Våren är på gång, men...

När skall all snön försvinna? Birgit idrottar med skidåkning framför TV:n och blomsterprakten finns på köksbordet.
Du kan förstora bilderna genom att klicka på dem, men det visste du ju redan. Nu Sune smuttar jag på 10-årig Scotch.

Påskliljorna intill huset har kommit upp, men det dröjer ett tag innan de blommar. Birgit har just spöat mig 2 ggr i Skip-bo, men det får jag leva med.

Nya bidrag, nya skatter och fonder
1983 -1985 hände det sig (skrivet i början av 90-talet)

Budgetpropositionen hösten 1983 innehöll nya bidrag och höjda skatter. Arbetsgivare som nyrekryterade fick nu ett nytt bidrag och sådana tas ju alltid tacksamt emot. Fordonsskatten, spritskatten, tobaksskatten, förmögenhetsskatten och aktiebeskattningen åkte upp. Realisationsvinster vid försäljning av bostadsrätter skulle nu också beskattas oberoende av tiden för innehav.

Höstens prognos för landets löpande budget pekade oförändrat mot ett underskott på 90 miljarder kronor. Regeringen hade under ett halvår diskuterat besparingar på 5 miljarder, men under tiden hade statsskulden ökat med 45 miljarder. Enbart ränteutgifterna för denna summa var större än de tänkta besparingarna och för Kjell-Olof Feldt själv påminner det om kapplöpningen mellan haren och sköldpaddan. Som finansminister under en högkonjunktur med stora löneökningar, snabbt växande offentlig sektor och våldsamt budgetunderskott sökte han hålla tillbaka löneökningarna och de offentliga utgifterna. Något som egentligen var absolut nödvändigt för att begränsa inflationen.

Detta framkallade svåra slitningar inom socialdemokratin och särskilt i förhållandet till Stig Malm och LO-ledningen i övrigt. I LO verkade allt intresse koncentrerat till högsta möjliga lönepåslag. Behövdes mera pengar var det bara att höja skatterna. Nu utbröt vad som har kallats Rosornas krig eller kampen mellan kanslihushögern och resten av den s.k. rörelsen. Kanslihushögern, eller om man så vill finansdepartementet skulle småningom komma att förlora och landet föras till den ekonomiska katastrofens rand.

På annan plats har jag behandlat de ändlösa debatterna i kommunfullmäktige. Debatter, som pågår över väldigt lång tid, där alla redan vet vilket beslut som skall tas, men där man tjatar på som om beslutet skulle kunna väsentligen förändras. I kommunfullmäktige kan man, för att få tiden att gå, läsa böcker eller tidningar, skriva brev eller avlägsna sig för att äta, dricka kaffe, röka eller för att prata med andra uttråkade ledamöter. Ingen, i stort sett, bryr sig. Utom pratkvarnarna, som mal på.

I riksdagen har man en annan övervakning. Massmedia finns på plats och följer från läktarna i detalj vad ledamöterna har för sig. I varje fall om man har kikare eller teleobjektiv. Bilder på till synes sovande ledamöter dyker då och då upp i pressen. Att läsa böcker eller tidningar anses inte fint. Däremot kan man läsa PM, virka, anteckna och skicka lappar. Det var det sistnämnda Kjell-Olov Feldt och några till roade sig med den 20 december 1983, när propositionen om löntagarfonderna debatterades och Feldt skrev sin vers

Löntagarfonder är ett jävla skit.
Men nu har vi baxat dem ända hit.

I sin bok Alla dessa dagar förnekar han att han skulle ha känt på detta sätt för fonderna, men fan trot? Fortsättningen om att man sedan skall fylla dem med varenda pamp, som stött dem i deras kamp är ju dessutom betecknande för vad som vanligen händer de pampar som på olika sätt stöttat socialdemokratin. Den offentliga sektorn är ju sprängfylld av sådana pampar i funktioner till vilka de inte sällan passar illa. De finns såsom rikligt avlönade eller arvoderade verkställande direktörer, styrelseordförande eller ledamöter, generaldirektörer, ambassadörer, landshövdingar o.s.v.
I den kommunala världen tillämpar de för övrigt samma belöningssystem.

Det var vid 1976 års LO-kongress som man beslutade arbeta för en snabb och tvångsvis överföring (alltså sovjetisering) av äganderätten i näringslivet till löntagarkollektivet d.v.s. fackföreningarna. Vid 1978 års kongress ställde sig socialdemokraterna bakom den s.k. löntagarfondsidén. 1983 hade nu socialdemokrater och kommunister genomdrivit ett i förhållande till ursprungsförslaget starkt modifierat riksdagsbeslut om sådana fonder. Fonderna tillfördes skattemedel 1984 –1990, varefter citat: ”skiten” snöpligen och Gud ske lov slopades. Empiriskt visste nära nog alla vid den tiden att kommunism inte resulterade i annat än förtryck, fattigdom och svält.

Sedan länge levde vi nu med en hög inflation. Det var inte bara staten som lånade för att täcka ett budgetunderskott. Det gjorde alla och inflationen gjorde att privatpersoners avbetalningar med tiden blev en allt lättare börda att bära. Såväl de offentliga som de privata lönekostnaderna steg också på ett nära nog okontrollerat sätt. Medborgarna lånade och investerade medan finansministern pratade om behovet att spara. För att stimulera hushållssparandet infördes allemansfonderna med skattefri ränta, men det hjälpte inte i nämnvärd utsträckning.

Inflationen i omvärlden låg runt 4 % medan den svenska var betydligt högre. För att få ned inflationen, få ned löneökningarna, infördes 1984 prisstopp och hyresstopp. Med sjunkande opinionssiffror bland unga föräldrar ansåg socialdemokraterna nu tydligen att taktik inför 1985 års val skulle gå före landets väl. Inkomstskatten höjdes för att barnbidraget skulle kunna höjas. Man friade alltså till barnfamiljerna och det man förlorade på gungorna tog man igen på karusellen. Pensionärerna blev utan kompensation för devalveringens priseffekt. PRO:s pensionärer är ju inte de som i första hand byter parti.

