Israel i Mellanöstern och i centrum av arabvärlden

Nu har jag just läst Ingmar Karlssons på Historiska Media utkomna bok Roten till det onda, om uppdelningen av Mellanöstern 1916 – 2016. Jag kan försäkra att det varit högintressant läsning för mig, med mitt intresse för just den tidsperioden (min egen). Jag tar mig fräckheten att här citera ett par sidor, bara en och en halv sida från bokens slut.

Jag vill varmt rekommendera boken till den som vill veta mer om vad som hänt och händer i Mellanöstern, utan att läsa travar av historieböcker om Mellanöstern som jag nu gjort under ett par decennier.

Våra media har nu under ganska lång tid nära nog hundraprocentigt ägnat allt intresse åt Mellanöstern exklusive Israel, som en tid har kunnat härja fritt på Västbanken utan att observeras av världssamvetet. Händelsevis får det här inlägget en stark knytning till det jag skrev i inlägget 29 juni Lennart och Tomas på Facebook.

Citatet:

I det tidigare mandatet Palestina har den israelisk-palestinska konflikten hamnat i skuggan av inbördeskrigen i Syrien och Irak och IS framfart. Dagligen etableras nya fakta på den ockuperade Västbanken med bosättningar som syftar till att göra en territoriell kompromiss och en palestinsk stat omöjlig. Över en halv miljon bosättare lever där och i östra Jerusalem och många av dem är beredda att ta till vapen för att hävda sin påstådda gudomliga rätt till ”Judéen och Samarien”.

Redan idag finns det en tvåstatslösning i området mellan Medelhavet och Jordan: staten Israel inom 1967 års gränser och en israelisk bosättarstat, som står utanför en rättsstats regler och normer och där bosättarna sätter sig över både polis och armé och trakasserar den arabiska lokalbefolkningen men sällan arresteras och nästan alltid undgår bestraffning för sina handlingar.

Israel har nu utvecklats till en stat vars invånare indelas i fyra kategorier. Det är Judarna i det egentliga Israel som har de rättigheter och skyldigheter som karakteriserar en demokrati, araberna i Israel som visserligen får delta i allmänna val men vars rättigheter är inskränkta på en rad områden, bosättarna på Västbanken som har alla rättigheter men inga skyldigheter samt slutligen palestinierna på de ockuperade områdena som lever i ett rättslöst tillstånd och dagligen utsätts för övergrepp av bosättare i sionismens namn.

De arabiska medborgarna i Israel, som var omkring 100 000 när staten utropades (700 000 hade flytt landet inför och under kriget 1946). Min anm.), uppgår nu till 1,5 miljoner eller drygt 20 procent av befolkningen. I de områden som Israel kontrollerar − det egentliga Israel inom 1967 års gränser, Västbanken, östra Jerusalem och Gaza − kommer den arabiska och judiska befolkningsdelen att vara lika stor, kring 7 miljoner vardera, med lätt arabisk övervikt redan om fem år.

De val som varje israelisk regering nu står inför beträffande det tidigare mandatet Palestinas framtid är:

− Att fortsätta den illegala ockupationen av ”Judéen och Samarien” och permanenta det nu rådande apartheidsystemet med ett antal från varandra avskiljda palestinska bantustans.

− Att inkorporera dessa områden i ett Storisrael som med tanke på den demografiska utvecklingen skulle få en palestinsk majoritet om några år. Om palestinierna där skulle få samma politiska rättigheter som de som nu är israeliska medborgare skulle den demokratiska stat i Palestina som Yasir Arafat talade om som sin dröm i sitt historiska tal inför FN:s generalförsamling hösten 1974 förverkligas.

− Att inkorporera de ockuperade områdena men att göra sig kvitt större delen av den arabiska befolkningen, antingen genom fördrivning eller genom en politik som bokstavligen svälter ut dem och inte ger den något annat alternativ än att ämna landet.

På så sätt skulle Israel förbli judiskt och demokratiskt men till priset av att vara den första demokratiska staten med etnisk rensning som officiell politik.

Trots det stöd en sådan judisk stat skulle få bland delar av den israeliska lobbyn i framförallt USA skulle en sådan politik göra Israel till internationell paria.

Mandatets och Balfourdeklarationens skrivning ”varvid det är klart underförstått att ingenting skall göras som kan skada de medborgerliga och religiösa rättigheterna för de icke-judiska befolkningsgrupperna i Palestina” klingar därför nu tommare än någonsin och alla Osloplaner och ”vägkartor” för upprättandet av en palestinsk stat kan avskrivas.

