Lunchsamtal
(Skrevs 80-talet)

Jag hade ätit en sen lunch med arbetskamraten Ulla, en kvinna i femtioårsåldern. Vid kaffet kom vi att samtala om våra respektive gamla mödrar.
"Mamma blir allt besvärligare," sade Ulla. "Hon får allt svårare att klara sig själv och jag är ju ofta borta på tjänsteresor flera dagar i sträck. Att flytta till ett ålderdomshem är helt otänkbart för henne." Ulla, som var en levnadsglad kvinna, delade lägenhet med sin mor och skötte henne efter bästa förmåga. De hade turen av en hemvårdare som kunde ställa upp extra vid de tillfällen Ulla var bortrest.

Jag sade: "Min mor klarade sig ända till slutet i egen lägenhet och med hemvårdarhjälp ett par timmar om dagen. Hon fasade för den dag hon kanske måste flytta till ålderdomshem. Det berodde väl på att hon inte sett ett modernt sådant. Jag för min del vet hur bra de har det på ålderdomshemmet i Västerhaninge. Vi är några stycken som besöker det två gånger per år. Vi bjuder på kaffekalas och de får till och med punsch eller cognac om dom vill. Vi har musiker med oss, sjunger allsång och dansar med dem. Personalen är underbar mot de gamla och de hjälper och sköter dem på alla sätt. På precis samma sätt besöker vi ett sjukhem, som finns i Västerhaninge.

I mitten på åttiotalet ville socialdemokraterna stänga alla ålderdomshem och ersätta dem med lägenhetsboende och ambulerande hemhjälp. Även de svagaste åldringarna skulle bo i egna lägenheter i servicehus. Jag antar att de ville de gamla väl, men de envisades med att ålderdomshemmen inte skulle få finnas kvar.
Jag glömmer aldrig hur Kerstin Andersson, socialdemokratiskt kommunalråd i Haninge, pläderade i fullmäktige för att få stänga våra ålderdomshem och ersätta dem med servicehus och kvarboende i lägenheter.
”Gamla skall inte behöva bo på ålderdomshem. De skall ha egna lägenheter och givetvis skall det gälla alla. Vi får se till dom där. Ålderdomshemmen skall vi lägga ned så snart som möjligt”, var vad hon sade. Vi kämpade emot och menade att många behöver den nära nog kontinuerliga tillsyn de får på ålderdomshemmen.

Nu dör den ena åldringen efter den andra ensam i sin fina lägenhet. En del hittas först efter månader. Det kan man ideligen se i tidningarna. Det är ruskiga saker man får läsa om
Numera talar Kerstin Andersson istället om att vi måste bygga ålderdomshem. Men nu har vi inte råd. Alla åldringar som sitter ensamma i sina lägenheter verkar få fortsätta med det. Det kostar nämligen ungefär etthundratusen kronor mer per person och plats med vård i hemmet och det blir inga pengar över till återuppbyggnad av ålderdomshem. Snart finns det väl inte pengar till en hjälplig tillsyn och hjälp i hemmen heller.

Jag skall exemplifiera nuläget med en alldeles sann historia jag känner till. Den handlar om Märta och hennes syster.
Märta gifte sig och flyttade till Danmark i sin ungdom. Nu säger hon att hon är glad att hon slipper bli gammal i Sverige.
För ett par månader sedan svimmade Märtas syster och ramlade medvetslös utför en trappa. Trots brutna revben, hjärnskakning och yrsel skickades systern hem från sjukhuset redan efter ett dygn. På kvällen föll systern omkull på väg till toaletten. Grannen hittade henne i ett bedrövligt tillstånd morgonen därpå.
Kommunen kopplades in och systern fick plats på ett sjukhem i några veckor.

När utskrivningen väntade reste Märta upp från Köpenhamn till Stockholm för att bo hos sin syster ett par veckor och hjälpa henne att installera sig därhemma.
Märta berättar:
'Min syster, som närmar sig de åttio, lever ensam och har inga barn eller andra släktingar som kan se till henne. Hon har yrsel och går med rollator. Jag vill därför att hon ska flytta till ett servicehus, men när jag frågade kommunen fick jag till svar att hon är alldeles för frisk för att få plats på ett sådant.
Jag bad då att kommunen skulle installera ett larm i hennes lägenhet, tänk om hon ramlar igen. Men det gick inte eftersom socialdistriktet bara har ett begränsat antal larm och 14 personer redan stod på väntelista. I stället skall någon från kommunen ringa min syster varje morgon för att kontrollera att allt är bra. Nu ringer de, i allmänhet vid elvatiden.
Min syster får nu hemtjänst två timmar per vecka. Men personalen har varken tid eller möjlighet att följa henne ut. Samtidigt anser läkaren att korta dagliga promenader är mycket viktigt för henne.
Det är brutalt att gamla sjuka människor lämnas så totalt ensamma att klara sig själva. Jag är glad att jag slipper bli gammal i Sverige', slutade Märta."

