Nya bidrag, nya skatter och fonder
1983 -1985 hände det sig (skrivet i början av 90-talet)

Budgetpropositionen hösten 1983 innehöll nya bidrag och höjda skatter. Arbetsgivare som nyrekryterade fick nu ett nytt bidrag och sådana tas ju alltid tacksamt emot. Fordonsskatten, spritskatten, tobaksskatten, förmögenhetsskatten och aktiebeskattningen åkte upp. Realisationsvinster vid försäljning av bostadsrätter skulle nu också beskattas oberoende av tiden för innehav.

Höstens prognos för landets löpande budget pekade oförändrat mot ett underskott på 90 miljarder kronor. Regeringen hade under ett halvår diskuterat besparingar på 5 miljarder, men under tiden hade statsskulden ökat med 45 miljarder. Enbart ränteutgifterna för denna summa var större än de tänkta besparingarna och för Kjell-Olof Feldt själv påminner det om kapplöpningen mellan haren och sköldpaddan. Som finansminister under en högkonjunktur med stora löneökningar, snabbt växande offentlig sektor och våldsamt budgetunderskott sökte han hålla tillbaka löneökningarna och de offentliga utgifterna. Något som egentligen var absolut nödvändigt för att begränsa inflationen.

Detta framkallade svåra slitningar inom socialdemokratin och särskilt i förhållandet till Stig Malm och LO-ledningen i övrigt. I LO verkade allt intresse koncentrerat till högsta möjliga lönepåslag. Behövdes mera pengar var det bara att höja skatterna. Nu utbröt vad som har kallats Rosornas krig eller kampen mellan kanslihushögern och resten av den s.k. rörelsen. Kanslihushögern, eller om man så vill finansdepartementet skulle småningom komma att förlora och landet föras till den ekonomiska katastrofens rand.

På annan plats har jag behandlat de ändlösa debatterna i kommunfullmäktige. Debatter, som pågår över väldigt lång tid, där alla redan vet vilket beslut som skall tas, men där man tjatar på som om beslutet skulle kunna väsentligen förändras. I kommunfullmäktige kan man, för att få tiden att gå, läsa böcker eller tidningar, skriva brev eller avlägsna sig för att äta, dricka kaffe, röka eller för att prata med andra uttråkade ledamöter. Ingen, i stort sett, bryr sig. Utom pratkvarnarna, som mal på.

I riksdagen har man en annan övervakning. Massmedia finns på plats och följer från läktarna i detalj vad ledamöterna har för sig. I varje fall om man har kikare eller teleobjektiv. Bilder på till synes sovande ledamöter dyker då och då upp i pressen. Att läsa böcker eller tidningar anses inte fint. Däremot kan man läsa PM, virka, anteckna och skicka lappar. Det var det sistnämnda Kjell-Olov Feldt och några till roade sig med den 20 december 1983, när propositionen om löntagarfonderna debatterades och Feldt skrev sin vers

Löntagarfonder är ett jävla skit.
Men nu har vi baxat dem ända hit.

I sin bok Alla dessa dagar förnekar han att han skulle ha känt på detta sätt för fonderna, men fan trot? Fortsättningen om att man sedan skall fylla dem med varenda pamp, som stött dem i deras kamp är ju dessutom betecknande för vad som vanligen händer de pampar som på olika sätt stöttat socialdemokratin. Den offentliga sektorn är ju sprängfylld av sådana pampar i funktioner till vilka de inte sällan passar illa. De finns såsom rikligt avlönade eller arvoderade verkställande direktörer, styrelseordförande eller ledamöter, generaldirektörer, ambassadörer, landshövdingar o.s.v.
I den kommunala världen tillämpar de för övrigt samma belöningssystem.

Det var vid 1976 års LO-kongress som man beslutade arbeta för en snabb och tvångsvis överföring (alltså sovjetisering) av äganderätten i näringslivet till löntagarkollektivet d.v.s. fackföreningarna. Vid 1978 års kongress ställde sig socialdemokraterna bakom den s.k. löntagarfondsidén. 1983 hade nu socialdemokrater och kommunister genomdrivit ett i förhållande till ursprungsförslaget starkt modifierat riksdagsbeslut om sådana fonder. Fonderna tillfördes skattemedel 1984 –1990, varefter citat: ”skiten” snöpligen och Gud ske lov slopades. Empiriskt visste nära nog alla vid den tiden att kommunism inte resulterade i annat än förtryck, fattigdom och svält.

