Erfarenhet

Erfarenhet är väl något man endast kan vinna över en tid? Ju längre tid − ju fler och grundligare erfarenheter är det fråga om. Jag fyller 90 nästa gång, om det blir någon nästa gång? En del människor blir över 100 år, men de har väl inte bränt sitt ljus i bägge ändar?

Det är fantastiskt hur många krämpor man kan ha och ändå vara vid liv. Särskilt eftersom en erfarenhet är att sjukvården upphör med tiden. Den begränsas till piller, smärtbegränsande eller tillbakahållande piller.

Ordineras man Waran, det man åtminstone tidigare dödade råttor med, så används det tydligen som ursäkt för att inte lägga in patienter för rätt små och tämligen enkla operationer. Påtalar du det så blir sannolikt läkarens svar att det inte finns några enkla operationer. Nej men vem har sagt att en del svåra, men mindre operationer då, inte skall utföras på äldre patienter? Kan det kanske vara våra korkade politiker?

I tidningen Veteranen yttrade sig en äldre läkare för ett par tre år sedan. Han sade att det vanligen är fel att inte operera på grund av hög ålder. Det kan vanligen mycket väl göras och borde göras.

Preparatet Waran gör att blodets koaguleringstid förlängs. Men skall tandläkaren dra ut en tand, det är en operation med blodvite, då kan man tillfälligt minska warandosen. Blodets koagulering mäts i återkommande prov eftersom förmågan kan vara svår att hålla konstant. Provet kallas PK(INR), som tas fram på laboratorium och anger hur många gånger koalitionstiden är förlängd.

PK(INR) maximalt 2,5 är vad min tandläkare inte vill överskrida för en tandutdragning. PK-värdet har trots noggrann inställning i mitt fall varierat mellan 1,9 och 3,1 då strävan är att hålla värdet 2,5. Jag djärves anta att ett ljumskbråck kan åtgärdas även om tiden för koagulering är dubblerad.

Jag djärves dessutom anta att läkarna normalt inte tycker det vara mödan värt att operera en multisjuk 89-åring för ljumskbråck. Man ges inte ens några råd om hur man skall hantera sitt bråck.

I förrgår smärtade det till ordentligt i ljumsken och jag släppte ned byxorna för okulär skadebesiktning. I ljumsken hade jag en tydlig bula. Jag lyckades trycka in det som var på väg ut genom bukhinnan. Än så länge är det alltså reponibelt. Ordet hämtat från Bra Böckers stora läkarlexikon.

Nu skall jag redogöra för hur den unge arbetsföre behandlas. I trettioårsåldern drabbades jag av ljumskbråck på ungefär samma ställe som nu. Jag ringde upp den anvisningsläkare jag hade stort förtroende för, dr Abelin, en läkare i 70-årsåldern. Han hade en lång praktik som kirurg på Karolinska sjukhuset.

Jag fick en tid, om jag minns rätt, samma dag. Dr Abelin fingrade lite i ljumsken, sedan stack han in lillfingret till första knogen i hålet i bukhinnan och sa: ”Här är det. Jag skickar en remiss till Karolinska, så får du gå förbi kön och blir kallad till inläggning och operation om ungefär en vecka.” Och så blev det.

På sjuksalen fanns en man, fulladdad med sådana där historier man inte kan låta bli att gapskratta åt. När jag var åter på salen efter operationen satte han sig vid fotändan av min säng och berättade historier. Alla som kunde lämna sin säng samlades runt honom, men det var för mig han berättade och jag kunde inte få stopp på honom.

Jag skrattade men försökte låta bli, det gjorde rasande ont där bukhinnan var sammandragen. Jag skrattade och stönade, skrattade och stönade ljudligt, tills en sköterska kom inrusande och frågade: ”Vem är det som har ont?” Hon fick berättaren att tystna

Med min erfarenhet blir konklusionen att man med diverse ursäkter inte tillhandahåller allmän kvalificerad sjukvård för multisjuka åldringar i Sverige och via Internet har jag beställt ett bråckband á 667 SEK tror jag det var, mitt närminne är väldigt kort numera.