Sven Andersson och kriget
(Detta skrev jag i början av 80-talet. Sven Andersson var statsråd (s) från 1948 - 1976. Försvarsminister 1957 - 1973. Försvarsvän och Israelvän.)


Jag läser nästan alltid några sidor ur en bok när jag gått till sängs på kvällarna. Nu låg jag och läste Sven Anderssons självbiografi På Per Albins tid, som kom ut år 1980.
Sven Andersson, ombudsman i Göteborgs arbetarekommun, senare sossarnas partisekreterare, försvarsminister och utrikesminister blev under kriget regementsombud och därmed fänrik.
Jag läste:
“Överste Sune Bergelin var bekymrad. Han litade på befäl och soldater och prisade den goda andan inom truppen men han hade för litet folk och för litet artilleri för att kunna försvara gränsen om tyskarna gick till angrepp. Det var dåligt ställt med pansarfordon, luftvärn och ammunition. Översten sade: ”Jag har fortfarande bara regementets övningsammunition som jag hade med mig när vi kom hit och jag har inte fått påfyllning trots löften."
Det var en dag i april som han talade helt uppriktigt om läget. Vi hade haft besök av några kända folkrörelsemän och jag hade varit med där ute på förbanden. I staben hade översten tagit emot och orienterat om den militära situationen. En av de besökande frågade om inte Sverige borde ha kommit till Norges undsättning den 9 april. Överst Bergelin spände ögonen i honom: ”Vet herrarna hur mycket ammunition jag har? Den räcker inte en timme om vi tvingas försvara oss. Varför har vi ingen ammunition? Den gav vi Finland i vintras. Då tömde vi våra förråd.” Det blev varken någon lång eller hjärtlig sammankomst. Dagen därpå bad översten mig om ett samtal och det var då han utvecklade sin syn på vad vi kunde göra om vi blev angripna över den norska gränsen.
Jag skulle hålla föredrag för förbanden och förklara varför vi låg vid gränsen och hur vi bedömde möjligheterna för den svenska neutraliteten. Talet skulle godkännas av översten. Han läste mitt manuskript och vi diskuterade innehållet. ”Du döljer sanningen om vår situation men det är Du förstås tvungen till”, sade översten. ”Jag befinner mig i samma situation när jag skriver mina översikter för Handelstidningen. Sanningen får regeringen och militärledningen tala om för folket. Det är inte din och min uppgift. Du säger att vi blir starkare för var dag som går och att vi utbildar nya soldater och producerar nya vapen. Det är sant, och det är bra, men hur länge tror Du att det kommer att dröja innan vi får nytta av detta i krigsorganisationen? Det tar många år att bygga upp ett starkt försvar och att ta igen försummelserna från före kriget. Det skall Du som politiker komma ihåg.”
Han visade mig utkastet till en militärpolitisk översikt för Handelstidningen. ”Du ser att jag undviker att gå in på den verklighet som både Du och jag känner, att vi är hopplöst illa rustade för att möta en invasion.”

Jag hade sedan 1953 till stor del arbetat med planering för utbyggnaden av operativa och taktiska stridsledningssystem för det svenska försvaret. Därför visste jag mycket väl att detta, utbyggt inför hotet från kommuniststaterna, uppnått något som kunde ses som avskräckande effekt först så där 15 - 20 år efter andra världskrigets slut, d v s på 1960-talet. Socialdemokraterna hade i slutet av trettiotalet, och inför andra världskriget, tvingats överge sin försvarsfientliga hållning. Tydliga tecken på en socialdemokratisk svängning tillbaka mot en negativ syn på försvaret började inte återkomma förrän i senare delen av sextiotalet, men då var som sagt försvaret äntligen någorlunda avskräckande för den presumtive fienden.
Jag lade ifrån mig boken, släckte lyset och lade mig för att somna i trygg förvissning om att det svenska försvaret nu var bättre rustat än vid tiden för andra världskriget.
Jag föll genast i sömn som om huvudets kontakt med kudden tryckt till en strömbrytare. Någon gång under natten började jag drömma. Jag befann mig på mitt arbetsrum. På bordsalmanackan såg jag årtalet 1967. Min chef kom instörtande utan att knacka.
"Nu skall du få höra," sade han. "Gunnar Sträng, som är finansminister, har tydligen tagit befälet över försvarsdepartementet. Han har uppenbarligen bestämt att två radargruppcentraler och flera av våra radarstationer inte skall få byggas ut. Ett par års planering måste göras om, alltihop försenas och kommer att kosta skjortan. All materiel är ju dessutom levererad och betald och får väl läggas i någon sorts malpåse."
Sedan var det plötsligt krig. Jag befann mig i högkvarterets operationsrum. Framför oss stod överbefälhavaren, general Lennart Ljung.
"Som ni kan se på operationstablån," sade han, "så har fienden öppnat Mac Donaldsrestauranger över hela Uppland, Västergötland och Skåne samt på många andra ställen." (Militärt tecken för luftlandsättning är detsamma som Mac Donaldsrestaurangernas logotyp.)
"Osmakligt skämt," viskade jag till en överstelöjtnant intill mig, som var klädd i trasigt linneställ, tofflor och stålhjälm av den engelska typen, som påminner om ett gammaldags handfat.
"Det är tur att krig är så fruktansvärt". svarade han, "annars skulle vi bli alldeles förtjusta i det".[1]
ÖB fortsatte:
"Fienden har tagit Finland. Han samlar just nu en invasionsflotta i Åland och är på väg över Östersjön med tre andra flottor kommande från Baltikum. Hemvärnet, jag menar lantvärnet, vi har ju bara lantvärn numera, gör segt motstånd," fortsatte ÖB. "Regering och riksdag är emellertid i säkerhet i Storbritannien tillsammans med statskassan och guldreserven. Krigsdelegationen finns i Norge, beredd att skeppas till England. Vi har order att aldrig ge upp. Eftersom vi praktiskt taget saknar såväl artilleri som pansar, flotta och flygstridskrafter övergår vi tillsammans med lantvärnet till gerillakrig från klockan 00.00. Samtidigt utrymmer vi högkvarteret, sprider oss i skogen och tar befälet över var sin gerillagrupp."
Jag vaknade svettig och när jag försökte somna om fungerade inte längre "kuddknappen". I stället började jag mot min vilja inventera de nedskärningar av försvaret som genomförts sedan 1967, liksom de konsekvenser detta skulle kunna få i en framtid där vi kanske inte lyckas hålla oss utanför. Att de kommunistiska staternas kollaps med Sovjetunionen i täten skulle inträffa redan efter dryga tjugotalet år anade jag inte då.

[1] Också sagt av general Robert E. Lee.