Socialdemokraterna strävar utan tvekan efter att åstadkomma människors lika värde ur en moralisk mening. Rättvisa har däremot helt hamnat på undantag. Den som arbetar 16 timmar per dag är osolidarisk och får i princip inte tjäna mer än den som arbetar 8 timmar. Man skall inte ha någon reveny av att vara särskilt duktig. Alla skall ha ungefär samma bostadsstandard, vilket för övrigt också skall gälla den som inte arbetar något alls. Ändå lyckas de inte så värst väl. Det sägs att vi i Stockholm har åtminstone 3 000 bostadslösa uteliggare vid denna tid.

Samtidigt har en hel del socialdemokratiska politiker försett sig själva med både höga inkomster och diverse förmåner (även till släkt och vänner) som den vanliga människan inte kan få. Många med höga inkomster flyttar utomlands för att komma undan orättvist höga skatter. En del industriledare förser sig med årslöner på tio, femton miljoner för att efter skatt kunna anse sig rättvist arvoderade. Allt detta verkar ändå inte vara något stort dilemma för flertalet socialdemokratiska politiker.

Hösten 1984 var såväl inflationen som arbetslösheten fortsatt hög. Exporten ökade i alla fall, som en följd av den stora devalveringen för två år sedan och budgetunderskottet minskade. Nu fortsatte skattehöjningarna. Bensinskatten åkte upp med 50 öre litern och energiskatten med två ören kilowattimmen. Dessutom ålades företagen att betala 75 % av sina avsättningar för investeringsfonder till riksbanken.

I valårsbudgeten för 1985 angavs att regeringen inte i fortsättningen avsåg att höja skattetrycket. Det skulle snart visa sig vara bara just ett vallöfte avsett att säkra några extraröster.

I mars 1985, när vintern började ge vika för den extatiska ryska vår, som väl är en följd av inlandsklimat, utsågs Michail Gorbatjov till Sovjetunionens ledare. Ingen kunde ana hur stora förändringarna skulle bli, även om det låg förändringar i luften. Nu var det inte längre fråga om en av dessa gamla gubbar med ena foten i det förgångna och den andra i graven, utan en västerländskt välklädd, ung, dynamisk och förändringsbenägen kommunist. Gorbatjov var född den 2 mars 1931 och således bara 54 år gammal. Han skulle nu omdana det hus vars grund Lenin lagt och vars vedervärdiga överbyggnad kommunister med Stalin i toppen uppfört.

Frågan var bara i vilken takt och omfattning Gorbatjov skulle våga driva restaureringsarbetet.
Afghanistankriget var nu inne på sitt fjärde år och dagligen återvände landets pojkar i kistor eller förstörda av narkotika och våld. Hemkomna möttes de av hopplöshet med samhällssektorer som i accelererande takt höll på att haverera, från livsmedelsförsörjning via transportväsende till rättsväsende och ekonomi. Till det kommunistiska samhället.

Högkonjunktur och inflation
Från 1983

Den svenska industrins lönsamhet och konkurrenskraft var fortfarande, trots två valperioder av borgerligt styre, svag. Statens budgetunderskott måste bort. Nu skulle den nya regeringen stimulera produktion och investeringar men hålla tillbaka den interna efterfrågan genom en stram finanspolitik. För att åstadkomma detta sade sig de socialdemokratiska ekonomerna behöva devalvera kronan i storleksordningen 20 %. Denna åtgärd skulle vara bortkastad om inte löntagarna samtidigt accepterade en reallönesänkning och alltså avstod från kompensation för ökade importpriser.
Inom LO och bland socialdemokrater mötte naturligtvis dessa planer starkt motstånd om man inte samtidigt kompenserade löntagarna och även höjde momsen. (Sic!) Samtidigt gick regeringens planer stick i stäv med de i valrörelsen deklarerade avsikterna.
Efter det socialdemokratiska maktövertagandet låg nu valutautflödet från landet runt en miljard kronor per dag men var också uppe i nivån 1,5 miljarder kronor.
Efter våldsamma protester från de nordiska staterna och Tyskland, blev devalveringen 16 %.
Olof Palme meddelade regeringsplanens fyra punkter:
1. Det övergripande målet för finanspolitiken är en successiv minskning av budgetunderskottet.
2. Vallöftena skall infrias och finansieras med höjd moms. (Alltså högre levnadsomkostnader för alla!)
3. Insatser mot arbetslösheten och för ekonomisk tillväxt genom a) ett arbetsmarknadspolitiskt program, b) stimulans av näringslivets investeringar framför allt via investeringsfonder, c) ökade offentliga investeringar. (D. v. s. ökade statliga och kommunala utgifter!)
Ganska snart upptäckte de nya makthavarna att de ökade skatteintäkterna bara skulle täcka merparten av budgetunderskottets ökande ränteutgifter, 15-20 miljarder per år. Sedan gammalt styrdes ju statens utgifter av en indexautomatik, d.v.s. de räknades upp med prisindex och löneutveckling. De borgerliga regeringarna hade med negativt resultat testat åtgärder, som att slopa indexreglering av arbetslöshetsersättning och värdesäkring av pensioner. Socialdemokraterna hade i valrörelsen lovat upphäva sådana åtgärder. De hade själva gillrat fällan!
De såg nu pengarna rinna ned i stora svarta hål, som de själva skapat. Det var t.ex. miljardrullningen i subventioneringen till bostadsbyggandet och de stora förlusterna i en del statliga företag och affärsdrivande verk.
Det var väl vid den här tiden som Ove Rainer ljög om sitt aktieinnehav, vilket senare straffade sig när det visade sig att hans ekonomiplanering inte tålde ljuset.
Regeringens s.k. krisplan skulle nu genomföras, vilket inte visade sig helt lätt. Den innehöll höjd förmögenhetsskatt, övervinstskatt på äldre vattenkraftverk, en särskild skatt på aktieutdelningar fr.o.m. 1983, liksom en höjning av mervärdesskatten, momsen, med 2 %. Det sistnämnda visade sig inte så lätt. För genomförandet var ju socialdemokraterna helt beroende av kommunisternas stöd genom att åtminstone lägga ned sina röster. Att övertala kommunisterna till detta när det gällde momsen var naturligtvis inte det lättaste. Efter segdragna ”chicken race”-förhandlingar, där Olof Palme hotat med regeringens avgång, blev lösningen momshöjning, men i stället nya subventioner till mjölk och mjölkprodukter samt fisk. Subventioneringen finansierades med en höjning av tobaksskatten med 3 öre per cigarett. Kommunisterna hade visat sin nyvunna makt och regeringen var från nu beredd att regera med stöd av kommunisterna.
I riksdagen sade Ulf Adelsohn: ”Kjell-Olof Feldts chicken race slutade i kommunistisk seger. Olof Palme blev kycklingen.”
Näringslivet drog nu igång en våldsam kampanj emot löntagarfonderna och många började tala om socialdemokraternas utsträckta hand, som visat sig vara en knuten näve.

