Politikeransvar 2.
Underrubrik: Girigbukar, maffia i frihet.
Under tidigt 90-tal skrev jag om politikeransvar. Det infördes i min blogg den 28 febr. och börjar:
Politiker blir ofta i efterhand förvånade över konsekvenserna och mängden av sina beslut. För ett par hundra år sedan lär någon härskare förvånad ha sagt: "Potztausend Donnerwetter! Haben Wir das alles getan?" Ungefär: "För tusan djävlar, har vi åstadkommit allt detta?" Yttrandet tillskrivs ibland den svenske kungen Fredrik I, han som hellre ägnade sig åt svarvning eller sin älskarinna än åt regeringsbestyr. I vår cybernetiska kultur, med en utveckling på många områden, inte minst de tekniska, som förefaller oss skena kan politiker bli ännu mycket mer förvånade över konsekvenserna av egna beslut. De fattas ju inte så sällan i monumental okunnighet.
På ett område har de dock utvecklat mycket stor skicklighet. Nämligen då det gäller att prata sig ur det egna ansvaret.När till exempel kommunledningen och styrelsen i Haningehem lyckats förbruka mer än två miljarder kronor extra på en ombyggnad av bostadsområdet Brandbergen, så förklarar man sig vara lurade. Nu försöker man föra över ansvaret på de auktoriserade revisorerna och menar att de borde tydligare ha varnat styrelsen. Revisorerna är ju inte politiker. De har däremot sannolikt trott att politikerna i styrelsen, liksom för bostadssektorn ansvarigt kommunalråd, Staffan Holmberg, visste vad de gjorde?
Problemet då är inte mindre idag, snarare är det tvärt om.
Jag tycker mig kunna konstatera en stegrad girighet hos våra politiker. Första gången jag stötte på detta var nog 1971. De båda dittills borgerliga kommunerna Österhaninge och Västerhaninge hade sammanförts till en kommun – Haninge, som efter val fått socialistisk majoritet.
Nu skulle kommunalpolitikernas timarvode för sammanträden bestämmas. I Västerhaninge var timarvodet 15 kronor. (Många gånger detta i dagens penningvärde.) Socialdemokraterna bestämde timarvodet till 45 kr d.v.s. tre gånger mer. Vi Moderater föreslog oförändrat 15 kronor. I flera försök till kompromisser gick vi till slut upp till 35 kronor per timme. Fullmäktigeledamoten Kerstin Jonsson (s) förklarade deras skäl: På Kuba hade alla partiets (bara ett tillåtet) representanter samma timersättning som Fidel Castro! Så rättvist borde det också vara i Sverige. Ändå hade man inskränkt sig till att sätta arvodet i förhållande till kommunstyrelsens ordförande, kommunalrådet I, som det kallades.
Karl Bildt, som var regeringschef före Göran Persson hade 45 000 kr i månadslön. När Göran Persson avgick var hans månadslön 128 000 kr, d.v.s. nära tredubblat. Under samma period minskades min pension i reellt penningvärde med flera procent och kommer nu att minskas kraftigt p.g.a. finanskrisen. Detta samtidigt som det blir allt mer aktuellt att behöva köpa tjänster för sådant jag och min hustru inte längre klarar själva.
Nu kommer jag till den person som initierade det här inlägget, socialdemokraten Wanja Lundby-Wedin.
Politikern och LO-ordföranden, Wanja Lundby-Wedin, har som styrelsemedlem för AMF Pension beslutat om ett miljonregn över vd Christer Elmehagen på 60 miljoner kronor samt ett pensionsavtal värt mer än 36 miljoner kronor för AFA Försäkrings förra vd Torgny Wännström. Pengar som LO-medlemmarna alltså i stort sett kan känna sig blåsta på.
Men inte nog med det för Rörelsen. Förre avtalssekreteraren i LO, Erland Olausson är lika illa ute i AP-fondens styrelse. Trots att fonden 2008 gick back med 48 miljarder godkände Olausson att frikostiga bonusar utbetalades. LO:s förre chefsekonom, Dan Andersson, godkände i Tredje AP-fondens styrelse fördubblingar av bonusavtal och en halv miljon i gratifikation till vd. Först efter hård kritik från de borgerliga rev man upp beslutet.
TCO:s och arbetarrörelsens företrädare i Fjärde AP-fonden, Sture Nordh, Ilmar Repaluu och Staffan Löfven (samtliga är väl socialdemokrater) beslutade om fördubbling av bonusavtal i vintras. Detta trots förluster för fondens pensionssparare på 44 miljarder.
Nu påstår diverse vänsterrepresentanter att detta ymniga miljonregn över somliga är Alliansregeringens fel. Regelverk för bonusar i statliga företag infördes av regeringen Persson (s) med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet en gång i tiden. Det mjukades upp något förra sommaren av regeringen, vilket naturligtvis inte skall betyda höga bonusar i företag som går med förlust.
När jag skulle ingå i min första styrelse i början av 70-talet och i kommunalt bolag sändes jag till Kommunskolan på en veckokurs. Där fick jag lära mig att man som styrelseledamot var fullt ut ansvarig för varje styrelsebeslut där man inte reserverat sig. Detta ansvar innefattade också det solidariska skadestånd, som en styrelse kunde ådömas.
Wanja Lundby-Wedin förklarar sig nu grundlurad och naturligtvis därför utan ansvar som styrelsemedlem. Vad hon egentligen säger är väl att hon inte förstått vad hon beslutat om.
Sådant är hon säkert inte ensam om. Det vimlar antagligen av inkompetenta styrelsemedlemmar (politiker) i statliga och kommunala bolag.
Stig Malm på sin tid lämnade posten som LO-ordförande 1993. Anledningen var att han i styrelsen för BPA beviljat dåvarande BPA-chefen en fet pension. Wanja Lundby-Wedin bör också avgå, men har säkert sitt på det torra med en mycket fet pension och, misstänker jag, ett motsvarande fett avgångsvederlag. Min erfarenhet från många år som kommunpolitiker är att alldeles speciellt socialdemokrater vet hur man borstar varandra på ryggen.
tisdag 24 mars 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Provprovprov
SvaraRadera