Israelproblemet i Mellanösternproblemet

1917 i november, ett par dagar efter att tsaren störtats i Ryssland, så publicerades den s.k. Balfourdeklarationen i brittisk press, men väckte knappast något uppseende i skuggan av vad som i övrigt just hände i Europa. Deklarationen var utformad som ett brev från den brittiske utrikesministern till ordföranden i det judiska samfundet i Storbritannien Lord Walter Rothschild.

I Paris hade den österrikisk-judiska journalisten Theodor Herzl följt rättegången mot den fransk-judiske officeren Alfred Dreyfus då denne utan grund dömts för spioneri för Tyskland och placerats på den ökända Djävulsön utanför Guyanas kust i Sydamerika.

Antisemitismen i Frankrike var tydlig och med rättegången fick den ett än starkare utbrott. Den franska officerskåren tyckte sig genom att få igenom domen rädda en del av sin ära. Det slutliga resultatet blev det motsatta, men det är en annan historia.

Herzl drog slutsatsen att bara en judisk stat kunde vara ett säkert botemedel mot den europeiska antisemitismen och dess konsekvenser, som just visats så tydligt. Målet måste vara att skapa ett hemland (Heimstätte) för det judiska folket och därtill behövdes stöd av minst en av de dåtida stormakterna.

Realisten i Herzl var beredd att upprätta denna stat varhelst ”de geologiska, klimatmässiga och naturliga förhållandena” möjliggjorde projektet. Religionen spelade ingen roll i Herzls planer. Den stat han tänkte sig skulle bli den modernaste i världen, med plats för ateister och fritänkare av alla slag.

Rabbinerna kunde predika om den nationella idén, men skulle inte ha något inflytande i en regering. Jag har ett minne av att jag på 30-talet i en tidning såg att Adolf Hitler nämnt Madagaskar som kanske lämplig plats för judarna. Sannolikt är att han inte visste särskilt mycket om Madagaskar, en av jordens största öar. För Hitler betydde kanske avståndet mest.

Palestina var dock att föredra som ”vårt oförglömliga historiska hemland”. 1895 skrev Herzl i sin dagbok: ”Först ska jag förhandla med tsaren om tillåtelse för de ryska judarna att lämna landet. Sedan ska jag förhandla med den tyske kejsaren, sedan Österrike, sedan med Frankrike om de Algeriska judarna och därefter som nödvändigheten dikterar.”

Men Herzls planer mötte starkt motstånd från alla håll. Tongivande judar i Europa var etablerade européer och 1896 skrev Herzl i dagboken: ”Jag måste medge det öppet. Jag är deprimerad. Ingen hjälp från någon sida, bara angrepp från alla håll. De judar som har det bra är alla mina motståndare på ett sådant sätt att jag börjar få rätten att vara den största antisemiten av alla.”                                       

Det tyska rabbinatets verkställande utskott tog 1897 offentligt avstånd från planerna, men i augusti lyckades Herzl samla ett par hundra judar till en kongress i Basel i Schweiz. Där bildades organisationen World Zionist Congress och Theodor Herzl valdes till president. Man förväntade sig att de europeiska stormakterna skulle stödja projektet av tre skäl.

∙Ett imperialistiskt självintresse.

∙Ett judiskt hemland skulle minska invandringen av judar från östra Europa och på så sätt motverka antisemitismen.

∙En organiserad judisk rörelse skulle kunna användas för att bekämpa radikala och revolutionära strömningar.

På flera håll skulle sionismen kunna dämpa faran av socialism eftersom det ofta var missnöjda judar som försåg de revolutionära partierna med ledare och idéer. Antisemitismen skulle minska om antalet judar minskade.

Turkiet skulle vinna på ett inflöde av ett intelligent och energiskt element i Palestina. Osmanska riket skulle tillföras stora summor och handel skulle ytterligare stärka Turkiets finanser. Judarna skulle föra med sig civilisation och ordning. Judarna skulle bygga en nödvändig järnväg från Medelhavet till Persiska viken. Byggd på annat sätt skulle denna stora nationernas väg ge mycket allvarliga rivaliteter.

Herzl fick kontakt med såväl tyske kejsaren som sultanen i Istanbul, vilken han erbjöd 100 miljoner pund för Palestina, pengar han trodde att judiska bankmän och storföretagare skulle vilja satsa. Båda potentaterna visade sig dock kallsinniga.

I januari 1904 vände sig Herzl till påven för att få stöd för sitt projekt, men Pius X avvisade honom bryskt med motiveringen att judarna inte erkänt vår Herre. Han sade sig inte kunna hindra att judarna begav sig till Jerusalem men ”skulle aldrig ge det sin sanktion”.

