Jag spekulerar, eller Utrensning
Eventuella likheter med verkligheten är naturligtvis en ren händelse.
(Skrevs ursprungligen 1991.)

Claus satt på sitt rum i nämndhuset och funderade sommaren 1988. Jag är helt effektiv nu, tänkte han och beundrade den arsenal av kommunikationshjälpmedel han skaffat. Det var framförallt en telefonsvarare, en bandspelare (också kopplad till telefonen) och personsökare. Bandspelaren är toppen! Det kan komma tillfällen när det är värdefullt att kunna spela in samtal. (Han hade ju gått en månadskurs för att bli major i reserven och fått en orientering om säkerhetstjänst.)

Det är hög tid att Kjell lämnar uppgiften som partiets gruppledare till mig, tänkte han. Han tänkte vidare på Anders. En bra karl, en god moderat, visserligen skrattar en del med rätta åt honom ibland, och han kan vara rent brutal i sin uppfattning när det gäller att få ner kommunalskatten. Nå, honom kan jag nog hantera med hjälp av andra i partiet, om så behövs. Värre kan det bli med en del andra, till exempel Marietta. Men hon är ju under alla förhållanden en andraplansfigur. Vi moderater har bara ett oppositionsråd, och det är jag. Dessutom är hon fruntimmer och såna kan jag hantera. Det är bara att koppla på charmen. Men hur skall jag få Kjell att lämna över den politiska ledningen till mig? Sannolikt skulle Anders gärna hjälpa till. Han är ju klart besvärad av att Kjell tätt som oftast lägger hämsko på hans reaktionära idéer och förslag.

Det dröjde inte länge innan Claus såg sitt tillfälle i samband med höstens partinomineringar till nämnder och styrelser. Han tog kontakt med Anders.
Som en följd av valet 1988 skulle antalet ordinarie moderata representanter i KS minskas från fyra till tre och partiets nomineringsarbete pågick under hösten. Som ordinarie ledamöter i KS satt Kjell, Claus, jag och Anders (som ännu inte förfinat namnet genom att lägga till initialerna R. F). Suppleant var Marietta. Jag var hårt belastad i min yrkesverksamhet och såg detta som ett välkommet tillfälle att trappa ned den politiska arbetsbelastningen. Jag var dessutom efter 9 resp. 18 år grundligt less på kommunstyrelse- och fullmäktigesammanträdena, där beslut vanligen redan tagits i arbetarkommunen. Där det nu bara var fråga om munväder. Därför tog jag för givet att de övriga tre skulle sitta kvar i KS.

Dessutom hade den socialistiska majoriteten beslutat slopa KS planeringsutskott. Man tyckte väl att planeringsbesluten bäst togs utan inblandning från oppositionens sida. I planeringsutskottet hade Kjell som gruppledare och oppositionsrådet Claus suttit för moderaterna. Jag, liksom många andra, tog nu för givet att dessa båda i stället skulle besätta de två platserna för moderater i KS arbetsutskott.

Medan Marietta åt sina lunchköttbullar med makaroner funderade hon på vad Claus sagt. Med stöd från Anders ansåg han att han själv och Marietta skulle sitta i KS arbetsutskott. Han hade dessutom vidtalat en del andra, som sagt sig kunna stödja detta. Vissa slutsatser var uppenbara, men vad fanns mer att se och förstå? Hon stirrade på matresterna som om hon kunde finna svaren så som en zigenerska i kaffesump eller en handflata.
Vad i helsike var Claus egentligen ute efter.?
Så, plötsligt förstod hon! Detta skulle aldrig Kjell acceptera. Han var dock moderat gruppledare. Följden kunde bli att han avsade sig alla uppdrag och då var Claus ensam herre på täppan. Det var inte bra, men å andra sidan ökade hennes eget inflytande liksom inkomsterna och det kunde hon omöjligt tacka nej till.
Hon log.
Hon hade aldrig varit tanklös. Tvärtom hade hon varit en allvarligt lagd tonåring som studerade aktuella händelser, var rädd för ett tredje världskrig där hon kanske skulle dö i en kärnvapenkatastrof redan under gymnasietiden. Hon hade oroat sig för överbefolkningen och att hungersnöd skulle döda en och en halv miljard människor så där 1990. Hon hade varit rädd för att människans miljöförstöring skulle kyla ner jorden till den grad att vi skulle få en ny istid som kunde förgöra civilisationen under hennes egen livstid. Detta var ju förstasidesstoff under 1970-talet, innan man övergick till att tala om växthuseffekten och en temperaturhöjning med åtföljande katastrof. Hela sitt liv hade hon bekymrat sig för mycket och roat sig för lite. Utan en massa glädjeämnen hade hon med hull och hår kastat sig in i politiken i fast förvissning om att hon kunde bidra till förbättring av sakernas tillstånd. Det var hon fortfarande förvissad om och Claus planer kunde bara förbättra hennes möjligheter. Om Claus trodde att han sedan skulle kunna härja som han ville och försökte, så skulle han väl snart nog behöva en efterträdare.
På baksidan av en promemoria skrev hon en vers som just kom för henne:

I vardagens värld,
som i dröm utan slut,
är ingenting riktigt
som först det ser ut.