Barnbarn
(Från 1984)

Jag körde min trettonåriga dotterdotter till hennes simträning i Haninge sporthall. Vädret var trist och sen höst gjorde att det dessutom var mörkt ute. När vi var nästan framme tyckte jag att det var hög tid att åtminstone växla några ord. Jag frågade:
"Hur är det i skolan då?"
"Hur menar du morfar?"
"Ja, jag menar: Är det trivsamt, får ni lära er det ni förväntar er? Ribbyskolan är väl i alla fall en av de bättre i kommunen i de här avseendena?"
"Om du morfar hörde vad ungarna kallar lärarna skulle du få hjärtsnörp! Och ibland har vi storklass, när 2 lärare har hand om ett hundratal elever. Fast den ena läraren är ofta inte där utan fikar i lärarrummet. Den tiden lär man sig i alla fall inget annat än att skrika för att göra sig hörd och så en del nya bus."
"Då skall ni ju klaga hos skolledningen!"
"Det har vi gjort och vi hade några föräldrar med oss, men rektor säger att det går alldeles utmärkt. Men han visar sig ju aldrig. Han vågar sig väl inte utanför rektorsexpeditionen? Tack för skjutsen!"
"Synd", sade jag. Vi var framme och hon steg ur.

Ulf Adelsohn går - Carl Bildt kommer

I juni 1986 meddelade Ulf Adelsohn att han ville avgå som partiledare och på extrastämma i augusti valdes enhälligt den blott 37-årige Carl Bildt. I bilden som möjliga partiledare hade dessförinnan också förekommit bland andra Anders Wijkman och Ingegerd Troedsson. Den förste var före detta moderat riksdagsman och sedan bland annat generalsekreterare i Röda Korset. Den senare var moderat riksdagsledamot, f.d. minister och sedermera (1991 -1994) riksdagens talman. Att valet föll på Carl Bildt skulle visa sig vara ett lyckokast fullt i klass med valet av svärfadern Gösta Bohman den 14 november 1970. Det var nog också vad de allra flesta moderater väntade sig trots hans ålder. Några motståndare i andra partier trodde kanske att han skulle kunna behandlas som om han inte var riktigt torr bakom öronen. Men ack, vad de bedrog sig!

Strejk 1986
(Skrevs antagligen 1987.)

När de privatanställda hade sina löner klara, skulle man nu förhandla om de offentliganställdas löner. Inom sjukvården rådde som vanligt brist på personal. Läkarna, med sin långa och inte helt lätta utbildning, var knappast överbetalda. De hade ändå hög marginalskatt. Sjuksköterskorna var helt klart underbetalda.
Läkarna gick nu ut med sin kampanj ”En krona mer i timmen” (efter skatt) Detta, hade man räknat ut, skulle kräva 15 – 20 procent mer i lön. Sjuksköterskorna krävde 30 procent påslag. Regeringen hade alltsedan tillträdet –82 förfäktat att lönepåslagen måste hållas nere för att minska inflationen och budgetunderskottet. Det här rörde väl egentligen de två kategorier offentliganställda, där man kunde säga sig i någon mån ha lyckats.
Den 22 maj gick 9 000 SACO-medlemmar, varav 7 000 läkare ut i strejk. Från den 2 juni strejkade ytterligare 7 000 anställda. Arbetsgivarsidan tyckte sig finna på råd. Man varslade 40000 SACO-anslutna lärare f.o.m. den 2 juni. De skulle då bli utan lön under sommaren. Men nu kontrade lärarna med att inte skriva ut några betyg. Cirkusen var igång. Nu fick regeringen elever och föräldrar på sig. Särskilt de elever, som skulle lämna gymnasiet för jobb eller vidare studier. Arbetsgivarverket beordrades dra tillbaka varslet.
Den 16 juni avblåste SACO sin strejk. Läkare och sjuksköterskor ville ha semester, men lovade återkomma efter sommaren. Det hela slutade inte förrän den 28 november. Då hade läkare och sjuksköterskor fått en ganska ordentlig höjning, även om inte den angivna målsättningen uppnåddes. Inom den offentliga sektorn totalt blev höjningarna 1986 över 9 procent och inflationen fortsatte. Den socialdemokratiska regeringens s.k. tredje väg verkade vara utan slut.
De verkligt stora pengarna gjorde börsklipparna och de var heller inte sena att demonstrera sin nyvunna rikedom med fastigheter, bilar och båtar. En hel del människor tyckte att (s)-regeringen verkade arbeta för ökade och inte minskande klyftor i samhället.

