Ett händelserikt decennium.
Skrevs för länge sedan.

I april 1961 företogs den första rymdresan. Ett varv runt jorden på 108 minuter och med 302 kilometer som högsta höjd, med Jurij Gagarin som passagerare. Farkosten vägde hela 4750 kg och sändes upp med den interkontinentala roboten R-7. Många tog det som ett bevis på att Marx var en stor vetenskapsman och att tillämpningen av hans teorier förde människan framåt, uppåt. Först trettio år senare skulle det stå klart för många att det faktiskt var tvärt om.
Sputnikarna gav kalla fötter i USA. Man verkade vara på väg att akterseglas teknologiskt. Detta skulle kunna innebära stora risker för global frihet och säkerhet. Därför satsades från och med 60-talet stora försvarsanslag på forskning och utveckling inom alla upptänkliga områden. Ett sådant område var kommunikationsteknologi i vidaste mening. Knappast något krig vinns utan relevant och säker information via ett vittförgrenat sambandsnät. På detta område skulle nu utvecklingen i USA komma att skena. Bl.a. digitaltekniken, packet switching (paketförmedling, överföring av data uppdelat i smådelar via telenät) och därmed Internet utvecklades med expressfart i USA. Industriländerna i den fria världen tog snabbt till sig den nya tekniken. I de kommunistiska staterna däremot gick denna utveckling liksom datorutvecklingen trögt. Man hade satsat nästan hela den miserabla kommandoekonomin på militärindustriell utveckling. Att satsa något på spridande av allsidig information passade däremot kommunisterna mindre väl.

I april försökte också exilkubanska förband landstiga i Grisbukten på Kuba för att bekämpa Fidel Castros diktatur. Med ett halvhjärtat amerikanskt stöd misslyckades invasionsförsöket. I maj genomförde Alan Shepard USA:s första rymdflygning och skulle sedermera, som förstepilot på Apollo 14, tio år senare landstiga på månen tillsammans med Edgar Mitchell.
Den 4 juni genomförde J. F. Kennedy och Chrusjtjov ett toppmöte i Wien och det ryktades att Chrusjtjov yttrat sig hånfullt om exilkubanernas landstigning vid Grisbukten.
1961 avgår Jarl Hjalmarsson och lämnar sin plats till Gunnar Heckscher, som avgår 1965, då han fått nog av intriger inom det egna partiet och allt krakel med de s k mittenpartierna.

I sept 1961 är jag med ett antal kollegor på besök vid militärområdesstaben i Boden. När stabschefen återkommer till sällskapet efter en rast, meddelar han att FN:s generalsekreterare, Dag Hammarskjöld omkommit i Rhodesia. En allmän förstämning sprider sig och stabschefen håller en kort parentation över vår store landsman.
Den 22 november 1963 mördades president John Fitzgerald Kennedy under ett besök i Dallas. Han stödde bland annat de färgades medborgarrättsrörelse och sände federala trupper till färgades skydd i delstater där så behövdes.

Den 5 april 1964 avled en av modern tids största härförare, Douglas MacArthur.
1964 efterträdde C-H Hermansson den moskvatrogne Hilding Hagberg, för att försöka få "nån djävla ordning i partiet" och kristen demokratisk samling (KDS) bildades med Birger Ekstedt (en f d högerombudsman) som partiledare.

I oktober avsattes den Sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjev (Slaktaren från Ukraina), som varit Stalins lydiga redskap i hans illgärningar. Vid tjugonde partikongressen 1956 hade han dock riktat ett skarpt angrepp mot Stalins person och politik. Mellan 1953, när han blev förste sekreterare och 1958 eliminerade han samtliga sina medtävlare om makten. Beria avrättades redan i december 1953. Malenkov, som 1953 blivit regeringschef, skiljdes 1957 från alla sina uppdrag och anklagades för att ha tillhört "antipartigruppen". Molotov tvingades också avgå 1957 och sändes som ambassadör till Mongoliet. 1964 uteslöts han, liksom Malenkov ur partiet. När Chrusjtjev avsatts sade man sig vilja övergå till "kollektivt ledarskap". Det skulle emellertid, som vanligt visa sig att efterträdaren, Leonid Bresjnev kom att ta all makt som generalsekreterare, ministerpresident och statschef.

