Lite aktuellare svammel

Jag läser många timmar varje dag och vanligen långt in på natten. Jag är kvällsmänniska. Egentligen borde det heta nattmänniska. Sedan jag pensionerades är det inte helt sällan, som jag kommer i säng först framåt klockan tre – fyra på morgonen. När jag vaknar mellan tio och tolv på dagen har jag minst två dagstidningar (SvD och Söderhamnskuriren) samt en gång i veckan Ny Teknik att gå igenom. Sedan följer böckerna. Oftast historia men ibland någonting mer skönlitterärt. Snöröjningen på vintern har hittills inte varit något problem. Jag har en stor och en mindre snöslunga. Då är lövräfsningen på hösten mer motbjudande, delvis antagligen därför att löven i första hand kommer från grannarna.

I januari läste jag Barack Obamas memoarer, ”Min far hade en dröm” och den kan jag ta som utgångspunkt för detta. Den senaste boken var dock Carl-Johan Vallgrens ”Kunzelmann & Kunzelmann”, som också är läsvärd. Handlingen där är förlagd till Tyskland och Sverige under perioden strax före andra världskriget och till nutid. En särskilt intressant period tycker jag. Den är ju välkänd (ett bättre ord skulle behövas), även om boken utspelas i kretsar, som för min del, är mindre väl kända. Boken kan rekommenderas. Just nu läser jag John Keegans ”Att känna fienden”, om militärt underrättelseväsen

Åter till Obama. Förlåt – president Obama.
Det rör sig om en ytterst märklig karriär. Han var son till en vit amerikanska och en afrikansk svart man. Fadern studerade mycket framgångsrikt i USA, bl.a. vid Harvard. Studierna bedrevs på ett amerikanskt stipendium. Vid den tiden fanns en hel del sådana för afrikaner, som nu plötsligt skulle administrera sina egna områden. Det var ju så uppenbart att många afrikaner behövde utbildning för att kunna ta över när kolonialmakterna överlämnade statsrodren till afrikanerna själva. Såsom vanligt var de afrikanska generna hos Obama överlägsna de vita, i varje fall utseendemässigt. Det vanliga är därför att med en förälder av vardera sorten, så blir man betraktad som svart. Obama skriver på ett ställe:

När människor, svarta eller vita, som inte känner mig upptäcker min bakgrund (och en upptäckt är just vad det brukar handla om eftersom jag slutade torgföra min mors hudfärg när jag var tolv eller tretton och började misstänka att det var ett sätt för mig att ställa mig in hos vita)ser jag den blixtsnabba anpassningen de måste göra, hur de söker i min blick efter något tecken. De vet då inte längre vem jag är. Jag antar att de för sig själva grubblar över mitt plågade hjärta; det blandade blodet, den delade själen, den spöklika bilden av den tragiske mulatten som sitter fast mellan två världar. Och om jag skulle förklara att nej, det är inte min tragedi eller åtminstone inte enbart min; den är er, ni söner och döttrar av Plymouth Rock och Ellis Island, den är er, ni barn av Afrika, den är en tragedi för både min frus sexårige kusin och hans vita klasskamrater – och förklara att ni inte behöver fundera på allt som kan tänkas plåga mig, det finns ändå att beskåda på nyheterna varje kväll, och sedan säga att om vi bara kunde erkänna åtminstone så mycket så skulle den tragiska cykeln börja stanna av … ja jag låter väl obotligt naiv, snärjd av hopplösa ideal, likt de kommunister som kränger sina tidskrifter i utkanten av diverse universitetsstäder. Eller ännu värre: jag låter som om jag försöker gömma mig för mig själv.
Citatet blev lite längre än jag tänkt, men jag blev tvungen att få med hans mening om kommunisternas hopplöst naiva ideal.

Obamas memoarer publicerades första gången för nära två årtionden sedan. Han var då en ung man, inte fyllda trettio och hur kommer det sig att en ung man ger ut sina memoarer? Jo, medan han fortfarande studerade vid Harvard valdes han som den förste afroamerikanske ordföranden för Harvard Law Review. Detta är en juridisk tidskrift, som få utanför skrået känner till. Det sågs som en sensation och bokförlag erbjöd honom omgående förskott för hans memoarer.

