Skolpolitik
Detta skrevs på 80-talet.

1976 och 1977 hade jag ägnat en hel del fritid åt att studera socialismen och dess historia. En orsak till detta var att jag ansåg det svenska samhället vara på väg att spåra ur i flera avseenden. Socialdemokraterna hade bland annat infört den kravlösa skolan. Själva sade de: "En skola lika för alla!" Vad man borde ha infört var: "En skola individuellt anpassad och därmed rättvis!"

Jag hade de första åren av sjuttiotalet, då min dotter gick i högstadiet, konstaterat att hon aldrig hade några läxor och att hon inte fick lära sig multiplikationstabellen. När jag påtalade behovet av att studera även utanför skoltid, och ville ge henne hjälp med detta, deklarerade hon att detta vore osolidariskt mot dem som inte fick hjälp i hemmet. Detta hade lärare i skolan grundligt lyckats inpränta i henne, varför hon absolut vägrade att ta emot studiehjälp eller titta i skolböckerna utanför skoltid.

Det var dessutom inte tillåtet att ta med skolböcker hem. Jag talade också om för henne att man inte klarar sig helt bra i livet utan att kunna multiplikationstabellen. Hon talade i sin tur om att hennes mattelärare sagt: "Vad än era föräldrar säger, så behöver ni inte kunna multiplikationstabellen på det sätt era föräldrar lärde sig den." När hon 1974 börjat sista klass i högstadiet och behövde bra betyg för att välja linje i gymnasiet insåg hon själv att lärarna inte var de som visste hennes bästa. Jag hade också träffat hennes matematiklärare, en långhårig "flower-power-typ", som inte verkade seriös. Runt halsen bar han en kraftig kedja och i denna hängde någon sorts smycke i makroformat. När jag då frågade henne hur det gick i "matten" talade hon om att läraren vanligen frågade klassen: "Vill ni ha matte, eller ska vi lyssna på musik?" Flertalet i klassen röstade på musik. Ann-Christin och några till brukade därför i stället söka upp någon lugn vrå i skolan för självstudier. Nu insåg man på skolan att denna "undervisning" inte fungerade och hon fick, som en speciallärare sade: "stödundervisning i matematik utan att egentligen vara berättigad till det". Matematikbetyget förbättrades på så sätt hjälpligt inför gymnasiestudierna.

Vid den här tiden hade jag bestämt mig för att ägna en del av min fritid åt kommunalpolitiska uppdrag. Jag var styrelseledamot i den lokala partiföreningen och blev nu även suppleant i KF samt suppleant i skolstyrelse och social centralnämnd. Valperioden ville jag därmed se som en grundutbildning för att kunna arbeta politiskt. Utlösande faktorer var att skolan blev allt flummigare och bidragsfusk florerade överallt i samhället.

Redan efter några månader blev jag emellertid ordinarie ledamot och vice ordförande i skolstyrelsen. Jag ansåg mig alltså tvungen att på kort tid läsa in skolans läroplaner och andra regelverk, besöka skolor, tala med rektorer och lärare, delta i skolriksdagar o s v. Samtidigt skulle jag som vanligt använda en stor del av min fritid till att läsa facklitteratur för att förkovra mig i mitt yrke, där den tekniska utvecklingen skenade. Det blev en hektisk tid med alltför lite sömn. Till råga på allt uppfattade jag snart skolan som till stor del förstörd av vänsterns skolpolitiker och flumpedagoger.

Arbetet i opposition mot socialdemokraterna i skolstyrelsen påminde om att sitta fast, men försöka ta sig loss ur i ett jättelikt klibbigt spindelnät. Hemmakvällarna blev få och stördes inte sällan av skolledare som sökte hjälp eller ville informera om missförhållanden. Klagande föräldrar hörde av sig.

Vi tar ett exempel: Jag hade kommit hem ovanligt tidigt, redan vid sjutiden på kvällen. Mitt i middagen ringde en upprörd lärare och berättade att en kollega tillsammans med en skolpsykolog dekorerat toaletten vid lärarrummet med floskulösa kommunistiska slagord, bilder från Vietnamkriget, på Che Guevara och Mao Tse-tung. Nu ville hon att jag skulle se till att det förargelseväckande skräpet blev borttaget. Jag menade att första lärare, som stördes borde riva ner eländet, men lovade nämna tilltaget i skolstyrelsen.

En stund senare, när jag börjat packa en resväska inför en tjänsteresa dagen därpå, ringde en förälder från föräldraföreningen Hem och Skola. "Vi har kallat till offentligt möte i Jordbro-skolan klockan 19 i morgon", sade hon "och kräver att du kommer!" Jag förklarade detta omöjligt eftersom jag skulle vara borta tre dagar på en tjänsteresa. Hon menade att ett beslut skolstyrelsen nyligen tagit var imbecillt och att vi skulle stå till svars för detta. Jag förklarade att de borgerliga partierna reserverat sig mot beslutet och alltså inte var delaktiga. Innan vi avslutade samtalet förklarade hon att kravet om min närvaro ändå kvarstod!

Hemspråksundervisningen byggdes ut under sextio- och sjuttiotalen. Den kostade stora pengar och på 90-talet kunde vi se dess negativa verkan. Många ungdomar i till exempel Tensta kan ingen eller mycket litet svenska. De är helt enkelt kvaddade - nära nog omöjliga på svensk arbetsmarknad. Jag ansåg hemspråksundervisningen i finska viktig, eftersom många finska familjer hade svårt att få arbete hemma, medan vi behövde arbetskraft. De flesta räknade med att arbeta något eller några år i Sverige för att sedan återvända. Samtidigt erhöll en svensk minoritet i Finland undervisning på svenska.

I Haninge omfattade hemspråksundervisningen ett trettiotal främmande språk och kostade oerhörda summor. I skolorna fanns utspridda enstaka elever som skulle läsa mycket udda språk. Att hitta lärare för dessa var inte lätt och kompetensen blev därefter. Men de skulle dessutom undervisa i många skolor ibland långt ifrån varandra. En lärare undervisade en timme i Uppsala på morgonen. Åkte därefter bil nära 10 mil, för att undervisa en timme i Haninge och avslutade arbetsdagen i en Huddingeskola. De lektionerna blev dyra för skattebetalarna.