Den ordning som Storbritannien och Frankrike skapade faller nu samman utan att någon ny är i sikte. Fältmarskalken Earl Wavell, som tjänstgjorde på den palestinska fronten under första världskriget, sammanfattade som nämnts i bokens inledning följderna av den brittiska och franska politiken:

Efter kriget som skulle göra slut på krigen tycks de ha varit framgångsrika i Paris med att sluta en fred som gör slut på freden. Slut citat.

Lite kuriosa i sammanhanget måste jag redovisa. Fredskonferensen i Paris efter VK 1 inleddes i januari 1919 och den sionistiska organisationen i London ville till varje pris undvika att Palestina kom under amerikansk förvaltning och kontroll. Man gav ut en skrift där man kunde läsa:

”Demokrati” i Amerika betyder alltför ofta majoritetsstyre utan hänsynstagande till olikheter i typer, civilisationsnivåer och skillnader i kvalitet. Demokrati i denna mening har kallats den smältdegel där det kvantitativt mindre assimileras i det kvantitativt större. Detta är utan tvekan naturligt i USA och fungerar på det hela taget väl. Men om denna amerikanska idé skulle tillämpas på det sätt som en amerikansk administration skulle då kunna tänkas tillämpa den i Palestina, vad skulle då hända?

Den numeriska majoriteten i Palestina i dag är arabisk, inte judisk. Kvalitativt är det ett enkelt faktum att judarna nu har överhanden i Palestina och under lämpliga villkor kommer de också att bli dominerande även kvantitativt om en generation eller två. Men om en grov aritmetisk uppfattning om demokrati skulle tillämpas nu eller i ett tidigt stadium på de omständigheter som råder i Palestina skulle den styrande majoriteten vara arabisk och uppgiften att grunda och utveckla det storslagna judiska Palestina bli oändligt svårare.

Jag har svårt att tänka mig en mer rasistisk skrivning. Mer än 90 procent av Palestinas befolkning var vid den här tiden arabisk. Visserligen strömmade judar till Palestina, oftast i vågor, beroende på hur de behandlades på olika håll i världen. Immigrationen stöttades i början av några stormrika judar i USA och Storbritannien.

Som mandatärmakt för Palestina säkrade Storbritannien i Balfourdeklarationen och i samarbete med World Zionist Organization bildandet av staten Israel. Araberna protesterade förgäves med hänvisning till artikel 22 i Nationernas Förbunds stadga som antagits i Versailles. Den som bekräftade USA-presidenten Wilsons princip om folkens självbestämmanderätt och därmed stödde den palestinska arabiska majoritetens krav på en arabisk statsbildning.

I en debatt i det brittiska parlamentet några månader tidigare sade Balfour själv: Motsägelserna mellan bokstäverna i stadgan och de allierades politik är än mer flagrant när det gäller en oberoende palestinsk nation än i fallet med en oberoende syrisk nation. Ty i Palestina tänker vi inte ens föreslå någon form av konsultation rörande de nuvarande invånarnas önskemål.

De fyra stormakterna har tagit ställning för sionismen. Och sionismen, det må vara rätt eller fel, är rotad i en uråldrig tradition, i aktuella behov, i framtida förhoppningar som är av långt större vikt än önskemålen hos 700 000 araber som nu bor i detta gamla land.

Sammanfattningsvis har stormakterna vad Palestina angår inte gjort något uttalande i sakfrågor som inte obestridligen är falskt och inte utfärdat en enda politisk deklaration som de inte alltid har avsett att bryta.

En rad olika förklaringar till det brittiska handlandet finns, men de är som sagts olika och därmed likgiltiga.

Redan vid 1920-talets början var den arabiska oppositionen mot sionismen svår. Arabiska demonstrationer och oroligheter förekom frekvent. Palestinierna radikaliserades i takt med att invandringen ökade och de judiska bosättningarna blev fler. Pogromliknande upplopp utbröt och vid ett tillfälle dödades 6 judar och omkring 200 skadades.

Svaret blev en underjordisk judisk milis, Irgun Haganah, bildades. Den skulle komma att spela en avgörande roll i den fortsatta historien och bli kärnan i landets armé.

Jag stannar här i min historieskrivning om Israels tillkomst, men jag kommer absolut att fortsätta, eftersom tjugonde århundradet klarnat betydligt med historieforskarnas hjälp. Jag har tvingats att revidera en hel del av mina bara ett par år gamla uppfattningar, där jag som många andra tagit falsk och propagandistisk historieskrivning för sann, det är alltför lätt att göra så. Den färska informationen är tyvärr inte sällan osann och ofta ensidig och därmed missvisande.