Jag förstår mycket väl hans motiv till att vilja svära presidenteden på Abraham Lincolns bibel. Lincoln var visserligen inte svart, men han kom från ett fattigt nybyggarhem, en liten timrad stuga i Kentucky. Efter en torftig skolgång blev Lincoln advokat efter självstudier, vilket inte kan ha varit helt lätt på den tiden. Lincoln var inte svart, men någon svart företrädare fanns ju inte för Obama. Lincoln var republikan, men moderat med personlig integritet, skicklig i att leda och, precis som Obama, en lysande talare.

Lincoln visade tidigt att han ville avskaffa slaveriet och sydstaterna bröt sig loss en vecka efter Lincolns installation. Inbördeskriget bröt ut och leddes med fast hand av Lincoln. Som ett led i kriget proklamerade han slaveriets avskaffande den 1 jan 1863 och omvaldes 1864. Under krigets sista år avvisade han bestämt hårda tag mot sydstaterna efter vunnet krig. En vecka efter sydstaternas kapitulation och vid ett teaterbesök den 14 april 1865 sköts han av en sydstatsfantast. Resultatet av detta blev ytterligare negativt för sydstaterna, som nu kom att behandlas hårt med en utdragen tvångsförvaltning. (Då blev det historielektion här också.)

Statsskicket i USA har alltid varit klart sekulärt enligt författningen. Här i Sverige skildes den kristna kyrkan från staten för kort tid sedan. Man kan dock svårligen bli president i USA om man inte tillhör en kristen kyrka. Enligt en undersökning utförd av Princeton Survey Research Associates International 2004 tror 67 % av USA:s befolkning att Jesus är Guds jungfrufödda son. 69 % tror på helvetet som en realitet (drygt 204 milj. människor) enl. Gallup 2007. 48 % trodde att Darwins evolutionsteori är osann. I vissa områden av USA tror nära 70 % att jorden skapades för ca 6 000 år sedan och att homo sapiens och dinosaurierna existerat samtidigt. Vetenskapliga bevis saknar här värde. Undersökningar i Sverige visar att mindre än var femte person tror på en personlig Gud, medan motsvarande siffra för USA är nio av tio. Herbert Tingsten, professor i statskunskap och under halva 40- och hela 50-talet chefredaktör på DN myntade begreppet ”namnkristna” om svenskarna. Vi döps, konfirmeras, vigs och jordfästs vanligen i kyrkan. Däremellan besöks den sällan.

G W Bush var klart starkt troende kristen. Sannolikt trodde han också på fullt allvar att han utvalts av Gud att genomföra de fortfarande löpande missionerna i Irak och Afghanistan. Jag tillåter mig undra hur ”stark i sin tro” Barack Obama är. Mitt förtroende skulle lida allvarligt avbräck om han, som många amerikaner, avfärdar Darwins teorier.

När jag skriver detta kommer jag att tänka på en bild av en liten sexårig svart flicka, som i New Orleans eskorteras till sin första skoldag av fyra federala agenter. Det var i november 1960. Hon skulle börja sin första skoldag i en ny klass. Klasskamraterna var alla vita och hon skulle skyddas. Lite var hon medveten om att hon skulle bombarderas med hån och kanske även dödshot. Hon visste också att hon skulle bli den enda eleven i sin i övrigt helvita klass. De andra eleverna skulle hållas hemma av sina föräldrar.
48 år senare ser man nästan samma bild. Men nu är det president-elect Obamas 7-åriga svarta dotter, som med sin mamma eskorteras till skolan. Ett skydd som alla USA-presidenter och president-elects barn naturligtvis har.

1974 åkte Lennart (sonen) till USA för att både arbeta och fortsätta sina studier. Med sig hade han inte särskilt mycket. En fil. kand. i sociologi, en öppnad postboxadress i LA och en massa vackra affischer, som avsågs säljas på postorder. Birgit började gråta så snart vi närmade oss Aralanda vid hans avfärd. Själv var jag djupt ledsen, men såg hur Lennart såg fram emot det stora äventyret.

Jag misstänker att Lennart fått en del adresser till kristna församlingar i LA av Dave Olsson, god vän till Lennart och präst i Västerhaninge vid den här tiden. Dave var bördig från USA och brodern biskop i LA. Sådana här kontakter är utomordentligt bra att ha, om man skall börja från början i USA. När vi första gången besökte honom blev vi hembjudna till ett par familjer med vilka Lennart tydligen fått kontakt via kyrkan.

