Fortsatt lågkonjunktur
(Skrevs 2001)

I början av 1983 konstaterade finansdepartementets experter att landets budgetunderskott skulle komma att öka åren framöver, utan extraordinära åtgärder. Konsekvenserna skulle bli förskräckliga, inflationen drivas på ytterligare och den statsfinansiella krisen bara förvärras. Regeringen (s) behövde alltså i kompletteringspropositionen driva ett program för hur statsutgifternas numera automatiska expansion skulle kunna elimineras.

Naturligtvis kom propositionen ändå inte att innehålla något specificerat program för nedskärning av de offentliga utgifterna. De socialdemokratiska ministrarna skulle nu och framöver se alla möjliga hinder för nedskärningar just inom deras respektive områden. Arbetsmarknadsministern, Anna-Greta Leijon t.ex., såg stora medelsbehov för insatser mot arbetslösheten. Insatser som bäst skulle ha utförts genom att underlätta för företag att skapa riktiga jobb.

Det mesta var dystert och det var väl bara en del moderater, som trodde att USA:s nyvalde president, Ronald Reagan skulle kunna förverkliga sitt reparationsprogram med skattesänkningar och militär upprustning för att slutgiltigt bevisa det kapitalistiska systemets överlägsenhet. Nåja, slutgiltigt? Trots alla bevis finns det fortfarande, när detta skrivs år 2001, kommunister.

En socialdemokratisk regering kunde inte gärna angripa statsbudgetens utgiftssida. I decennier
hade man ju bara utökat den offentliga sektorn med hjälp av ständigt nya och ökande skatter. Möjligheterna till konkreta besparingar var nu dessutom i stort sett blockerade av frikostiga vallöften. Det för varje dag ökande budgetunderskottet var dessutom så stort att det svårligen skulle kunna neutraliseras genom ökat skatteuttag.

Nu började regeringen tala om ”Den tredje vägen”. En politik, som varken skulle innebära åtstramning eller ohämmad expansion utan nya skatter och som därför skulle misslyckas. Regeringens bostadsminister vid den här tiden, Hans Gustafsson, lär före valet 1982 ha sagt att bara en borgerlig regering kunde prestera den politik som krävdes inför 1980-talet.[1] Övriga ministrar kunde inte under några omständigheter tänka sig att skära i offentliga utgifter.

[1] Kjell-Olof Feldt: Alla dessa dagar.