I sex veckor hade jag vistats i USA och återvänt i slutet av november. Under tiden hade Anders och Claus mycket riktigt lyckats manövrera ut Kjell ur KS arbetsutskott och ersatt honom med den unga och oerfarna Marietta.
"Vi måste tala med Bertil om Kjell", sade Claus till Anders. "Han är ju ett ganska tungt namn i partiet och kan kanske ställa till med något elände annars?”
"Vad skulle han kunna göra", sa Anders?
"Uppror”, sa Claus!
"O K, vi får väl avväpna honom då”, sa Anders.
De kallade mig därför till ett möte, så snart jag återvänt från USA.
"Vi har bett dig komma därför att vi måste informera dig om vad som hänt medan du varit bortrest”, sade Anders.
"Kjell har hoppat av från sitt uppdrag i KS och det är definitivt”, sade Claus.
Fan, det bäddar ju för framtida katastrofer, tänkte jag. Kjell kan väl knappast sitta kvar som partiets gruppledare i KF om han inte sitter i KS och arbetsutskottet? Där finns ju ingen som kan ersätta honom som klok moderator. Claus vill naturligtvis, men han är knappast vuxen uppgiften? Högt sade jag:
"Varför det nu då?"
"Jo han krävde, för att sitta kvar i KS, att dessutom få sitta i KS arbetsutskott. Nu är det ju så att KS planeringsutskott, där Kjell suttit inte skall finnas kvar från nästa år, och planeringsutskottets uppgifter övertas i huvudsak av arbetsutskottet, där ju Anders och Marietta suttit den här perioden. Marietta gör det tunga jobbet för partiet på den sociala sidan, hon jobbar heltid för partiet och behöver det här arvodet för en bättre inkomst. Dessutom gör hon ett bra jobb. Kjell har alltså tvingat oss och nomineringskommittén till detta!"
Jag tänkte febrilt! Marietta må så vara, men tillsammans med de där två? Hur skall det sluta?
Jag sade: "Det här är, om jag har förstått er rätt, alltså redan beslutat och genomfört i partiet?"
"Javisst, men vi ville ändå så snart som möjligt informera dig och höra din uppfattning," sade Anders.
"Eftersom partiet redan genomfört den här ommöbleringen, kan min uppfattning i det här läget inte vara särskilt intressant. Som moderat har jag ju bara att acceptera partiets beslut om jag inte finner dem så tokiga att jag måste lämna partiet”, sade jag.
"Då ställer du alltså upp på detta”, sade Claus.
"Ja för all del”, sade jag utan spår av entusiasm.
På hemväg från mötet funderade jag vidare.
Det här kan inte gå väl i längden, tänkte jag. Visserligen är Marietta både klok och envis, men hon blir ensam i KS med två, som var och en på sitt sätt är stollig. Många i partiet har dessutom inte genomskådat Claus. Skulle vi nu vinna nästa val och Claus bli KSO så kan det hela sluta verkligt illa. Bara i opposition kan det tänkas fungera. Helst skulle jag vilja lämna mina egna uppdrag nu, men å andra sidan bör jag kanske nu mer än någonsin stanna för att försöka dämpa de allra värsta galenskaperna som kan dyka upp?

Jag kom att tänka på legenden om Pandoras ask. Zeus uppdrog åt Hefaistos att skapa Pandora som hämnd för att Prometheus stulit elden åt människorna. Som hemgift när Pandora gifte sig med Prometheus bror Epimetheus fick hon en ask, där all världens lidanden var innestängda och hon förbjöds att öppna asken. Pandora öppnade ändå asken, varefter sjukdomar och elände spreds över världen. Det enda Pandora lyckades behålla innestängt i asken var hoppet.

Det skulle senare visa sig att Kjell egentligen inte förstod vad som hänt. Det maskerades skickligt av Claus, som insåg att han även fortsättningsvis behövde Kjells råd i kniviga situationer. Kjell kom alltså att fungera som rådgivare men framförallt någon att beklaga sig inför. Kjell bara styrktes i uppfattningen att Margareta var den som sparkat ut honom ur KS.
Anders, som ville överta Kjells roll som "den gamle statsmannen," han såg faktiskt sig själv som sådan, var nu helnöjd.
"Nu kommer den gamle statsmannen", sa han en gång, när han anlände till en av partiföreningens sammankomster i Gimo.

Men för helvete, tänkte Claus: Anders är ju mycket lättare att hantera. Man behöver bara smickra litet vid sidan av, så är allting bra. Världen är till för människor som inte hämmas av medvetenhet om de egna svagheterna."
Och så följde tanken - något han läst: Säga vad man vill, så finns det dock en sorts kärlek som består varje prov. Den är trofast, den är alltid lika stark och den varar hela livet. Det är egenkärleken. Att detta skulle kunna gälla också Claus själv föll honom inte in och Kjell slutade infinna sig vid kommunfullmäktigesammanträdena.