På Arlanda tog Lennart fram ett kuvert som skulle postas. Det var till värnpliktsverket. Det visade sig att han var inkallad till militärtjänst med inställelse väldigt kort tid efter avresan. Han hade väntat längsta möjliga tid med att meddela myndigheten om sin emigration för att inte resan skulle haka upp sig. Under en följd av år kom sedan nya inkallelser och varje gång meddelade jag att han emigrerat samt lämnade hans adress i USA. Till slut skrev jag att jag inte ville ha dessa brev längre. ”Ville man Lennart något, så var det bara att skriva till honom i USA. Då slutade de förhoppningsfulla breven att komma.

Det tog avsevärd tid för Lennart att från Sverige få s.k. grönt kort för att arbeta med uppehållstillstånd i USA. Att dessutom få en postboxadress krävde t.o.m. advokathjälp på plats. Redan under gymnasietiden hade Lennart startat ett företag för import och försäljning av halvädelstenar, liksom maskiner för trumling och fasettslipmaskiner för ädelstenar. Inför avresan sålde han företaget, men väntan skulle alltså bli lång.

Vid den tiden ringde hovmarskalken hos kung Gustaf VI Adolf till vår gode vän, Gunnar Lundqvist, och undrade om han kunde rekommendera någon till en tjänst som hovvaktmästare. Gunnar utbildade värnpliktiga i flottan, vilka visat sig lämpliga för sådan tjänst, men hade egentligen inte någon att rekommendera vid tillfället. Så kom han att tänka på Lennart, som ju bara väntade och behövde sysselsättning åtminstone ett halvår. Efter den tiden skulle Gunnar kunna rekommendera någon för permanent anställning. Han nämnde alltså Lennart som en tillfällig lösning. Lennart tog naturligtvis gärna jobbet även om han fick lov att korta hårlängden och byta sina glasögon, som mörknade i belysning. Detta var otvivelaktigt ett lyckokast. Hans anställning hos kungen kom att vara nästan ett år och han var fortfarande i tjänst när gamle kungen dog och Kung Karl XVI Gustav tog över.

Tjänsten kom väl också att kombineras med en sorts intensivutbildning som tjänare och servitör. Med ett bra betyg från svenska hovet skulle det inte bli svårt att få jobb hos någon rik knös i Los Angeles. Efter en misslyckad anställning hos två rika homofiler, som tyckte Lennart skulle sköta allt från trädgårdsmästeri, till matlagning, städning, servering och att vara chaufför, fick han anställning hos filmproducenten Jack Skirball. Skirball var vad jag förstår en bra arbetsgivare, som arbetat med stjärnor som Bette Davis, Claudette Colbert, Mel Ferrer, George Brent, Robert Young, Myrna Loy, Ginger Rogers, David Niven och med regissörer som t.ex. Alfred Hichcock och Mel Ferrer.

Ganska snart hamnade han i restaurangbranschen, jobb på källarmästarnivå och med deltidsjobb som inköpare till en affär för kvalitetsviner. Arbetet på en restaurang i anslutning till en teater i Westwood gjorde att han träffade Ka-Ron, som senare blev hans hustru.

Någon gång, säg 1978 skrev Lennart att han då sällskapade med en svart flicka vid namn Ka-Ron Brown. Han bifogade ett tidningsurklipp, där Ka-Ron i en teaterrecension fick stort beröm för sin dans. Hon var alltså dansare. Det var väl inte en direkt chock för Birgit och mig, men lite undrande var vi väl milt sagt. Däremot konstaterade vi att om min mor fortfarande levat så skulle hon nog ha fått hjärtsnörp av sådan information. Hon var född 1897 och hade fostrats därefter, med sin tids uppfattningar i Sverige om färgade och judar.

1979 semestrade vi första gången hos Lennart. När vi kom till Los Angeles Int. Airport togs vi emot av Lennart med fästmö och hon visade sig vara en mycket söt och väluppfostrad (närmast europeiskt) ung dam. Vi visades ut till en limousin med chaufför. Under färden till Lennarts lägenhet avverkade vi en flaska champagne, som tillsammans med champagnebägare i silver togs fram ur bilens barskåp. Naturligtvis hade Lennart hyrt limousinen.