Idrott

Birgit och jag idrottade en stund idag före Aktuellt (eller om det är Rapport?). Sedan de bytte namn vet jag inte vilket som är vilket.
Vi har precis lagom kondition för vår idrott, som är SKIP-BO. (Man bör kunna räkna till tolv, använda fingrarna o armarna, blanda ganska många kort och ge. Sedan bör man helst inte somna innan man spelat klart.
Nu har jag just sett nyheterna, vad de nu heter?
Jag lägger på ett kol vid datorn och så småningom skall Birgit få chansen till revansch.
Jag tror jag skall ta en whisky och tända några lampor innan miljön skadas av några tusen etthundrafemtio meter höga vindkraftverk.
Ha det bra!

Val i Sverige 1985
(Skrevs 1986)

När valet 1985 stod för dörren var stämningen hos moderaterna uppåt. Vi trodde på möjligheten av en borgerlig regering. I en del opinionsmätningar nådde vi över 30 procent. Den i TV direktsända valdebatten i Västerås utkämpades mellan Olof Palme och Ulf Adelsohn och slutade enligt många bedömare oavgjort.
I Magasinet i TV, fyra dagar före valet, hade alla utom en tänkt sig att manifestera den borgerliga enheten. Vad Adelsohn inte på förhand visste var att Bengt Westerberg tvärtom skulle gå in för motsatsen. Hans tidigare fula angrepp på Ulf Adelsohn, där han påstod att denne "exploaterade främlingshat", fortsatte nu och det blev snarare en uppvisning i oenighet. Westerbergs motiv var väl att dra några väljare till det egna partiet och detta överordnades trovärdigheten av en borgerlig regering? Adelsohn teg och led i stor utsträckning under programmet för att om möjligt fortsatt värna om borgerlig samverkan. Det var ett misstag. Många trodde nog att han saknade det krut han borde ha använt.
Socialdemokraterna framställde sig själva som den goda fen. Mot bättre vetande sade man att inga besparingar behövdes, pensionärerna skulle kompenseras för lönehöjningar och skatterna skulle inte höjas mer. De skulle ”slå vakt om” välfärd, trygghet och offentlig sektor. Efter valet skulle väljarna upptäcka att de inte var trollkunniga.
I valet kom sedan också mycket riktigt den så kallade Westerbergeffekten och folkpartiet ökade från 5,9 till 12,2 procent medan moderaterna minskade från 23,6 till 21,3 procent. Westerbergs trollerinummer hade gått hem bland många mindre väl informerade väljare, och borgerligheten totalt förlorade nog en del. Även om sossarna förlorade någon procent, så kunde de behålla regeringsmakten, vilket de sannolikt kunde tacka Westerberg för. De hade i alla fall minskat så pass att borgerliga mandat blev fler än socialdemokratiska. Detta betydde att kommunisterna inte kunde stöda socialdemokraterna genom att lägga ned sina röster. Ville de inte detta, så krävdes stöd från något borgerligt parti.
För centerns del blev detta det fjärde förlustvalet i rad. Man minskade med 3,1 procent till 12,4 och redan i december, bara tre månader efter valet tvingades Torbjörn Fälldin avgå. Han hade varit ett fundament för borgerlig samverkan och nu misströstade många moderater om framtiden för en sådan.
Jag konstaterade att väljarna är tröga. Runt fyrtio procent är stadigt förankrade bland socialister och lika många hos de splittrade borgerliga. Runt tjugo procent kanske kan påverkas åt ena eller andra hållet. Kanske skulle de åttio procenten inte rösta så väldigt annorlunda om Stalin ställdes mot Abraham Lincoln. De röstar så som deras föräldrar gjort eller ibland på den ideologi de uppfattar som gynnsammast för dem själva. Ganska många tror ju också på nära nog vad som helst, vilket är en konstitutionell rättighet. De lär inte bli färre av att skolan allt oftare misslyckas i uppgiften att förmedla kunskaper.
I Haninge vann emellertid moderaterna ytterligare tre mandat, medan folkpartiet ökade ett mandat och centern minskade till totalt tre mandat. Den socialistiska majoriteten i KF bestod alltså.

På riksplanet drabbades Olof Palme av den s.k. Harvardaffären. Nu var t.o.m. landets statsminister anklagad för ekonomiskt fiffel. Samtidigt var regeringsbildningen ett bekymmer.
Tydligen ville Palme befrias från Lennart Bodström i regeringen och erbjöd honom att bli landshövding i Stockholm. Men se Bodström förklarade sig vilja vara minister och då fick det tyvärr bli utbildningsminister. Kjell-Olof Feldt såg i alla fall chansen att få bort Sten Andersson från penninghögen och fick Palme att göra honom till utrikesminister.
I finansdepartementet hade man fullt klart för sig att statens utgifter måste minska och att därför kostnadsexpansionen i transfereringssystemen stoppas.
De besparingar som hittills gjorts var knappast regeringens förtjänst och gällde näringspolitiken. Bidragande hade varit det förbättrade konjunkturläget, nedgången i oljeförbrukningen och den därav följande minskningen av budgetunderskottet.
Ett problem var att kommuner och landsting expanderade otillåtet med upp till 3 procent per år. Detta trots att riksdagen 1984 hade maximerat denna tillväxt till 1 procent. I stället förelåg nu brist på arbetskraft inom en välsignat växande industri.
Riksdagsvalet var genomfört i samverkan mellan LO och parti. Man satt säkert. Nu var det dags för utpressning. LO, med Stig Malm i täten, ville nu ha högre ersättningar och löner men lägre skatter än regeringen. Samtidigt tyckte man att regeringen gjorde för litet för att få ned inflationen. LO uppmanade riksdagen till revolt och Rosengren i TCO och Aftonbladet hakade på. Det var bara bekymmer.
I Dalarna utbröt ”Dalaupproret”, där man krävde 20 procent lönepåslag. Staten gick fortfarande med en årlig förlust på 50 miljarder. Att den offentliga sektorn var ofantlig spelade ingen roll. Det var ju högkonjunktur. Moderaterna hade under lång tid velat minska statens bidrag till kommunerna. I valrörelsen utnyttjade socialdemokraterna detta till det yttersta. Palmeretoriken innehöll t.ex. påståendet att moderaterna ville ta bort alla bidrag till knattefotbollen. Nu var valet avklarat och den socialdemokratiska regeringen ville skära ned bidragen till kommunerna. Att sänka inkomstskatten sågs av regeringen som omöjligt, trots att allt fler drabbades av marginalskatter långt över 50 procent. Inte ens fullständigt meningslösa särskilda skatter, som de på choklad, läskedrycker och kosmetika vågade man röra. Utan att ha täckning för det höjde man däremot barnbidraget och förmånerna vid deltidspensionering. Det är en hel del liknande detta som Kjell-Olof Feldt redovisar som allvarliga misstag i sin bok Alla dessa dagar”.
Vi hade en situation med hög inflation och ett skattesystem som stimulerade allt och alla till ett omfattande låntagande. I detta läge avreglerade man kreditmarknaden. Nu var det riktigt bäddat för framtida ekonomiska katastrofer.