Sedan länge levde vi nu med en hög inflation. Det var inte bara staten som lånade för att täcka ett budgetunderskott. Det gjorde alla och inflationen gjorde att privatpersoners avbetalningar med tiden blev en allt lättare börda att bära. Såväl de offentliga som de privata lönekostnaderna steg också på ett nära nog okontrollerat sätt. Medborgarna lånade och investerade medan finansministern pratade om behovet att spara. För att stimulera hushållssparandet infördes allemansfonderna med skattefri ränta, men det hjälpte inte i nämnvärd utsträckning.

Inflationen i omvärlden låg runt 4 % medan den svenska var betydligt högre. För att få ned inflationen, få ned löneökningarna, infördes 1984 prisstopp och hyresstopp. Med sjunkande opinionssiffror bland unga föräldrar ansåg socialdemokraterna nu tydligen att taktik inför 1985 års val skulle gå före landets väl. Inkomstskatten höjdes för att barnbidraget skulle kunna höjas. Man friade alltså till barnfamiljerna och det man förlorade på gungorna tog man igen på karusellen. Pensionärerna blev utan kompensation för devalveringens priseffekt. PRO:s pensionärer är ju inte de som i första hand byter parti.

Socialdemokraterna strävar utan tvekan efter att åstadkomma människors lika värde ur en moralisk mening. Rättvisa har däremot helt hamnat på undantag. Den som arbetar 16 timmar per dag är osolidarisk och får i princip inte tjäna mer än den som arbetar 8 timmar. Man skall inte ha någon reveny av att vara särskilt duktig. Alla skall ha ungefär samma bostadsstandard, vilket för övrigt också skall gälla den som inte arbetar något alls. Ändå lyckas de inte så värst väl. Det sägs att vi i Stockholm har åtminstone 3 000 bostadslösa uteliggare vid denna tid.

Samtidigt har en hel del socialdemokratiska politiker försett sig själva med både höga inkomster och diverse förmåner (även till släkt och vänner) som den vanliga människan inte kan få. Många med höga inkomster flyttar utomlands för att komma undan orättvist höga skatter. En del industriledare förser sig med årslöner på tio, femton miljoner för att efter skatt kunna anse sig rättvist arvoderade. Allt detta verkar ändå inte vara något stort dilemma för flertalet socialdemokratiska politiker.

Hösten 1984 var såväl inflationen som arbetslösheten fortsatt hög. Exporten ökade i alla fall, som en följd av den stora devalveringen för två år sedan och budgetunderskottet minskade. Nu fortsatte skattehöjningarna. Bensinskatten åkte upp med 50 öre litern och energiskatten med två ören kilowattimmen. Dessutom ålades företagen att betala 75 % av sina avsättningar för investeringsfonder till riksbanken.

I valårsbudgeten för 1985 angavs att regeringen inte i fortsättningen avsåg att höja skattetrycket. Det skulle snart visa sig vara bara just ett vallöfte avsett att säkra några extraröster.

I mars 1985, när vintern började ge vika för den extatiska ryska vår, som väl är en följd av inlandsklimat, utsågs Michail Gorbatjov till Sovjetunionens ledare. Ingen kunde ana hur stora förändringarna skulle bli, även om det låg förändringar i luften. Nu var det inte längre fråga om en av dessa gamla gubbar med ena foten i det förgångna och den andra i graven, utan en västerländskt välklädd, ung, dynamisk och förändringsbenägen kommunist. Gorbatjov var född den 2 mars 1931 och således bara 54 år gammal. Han skulle nu omdana det hus vars grund Lenin lagt och vars vedervärdiga överbyggnad kommunister med Stalin i toppen uppfört.

Frågan var bara i vilken takt och omfattning Gorbatjov skulle våga driva restaureringsarbetet.
Afghanistankriget var nu inne på sitt fjärde år och dagligen återvände landets pojkar i kistor eller förstörda av narkotika och våld. Hemkomna möttes de av hopplöshet med samhällssektorer som i accelererande takt höll på att haverera, från livsmedelsförsörjning via transportväsende till rättsväsende och ekonomi. Till det kommunistiska samhället.