Ka-Rons far var vice distriktschef för en varuhuskedja. Distriktet omfattade de västra staterna i USA och hennes mor var inköpare vid ett sjukhus i LA. Helt underbara människor med en stor njurformad pool, som jag som gammal simmare gärna besökte och en mindre pool för varmvattenmassage.
Det här var 1979 och när vi återvände till Sverige, efter att ha träffat Lennarts och Ka-Rons vänner och släktingar, var vi helt övertygade om att all USA:s rasåtskillnad, som man talade om i Sverige var en ren anka. Så var det inte, även om den var helt borta i Californiens intellektuella och show-biskretsar. Däremot kan man nog säga att Barack Obama nu mera slutgiltigt satt punkt. I Kalifornien röstade 61 % på Obama och 37 % på McCain.

Obama då?

Obama föddes på Hawaii 1961. Även hans far hette Barack, kom från Kenya och platsen Alego vid Victoriasjön, medlem av luo-stammen och hade kommit till University of Hawaii 1959, 23 år gammal, för att med amerikanska finansiärer studera ekonomi. Efter 3 år gick han ut bäst i sin årskull. Vi tillbringade förresten en vecka på Hawaii (Maui) tillsammans med Lennart och Ka-Ron 1979. Det var då ett paradis på jorden, som man önskar att alla kunde besöka åtminstone någon gång.
Jag måste försöka ta mig ur det här skrivandet. Det bara sväller och sväller. Jag måste försöka hålla mig till rätt Barack och det till stor del nu verkligen avförda amerikanska rasproblemet.

Ändå, Hans far och mor blev förälskade och gifte sig med ett alldeles klart medgivande från moderns vita föräldrar. Den lille Barack förvånar sig än i denna dag över detta. Det var ju för ett halvt sekel sedan och Martin Luther King mördades så sent som 4 april 1968. 1964 hade han fått Nobels fredspris. Det var dock en klar skillnad mellan hur vita såg på svarta i de sydliga respektive nordliga staterna i USA. I Los Angeles med sin show bis-industri, där svarta vunnit insteg, var man nog ganska långt före USA i övrigt vad gäller umgänge mellan svarta och vita.

Senare fick fadern ytterligare en påspädning av sitt stipendium, så att han kunde få en treårig forskarutbildning vid Harvard. Den var inte så frikostig att han kunde ta sin familj, den lille Barack var nu född, med sig. De blev alltså kvar på Hawaii. Efter Harvardåren återvände fadern till Kenya för att tjäna det land för vilket han fått sin fina utbildning. Hustrun ville dock nu inte följa med sin man, som nu var Phil.dr., till Kenya.

I stället skiljdes de och senare gifte den unge Baracks mor om sig med en annan student från University of Hawaii, en indonesier. Så kom det sig att Barack tillbringade sina tidiga år i Indonesien. Själv arbetade hon som engelsklärare på amerikanska ambassaden för indonesiska affärsmän. Verksamheten var en del i USA:s hjälp till underutvecklade länder.

Så småningom kom hans mor underfund med hur livet i Indonesien gestaltade sig. Korruption genomsyrade myndigheterna, utpressning från polisens och militärens sida. Hela näringsgrenar som vigdes åt presidentens familj (Sukarno).

Nu sände hans mor Barack tillbaka till hans morföräldrar på Hawaii för fortsatt skolgång i Amerikansk skola och för att bli amerikan och inte Indonesier.

Den unge Barack blev antagen till Punahou Academy, en prestigefylld prep scool, en odling för Hawaiis elit. Modern skiljde sig lite senare från den indonesiske mannen och återvände även hon till Hawaii för att ta en magisterexamen i antropologi (läran om människan).

Barack lämnade så småningom high scool med betyg som gjorde att han antogs till en rad bra college. Han valde Occidental College i Los Angeles mest för att han träffat en flicka från Brentwood, när hon varit på semester på Hawaii. Barack Obama återger i memoarerna ett samtal han vid denna tid hade med en gammal vän till sin morfar. En svart poet vid namn Frank.