Gunnar Hedlund satt lugnt kvar hela 60-talet trots sin tid som inrikesminister "hos sossarna" under 1950-talet. Sommaren 1951 hade jag haft ett feriearbete vid Västerbottens slakteriförening. Som erkänsla för sitt samarbete med sossarna hade Hedlund utverkat de så kallade grissubventionerna. Bönderna skulle för varje slaktad gris, efter ansökan, erhålla femtio kronor. Min uppgift var att skriva dessa ansökningar åt bönderna, sända dem till bönderna för underskrift och efter återsändandet vidarebefordra ansökningarna, så att ersättningen kunde utbetalas. En av bönderna, med särskilt många slaktade grisar, sände tillbaka ansökan utan underskrift, varför jag sände den en gång till med påpekandet att den måste underskrivas. Svaret kom: Skriv under själv, du får pengarna. Jag tar inte emot mutor! Till saken hör att de fattigare jordbrukarna i Västerbottens inland vanligen höll sig med getter, men saknade grisar.

Den 24 jan 1965 avlider den store ledaren från andra världskriget, Winston Churchill och hela brittiska imperiet sörjer sin store konservative ledare.

1967 och de närmast följande åren rasar den kinesiska kulturrevolutionen, med fruktansvärda konsekvenser för oerhört många människor. Vår samtida svenska studentrevolt i kinesisk tappning. Mer om den senare.

1967 stod det också klart för Israelerna att Egypten och Jordanien, som ingått militärpakt, skulle komma att anfalla. Dessutom besköts israeliska jordbrukare på slätten nedanför Golanbergen i Syrien då och då från dessa.
Nasser hade hållit tal i egyptiska nationalförsamlingen och förklarat tiden mogen att "återställa Palestina till det landet var 1948," innan Israel existerade. Han hade dessförinnan orienterat Egypten mot Sovjet och därifrån fått stora mängder krigsmateriel och personell hjälp. Egypten var nu militärt mycket starkt, med bland annat moderna sovjetiska krigsflygplan och stridsvagnar. Dessa placerade man till stor del i Sinai, nära gränsen mot Israel.

En glad PLO-ledare förklarade i TV att hans trupper skulle gå in i kriget. Efter en snabb arabisk seger skulle alla judar som inte var födda i Palestina skickas dit varifrån de kom. De övriga skulle tillåtas att stanna kvar. "Men jag räknar inte med att någon av dem skall överleva", sa han.
Israelisk, såväl som annan signalspaning kunde nu uppfånga den Egyptiska Sinaibefälhavarens dagorder, som klart visade att kriget omedelbart stod för dörren. Egyptierna hade två och en halv gånger fler och moderna flygplan och två gånger fler moderna sovjetiska stridsvagnar. Israelerna hade framförallt en del franska plan, som de själva moderniserat och förbättrat samt ett sammelsurium av gamla stridsvagnar, brittiska Centurion, franska MX-13, amerikanska Sherman och Patton, som också förbättrats med hjälp av egen teknologi.

Efter ett par veckor av beslutsvånda anföll så israelerna i stället för att invänta fiendens första slag. Man kände väl till en del av inkompetens präglade rutiner inom fiendens flygvapen. Således var deras beredskap normalt utomordentligt låg samtidigt som solen på morgonen just bränt bort den vanliga morgondimman sådär klockan 07.45. Alltså anföll israelerna vid den tiden en dag i juni det egyptiska flygvapnet medan det stod på marken. Man satte in alla flygplan man hade utom tolv, men inklusive skolflygplan. De tolv lämnades att försvara hemorten. Med det egyptiska flygvapnet utslaget kunde man sedan slå ut även det Jordanska samt med framgång anfalla på marken.

Efter blott sex dagar stod Israel som segrare. Då hade man tagit Sinaihalvön, Gazaområdet, Gamla staden i Jerusalem samt områdena väster om Jordanfloden och de Golanhöjder från vilka de brukat beskjutas från Syrien. Märkligt nog behöll krigets anstiftare Gamal Abdel Nasser efter kriget sin popularitet i Egypten och fick behålla posterna som president, regeringschef och chef för landets enda parti.

Det som emellertid verkligen slog världen med häpnad var att judarna, historiens eviga offer, på tjugotalet år rest sig ur förintelsens aska och under sju dagar 1967 vunnit den största segern sedan andra världskriget. "Turen gynnar den som är förberedd", sade en gång Louis Pasteur. En tes som inte bara gäller biologisk/medicinsk forskning.

1967 avgick Bertil Ohlin som folkpartiledare och nu gick det livligt till i partiet. Sven Wedén efterträdde honom, men avgick redan 1969 för att följas av Gunnar Helén.

1968 mördas Robert Kennedy och Martin Luther King i USA.
I augusti 1968 invaderar Sovjet och dess lydstater Tjeckoslovakien och den s k Pragvåren blir ett minne blott. Det som på 50-talet drabbade Ungern blev nu Tjeckoslovakiens lott. Återigen alltså en händelse som visade att demokrati omöjligen kunde tillåtas inom det block av kommunistiska stater, som uppstått efter andra världskriget.

