1970 - Studiecirkel
Åtminstone 30 år gammal uppsats, nu kompletterad med kommentaren i sista stycket.

Den gamle moderate fullmäktigeledamoten, som också var ledamot i byggnadsnämnden, var ledare för en allmänpolitisk studiecirkel i Tungelsta. Jag lyssnade fängslad till de erfarenheter han redovisade.

"Jag skall ge er ett exempel på hur socialisterna tänker," sa KF-ledamoten.
"Nu när Västerhaninge skall slås ihop med Österhaninge från och med 1971, skall vi bland annat komma överens om politikerarvodena i den nya storkommunen. I Västerhaninge har vi 15 kronor i timmen i sammanträdesarvode, vilket också täcker resor och förberedelser. Vi i högerpartiet anser att 15 kronor är fullt tillräckligt. Vi använder ju en del fritid till ett ideellt politiskt arbete och då kan det vara fullt tillräckligt. Om man arbetar i till exempel en idrottsförening har man ju ingen ersättning alls. Vi skall dessutom, som politiker, bara ange färdriktning och övervaka att den följs. Resten av jobbet gör ju tjänstemännen i kommunen.
Nu menar socialdemokraterna att timarvodet skall vara 45 kronor. Då kan man till att börja med konstatera att politikerkostnaderna inte blir lägre efter sammanslagningen, som man ju sagt att de skall bli. Tvärtom blir de större, trots sammantaget något färre politiker.

När jag frågade Kerstin Jonsson, som är fullmäktigeledamot för socialdemokraterna hur man motiverar arvodeshöjningen, så säger hon: 'På Cuba har alla politiker lika mycket betalt och det tycker vi är rättvist. Fidel Castros årslön delas med det antal timmar han jobbar per år och det blir sedan timersättning för alla politiker på Cuba. Då skall vi också åtminstone jämföra oss med vår kommunstyrelseordförande och ha ett timarvode som motsvarar hans timersättning med åtta timmars arbetsdag."

Till att börja med skrattade jag åt hennes motiv. Ett ögonblicks eftertanke resulterade emellertid i att jag blev, som man säger, heligt förbannad.

"Det kan vara en sak att ha ett krävande heltidsjobb, ständigt påpassad av media. En annan sak är det att vara fritidspolitiker ett par tre kvällar i månaden på ideella grunder," sade en av eleverna och fick medhåll.

"Här hör ni vad socialdemokraterna tänker sig. Lika lön åt alla oavsett jobbets verkliga innehåll och prestation," sa cirkelledaren och fortsatte: "Deras politiker har emellertid inga hämningar när det gäller att bestämma det egna arvodet och då får vi tydligen finna oss i att bli överbetalda. Som en kompromiss föreslog vi till slut 35 kronor i timmen, men socialdemokraterna vägrade kompromissa och längre ansåg vi oss inte kunna gå. Det enda vi kunde göra var att reservera oss mot deras beslut. Några kompromisser över huvud taget från deras sida lär det väl inte bli nu när sossarna fått makten i nämndhuset. De är inget annat än hycklare, som åberopar demokrati men samtidigt är diktatoriska i sina krav."

"Nämndhuset ja," sade jag. "Finns det någon här som tror på rationaliseringseffekter på grund av kommunsammanslagningen?"
En tidigare ledamot i Västerhaninge kommunfullmäktige blev illröd i ansiktet och exploderade i ett utbrott:
"Ingen tror det! Inte ens sossarna, fast de kör med den valsen! Nu skall vi växa in i ett tolv våningar högt nämndhus och det kommer de att fylla på nolltid med politiker och byråkrater. Sedan kommer man säkert att fortsätta växa utanför nämndhuset. De tror nämligen att den offentliga sektorn kan byggas ut utan gräns med hjälp av statsbidrag och höjd kommunalskatt, som hämtas ur en outsinlig källa av pengar.
Vad de inte fattar är att denna sektor, som också är tärande, skall bekostas av den privata sektorn och den får det allt svårare att gå ihop med ökande skatter och pålagor. Våra företag får så stora kostnader att de inte längre kan sälja sina produkter. De stora exportföretagen kan nog klara sig genom att flytta tillverkningen utomlands. Företagen som blir kvar kommer att tvingas rationalisera på ett sätt som gör att människorna i den privata sektorn får arbeta ihjäl sig, medan den offentliga sektorn bara växer och växer.

Byråkrati och ineffektivitet blir följden. Till slut arbetar kanske en tiondel av oss för att försörja resten, som arbetar i offentliga sektorn, - om de alls arbetar med ett socialskydd som inte gör det nödvändigt att arbeta? Kanske till och med olönsamt. Om inget görs för att förhindra detta hamnar vi till slut i en situation där konkurser, arbetslöshet och medelsbrist för oss över ruinens brant.

Man kommer att hamna i en situation där det inte längre finns medel för åldringsvård, sjukvård, socialt skydd för medborgarna och inte heller till skola eller pensioner. Vad gör vi då! Jo, då måste man skära hårt på alla de här områdena! Då, om inte förr, tvingas sossarna lämna ifrån sig makten och så blir det vi borgare som tvingas sanera sophögen som blivit kvar. Gissa om det då blir svårt att behålla populariteten någon längre tid! Och hur kommer sossarna att framställa situationen i det läget? Jo, jag känner dem. De kommer omgående efter ett sånt maktskifte att framställa sig själva som alla goda makters företrädare, medan borgarna med högern i spetsen raserar den välfärd de byggt upp.

Och det allra värsta är att en stor del av människorna kommer att gå på valsen. Så enfaldiga eller lättledda är alldeles tillräckligt många väljare!
Och kommunförvaltningen i den sammanslagna kommunen! Den kommer att växa av alla dessa skäl, men dessutom enligt Parkinsons lag till dess att det hela på ett eller annat sätt slutar i någon sorts katastrof!"
Nu hade luften gått ur honom, och han tystnade.

En hel del av det han beskrivit såg vi för 20 år sedan, när luften gick ur socialismen i Ryssland och dess lydstater i Östeuropa. Just nu är vi mitt uppe i något liknande, där alla de stora bankerna lånat ut pengar de egentligen inte har. Detta med tvärstopp på lånemarknaden som en första följd i en hel räcka.