Högkonjunktur och inflation
Från 1983

Den svenska industrins lönsamhet och konkurrenskraft var fortfarande, trots två valperioder av borgerligt styre, svag. Statens budgetunderskott måste bort. Nu skulle den nya regeringen stimulera produktion och investeringar men hålla tillbaka den interna efterfrågan genom en stram finanspolitik. För att åstadkomma detta sade sig de socialdemokratiska ekonomerna behöva devalvera kronan i storleksordningen 20 %. Denna åtgärd skulle vara bortkastad om inte löntagarna samtidigt accepterade en reallönesänkning och alltså avstod från kompensation för ökade importpriser.
Inom LO och bland socialdemokrater mötte naturligtvis dessa planer starkt motstånd om man inte samtidigt kompenserade löntagarna och även höjde momsen. (Sic!) Samtidigt gick regeringens planer stick i stäv med de i valrörelsen deklarerade avsikterna.
Efter det socialdemokratiska maktövertagandet låg nu valutautflödet från landet runt en miljard kronor per dag men var också uppe i nivån 1,5 miljarder kronor.
Efter våldsamma protester från de nordiska staterna och Tyskland, blev devalveringen 16 %.
Olof Palme meddelade regeringsplanens fyra punkter:
1. Det övergripande målet för finanspolitiken är en successiv minskning av budgetunderskottet.
2. Vallöftena skall infrias och finansieras med höjd moms. (Alltså högre levnadsomkostnader för alla!)
3. Insatser mot arbetslösheten och för ekonomisk tillväxt genom a) ett arbetsmarknadspolitiskt program, b) stimulans av näringslivets investeringar framför allt via investeringsfonder, c) ökade offentliga investeringar. (D. v. s. ökade statliga och kommunala utgifter!)
Ganska snart upptäckte de nya makthavarna att de ökade skatteintäkterna bara skulle täcka merparten av budgetunderskottets ökande ränteutgifter, 15-20 miljarder per år. Sedan gammalt styrdes ju statens utgifter av en indexautomatik, d.v.s. de räknades upp med prisindex och löneutveckling. De borgerliga regeringarna hade med negativt resultat testat åtgärder, som att slopa indexreglering av arbetslöshetsersättning och värdesäkring av pensioner. Socialdemokraterna hade i valrörelsen lovat upphäva sådana åtgärder. De hade själva gillrat fällan!
De såg nu pengarna rinna ned i stora svarta hål, som de själva skapat. Det var t.ex. miljardrullningen i subventioneringen till bostadsbyggandet och de stora förlusterna i en del statliga företag och affärsdrivande verk.
Det var väl vid den här tiden som Ove Rainer ljög om sitt aktieinnehav, vilket senare straffade sig när det visade sig att hans ekonomiplanering inte tålde ljuset.
Regeringens s.k. krisplan skulle nu genomföras, vilket inte visade sig helt lätt. Den innehöll höjd förmögenhetsskatt, övervinstskatt på äldre vattenkraftverk, en särskild skatt på aktieutdelningar fr.o.m. 1983, liksom en höjning av mervärdesskatten, momsen, med 2 %. Det sistnämnda visade sig inte så lätt. För genomförandet var ju socialdemokraterna helt beroende av kommunisternas stöd genom att åtminstone lägga ned sina röster. Att övertala kommunisterna till detta när det gällde momsen var naturligtvis inte det lättaste. Efter segdragna ”chicken race”-förhandlingar, där Olof Palme hotat med regeringens avgång, blev lösningen momshöjning, men i stället nya subventioner till mjölk och mjölkprodukter samt fisk. Subventioneringen finansierades med en höjning av tobaksskatten med 3 öre per cigarett. Kommunisterna hade visat sin nyvunna makt och regeringen var från nu beredd att regera med stöd av kommunisterna.
I riksdagen sade Ulf Adelsohn: ”Kjell-Olof Feldts chicken race slutade i kommunistisk seger. Olof Palme blev kycklingen.”
Näringslivet drog nu igång en våldsam kampanj emot löntagarfonderna och många började tala om socialdemokraternas utsträckta hand, som visat sig vara en knuten näve.