Kommentarer till min blogg
(och många andras?)

Det har rapporterats om svårigheter att kommentera.
Jag skall redogöra för vad jag tror:
Det är ofta bra att ha ett Google-konto. Det kostar ingenting utom en liten stund vid datorn.

Gå till t.ex. http://google.se/ rutan Har du inget Google-konto och klicka på "Skapa ett nu".
Inloggning kan sedan ske med din e-postadress och ett lösenord du själv väljer.

När du sedan vill kommentera:
Välj "Kommentar".
Skriv den.
Välj "Förhandsgranska".
Logga in på ditt Google-konto.
Rutan förhandsgranska kommer direkt upp med din kommentar.
Klicka på "Skicka".
LYCKA TILL!

Politikeransvar 2.
Underrubrik: Girigbukar, maffia i frihet.

Under tidigt 90-tal skrev jag om politikeransvar. Det infördes i min blogg den 28 febr. och börjar:

Politiker blir ofta i efterhand förvånade över konsekvenserna och mängden av sina beslut. För ett par hundra år sedan lär någon härskare förvånad ha sagt: "Potztausend Donnerwetter! Haben Wir das alles getan?" Ungefär: "För tusan djävlar, har vi åstadkommit allt detta?" Yttrandet tillskrivs ibland den svenske kungen Fredrik I, han som hellre ägnade sig åt svarvning eller sin älskarinna än åt regeringsbestyr. I vår cybernetiska kultur, med en utveckling på många områden, inte minst de tekniska, som förefaller oss skena kan politiker bli ännu mycket mer förvånade över konsekvenserna av egna beslut. De fattas ju inte så sällan i monumental okunnighet.

På ett område har de dock utvecklat mycket stor skicklighet. Nämligen då det gäller att prata sig ur det egna ansvaret.När till exempel kommunledningen och styrelsen i Haningehem lyckats förbruka mer än två miljarder kronor extra på en ombyggnad av bostadsområdet Brandbergen, så förklarar man sig vara lurade. Nu försöker man föra över ansvaret på de auktoriserade revisorerna och menar att de borde tydligare ha varnat styrelsen. Revisorerna är ju inte politiker. De har däremot sannolikt trott att politikerna i styrelsen, liksom för bostadssektorn ansvarigt kommunalråd, Staffan Holmberg, visste vad de gjorde?
Problemet då är inte mindre idag, snarare är det tvärt om.

Jag tycker mig kunna konstatera en stegrad girighet hos våra politiker. Första gången jag stötte på detta var nog 1971. De båda dittills borgerliga kommunerna Österhaninge och Västerhaninge hade sammanförts till en kommun – Haninge, som efter val fått socialistisk majoritet.

Nu skulle kommunalpolitikernas timarvode för sammanträden bestämmas. I Västerhaninge var timarvodet 15 kronor. (Många gånger detta i dagens penningvärde.) Socialdemokraterna bestämde timarvodet till 45 kr d.v.s. tre gånger mer. Vi Moderater föreslog oförändrat 15 kronor. I flera försök till kompromisser gick vi till slut upp till 35 kronor per timme. Fullmäktigeledamoten Kerstin Jonsson (s) förklarade deras skäl: På Kuba hade alla partiets (bara ett tillåtet) representanter samma timersättning som Fidel Castro! Så rättvist borde det också vara i Sverige. Ändå hade man inskränkt sig till att sätta arvodet i förhållande till kommunstyrelsens ordförande, kommunalrådet I, som det kallades.

Karl Bildt, som var regeringschef före Göran Persson hade 45 000 kr i månadslön. När Göran Persson avgick var hans månadslön 128 000 kr, d.v.s. nära tredubblat. Under samma period minskades min pension i reellt penningvärde med flera procent och kommer nu att minskas kraftigt p.g.a. finanskrisen. Detta samtidigt som det blir allt mer aktuellt att behöva köpa tjänster för sådant jag och min hustru inte längre klarar själva.

Nu kommer jag till den person som initierade det här inlägget, socialdemokraten Wanja Lundby-Wedin.

Politikern och LO-ordföranden, Wanja Lundby-Wedin, har som styrelsemedlem för AMF Pension beslutat om ett miljonregn över vd Christer Elmehagen på 60 miljoner kronor samt ett pensionsavtal värt mer än 36 miljoner kronor för AFA Försäkrings förra vd Torgny Wännström. Pengar som LO-medlemmarna alltså i stort sett kan känna sig blåsta på.

Men inte nog med det för Rörelsen. Förre avtalssekreteraren i LO, Erland Olausson är lika illa ute i AP-fondens styrelse. Trots att fonden 2008 gick back med 48 miljarder godkände Olausson att frikostiga bonusar utbetalades. LO:s förre chefsekonom, Dan Andersson, godkände i Tredje AP-fondens styrelse fördubblingar av bonusavtal och en halv miljon i gratifikation till vd. Först efter hård kritik från de borgerliga rev man upp beslutet.
TCO:s och arbetarrörelsens företrädare i Fjärde AP-fonden, Sture Nordh, Ilmar Repaluu och Staffan Löfven (samtliga är väl socialdemokrater) beslutade om fördubbling av bonusavtal i vintras. Detta trots förluster för fondens pensionssparare på 44 miljarder.

