Val i Sverige 1985
(Skrevs 1986)

När valet 1985 stod för dörren var stämningen hos moderaterna uppåt. Vi trodde på möjligheten av en borgerlig regering. I en del opinionsmätningar nådde vi över 30 procent. Den i TV direktsända valdebatten i Västerås utkämpades mellan Olof Palme och Ulf Adelsohn och slutade enligt många bedömare oavgjort.
I Magasinet i TV, fyra dagar före valet, hade alla utom en tänkt sig att manifestera den borgerliga enheten. Vad Adelsohn inte på förhand visste var att Bengt Westerberg tvärtom skulle gå in för motsatsen. Hans tidigare fula angrepp på Ulf Adelsohn, där han påstod att denne "exploaterade främlingshat", fortsatte nu och det blev snarare en uppvisning i oenighet. Westerbergs motiv var väl att dra några väljare till det egna partiet och detta överordnades trovärdigheten av en borgerlig regering? Adelsohn teg och led i stor utsträckning under programmet för att om möjligt fortsatt värna om borgerlig samverkan. Det var ett misstag. Många trodde nog att han saknade det krut han borde ha använt.
Socialdemokraterna framställde sig själva som den goda fen. Mot bättre vetande sade man att inga besparingar behövdes, pensionärerna skulle kompenseras för lönehöjningar och skatterna skulle inte höjas mer. De skulle ”slå vakt om” välfärd, trygghet och offentlig sektor. Efter valet skulle väljarna upptäcka att de inte var trollkunniga.
I valet kom sedan också mycket riktigt den så kallade Westerbergeffekten och folkpartiet ökade från 5,9 till 12,2 procent medan moderaterna minskade från 23,6 till 21,3 procent. Westerbergs trollerinummer hade gått hem bland många mindre väl informerade väljare, och borgerligheten totalt förlorade nog en del. Även om sossarna förlorade någon procent, så kunde de behålla regeringsmakten, vilket de sannolikt kunde tacka Westerberg för. De hade i alla fall minskat så pass att borgerliga mandat blev fler än socialdemokratiska. Detta betydde att kommunisterna inte kunde stöda socialdemokraterna genom att lägga ned sina röster. Ville de inte detta, så krävdes stöd från något borgerligt parti.
För centerns del blev detta det fjärde förlustvalet i rad. Man minskade med 3,1 procent till 12,4 och redan i december, bara tre månader efter valet tvingades Torbjörn Fälldin avgå. Han hade varit ett fundament för borgerlig samverkan och nu misströstade många moderater om framtiden för en sådan.
Jag konstaterade att väljarna är tröga. Runt fyrtio procent är stadigt förankrade bland socialister och lika många hos de splittrade borgerliga. Runt tjugo procent kanske kan påverkas åt ena eller andra hållet. Kanske skulle de åttio procenten inte rösta så väldigt annorlunda om Stalin ställdes mot Abraham Lincoln. De röstar så som deras föräldrar gjort eller ibland på den ideologi de uppfattar som gynnsammast för dem själva. Ganska många tror ju också på nära nog vad som helst, vilket är en konstitutionell rättighet. De lär inte bli färre av att skolan allt oftare misslyckas i uppgiften att förmedla kunskaper.
I Haninge vann emellertid moderaterna ytterligare tre mandat, medan folkpartiet ökade ett mandat och centern minskade till totalt tre mandat. Den socialistiska majoriteten i KF bestod alltså.

På riksplanet drabbades Olof Palme av den s.k. Harvardaffären. Nu var t.o.m. landets statsminister anklagad för ekonomiskt fiffel. Samtidigt var regeringsbildningen ett bekymmer.
Tydligen ville Palme befrias från Lennart Bodström i regeringen och erbjöd honom att bli landshövding i Stockholm. Men se Bodström förklarade sig vilja vara minister och då fick det tyvärr bli utbildningsminister. Kjell-Olof Feldt såg i alla fall chansen att få bort Sten Andersson från penninghögen och fick Palme att göra honom till utrikesminister.
I finansdepartementet hade man fullt klart för sig att statens utgifter måste minska och att därför kostnadsexpansionen i transfereringssystemen stoppas.
De besparingar som hittills gjorts var knappast regeringens förtjänst och gällde näringspolitiken. Bidragande hade varit det förbättrade konjunkturläget, nedgången i oljeförbrukningen och den därav följande minskningen av budgetunderskottet.
Ett problem var att kommuner och landsting expanderade otillåtet med upp till 3 procent per år. Detta trots att riksdagen 1984 hade maximerat denna tillväxt till 1 procent. I stället förelåg nu brist på arbetskraft inom en välsignat växande industri.
Riksdagsvalet var genomfört i samverkan mellan LO och parti. Man satt säkert. Nu var det dags för utpressning. LO, med Stig Malm i täten, ville nu ha högre ersättningar och löner men lägre skatter än regeringen. Samtidigt tyckte man att regeringen gjorde för litet för att få ned inflationen. LO uppmanade riksdagen till revolt och Rosengren i TCO och Aftonbladet hakade på. Det var bara bekymmer.
I Dalarna utbröt ”Dalaupproret”, där man krävde 20 procent lönepåslag. Staten gick fortfarande med en årlig förlust på 50 miljarder. Att den offentliga sektorn var ofantlig spelade ingen roll. Det var ju högkonjunktur. Moderaterna hade under lång tid velat minska statens bidrag till kommunerna. I valrörelsen utnyttjade socialdemokraterna detta till det yttersta. Palmeretoriken innehöll t.ex. påståendet att moderaterna ville ta bort alla bidrag till knattefotbollen. Nu var valet avklarat och den socialdemokratiska regeringen ville skära ned bidragen till kommunerna. Att sänka inkomstskatten sågs av regeringen som omöjligt, trots att allt fler drabbades av marginalskatter långt över 50 procent. Inte ens fullständigt meningslösa särskilda skatter, som de på choklad, läskedrycker och kosmetika vågade man röra. Utan att ha täckning för det höjde man däremot barnbidraget och förmånerna vid deltidspensionering. Det är en hel del liknande detta som Kjell-Olof Feldt redovisar som allvarliga misstag i sin bok Alla dessa dagar”.
Vi hade en situation med hög inflation och ett skattesystem som stimulerade allt och alla till ett omfattande låntagande. I detta läge avreglerade man kreditmarknaden. Nu var det riktigt bäddat för framtida ekonomiska katastrofer.