Senare delen av sextiotalet, det var när en tjeckisk student tände eld på sig själv i protest mot den sovjetiska ockupationen. Det var då vi matades med Song My och amerikaner i hundratal fortfarande skeppades hem från Vitnam i liksäckar. Slutsumman för USA skulle bli 58.000 döda amerikaner och ett förlorat krig. Brittiska soldater tågade in i Belfast och shahen av Iran lät kröna sig under stor pompa och ståt. Det var också då man genomförde den första hjärttransplantationen. Tyvärr var det också då som en del intellektuella och studenter demonstrerade för att vi skulle beundra eller åtminstone fördra det våld och den sociala ingenjörskonst som diktaturer till vänster utövade.

Ett vänsteruppsving hade inletts i mitten av sextiotalet och lockade en del studerande ungdomar och intellektuella med en populärversion av maoism och leninism.
1968 hade vi den så kallade studentrevolten, då man skulle demonstrera mot snart sagt allt - dissekera och ifrågasätta - och då några få på yttersta vänsterkanten lyckades få alltför många med sig i sina galenskaper. Flertalet kom senare att mogna betydligt, även de som inte mäktade slutföra de studier till vilka de lurats genom ett vansinnigt intagningssystem till högre utbildning.
90-talets verklighet, med planekonomiernas sammanbrott, ett f d Sovjetunionen där de utfattiga och plågade människorna i fruktansvärd misär kommit i dagen och händelserna vid Himmelska fridens torg visade senare de flesta hur fel de haft.

Pluggskolan avlöstes av en skola för "utbildning i demokrati", med Olof Palme och Ingvar Carlsson som utbildningsministrar 1967 -1973. Vi fick en utbildningsexplosion, som innebar att utbildningen förlängdes men samtidigt katastrofalt försämrades. Eleverna skulle framförallt lära sig att ifrågasätta och lärarna skulle inte längre vara några auktoriteter. Högskolor och universitet översvämmades därefter av elever som saknade förutsättningar för högre studier. På Kungliga Tekniska högskolan tvingades lärarna börja sin undervisning med gymnasiets matematik.

Den gamla sociala kontrollen luckrades upp. Medel- och överklassens nyutbildade barn, som vuxit upp i en aldrig tidigare skådad lyxtillvaro, lärt sig ifrågasätta all vuxenerfarenhet och saknade erfarenhet av vare sig liv eller politik, tyckte sig veta allt. De hade ju tittat i "Maos lilla röda" och helt naivt trodde många att ljuset kom från Kina. Först efter Maos död 1976 upptäckte en del att det i stället var mörkret.

1963 hade en brytning mellan Sovjetunionens Kommunistiska parti, SUKP, och Kinas kommunistiska parti, KKP, ägt rum. Då KKP höll sin sjunde partikongress i Yan'an 1945 hade fastslagits att Maos tänkande, som definierades som marxismen-leninismens teori integrerad med den kinesiska revolutionens praktik, skulle vara vägledande för partiet.
Stalin skulle säkert känt sig trampad på tårna. Mao engagerade bondebefolkningen i sin revolution, något som var omöjligt enligt Stalin. Förhållandet mellan de två var aldrig särskilt gott och Sovjetunionens hjälp till Mao under inbördeskriget i Kina hölls på en minimal nivå. Maos namn nämndes inte i Sovjetisk press förrän han lyckats ta makten på Kinas fastland. Han hyllades då för första gången i en artikel i Pravda.

Brytningen 1963 skapade nytt kaos inom såväl världskommunismen, som i Sveriges Kommunistiska parti. Vem skulle man nu följa? En falang, de flesta, under ledning av Carl-Henrik Hermansson, slog in på en väg mot mer nationalistisk kommunism. En annan, med Norrskensflamman som husorgan tog ställning för och behöll fullt ut beroendet av Sovjet. Den tredje, längst ut till vänster var den kinesvänliga, som ville hålla sig till Mao.

1967 sprack partiet. Man antog nytt partiprogram och bytte namn från Sveriges Kommunistiska Parti, SKP till Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK. Falangen längst ut till vänster bröt sig ut och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, KFML,sedermera Sveriges kommunistiska parti, SKP, med maoistisk ideologi. Under den följande tiden stod revolutionssvämrande grupperingar som spön i backen. Den stalinistiska falangen KFML(r), sedermera KPML(r), Clarté, bland studenterna i Stockholm med kårhusockupationen 1968 och rebellrörelsen i Uppsala. Det var bara arbetsamt och tråkigt att studera. Roligare var det att utebli från föreläsningarna och i stället studera de lätta texterna i Maos lilla röda, protestera och göra revolution.

