Mina f.d. partivänner, moderaterna, ställer till det

För ett år sedan fattade riksdagen med röstsiffrorna 153 mot 150 det tragiska beslutet om att avskaffa värnplikten. Opinionsläget är sådant att en klar majoritet är emot värnpliktens avskaffande. Beslutet har tagits utan seriös analys och utan sedvanligt remissförfarande. Under en försvarsminister som är vapenvägrare och mot det tveklöst mest kostnads- och rekryteringseffektivaste bemanningssystem som finns. SKANDAL!

Här har vi ett av flera skäl till att jag efter 6 decennier inte längre kommer att rösta moderat, till att jag efter 5 decennier lämnat partiet och till mitt numera väl utvecklade politikerförakt.
Jag har tidigare i flera inlägg redogjort för hur mitt politikerförakt utvecklats och dels skäl till att inte rösta på moderaterna. Tyvärr blir det, med undantag av värnpliktsfrågan, bara ännu svårare att leva för oss svenskar med de röd-gröna i majoritet. Om det nu skulle gå så illa?

Alliansen har infört extraskatt för bl.a. multisjuka gamla pensionärer med hissnande vårdkostnader (t.ex. tandvårdskostnader) och börjat med retroaktiv skattelagstiftning trots författningens förbud mot sådant. Det sistnämnda styrkt genom utslag i förvaltningsrätten.

Sverige var till för trehundra år sedan en stormakt och kunde hålla sig med en professionell krigsmakt. Det gör fortfarande stormakter men även militärdiktaturer. I ett litet land som Sverige, en modern representativ demokrati med parlamentarism och allmän rösträtt, borde även allmän värnplikt vara en självklarhet.

En svag riksdagsmajoritets upphävande av pliktbegreppet är en tydlig signal till folket att försvaret av det egna landet och dess författning inte längre är en självklar skyldighet.

Efter varje krig tror våra politiker, och för all del en del andra, att det aldrig mera skall bli krig. Sverige satte efter första världskriget med visst folkligt motstånd igång en nedrustning. Detta trots att andra världskriget (WW2) bara var några få år avlägset. Det var med tur och i någon mån skicklighet vi, till skillnad från våra grannländer lyckades hålla oss utanför kriget.

Efter WW2 följde det s.k. ”kalla kriget” och vårt försvar hölls vid makt p.g.a. krigshotet från Sovjetkommunismen och dess lydstater. Efter kommunismens sammanbrott för tjugo år sedan tror nu våra politiker tydligen återigen på evig fred i Europa, medan maffiaregimen i Ryssland rustar för revansch.

Försvarets rötter i folkgemenskapen har varit dess värdefullaste tillgång i flera hundra år. Nu försvinner detta och skall ersättas av några ”stridisar”, för det är vad det till stor del blir.

Huvudintresset för våra politiker är nog tyvärr det egna arvodet och alla förmånerna. Sveriges bästa i ett längre perspektiv intar en kanske 3 - 4:e-plats. Man ägnar sig åt konkurrensen kring ”köttgrytorna” i stället för att frigöra sig från partipolitiskt tänkande och samlas kring värnpliktsfrågan i ett övergripande sammanhang med sikte på Sveriges bästa i ett längre perspektiv. T.ex. en tids plikttjänstgöring för både yngre kvinnor och män i ett antal verksamheter.

Äldreomsorgen har t.ex. stadigt försämrats sedan 40 år. Den var på topp kring 1970. Numera har inte kommunerna råd med sådan omsorg. För några dagar sedan riktade professor Mats Thorslund skarp kritik mot den politiska bristen på framförhållning rörande äldrevården. Det finns inga framtidsinriktade åtaganden. Vad man ägnar sig åt är punktinsatser.


Idag har vi 12 arbetande per pensionär. Om ett par decennier, när ni yngre inte orkar eller kan längre är de bara 7. Hur skall ni klara detta? Det bekymrar mig faktiskt, även om jag inte är personligt berörd av vad som händer om en tid.