Jag satt tyst en stund. Sedan fortsatte jag:
"Det där hände i Stockholm, men tro inte att det är bättre i t ex Haninge?
Jag skall berätta om min mor. Hon fick ett samtal om dagen från kommunen, som kontroll att det inte hänt henne något illa. Men inte lördagar och söndagar, för då arbetade inte den här personen som ringde. Det gjorde inte så mycket för att lördagar och söndagar kunde vi ta hand om henne och ringde hon oss så kunde vi vara på plats inom fem - tio minuter. Vi bodde bara ett par hundra meter från henne. Promenader fick hon också då hon kände att hon skulle kunna gå. Även våra arbetsdagar, därför att då ställde en fru från Röda Korset upp och promenerade med henne.

En lördag förmiddag var jag litet försenad när jag skulle hämta henne hem till oss och därför ringde jag henne. Jag fick inget svar och då kastade jag mig i bilen och körde de etthundrafemtio - tvåhundra meterna. Jag anade det värsta när hennes persienner inte var upphissade. Mycket riktigt. Hon var död då jag kom in. Jag hade ju egen nyckel. Den låg alltid lättillgänglig hemma för mig, min fru och våra barn. Jag hade haft användning av den förr. En gång när hon föll hemma i hallen, bröt lårbenshalsen, men lyckades dra ner telefonen från ett hallbord och ringa mig. Andra gånger hade hon ringt mig därför att hon hade hjärtproblem, vilka av någon anledning vanligen kom tidigt på morgnarna.

Nu var hon död. I sin andra konstaterade hjärtinfarkt. Hon hade fått den någon gång tidigt på morgonen, men det visste jag inte då. Hon satt i sängen, lutad mot kuddar och med en pläd över benen. Det syntes att hon haft ont. Händerna var hårt knutna.
Jag ringde efter ambulans och den kom snabbt. Men jag fick veta att hon inte kunde tas med i ambulansen. Det var polisen jag skulle ringa.

När polisen kom visade det sig att det var en minibuss fullpackad med poliser och en vanlig polisbil med några poliser. Lägenheten fylldes med nyfikna unga poliser, som alla tydligen skulle se min döda mor och i övrigt traskade omkring i lägenheten. De till och med tittade i kylskåpet. Alla rymdes ju inte samtidigt i hennes sovrum. Utanför samlades givetvis traktens alla barn och några vuxna. Själv var jag inte i det tillståndet att jag kom mig för med att protestera mot polisernas uppträdande. Så småningom kom likbilen och så en civilklädd kriminalpolis, som beklagade polisuppbådet, och sa att så här skall det ju inte gå till. Något jag utan svårighet själv räknat ut. Han skickade iväg den nyfikna skaran uniformerade och korkade poliser. Sedan kunde han upprätta någon sorts protokoll. Mor lades i en liksäck med blixtlås och jag var framförallt angelägen om att kontrollera hur hon behandlades.

Allt det här, från dödsögonblicket till avfärden, utspelades inom kanske sex timmar. Men hur blir det för de sjuka åldringar, som inte har släkt och vänner, som ser till dem? Ja, om en del av dem kan vi läsa i tidningarna då och då. Om sjuka åldringar som legat döda i veckor och månader.
Min mor ville absolut inte in på ålderdomshem och det accepterade jag. Jag tyckte att hon hade en hyfsad tillsyn med vår, kommunens och bekantas hjälp. Med enbart kommunal tillsyn i lägenheten skulle det givetvis inte ha fungerat.

Observera att det här hände vid den tid då socialdemokrater både på riksplanet och i kommunerna ville lägga ned ålderdomshemmen. Där åldringar kunde få den nära nog ständiga tillsyn som ofta behövs och där de inte minst viktigt har sällskap av varandra och får hjälp med den terapi så många av dem behöver. Orsaken var väl som vanligt den avundsjuka som ofta präglar socialdemokraters inriktning av politiken. En del lyckligt lottade åldringar klarar av att leva livet ut i sina villor och lägenheter. Alltså skall alla bo på detta sätt. Även de sjuka och orkeslösa och de som inte får hjälp av släkt och vänner. Min mor slutade sitt liv ganska snabbt i hjärtinfarkt, men hon fick dö ensam.

Hade hon bott på ålderdomshem hade hon säkert kallat på hjälp och fått ett nitroglycerinpreparat. Kanske hade hon också överlevt. Nu ville hon säkert inte störa mig, kanske fyra eller fem på morgonen, utan hoppades väl de kärlkrampssmärtor hon säkert haft skulle gå över. Möjligen förstod hon inte heller vad de här smärtorna annonserade. I hennes fall var det ju dessutom så att hon själv envisades med eget boende."
"Ja du," sade Ulla. "Jag hoppas att det också går snabbt när det är dags för min mor, och att hon då inte är ensam i lägenheten.