Strejk 1986
(Skrevs antagligen 1987.)

När de privatanställda hade sina löner klara, skulle man nu förhandla om de offentliganställdas löner. Inom sjukvården rådde som vanligt brist på personal. Läkarna, med sin långa och inte helt lätta utbildning, var knappast överbetalda. De hade ändå hög marginalskatt. Sjuksköterskorna var helt klart underbetalda.
Läkarna gick nu ut med sin kampanj ”En krona mer i timmen” (efter skatt) Detta, hade man räknat ut, skulle kräva 15 – 20 procent mer i lön. Sjuksköterskorna krävde 30 procent påslag. Regeringen hade alltsedan tillträdet –82 förfäktat att lönepåslagen måste hållas nere för att minska inflationen och budgetunderskottet. Det här rörde väl egentligen de två kategorier offentliganställda, där man kunde säga sig i någon mån ha lyckats.
Den 22 maj gick 9 000 SACO-medlemmar, varav 7 000 läkare ut i strejk. Från den 2 juni strejkade ytterligare 7 000 anställda. Arbetsgivarsidan tyckte sig finna på råd. Man varslade 40000 SACO-anslutna lärare f.o.m. den 2 juni. De skulle då bli utan lön under sommaren. Men nu kontrade lärarna med att inte skriva ut några betyg. Cirkusen var igång. Nu fick regeringen elever och föräldrar på sig. Särskilt de elever, som skulle lämna gymnasiet för jobb eller vidare studier. Arbetsgivarverket beordrades dra tillbaka varslet.
Den 16 juni avblåste SACO sin strejk. Läkare och sjuksköterskor ville ha semester, men lovade återkomma efter sommaren. Det hela slutade inte förrän den 28 november. Då hade läkare och sjuksköterskor fått en ganska ordentlig höjning, även om inte den angivna målsättningen uppnåddes. Inom den offentliga sektorn totalt blev höjningarna 1986 över 9 procent och inflationen fortsatte. Den socialdemokratiska regeringens s.k. tredje väg verkade vara utan slut.
De verkligt stora pengarna gjorde börsklipparna och de var heller inte sena att demonstrera sin nyvunna rikedom med fastigheter, bilar och båtar. En hel del människor tyckte att (s)-regeringen verkade arbeta för ökade och inte minskande klyftor i samhället.