Nu påstår diverse vänsterrepresentanter att detta ymniga miljonregn över somliga är Alliansregeringens fel. Regelverk för bonusar i statliga företag infördes av regeringen Persson (s) med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet en gång i tiden. Det mjukades upp något förra sommaren av regeringen, vilket naturligtvis inte skall betyda höga bonusar i företag som går med förlust.

När jag skulle ingå i min första styrelse i början av 70-talet och i kommunalt bolag sändes jag till Kommunskolan på en veckokurs. Där fick jag lära mig att man som styrelseledamot var fullt ut ansvarig för varje styrelsebeslut där man inte reserverat sig. Detta ansvar innefattade också det solidariska skadestånd, som en styrelse kunde ådömas.

Wanja Lundby-Wedin förklarar sig nu grundlurad och naturligtvis därför utan ansvar som styrelsemedlem. Vad hon egentligen säger är väl att hon inte förstått vad hon beslutat om.
Sådant är hon säkert inte ensam om. Det vimlar antagligen av inkompetenta styrelsemedlemmar (politiker) i statliga och kommunala bolag.

Stig Malm på sin tid lämnade posten som LO-ordförande 1993. Anledningen var att han i styrelsen för BPA beviljat dåvarande BPA-chefen en fet pension. Wanja Lundby-Wedin bör också avgå, men har säkert sitt på det torra med en mycket fet pension och, misstänker jag, ett motsvarande fett avgångsvederlag. Min erfarenhet från många år som kommunpolitiker är att alldeles speciellt socialdemokrater vet hur man borstar varandra på ryggen.

KS-grupp
(Från ca 1985)

Den moderata kommunstyrelsegruppen samlades i nämndhuset hos nya oppositionsrådet, Claus Trolle. Gruppen bestod i övrigt av Kjell Rydle, Anders Söderberg, jag själv och Marietta de Pourbaix, såsom suppleant. Man skulle diskutera ärenden inför kommande KS-sammanträde och enas om hur partiet skulle ställa sig till dem. Medan Claus talade med någon i telefonen sade jag till de andra:

"Hemspråksundervisningen är ett bekymmer för mig i skolstyrelsen. Den tar våldsamma resurser i anspråk och kostar skjortan. Vi har trettiosex olika hemspråk som det skall undervisas i och många av lärarna far som skottspolar mellan kommunerna för att undervisa någon timme här och där. Vi har lärare som undervisar hos oss, men också i till exempel Uppsala. Deras arbetsdag består till stor del av restid och de blir som ni förstår inte särskilt effektiva. Det borde göras något åt detta i riksdagen. Och inte främjar den här undervisningen invandrarnas assimilering. Egentligen är det tvärtom. Istället borde undervisningen i svenska ges en större roll.

För att belysa hur skolfolk arbetar med detta skall jag berätta vad en god vän sagt mig. Själv är han ursvensk. Hans hustru kom till Sverige från Finland under vinterkriget och var då tre år. Hon adopterades av sina svenska fosterföräldrar och har sedan inte haft någon kontakt med Finland och kan givetvis ingen som helst finska. Tillsammans har de fyra döttrar som nu går i grundskolan. Inför varje läsår kontaktas de av skolan, som försöker övertala dem att låta döttrarna läsa finska som hemspråk. Föräldrarna tycker att döttrarna inte skall belastas av ytterligare främmande språk i skolan. Men skolan gör varje gång klart för dem att man behöver fler elever till sina finska hemspråksklasser."

"Jaha, du," sade Kjell Rydle, "då skall jag berätta om min sonson. Hans mamma härstammar från Kina, men är uppvuxen i USA. Hon behärskar svenska väl och arbetar som lärare. Hon har alltså engelska som ett av två modersmål. Då erbjuds min sonson hemspråksundervisning i kinesiska eller engelska. Givetvis utnyttjar föräldrarna tillfället och låter pojken läsa engelska som hemspråk. Han får då en våldsam fördel framför andra svenska elever när det gäller engelskan och han ligger långt före sina kamrater. Både vi farföräldrar och hans föräldrar talar dessutom ofta engelska med honom. Rättvist mot andra svenska elever? Knappast. Men vad har rättvisa med detta att göra? Det här är sossarnas skötebarn som så mycket annat, som gått snett. Givetvis utnyttjas det av de föräldrar som kan.
Nu hade Claus avslutat sitt telefonsamtal och vi tog itu med dagens ärenden.

P.S.
När detta droppar in på min blogg, 2009, vill jag lägga till: Flyktingar får numera tyvärr inte sällan vänta flera år på ett uppehållstillstånd, som sedan inte beviljas. Under tiden går barnen i svensk skola. Detta gör naturligtvis hemspråksundervisning angelägen, då återförvisning allt oftare sker.

Fult med intelligens?
(Skrivet i mitten av 80-talet)

