta läger finns MENA-regionens sekulära diktatorer, anti-islamiska tänkare med starkt stöd från konservativa tänkare, högerpopulister och en del nyliberaler i väst.

Det finns också personer som menar att islam och demokrati går att förena, men i det lägret råder ingen samstämmighet. En uppfattning inskränker demokratikravet till att det skall hållas allmänna och fria val där väljarna utser företrädare för någon form av politisk islam till makten. Valprocessen används sedan för att ge legitimitet åt de nya makthavarna. Motsvarande fusk syns tydligt i dagens Israel, där medborgare med palestinsk bakgrund (urbefolkningen) inte ges samma rättigheter och skyldigheter som judar.

Vid sidan av dessa skolor har vi lyckligtvis också ett internt muslimskt synsätt vilket ser avsaknaden av demokrati i muslimska länder som en allvarlig brist och kritiserar de odemokratiska inslagen i muslimska länders lagar. Kritiken riktas också mot de sharialagar som medger juridisk diskriminering och inskränker medborgerliga fri- och rättigheter.

Den klassiska och traditionella tolkningen av islam kritiseras, inte islam ”i sig”, de auktoritära makthavarna kritiseras och religiösa uttolkare liksom ledare som inte tar hänsyn till demokratins grundprinciper. Framför allt handlar det om de sharialagar som inte harmoniserar med det moderna samhällets förändrade sociala strukturer och den moderna människosynen.

Synsättet påminner om det som fanns inom kristenheten i Europa då de kristna urkunderna omtolkades under modern tid. Synsättet har mött kompakt motstånd från muslimska traditionalister, auktoritära makthavare, antireligiösa sekulära tänkare både i muslimska länder och i väst samt från konservativa, högerextremistiska och populistiska grupper i väst. Gemensamt de sistnämnda är att de avvisar varje tanke på en förening mellan islam och demokrati.

En grundläggande fråga här är alltså om det är möjligt att förena demokratiska grundprinciper med islam på politikens och juridikens område. Alla som anser denna förening möjlig anser nog att en ny tolkningstradition av islam är nödvändig. En som bryter mot de bokstavstrogna, traditionella, konservativa, fundamentalistiska och salafistiska synsätten­.

Det finns en lång rad muslimska tänkare, som tror på möjligheten av en nytolkning av islam, men motståndet är tyvärr segt. Under tiden dör många människor av islamistisk terror. Observera: Inte av islamsk terror! Det här har jag skrivit sedan jag läst boken Den arabiska våren av Mohammad Fazlhashemi för andra och delvis tredje och fjärde gången. Mohammad är en iransk-svensk professor i islamsk teologi och filosofi vid Uppsala universitet.