1982 års val
Anteckningar från tiden strax därefter (1983?)

Den 5 maj 1981, gjorde mittenpartierna upp med socialdemokraterna och moderaterna lämnade regeringen. Detta var vad som av sossarna kom att döpas till "den underbara natten."
Resultatet av "den underbara natten" och mittenpartiernas, (främst folkpartiets) agerande var, att moderaterna i 1982 års val blev större än de båda mittenpartierna tillsammans. Borgerliga väljare visade sig ha bättre omdöme än vad många föreställt sig.
Personkemin, relationerna mellan de olika regeringsmedlemmarna i den regering som tillträdde 1979 var inte de bästa. Ola Ullsten ville på ett eller annat sätt hitta ett område där man kunde komma överens med socialdemokraterna och han såg gärna att moderaterna försvann ur regeringen. Att nå en uppgörelse med socialdemokraterna var nog för honom och folkpartiet viktigare än sakinnehållet i uppgörelsen. Så kom den natt som socialdemokraterna och sannolikt en del folkpartister, innan de lärt av erfarenheten, kallade "den underbara".
Folkpartiet gjorde alltså 1982 helt följdriktigt på nytt ett katastrofval och fick endast 5,9 procent av rösterna mot tidigare 10,4. Centern klarade sig något bättre men minskade från 18,1 procent till 15,5. Moderaterna däremot ökade från 20,3 till 23,6 procent. Moderaterna hade genomfört en bra valrörelse, men kunde nog till viss del tacka framförallt folkpartiet för framgången. Men vad hjälpte det? Olof Palme kunde nu återinträda som statsminister tack vare den regeringssplittring, som Ola Ullsten och hans parti arbetat för. De socialdemokratiska riksdagsmandaten blev fler än de borgerligas tillsammans. Om bara kommunisterna lade ned sina röster i för dem svårsmälta förslag, så kunde Olof Palmes regering bestämma efter behag.
Olof Palme hade klara problem med att få till en kompetent regering. Den kom därför att bestå av en del klara misstag och överraskningar. Lennart Bodström, som utrikesminister, hämtades från TCO, där han under lång tid varit illa sedd av en majoritet (borgerliga) medlemmar. Det blev ingen lyckad sejour och 1985 var han ytterst nära misstroendevotum i riksdagen. Birgitta Dahl som energiminister skulle komma att göra några underliga uttalanden, som visade att hon knappast förstod ämnet. Alla överraskades också då Ove Rainer blev justitieminister. Han tvingades avgå redan efter ett år efter avslöjanden om osmaklig privatekonomisk planering. Genom misstag[1] blev Curt Boström kommunikationsminister. Försvarsminister blev Börje Andersson, ”Röde Börje”, ordförande i Dalarnas partidistrikt. Han visste inget i försvarsfrågor, vilket tydligen Olof Palme såg som en fördel. Själv insåg nog ”Röde Börje” snart att han inte platsade som minister och lämnade posten efter några månader. Det blev en på flera sätt underligt komponerad regering och frågan är om ens finansministern, Kjell-Olof Feldt, ägnade den ekonomiska krisen erforderligt intresse?
Det deklarerades nu att den offentliga sektorns förnyelse skulle bli en av den nya regeringens huvuduppgifter.
I Haninge kommunfullmäktige resulterade valet i 29 socialdemokratiska mandat och 5 kommunistiska, alltså socialistisk majoritet. Moderaterna erhöll 14 mandat (+3) denna gång, folkpartiet 4 (-3), centerpartiet 6 (-2) och miljöpartiet 3 (+1).
"Folkpartiet och centern lär sig visst aldrig. På nio år har centern stadigt minskat från sexton till sex mandat och folkpartiets andel nästan halverats. Vi moderater har däremot nästan fördubblat vår andel av valmanskåren," sade Kjell Rydle, när han som gruppledare mötte moderata fullmäktigegruppen. Kjell, jämte ytterligare ett par moderater, förhandlade just med centern och folkpartiet om fördelningen av posterna i nämnder och styrelser mellan partierna. Han fortsatte:
"Framförallt centern, men också folkpartiet verkar inte ha förstått att de grovt förlorat i valet och att vi nu har större röstetal än de båda tillsammans. De vill att vi skall avstå den ena platsen efter den andra till dem och centern verkar rent av se sig som ledande borgerligt parti trots att de verkar vara på väg att försvinna. Vi är ju alla överens om att vi vill arbeta för en borgerlig samverkan, men det får inte betyda att vi till dem lämnar mandat och vice ordförandeposter som är väsentliga för oss ."
Efter en genomgång av vad förhandlarna ansåg sig kunna lämna till de båda partierna godkände fullmäktigegruppen detta. Kjell fick nu ett rykte om sig inom de andra partierna att vara ogin och odräglig i förhandlingar. I partiet uppfattade vi honom som en skicklig men något givmild förhandlare.
Först den 10 november dettaår gav Brezjnev upp andan. I samband med den Sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien den 22 augusti hade den s.k. Brezjnev-doktrinen tillkommit. Den innebar att östblocksstaterna inte bara hade rätt, utan dessutom skyldighet att ingripa om ett socialistiskt lands samhällsskick hotas av förändring. Pinsam för kommunisterna var väl också den röda sidenkudde, som enligt kommunistisk sed bars med vid begravningen och där alla utmärkelser och medaljer Brezjnev låtit tilldela sig själv förevisades. Två dagar efter begravningen tog en annan sjuk åldring, Jurij Andropov f d KGB-chef, kontrollen över partiet och landet.
1983 tvingades Ola Ullsten lämna över folkpartiet till Bengt Westerberg, som då var i stort sett okänd utanför folkpartiet. Han hade emellertid tidigare varit statssekreterare i budgetdepartementet. Ullsten belönades av (s)-regeringen med ambassadörsposten i Canada och senare Italien. Tjänster och gentjänster.

(1) Kjell Olof Feldt: Alla dessa dagar.