Herzl ruinerade sin hälsa genom sin rastlösa kamp för ett judiskt hemland och i juli 1904 dog han av hjärtbesvär. Hans ledarroll övertogs av Chaim Weizmannn utan vars insatser en judisk stat i Palestina troligen aldrig hade förverkligats.

Weizmannn var kemist och hade utvecklat en metod att av majs tillverka aceton. Han bodde i England och fick kontakt med den konservative politikern Arthur Balfour såväl som dennes partibroder Winston Churchill. Då VK 1 utbröt blev Weizmannn kallad till Churchill och fick uppdraget att starta ett särskilt laboratorium för tillverkning av sprängmedel till artillerigranater där aceton var en väsentlig ingrediens.

De kommande åren träffade han enligt egen uppfattning 2 000 politiker, diplomater, höga tjänstemän och andra inflytelserika personer som kunde vara av nytta för hans planer att förvärva Palestina för judarna. De här människorna var dock i huvudsak kallsinniga. Den som nappade var inrikesministern Herbert Samuel, den förste praktiserande juden i en brittisk regering.

Samuel presenterade ett memorandum för regeringen i januari 1915, tre månader efter att Turkiet gått in i kriget på Tysklands sida. Budskapet var att det ännu var för tidigt att realisera tankarna på en judisk stat. Försök att göra så skulle komma hundra år för tidigt och skjuta ett förverkligande flera hundra år framåt i tiden.

Man kunde inte heller påtvinga en arabisk majoritet ett judiskt minoritetsstyre och Palestina var ändå för litet för att absorbera all världens judar. I Palestina fanns bara plats för tre till fyra miljoner.

Annekterade Storbritannien i stället Palestina och bjöd judar att bosätta sig där skulle dess historiska uppgift att bringa civilisationens välsignelser till primitiva länder uppfyllas. I hundratals år hade området inte varit till gagn för världen, men judarna skulle åstadkomma framsteg och upplysning. Landet skulle återlösas och ge prestige åt imperiet. Närheten till Egypten skulle vara av stor strategisk betydelse och miljoner judar över hela världen, inklusive två miljoner i USA, skulle visa tacksamhet varande i generationer.

Såväl den brittiske premiärministern, Asquith som hans utrikesminister Grey avfärdade förslaget. Asquith kommenterade det satiriskt i ett brev, ”Dit skulle sedan med tiden världens alla judar svärma tillbaka från jordens alla hörn och i sinom tid få eget herravälde (vilket attraktivt samhälle!)”

1916 tillträdde Loyd George som premiärminister och Balfour blev utrikesminister. Den sionistiska rörelsen kunde driva officiella förhandlingar med brittiska regeringen, men mötte där sin starkaste motståndare. Det var den ende judiske medlemmen i det nya kabinettet, Edwin Montagu, en kusin till Herbert Samuel.

Han vände sig helt emot tanken att Palestina skulle vara hemlandet för ett särskilt judiskt folk. Ett sådant rike skulle enligt Montagu befolkas av en polyglott, mångfärgad heterogen samling folk från olika civilisationer, olika religiösa bruk och olika traditioner.

Om inte villkoren för judarna blev outhärdliga i de länder de nu levde vore det bättre om de, som han själv gjort, stannade kvar och assimilerade sig. Gjorde de inte så utan begav sig till Palestina i stort antal skulle de vara ovälkomna överallt: ”Om det blir känt att Palestina är den judiska stat som verkligen är deras hem, då kan jag se en världsomspännande rörelse med målet att bli av med dem till varje pris.”

Weizmannn gick till motattack stödd av en stark lobbygrupp och Machester Guardian och The Times. 1917 bad Balfour Weizmannn och Lord Walter Rothschild att skriva ett utkast till en deklaration som han kunde förelägga regeringen, vilket också skedde en månad senare. Där betecknades Palestina som ”det nationella hemmet för judarna” men den befintliga arabiska befolkningen nämndes inte med ett ord.

Det sades också att brittiska regeringen på alla sätt skulle anstränga sig att säkra att detta mål uppnåddes och att den skulle diskutera nödvändiga metoder och medel med den sionistiska organisationen.

Montagu och andra ledande företrädare i både utrikes- och försvarsministerierna såväl som de höga brittiska kommissarierna i Kairo och Delhi reste starka invändningar mot deklarationen. Lord Curzon, som var medlem i krigskabinettet och senare efterträdde Balfour som utrikesminister, skrev i en PM:

Vad skall det bli av folket i landet (Palestina) om vi antar att turkarna drivs ut och invånarna inte har utrotats i kriget? Det finns mer än en halv miljon av dessa syriska araber, hebréer, kana’aiter, greker, egyptier och förmodligen folk med korsfararblod. De och deras förfäder har bott i landet under större delen av 1 500 år. De äger marken som tillhör dem antingen som individuella jordägare eller som bysamfälligheter. De bekänner sig till den muslimska tron. De kommer inte att nöja sig med att få sina ägor exproprierade åt judiska immigranter eller med att verka som vedhuggare och vattenbärare för dem.

