Bra och dåligt idag

En rubrik i Söderhamns-Kuriren i dag Upplagetappet bromsar in −digitala succén fortsätter tyder på viss glädje. En annan rubrik 130 tjänster skall bort andas inte samma optimism. Det är 15 % av de redaktionella tjänsterna i Mittmedia, där Hälsingetidningar ingår, som skall bort.

Gävleborgsregionens chefstjänstemän och politiker har kanske nu rest färdigt till USA. Den ”kritiska massan” nåddes kanske när resandet fick sådan publicitet och kritik? Men resorna spökar fortfarande i lokaltidningen och dess insändarspalter, en del medborgare har ju hjärna och använder den.

De fyra Hälsingetidningarna tappar tio tjänster enligt förslaget, men samarbetet skall ökas. Det kommer att ske en anpassning till att tidningarnas pappersupplagor sjunker. Allt fler konsumerar nyheterna digitalt via dator, mobil eller läsplatta. En del har kanske gått över till att mest läsa och skriva strunt i FB?

Hälsingetidningars chefredaktör, Thomas Sundgren, verkar ha en bra inställning till vad som nu måste göras. Bland annat trycker han på att ”lokaltidningarna har ett demokratiskt uppdrag vars kärna är den lokala politik- ­och samhällsbevakningen, en journalistik som dock inte ger så många ”klick” på tidningarnas webbsidor.”

Han fortsätter: ”Finns det inte en risk där att vi inte gör det vi ska om vi bara jagar klick? Där tror jag vi har ett jättejobb att göra, men det är jag ganska säker på att vi kan också. Kommunpolitik måste vi göra mycket mer attraktiv framöver. Annars kommer vi inte att locka de nya unga läsarna att bli intresserade av den. Det är utan tvekan vi som ska rapportera om de viktiga sakerna som lokalpolitik även i framtiden innehåller, men jag är säker på att vi kan göra det på ett mycket roligare sätt.”

Helt rätt, Thomas Sundgren, så har jag tyckt om den lokalpolitiska rapporteringen här i tolv år. Alltsedan jag flyttade från Stockholmsförorten Haninge till Söderhamn. En lokaltidning som klart redovisar alla ”grodor” i KF och kommunförvaltning skulle roa och därför intressera kolossalt. Tyvärr tror jag också att ”grodorna” måste tydliggöras klart för att ”gå hem” i Hälsingland.

Jag tar ett litet exempel från kommunalrådets vanliga ”grodor”. Jag hade det med i mitt inlägg 10 febr. ”Kommunalrådets joll och fantasier”. Kommunalrådet säger där att: ”en utredning bygger på att det föds mindre barn, att utflyttningen fortsätter och att befolkningen minskar. Den bilden stämmer inte. Förra året ökade befolkningen i Söderhamn med 330 invånare.”

Jag tror inte ett ögonblick på att någon utredning påstått att det föds mindre barn, däremot kanske färre. Det var det roliga som tyvärr också tyder på att kommunalrådet behöver bättra på sin bildning. Det allvarliga är de 330 nya invånarna och frågor man måste ställa sig. Hur många av dem hade ett jobb och en riktig bostad att gå till? Sattes några i svensk skolklass utan att kunna svenska? Vilka blir då konsekvenserna?

Det allvarligaste tror jag är att många nu nöjer sig med att läsa tidningen i mobilen! Det kan väl inte ge någon god överblick över nyhetsflödet? Jag har också svårt att se någon i lugn och ro läsa en stor artikel i den lilla dosan samtidigt som man äter frukost eller lunch. Ska allmänbildade människor bort helt?

Nu till något helt annat, jag har levt lite äventyrligt den sista tiden.

Jag har ju en rad kroppsliga problem. Rygg- och halskotor håller nerver i kläm, särskilt då jag står upp eller är uppe och går. Jag går ogärna längre sträckor än så där 10 meter. Alltså håller jag mig inomhus om jag inte måste till läkaren på vårdcentralen. Där var jag för en tid sedan, men träffade en ny läkare med arabiskklingande namn.

Han satte mig på en kortisonkur, 6 tabletter en gång om dagen i 6 dagar. Redan andra dagen kände jag mig klart bättre. Men läkaren hade nog inte tittat ordentligt i min mastiga journal, så mitt PK-INR rusade upp till 5,7, vilket är alldeles för högt och livsfarligt för mig som då och då trattar omkull och kan slå mig hårt. Jag är hur som helst nöjd med behandlingen, som i övrigt var effektiv och PK-värdet är nu åter normalt, 2,3.

Sjukvården uppfattar jag numera som klart diskriminerande gentemot åldringar. Det är vanligen inte fråga om avsiktligt nedsättande bemötande. Yngre personal i offentlig tjänst med ringa livserfarenhet visar öppet och omedvetet att de tar för givet att åldringar är okunniga och inte kan tänka klart. Fakta kan vara att åldringen tänker långsammare men klarare och är mer kunnig.

Tydligen finns numera en norm för familjeläkare enligt vilken patientens träff med läkaren beräknas till 15 minuter. Man kan också vid tidsbokning tilldelas tiden 30 minuter. Läkarna numera räknar tydligen också med att endast en sjukdom eller skada skall behandlas per besök. Jag föreställer mig att detta illa passar äldre patienter med en rad besvär.

Jag saknar så min gamla tjänsteläkare (eg. anvisningsläkare) dr Abelin, med lång erfarenhet som kirurg på Karolinska sjukhuset. Då fick läkarträffen ta sin tid och han kunde t.ex. göra sig själv till patient genom att fråga: ”Vad skall jag göra med N.N?” (En av de anställda ingenjörerna vid min detalj och besvärlig patient.)

I tidningen ser jag rubriken Man behandlades felaktigt som döende. Utan att ha undersökt en man på ett äldreboende beslutade en läkare per telefon att han skulle behandlas som döende. Först när anhöriga slog larm fördes mannen till sjukhus, där han snabbt återhämtade sig.

I en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) skriver mannens dotter att boendet förklarat att man inte kunde ge dropp, ”men att jag ska veta att pappa är så dålig nu att ingen vätska behövs”.

Efter att under flera dagar ha nekats vätska krävde mannens anhöriga att han skulle föras till akuten. Där sattes dropp och antibiotika in för infektion. Redan efter tre dagar satt mannen upp¸ åt två mål mat om dagen och drack kaffe. Konklusion: Att placeras i äldreboende kan vara livsfarligt om gamlingen saknar anhöriga som bevakar vården.