Till slut hade han frågat mig vad jag förväntade mig att få ut av college. Jag sa att jag inte visste. Då skakade han på sitt stora, grånade huvud.
”Nä”, sa han, ”och det är väl det som är problemet. Du vet inte. Du är precis som resten av ungtupparna. Det enda du vet är att college är nästa grej som förväntas av dig. Och de som är gamla nog att veta bättre, de som kämpade i alla år för din rätt att gå på college – de är så glada bara över att få se dig där att de inte tänker berätta sanningen. Vad det verkligen kostar att komma in.”
”Nämligen?”
”Att du lämnar din ras i dörren”, sa han. ”Att du lämnar ditt folk bakom dig.” Han betraktade mig över kanten på sina läsglasögon. ”Det här skall du ha klart för dig grabben. Du ska inte till college för att utbildas. Du skall dit för att tränas upp. De kommer att träna upp dig i att vilja ha det du inte behöver. De kommer att träna upp dig i att manipulera orden så att de inte betyder något längre. De kommer att träna upp dig i att glömma det du redan vet. De kommer att träna upp dig så bra att du kommer att börja tro på vad de säger till dig om allas lika möjligheter och den amerikanska modellen och all sån skit. De kommer ge dig ett hörnkontor och bjuda dig på tjusiga middagar och säga till dig att du är en heder för din ras. Tills du faktiskt vill börja bestämma över någonting, för då kommer de att rycka till i din kedja och låta dig förstå att visst, du kanske är en vältränad och välbetald nigger, men en nigger är du lik förbannat.”

”Så, vad är det du säger egentligen – att jag inte borde åka till college?”
Franks axlar sjönk ihop och han lutade sig tillbaka i fåtöljen med en suck. ”Nej. Det sa jag inte. Du måste åka. Allt jag säger är håll ögonen öppna bara. Håll dig vaken.”

Det fick mig att le och tänka på Frank och hans gamla Black Power-jag, med dashikiskjorta och allt. På vissa sätt var han lika obotlig som min mor, lika säker i sin tro, fast i samma 60-talsbubbla som Hawaii hade skapat. Håll ögonen öppna, hade han varnat mig. Det var inte så lätt som det lät. Inte i det soliga LA. Inte när man promenerade genom Occidentals universitetsområde (fullt med träd och spanskt tegel) några kilometer från Pasadena.

Studenterna var vänliga, lärarna uppmuntrande. Hösten 1979 var Carter, bensinköerna och självklandret på väg ut. Reagan var på väg in: ”Morning in America”. När man lämnade universitetsområdet åkte man motorvägen till Venice Beach eller Westwood och passerade East LA och South Central utan att ens märka det; det var bara ännu fler palmer som tittade fram som maskrosor över de höga betongmurarna. LA skiljde sig inte så mycket från Hawaii, inte de delarna man såg i alla fall. Det var bara större, och enklare att hitta en frisör som visste hur han skulle klippa ens hår.

Barack bestämde sig för att efter college ta ett reguljärt arbete under ett års tid, betala av på studielånen och kanske lägga undan lite. Därefter skulle han ta ett jobb som samhällsorganisatör. Sådana tjänar inga pengar att tala om.

Samhällsorganisatörer arbetar åt Neighborhood councils (ungefär ”samhällsråd), som påminner om våra stadsdelsnämnder. En viktig skillnad är att de amerikanska vanligen inte består av folkvalda politiker, utan av vanliga medborgare i området, som förväntas lämna råd och synpunkter i kommunalpolitiska frågor. Syftet är att öka allmänhetens politiska inflytande och intresse. Ofta är de knutna till och beroende av områdets kyrkoförsamlingar.

Barack var 24 år när han anställdes av en kyrkoförsamling i Altgeld 1984. Han arbetade där i tre år. Ett samhälle som stannat av – med en arbetslöshet på 30 – 40 procent. Många nedlagda storindustrier, bl.a. de slakterier jag i skolan fick lära mig skulle finnas i Chicago. Uppgiften var att aktivera människorna i Altgeld. I frånvaro av politiska partier och fackföreningar hade kyrkorna tagit på sig denna uppgift. Nu skulle man också ställa krav på förbättringar i olika avseenden.