När jag vid elvatiden en kväll kom hem från KF-mötet hade Birgit delat en krabba och tog just fram en flaska Château Sancerre från kylskåpet.
"Du är en pärla,"sade jag, öppnade flaskan och satte mig till bords.
"Ja, men jag kastar mig inte för svin, så nu vill jag uppleva dig genomtrevlig."
"Jag kommer direkt från KF, så jag kan väl först få ett par minuter för avreagering?"
"Två minuter, inte mer."
"Vi människor har en onaturlig egenskap i större eller mindre omfattning. I större omfattning kan det vara rätt jobbigt. Särskilt om man har med vissa politiker att göra."
"Och det är?"
"Intelligensen."
Hon tittade på mig med höjda ögonbryn.
"Intelligens är väl inte något onaturligt?"
"Jo högre grad av intelligens existerar inte hos andra varelser på jorden. Det är därför de andra varelserna skyr oss, är rädda för oss. De har också all anledning. Hög intelligens leder till utveckling. Utveckling leder till kärnkraft men också kärnvapen, till bioteknik men också biologiska stridsmedel och till framsteg. En fråga många ställer sig är: Skall det dessutom leda till kaos och kanske till vår förintelse?"
"Är det då inte Gud eller naturlig utveckling som gett oss vår intelligens?"
"Kanske? Enligt första Mosebok skapade Gud Edens lustgård och placerade där Kunskapens Träd med underbart smakande frukter, av vilka Adam och Eva förbjöds att äta. De skulle annars döden dö. Eden lär ha legat nära gränsen mellan nuvarande Turkiet och Syrien, vid Eufrats övre lopp, alltså intill Kurdistan. Kanske var det frukterna från Kunskapens Träd, vilka Adam och Eva ändå åt, som gav oss vårt synoptiska minne och det nuvarande tillståndet i Kurdistan? Jag tror nog ändå att det var en oförutsedd mutation och då är vi mutanter och alltså sådana där monster som förekommer i vissa seriemagasin. Våra barnbarn läser sådana har du kanske sett."
"Nu är du otäck."
"Ja, du har rätt. Jag tror, eller i varje fall hoppas på att vi med IQ över 100 skall finna lösningar, som efter hand blir allt bättre. Men säker är jag inte. Genier kan som du vet dessutom plötsligt slå över och handla som galningar."
"Det du säger innebär ju också att ju mindre intelligens vi uppvisar, ju naturligare är vi och en dummare människa skulle ha kunnat vara lyckligare."
"Nej, det här är bara lösa tankar, delvis i motsatsställning, som driver genom skallen när man tvingas lyssna till käbblet i fullmäktige. Men det är den konklusionen som tycks styra såväl socialisternas som miljöpartisternas agerande i många avseenden. Väldigt tydligt framgår det av sossarnas skolpolitik, där duktiga elever skall hållas tillbaka till förmån för de mindre duktiga. Eller titta på miljöpartisterna och en del centerpartister, som tror att vi skulle bli lyckligare om vi alla levde som fårfarmare och enbart på vad vi själva producerar.
"Du vet väl att du överdriver?"
"Ja för all del, men bara obetydligt. Efter varje KF-sammanträde den här valperioden är jag djupt deprimerad. Jag kan inte tro annat än att vi styrs av en hel del politiker med en intelligens under genomsnittet, som därför styr och ställer i frågor de inte begriper. Det räcker inte heller med intelligens, det krävs kunskaper och alla kan inte allt, som många politiker tycks tro om sig själva. Kvalificerade jobb i arbetslivet kräver särskilda kunskaper, men i KF och i våra politiska nämnder tycks många tro att intelligens kombinerad med sådana kunskaper ger felaktiga beslut.
Det känns fint att komma hem och få prata med dig över en sådan här flaska vin och en god krabba. Det här var förresten Hemingways favoritvin när han var i Frankrike. Det lär nämligen inte må bra av att skvalpa omkring på resa, men jag tycker om det också i Sverige och trots resan, vilket kan bero på att jag aldrig smakat det i Frankrike.
Många fullmäktigeledamöter skulle förresten kanske vara lättare att utstå om man debatterade som de gamla perserna. Herodotos, som levde 400 år före Kristus och kallats 'Historieskrivningens fader' har beskrivit det. Tyvärr är knappast sossarna intresserade av historien före Marx. Herodotos säger ungefär så här: 'Perserna var mycket begivna på vin, men man skulle inte kräkas och inte pinka i andras närvaro. Under ruset diskuterade de allvarliga angelägenheter, och det som de sedan fann riktigt på nykter kaluv delgav de husets värd följande dag. Om de då fortfarande tyckte lika, så fick besluten stå fast, annars fick de förfalla. Men, och det är viktigt, vad de fattade beslut om i nyktert tillstånd, det diskuterade de på nytt berusade av vin.' Kanske borde vin serveras fritt vid en del fullmäktigesammanträden?
Det här var trevligt. Kanske kunde jag få lugna mig på det här sättet efter varje fullmäktigemöte. Då har jag det att se fram emot när jag sitter där."
"Vi får väl se, men nu har de två minuterna gått. Skål!" sade Birgit och höjde glaset.
"Bara en sak till, glöm det där första jag sa. Jag tror på teknisk utveckling och att vi efter hand finner lösningar på alla problem. Jag är inte teknikfientlig och tror på en positiv utveckling, på sikt. Sedan kommunismen, socialismen, så småningom har visat sig omöjlig som samhällssystem. Bland annat därför är mitt politiska hemvist givet. Skål och tack!"

Jag spekulerar, eller Utrensning
Eventuella likheter med verkligheten är naturligtvis en ren händelse.
(Skrevs ursprungligen 1991.)

Claus satt på sitt rum i nämndhuset och funderade sommaren 1988. Jag är helt effektiv nu, tänkte han och beundrade den arsenal av kommunikationshjälpmedel han skaffat. Det var framförallt en telefonsvarare, en bandspelare (också kopplad till telefonen) och personsökare. Bandspelaren är toppen! Det kan komma tillfällen när det är värdefullt att kunna spela in samtal. (Han hade ju gått en månadskurs för att bli major i reserven och fått en orientering om säkerhetstjänst.)

Det är hög tid att Kjell lämnar uppgiften som partiets gruppledare till mig, tänkte han. Han tänkte vidare på Anders. En bra karl, en god moderat, visserligen skrattar en del med rätta åt honom ibland, och han kan vara rent brutal i sin uppfattning när det gäller att få ner kommunalskatten. Nå, honom kan jag nog hantera med hjälp av andra i partiet, om så behövs. Värre kan det bli med en del andra, till exempel Marietta. Men hon är ju under alla förhållanden en andraplansfigur. Vi moderater har bara ett oppositionsråd, och det är jag. Dessutom är hon fruntimmer och såna kan jag hantera. Det är bara att koppla på charmen. Men hur skall jag få Kjell att lämna över den politiska ledningen till mig? Sannolikt skulle Anders gärna hjälpa till. Han är ju klart besvärad av att Kjell tätt som oftast lägger hämsko på hans reaktionära idéer och förslag.