De här folkrättsliga invändningarna hade sorgligt nog ingen verkan. Balfourdeklarationen publicerades den 10 november 1917. Den brittiska utrikesministern skickade över den till det judiska samfundet i Storbritannien Lord Walter Rothschild med följande lydelse:

Kära Lord Rothschild,

Jag har det stora nöjet att, Å Hans Majestäts regerings vägnar, till Er överlämna följande deklaration om sympatier för de judiska sionistiska aspirationerna, vilken har underställts och godkänts av kabinettet.

Hans majestäts regering ser gynnsamt på grundandet i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket och kommer att göra sina bästa ansträngningar för att underlätta uppnåendet av detta syfte, varvid det är klart underförstått att ingenting skall göras som kan skada de medborgerliga och religiösa rättigheterna för de icke-judiska befolkningsgrupperna i Palestina eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjutes av judar i något annat land. (Min understrykning.)

Jag skulle vara tacksam om ni kunde göra den sionistiska federationen underkunnig om denna deklaration.

Högaktningsfullt

Arthur James Balfour

Det är värt att observera att Palestina inte betecknades som en framtida judisk stat, utan det talas bara om ett nationellt hem i Palestina  −  med andra ord i delar av området. ”Ett nationellt hem” var dessutom inget i folkrätten förankrat begrepp. Det tillät breda tolkningar och förpliktigade inte Storbritannien till några konkreta åtgärder.

Sammanfattar man så var Balfourdeklarationen ett papper där en stat utlovade ett område som den inte hade förfoganderätt över till ett folk som inte bodde där, utan att ta hänsyn till de invånare som redan bodde där, deras intressen och önskemål.

I deklarationen talas om ett judiskt folk medan de kristna och de muslimska araberna, som befolkade Palestina, betecknas som icke-judiska samhällen. Det är lika logiskt som det vore att beteckna de finska medborgarna i Finland som landets icke-svenska befolkning.

Det jag redogjort för här är bara en mycket mycket liten bit av Palestinas och Israels historia. Men det är en av många bitar som alla med åsikter i Palestinafrågan bör känna till. Judarna stjäl fullt synligt arabiskt land från araberna. Att det bodde en del judar i landet för 1 400 år sedan är naturligtvis inget som styrker en nutida äganderätt.

Att araberna befolkat landet de senaste 1 500 åren väger betydligt tyngre, men nu är det militär makt som avgör. I de omgivande arabstaterna är man fullt upptagna med att av bland annat religiöst skäl skära halsen av varandra medan judarna stjäl landet. Det finns inget skäl att undra över grymma arabiska terrordåd i Israel.

Blir ett helt folk utsparkat från sitt hem, sin jord och försörjning och någon annan med våld tar över landet så har man all behövlig anledning att kämpa emot på det sätt man kan, ja till och med använda sig av gruvlig terror. Det är mänskligt, för att spetsa till det lite.

Jag har här försökt redogöra för en väldigt liten del av hur Weizmannn med hjälp av Storbritanniens representanter lurade till sig det land man nu disponerar. En hederlig britt ser jag i sammanhanget, Thomas Edward Lawrence, Lawrence of Arabia. Han drog sig tillbaka djupt besviken över att ha fått överlämna brittiska löften mot att araberna under Sharif Hussein hjälpte britterna mot Turkiet under VK 1, löften som Storbritannien aldrig tänkt hålla, men även det är en annan och lång historia.

Jag för min del kan inte komma ifrån en fråga. Hur skulle det vara om israelerna åtminstone började betala för den mark man nu tar och tagit från Palestinier på Västbanken? Herzl på sin tid hade åtminstone vett att för drygt hundra år sedan erbjuda sultanen 100 miljoner pund för Palestina, som då var glesare befolkat.

Att Gud skulle ha lovat landet till Israelerna, utan att egentligen ange landets gränser, är naturligtvis bara fånigt trams. Menachem Begin angav att landets östra gräns skulle vara Iraks västra gräns och alltså även omfatta Transjordanien. Han förespråkade därför även israeliska bosättningar väster om Jordanfloden.

Nej, jag är inte antisemit, men jag tycker synd om de stackars människorna på Västbanken med korsfararblod i ådrorna, som behandlas väldigt illa av Israelerna och där man är på väg mot bantustan enligt sydafrikansk aphartheidmodell.

Källor:   En rad böcker, men framför allt Ingmar Karlssons nya Roten till det onda.

              Uppdelningen av Mellanöstern 1916 −2016.