Tankens frihet

Jag skulle ju återkomma med något om tankefrihet och det är inte något som tillåts i stora delar av vår värld.

Med hjälp av viss tankeverksamhet tar vi vid viss tid ställning i det vi brukar kalla frågor. Sedan är saken klar. Vi vet vad vi tycker. Eller? Få av oss fortsätter tänka. Ompröva när nya fakta (eller rykten) uppträder. En del byter t.o.m. politiskt parti efter att ha tänkt nytt. Angriper rent av ”sina egna” och blir kanske kallade ”förrädare”, svikare eller svaga karaktärer eller bara jobbiga eller opålitliga.

Jag menar inte att det skall vara helt lätt att få andra att byta åsikt, men är det inte så att ny information skall kunna resultera i omprövning och nya ställningstaganden? Självklart är det så!

Ändå är avstannat tänkande, aversion mot omprövning ganska vanligt. De flesta politiker ändrar nog ganska sällan ståndpunkt, omprövar inte från grunden. Media har vissa möjligheter att få oss att tänka nytt, medan politiker genomgående försöker få oss att tänka ”rätt”. Även med ”smutsiga metoder”, dirty tricks.

Apropå sådana, så trillar ett sådant direkt fram i mitt minne. Det var sannolikt ett val på 80-talet. Valledare för moderaterna var Ragnar Almlund. Vid en träff i partiet redogjorde han för hur affischeringen inför valet gått. Enligt överenskommelse partierna emellan fick affischeringen börja på ett överenskommet klockslag en bestämd dag.

Ragnar, med sina affischerare, åkte direkt till ett ställe i Jordbro där alla pendeltågsresenärer passerade. Där fanns en grässlänt som man helt täckte med moderaternas affischer på stolpar.
I Jordbro bodde en stor del av (s) väljare och nu hade man lagt beslag på den absolut bästa platsen. Det fanns ingen plats för ytterligare affischer där. Gänget fortsatte sedan runtom i kommunen. Frampå nattkröken när jobbet var klart svängde men in i Jordbro för att beundra den egna affischeringen.

Där fanns bara socialdemokratiska valaffischer, där moderaternas stått. Dessa låg vid sidan av i en prydligt travad hög. Ragnar ringde den socialdemokratiska valledaren, som förklarade att han sett moderaternas affischer i den prydliga högen, men att han naturligtvis tagit för givet att de lagts på platsen för senare uppsättning. Han blev naturligtvis inte trodd. Tvärtom stod det helt klart vad som hänt i nattens mörker, ett dirty trick.

I media säger man sig ordna debatter, men det blir mellan partiernas högsta höns även lokalt. Alla dessa har uppfattat vad partiet vill och det är naturligtvis det rätta och det skall ingen ändra på. Det är rätt tänkt och inget man diskuterar. I stället drar de partiklyschorna, flosklerna. T.ex. Maria Wetterstrand dessutom som en kulspruta, så att ingen hinner fundera över vad som egentligen sägs.

En del ”omtänk” har dock förekommit. Jag tänker på Alliansens enande för fem år sedan, som satt långt inne dessförinnan.

Internationellt kan jag påminna om den ändrade inställningen till islamisterna av alla slag som kan förmärkas. al Qaida, Muslimska brödraskapet, Hamas, Hizbollah, jihadister, talibaner m.fl. kontra Israel, USA och EU. De fruktansvärda illdåden den 11 september 2001 och alla fruktansvärda terrordåd i övrigt världen över verkar mer eller mindre glömda. De människor som stod som spön i backen när de hoppade ut från tvillingtornen hellre än att stekas av jetbränsle eller krossades i de kollapsande skyskraporna representerade 62 länder och nästan varenda etnisk grupp och religion i världen. Det spelade ingen roll för Usama bin Ladin eller Ayman al-Zawahiris islamister. OBS att jag använder ordet i betydelsen extremistiska, militanta fundamentalister. Vem tror att de här människorna accepterar tankefrihet?

1989 utfärdade ayatolla Khomeini sin Fatwa, där han uppmanade muslimer att döda Salman Rushdie för den roman han skrivit. En bok Khomeini sannolikt inte läst och definitivt inte de tusentals skränande demonstranterna i Iran. Senare kom dödshotet mot Lars Vilks för hans rondellhund, som ansågs vara hädelse och av islamister belagt med dödsstraff.

Antingen försvarar vi yttrande och tankefrihet med kraft eller också urholkar vi dem genom att larva oss om hur kränkande det måste vara att få sina en gång fastlagda föreställningar ifrågasatta.

Efter 11 september 2001 finns t.o.m. i USA både från religiös höger och en antiamerikansk vänster med uppfattningen att USA hade sig självt att skylla. Vår egen vänster fördömer NATO:s intervention i Bosnien, vilket naturligtvis då innebär att man accepterar brutalt folkmord på en islamisk folkgrupp. Här finns kanske plats för ”omtänk”?

Nyligen gjorde vår egen rödgröna opposition bort sig, genom att kräva att amerikansk militär utrymmer alla baser i andra länder. Gamla ideologiska låsningar har fått göra sig gällande och resulterat i ansvarslöst och löjeväckande nonsens. Menar dessa människor ingenting med allt prat om mänskliga rättigheter och är det diktaturers herravälde på hemmaplan som folkrätten skall värna?

Klockan har blivit 02.15 och jag behöver kanske sova lite? Så jag slutar här.