Skolfunderingar 1978

Klockan var inte mer än två på eftermiddagen, men i december, utan snö på marken och med sammanhängande molntäcke lade sig skymningen snabbt över Stockholm. Jag var i bil på väg att delta i Haninge skolstyrelsemöte. Bilkörningen var daglig rutin och nödvändig för att hinna med både ordinarie arbete och fritidspolitikerns slit. Ofta var jag så pass trött under dessa dagliga och kvällsliga körningar att jag skrålade "En sjöman älskar havets våg" och andra liknande låtar för att hålla mig tillräckligt vaken. I övrigt gav körningarna tid för alla sorters funderingar.
Är jag riktigt klok egentligen, som sitter kvar i skolstyrelsen, tänkte jag? Sossarnas politik går ju ut på att de själva skall styra skolarbetet mer och mer i detalj, vilket innebär att vi oppositionspolitiker också måste ägna oss åt detaljer. Detaljer för vilka rektorer, lärare och annat skolfolk är, eller i varje fall borde vara, bättre skickade. Tiden för skolstyrelsearbetet ökar hela tiden och effektiva skolstyrelsemöten ett par timmar på kvällstid är ett minne blott. Man kan fråga sig varför vi fortfarande kallar oss fritidspolitiker? Visst använder vi massor av så kallad fritid, men på så sätt är det ju inte fritid och man tvingas dessutom använda allt mer av ordinarie arbetstid. Sedan skall man ta igen detta genom att arbeta ytterligare på vad som borde vara fritid. Sossar, som har sitt arbete i den socialdemokratiska maktapparaten eller inte siktar på avancemang i det civila jobbet kan ju ta det lugnt. Men jag vill ju inte att livet bara skall råka hända mig, mina barn och barnbarn.
Jag travesterade Jack London litet: "Livet skall i alla fall inte bara vara tarvligt och pråligt, något djuriskt och stumt, ett själlöst grävande i bottenslammet och gyttjan."
Så mindes jag något ur Lincolns andra installationstal: "Utan illvilja mot någon; med kärlek mot alla; fast förankrade i det rätta, så som Gud låter oss se det rätta, låt oss sträva vidare mot att avsluta det verk vi har oss före." Trösterika ord från en gammal man, som blev landsortsadvokat via självstudier och därefter en av världens största statsmän. "Plikt är det mest sublima ordet i vårt språk", sade Robert Edward Lee, men han var ju general. Ändå. – Båda mina föräldrar talade ofta med mig om plikter, som de och jag hade mot mig själv och andra. Jag undrade hur många föräldrar som numera söker uppfostra sina barn till vad som kallas pliktkänsla? Apropå plikt, så var det inte länge sedan skolstyrelseledamoten Mia Rockström (s) talat om för mig att plikt och disciplin var förfärligt fula ord. Disciplin och plikt var för henne fasansfulla ord som absolut inte fick förekomma i skolvärlden. Hon hade slagit upp dem i Nordisk Familjebok och läst något om kadaverdisciplin. Hon ansåg sig därför veta att det var dessa begrepp som gjort att vanliga människor i Tyskland kunnat förmås att plåga och döda människor i förintelseläger. Att en moderat skolstyrelseledamot tog ordet i sin mun visade tydligt var moderaterna stod ansåg hon.
De här funderingarna gällde historia. Ett skolämne som drabbats av sådant förakt att det inte längre är något skolämne. I tre decennier har skolansvariga politiker samlat det mest enfaldiga men politiskt "rättänkande" skolfolket på skolöverstyrelsen för att utveckla en bättre skola. Partiboken har varit främsta merit för dem och vad är resultatet? En förfärande kvalitetsförsämring! Deras historia börjar med Marx och Engels och de beundrar Lenin och Stalin. För övrigt känner de säkert till Olof Palme och Lars Verner.
Vill man behålla eller förbättra kvalitén på undervisningen och kämpa emot den kravlöshet som utbreder sig i skolundervisningen, så känner man sig som en holländare, vilken står med tummen i ett hål i vallen och ser nya hål uppstå utom räckhåll.
Jag parkerade bilen utanför nämndhuset och fortsatte mot mitt närmast omöjliga uppdrag som vice ordförande i skolstyrelsen.