Kurre

En dag när jag kom hem från jobbet var det en kattunge hemma. En svart, ganska söt måste jag erkänna. Jag meddelades att vår då 3-åriga dotter köpt katten av en grannfru, dock efter nådigt tillstånd av sin farmor, som bodde hos oss vid den tiden. Vår dotter hade dessutom varit stadd vid kassa. Hon ägde de fem öre katten kostade. Jag tyckte nog att det var ett klokt användande av pengarna.

Fem öre var en hel del pengar för fyra och ett halvt decennium sedan. För 2 öre (sådana fanns) kunde man få en skapligt stor kola. När jag var barn fick man två sådana för endast ett öre. Pengars värde sjunker snabbt och stadigt. Jag tror att det beror på makthavares slöseri med våra pengar, av vilka de tar en ständigt större procentuell andel och sedan skvätter tillbaka lite grand. Att ”duktiga” direktörer, LO-funktionärer och en del politiker tar skyhöga arvoden är nog inte så konstigt, men tänk vad mycket nu ännu dyrare kola de kan köpa!

Jag hade själv ägt en katt vid namn Tusse, när jag var i vår dotters ålder. Tusse avled så småningom tragiskt. Det hade lagts ut råttgift och Tusse hade nog ätit det med väl så god aptit som råttorna. Hans plågor ändades av en vänlig granne med hagelgevär, men det fick jag veta först så småningom.

Vår dotter bestämde att hennes katt skulle heta Kurre. Han kurrade ju så trevligt.

När Kurre för sin egen sinnesfrids skull skulle kastreras, så skickades jag med honom till veterinären. Av någon anledning troddes jag vara den minst medkännande. Där lindades han in i en trasmatta, fick en bedövningsspruta och så pressades kulorna ut och skars loss. Lite sulfapuder ströddes på. Jag led med Kurre och bad i tankarna om förlåtelse.

Vår dotter klädde Kurre med sina dockkläder och bäddade ner honom i sin dockvagn. Där låg han snällt under många söndagspromenader i grannskapet och väl var väl det. Jag har försökt tänka mig vad som skulle ha kunnat hända om han ledsnat och sprungit iväg när vi var långt hemifrån.

Kurre blev snabbt likvärdig familjemedlem. Han ville ha samma mat som familjen i övrigt. På torsdagarna åt han ärtsoppa, men förkastade punschen. Pannkaka med sylt åt han om han orkade efter all ärtsoppa. Bruna bönor med fläsk var en favorit, liksom korv och potatismos. Fiskrätter var naturligtvis alltid OK, men färsk strömming var han ensam om att gilla. Det gjorde han så till den milda grad att han gärna åt tills han kräktes. Då valde han alltid en bra plats på golvet, oftast ute i hallen där ingen mjuk matta fanns i närheten. Det skulle vara lätt att städa upp.

Vi tyckte inte att Kurre skulle behöva serveras vid golvet. Därför tog vi från förrådet in dotterns barnstol åt honom, så att han kunde sitta med oss vid bordet. Att man inte kunde ge sig till att gå upp på bordet visste han. I nödfall och för att nå tallrikens bortre del kunde han möjligen sätta framtassarna mot själva bordskanten.

När det ringde på dörren gick han dit för att se vem som kom. En gång stod där en bekant med en stor schäfer. Kurre var plötsligt borta. Vi letade, men fann honom inte. När besökarna gått fortsatte vi leta och hittade honom till slut. Vår son hade uppe under taket i ett hörn av sitt rum en högtalarlåda och på den, 2,4 m över golvet låg han. Inga märken efter klor kunde ses i tapeten. Det du, Stefan Holm, men du är ju inte testad med en hemsk schäfer i hälarna!

En vinter när vi var borta på skidsemester en vecka hade en grannfru lovat släppa Kurre in och ut samt ge honom mat och vatten. Det fungerade inte, så när vi kom tillbaka var Kurre borta. Det blev gråt och tandagnisslan, men jag hörde talas om att en katt tydligen höll till under en kaninbur ett par hundra meter hemifrån. Jag gick dit och där satt Kurre. Han gick före mig hem och var inte förbannad utan tydligt lycklig att se mig. Hela familjen visade sig lycklig och Kurre spann för fullt mellan tuggorna.

Kurre blev gammal, 18 år. På slutet såg han dåligt. Han hade en favoritplats på fönsterbänken i köket, där han kunde sitta och titta på fåglar. När han missat upphoppet till sin utkiksplats några gånger insåg vi att vi måste ta adjö. Birgit åtog sig att ta med honom till veterinären. Väl hos veterinären började hon naturligtvis gråta och veterinären sa: ”Stackars människa!” Han tröstade så gott han kunde, bjöd på kaffe och garanterade att Kurre inte skulle lida av sprutan han fick.

När jag ganska sent kom hem satt Birgit väntande i köket. Kurre låg i en väska i Birgits bil. Ett par gånger hade hon sprungit ut och tittat i väskan, för att hon tyckt sig höra Kurre jama. Vi tog fram ett rent men något trasigt lakan, som jag svepte Kurre i. I en sladdlampas sken och i ett hörn av tomten grävde jag en en meter djup grop, där Kurre fick sin sista vila. Det var midnatt när jag skottat igen graven.