Loretta Herron, nästan 20 år äldre än Barack, var med och anställde Barack för en församling i Altgeld. Hon var en medelålders kvinna med avbruten skolgång, som levde på olika vikariat. Han fick henne senare att studera och nu har hon en akademisk magisterexamen. ”Han förändrade mitt liv. Han förändrade allas våra liv”, säger hon nu. Han utbildade lokala ledare, han lärde dem bryta ned till synes olösliga problem i konkreta frågor, som de kunde göra något åt. Han lärde dem arrangera möten, hålla tal och demonstrera. Han fick t.ex. ett bostadsbolag att sanera området från asbest, något de inte tänkt sig att genomföra. Han plockade upp folk på gatan och körde dem till stadshuset bara för att få ihop något som liknade en demonstration.

Greg Galluzzo, som på 1980-talet drog igång dessa grannskapsråd med samhällsorganisatörer säger om barack Obama: ”fantasktiskt intellekt, folk älskade honom för att han knöt an till dem, ingen arrogans”. Men han säger också att politik i Chicago är som en kontaktsport. Man måste vara hård och kalkylerande för att överleva. ”Barack kom inte hit som dagisföreståndare. Jag tror att han bestämde sig tidigt för att han ville bli president Han började gå i kyrkan. Visst jag tror det var ärligt. Men det är också nödvändigt om du vill komma någon stans i politiken här”.

Galluzzo har också berättat hur Barack Obama kom till senaten i Washington genom att kuppa bort sin företrädare, en senator som också var svart – och kvinna. ”Barack Obama är nog ingen Jesusfigur, men ingen amerikansk president har nog lärt sig politik på gräsrotsnivå som Obama och det i kyrkliga och samtidigt radikala kretsar”, säger Galluzzo.

I mitten på 80-talet bevistade jag bl.a. ett radiovetenskapligt symposium i Chicago tillsammans med kollegan Per-Olof Thorén från Eriksson Radio Systems i Kista. Idag minns jag knappast något av vad som redovisades på symposiet. Jag minns att Per-Olof och jag med stort intresse besökte Chicago Tekniska Museum. Jag minns att jag hade klart för mig att Chicago var en storstad med klart segregerade områden. Vi visste att vi inte borde till fots avlägsna oss alltför långt från hotellet där också symposiet hölls.

Jag minns den svarte taxichauffören med bibeln som lektyr i taxin som körde oss till flygplatsen medan han berättade hur han längtade till New Orleans och jag minns indianen, som utanför hotellet ville att jag skulle följa med och bjuda honom på en öl. Men framförallt minns jag att jag kände någon sorts tillfredsställelse, någon sorts stolthet (svårt att karakterisera), när Chicagos borgmästare, följd av sin livvakt kom in för att öppna symposiet. Det var Chicagos svarte borgmästare Harold Washington, djupt ogillad av en hel del vita Chicagobor.

Jag hade ju en svart svärdotter, som jag visste var bättre uppfostrad än flertalet vita amerikaner. På samma sätt känner jag naturligtvis en tillfredsställelse, när jag konstaterar att två av mina barnbarn inte drabbas av det segregerade USA som för bara några decennier sedan var en bedrövlig realitet.

Åter till Obama.
Jobbet i Chicago varade i tre år. Jag kan inte annat än beundra detta. Det var ett otacksamt jobb. Ofta i motgång och inte särskilt väl betalt, men det var säkert härdande för en blivande politiker.

Obama besökte sedan sin fars familj i Kenya, en intressant redovisning i hans memoarer, och genomgick en juristutbildning vid Harvard. Som jurist arbetade han sedan mycket med kyrkor och gemenskapsgrupper, män och kvinnor som byggde upp snabbköp och vårdcentraler och boende åt fattiga i Chicagos innerstad. Diskrimineringsfall förekom då och då. Han gifte sig med Michelle, besökte med henne släkten i Kenya en gång till, han fick två döttrar och han ägnade sig åt politik. Han blev senator i Washington och inte långt därefter USA:s president. Detta är naturligtvis något helt fantastiskt och kanske återigen ett exempel på att allt är möjligt i USA. Man kan konstatera att han vann valet i Florida, North Carolina och Virginia, tre av de elva sydstater som för ett och ett halvt sekel sedan slogs på liv och död bl.a. för slaveriets bevarande. I de övriga åtta sydstaterna röstade också en hel del vita på Obama. I Kalifornien röstade 61 % på Obama. Det finns gott hopp om USA.