Korrespondens 2010

Nu har jag egentligen bara en brevvän kvar, Dag Hermansson. Då rör det sig om relativt korta men roande brev. Min sista storbrevvän var Kjell Rydle, som visste hur långa uttömmande brev skall skrivas. Tyvärr är Kjell borta nu. De skrevs visserligen modernt, inte för hand med bläck och penna, utan på dator och befordrades via e-post. Det gjorde dem bara längre, eftersom det är så lätt att skriva på ett tangentbord. Givetvis blev Kjells och mina brev av ungefär samma längd, sådär två till två och en halv A4-sida. Ännu längre brev förekom.

Vad skriver man då i riktiga brev förutom rätt formulerade inledande och avslutande hövlighetsfraser? De återger naturligtvis berättelser, skvaller och anekdoter under personligt ansvarstagande, liksom t.ex. något om upplevelser, väder, natur, släkt, grannar, gemensamma bekanta och kanske politik. Det personliga brevet är delvis vanligen förtroligt, vilket inte behöver påpekas. Man intar en bestämd position i förhållande till mottagaren och detta ges ett klart uttryck. Brev skriver man till vänner, sällan till ovänner.

Vilka är då vänner? Hur ser skalan mellan vänner och ovänner ut? När skall man beteckna någon som vän eller fiende? Man bör nog vara måttfull, försiktig, kanske är det jag som har en felaktig uppfattning? Finns över huvud taget fiender?

Den moderna människan kommunicerar vanligen idogt med sin omvärld. Via bloggar, Facebook, Twitter, sms, han/hon chattar o.s.v. Jag för min del frågar mig: ”Till vad nytta?”
Tror sig den som har 300 vänner på Facebook ha 300 vänner, som är så intresserade av att veta vad vederbörande åt till middag att det är värt en skriftlig information, eller ett ”klick i rutan ”N.N. gillar detta”? Eller – någon besöker en plats med sin mobil och med någon sorts automatik meddelas detta alla de 300 ”vännerna” i Facebook.

Jag har accepterat några ”vänner” på Facebook. Hur avvecklar man fåneriet? Någon som vet?