Till följd av växande motsättningar inom VPK bildades 1970 Marxist-leninistiska kampförbundet, MLK. MLK såg Mao Zedongs kommunism som vägledande. Man tyckte uppenbarligen att denna passade väl för svenska förhållanden. Själv hade jag svårt att bestämma mig för om jag skulle skratta eller gråta över dessa svärmande stollar. Högljudda studenter och gymnasister citerade ”Maos lilla röda”. En del på skämt och andra på fullaste allvar. Några av dem är idag företagsledare och långt ifrån kommunister, men andra etablerade sig inom mediasektorn och är ofta fortfarande kommunister. ”Mediavänstern” uppstod. Dess representanter framställer sig som företrädare för den allmänna opinionen. På så sätt lyckas de faktiskt ibland bilda en viss opinion.

Senare, 1977, skedde ytterligare en kommunistisk avknoppning från VPK. Man bildade Arbetarpartiet kommunisterna, APK, som räknar sig som den rätta ideologiska arvtagaren till det gamla partiet. 1995 antog man därför det gamla, då lediga, partinamnet Sveriges kommunistiska parti, SKP. För att ytterligare gå händelserna i förväg kunde naturligtvis inte vpk behålla ”Kommunisterna” i namnet efter kommunismens sammanbrott i Europa. 1990 bytte alltså dessa kommunister beteckningen till rätt och slätt Vänsterpartiet (v). Trots den här redovisade bakgrunden finns de alltså kvar till den grad att de påverkar regeringsarbetet.

När Jurij Gagarin 1961 gjort sitt rymdvarv runt jorden, blev det ordentlig fart på USA:s rymdprogram. De sovjetiska rymdframgångarna tolkades på många håll i USA som att man kommit på efterkälken vad gällde tillvaratagande av skolornas begåvningar. Man visste att Sovjet länge tillämpat ett system med elitskolor för begåvningar. I USA kom nu s.k. magnet schools. Mer om dessa senare. Redan 1969 var man långt förbi Sovjetunionen i den kapplöpningen. Den 20 juli landsattes de första människorna, Armstrong och Aldrin med månlandaren Apollo 11 på månen. Flygningarna med NASA:s Space Shuttle påbörjades 1981 och sker på 90-talet rutinmässigt bl a för att placera ut eller reparera satelliter.

Den tekniska utvecklingen på de flesta områdena hade fått en våldsam skuts framåt under andra världskriget, som båda sidor ville vinna med överlägsen teknik. Detta synsätt präglade även följande decenniers kalla krig och utvecklingen kom att ytterligare accelerera. Man hittade snabbt civila tillämpningar vilket gjorde att utvecklingen drevs på ytterligare inom de flesta teknikområden.

1969 avgick Tage Erlander, som nu varit statsminister i 23 år för att efterträdas av den på många håll kontroversielle Olof Palme. Detta medförde ett helt annat och genomgående otrevligare klimat i den politiska debatten.
I slutet av 1960-talet knakade det i partitoppen även hos moderaterna. Många var missnöjda med Yngve Holmbergs framtoning och ville i stället gärna se den populäre Gösta Boman i TV- och riksdagsdebatterna.

Politiken blev efter studentrevolten, 1968 års segerval för socialdemokraterna och Olof Palmes tillträde mer socialistisk och mer företags- och marknadsfientlig. LO fick mer att säga till om, nya företagsfientliga arbetsrättsregler infördes och de svenska företagens produktion, produktivitet och utvecklingsmöjligheter begränsades. De svenska företagens konkurrenskraft urholkades och de började gå allt sämre.

Med Olof Palme som utbildningsminister hade den studentexamen med specifika kunskapskrav som införts 1862 tagits bort. Jag och Birgit, som nu följt vår sons skolgång fram till studentexamen det sista år detta var möjligt och vår dotters skolgång till femte klass, kunde se hur den svenska skolan urartat till mer och mer av krav- och normlöshet. Vår dotter hade fötts 1957. En naturlig följd blev att jag ännu mer började intressera mig för och studera politik. Fortfarande aktade jag mig för ett mer konkret angagemang eftersom yrkeskarriären skulle komma i första hand. De enda uppdrag jag åtagit mig var ett ledamotskap i Västerhaninge musiknämnd och ett som suppleant i en byggnadskommitté svarande för utbyggnaden av en ny skola. Musiknämndens enda uppgift vid denna tid var att svara för kommunens musikskola. Något deltog jag dessutom i det lokala partiarbetet och partiets studieverksamhet. 1969 skiftade för övrigt partiet namn från Högerpartiet till Moderata samlingspartiet.