Valet 1988
(Skrevs någon gång -88 -89)

Socialdemokraterna minskade sin valandel återigen i valet 1988, nu med 1,5 procent. Men också de etablerade borgerliga partierna gick bakåt, varför socialdemokraterna kunde behålla regeringsmakten med sina 43,2 procent och med kommunisternas hjälp mot 41,8 för de borgerliga. De socialistiska partierna erövrade tillsammans 177 av riksdagens 349 platser.
Den så kallade Westerbergeffekten var nu ett minne blott. Många sade att folk nu hade haft tillräcklig tid att genomskåda Westerberg och folkpartiet, men också moderaterna drabbades av en förlust på tre procent.

I TV hade man visat de sjuka sälarna som såg så sorgsna ut och säkert också var det. Man hade visat algblomning och fiskdöd. Men man hade också direktsänt konstitutionsutskottets förhör i Ebbe Carlsson-affären som stor underhållning. De privatspaningar efter Olof Palmes mördare, i vilka Ebbe Carlsson var inblandad, blev också den inblandade Anna-Greta Lejons fall från justitieministertaburetten.

Allt detta, men också miljökämpen Åsa Domeijs folkliga och pratglada framtoning som den vanliga men miljökunniga tjejen, som gärna, skickligt och ofta debatterade i TV och på torg skapade sensation. Miljöpartiet dråsade in i riksdagen med största möjliga massmediauppbackning. Detta var en sensation, även om man tre år senare skulle dråsa ut igen och åter komma tillbaka 1994. I miljöpartiet hade man hoppats på en vågmästarställning i riksdagen, men så blev det inte. Partiet blev emellertid det första nya i riksdagen på 70 år. En historisk händelse.

Alla utom miljöpartisterna hade nu att förklara förlusterna i valet och det gjorde man på det gamla vanliga sättet. Men bara några få procent av människorna är organiserade inom någon partiorganisation. Partierna har, med stöd av dessa få, utvecklat sig till ett sorts mellanting mellan marknadsföringsföretag och ämbetsmannaorganisation, som försöker programmera eller negligera väljarna. Syftet är att kunna fortsätta med skaran av övertygade utan att alltför hårt angripas från olika håll. Individuella avvikelser betraktas som utomordentligt farliga och hanteras därefter, trots att en sådan syn naturligtvis är ödesdiger för demokratin. Karateristiskt är att ledande politiker förklarar valnederlag med "att man inte lyckats få ut sitt budskap". Varan är det ju aldrig något fel på. Det har man ju förstått vid sina kongresser och ombudsmannaträffar dit bara några få av medlemmarna har tillträde.