Det dröjde inte länge innan Claus såg sitt tillfälle i samband med höstens partinomineringar till nämnder och styrelser. Han tog kontakt med Anders.
Som en följd av valet 1988 skulle antalet ordinarie moderata representanter i KS minskas från fyra till tre och partiets nomineringsarbete pågick under hösten. Som ordinarie ledamöter i KS satt Kjell, Claus, jag och Anders (som ännu inte förfinat namnet genom att lägga till initialerna R. F). Suppleant var Marietta. Jag var hårt belastad i min yrkesverksamhet och såg detta som ett välkommet tillfälle att trappa ned den politiska arbetsbelastningen. Jag var dessutom efter 9 resp. 18 år grundligt less på kommunstyrelse- och fullmäktigesammanträdena, där beslut vanligen redan tagits i arbetarkommunen. Där det nu bara var fråga om munväder. Därför tog jag för givet att de övriga tre skulle sitta kvar i KS.

Dessutom hade den socialistiska majoriteten beslutat slopa KS planeringsutskott. Man tyckte väl att planeringsbesluten bäst togs utan inblandning från oppositionens sida. I planeringsutskottet hade Kjell som gruppledare och oppositionsrådet Claus suttit för moderaterna. Jag, liksom många andra, tog nu för givet att dessa båda i stället skulle besätta de två platserna för moderater i KS arbetsutskott.

Medan Marietta åt sina lunchköttbullar med makaroner funderade hon på vad Claus sagt. Med stöd från Anders ansåg han att han själv och Marietta skulle sitta i KS arbetsutskott. Han hade dessutom vidtalat en del andra, som sagt sig kunna stödja detta. Vissa slutsatser var uppenbara, men vad fanns mer att se och förstå? Hon stirrade på matresterna som om hon kunde finna svaren så som en zigenerska i kaffesump eller en handflata.
Vad i helsike var Claus egentligen ute efter.?
Så, plötsligt förstod hon! Detta skulle aldrig Kjell acceptera. Han var dock moderat gruppledare. Följden kunde bli att han avsade sig alla uppdrag och då var Claus ensam herre på täppan. Det var inte bra, men å andra sidan ökade hennes eget inflytande liksom inkomsterna och det kunde hon omöjligt tacka nej till.
Hon log.
Hon hade aldrig varit tanklös. Tvärtom hade hon varit en allvarligt lagd tonåring som studerade aktuella händelser, var rädd för ett tredje världskrig där hon kanske skulle dö i en kärnvapenkatastrof redan under gymnasietiden. Hon hade oroat sig för överbefolkningen och att hungersnöd skulle döda en och en halv miljard människor så där 1990. Hon hade varit rädd för att människans miljöförstöring skulle kyla ner jorden till den grad att vi skulle få en ny istid som kunde förgöra civilisationen under hennes egen livstid. Detta var ju förstasidesstoff under 1970-talet, innan man övergick till att tala om växthuseffekten och en temperaturhöjning med åtföljande katastrof. Hela sitt liv hade hon bekymrat sig för mycket och roat sig för lite. Utan en massa glädjeämnen hade hon med hull och hår kastat sig in i politiken i fast förvissning om att hon kunde bidra till förbättring av sakernas tillstånd. Det var hon fortfarande förvissad om och Claus planer kunde bara förbättra hennes möjligheter. Om Claus trodde att han sedan skulle kunna härja som han ville och försökte, så skulle han väl snart nog behöva en efterträdare.
På baksidan av en promemoria skrev hon en vers som just kom för henne:

I vardagens värld,
som i dröm utan slut,
är ingenting riktigt
som först det ser ut.

I sex veckor hade jag vistats i USA och återvänt i slutet av november. Under tiden hade Anders och Claus mycket riktigt lyckats manövrera ut Kjell ur KS arbetsutskott och ersatt honom med den unga och oerfarna Marietta.
"Vi måste tala med Bertil om Kjell", sade Claus till Anders. "Han är ju ett ganska tungt namn i partiet och kan kanske ställa till med något elände annars?”
"Vad skulle han kunna göra", sa Anders?
"Uppror”, sa Claus!
"O K, vi får väl avväpna honom då”, sa Anders.
De kallade mig därför till ett möte, så snart jag återvänt från USA.
"Vi har bett dig komma därför att vi måste informera dig om vad som hänt medan du varit bortrest”, sade Anders.
"Kjell har hoppat av från sitt uppdrag i KS och det är definitivt”, sade Claus.
Fan, det bäddar ju för framtida katastrofer, tänkte jag. Kjell kan väl knappast sitta kvar som partiets gruppledare i KF om han inte sitter i KS och arbetsutskottet? Där finns ju ingen som kan ersätta honom som klok moderator. Claus vill naturligtvis, men han är knappast vuxen uppgiften? Högt sade jag:
"Varför det nu då?"
"Jo han krävde, för att sitta kvar i KS, att dessutom få sitta i KS arbetsutskott. Nu är det ju så att KS planeringsutskott, där Kjell suttit inte skall finnas kvar från nästa år, och planeringsutskottets uppgifter övertas i huvudsak av arbetsutskottet, där ju Anders och Marietta suttit den här perioden. Marietta gör det tunga jobbet för partiet på den sociala sidan, hon jobbar heltid för partiet och behöver det här arvodet för en bättre inkomst. Dessutom gör hon ett bra jobb. Kjell har alltså tvingat oss och nomineringskommittén till detta!"
Jag tänkte febrilt! Marietta må så vara, men tillsammans med de där två? Hur skall det sluta?
Jag sade: "Det här är, om jag har förstått er rätt, alltså redan beslutat och genomfört i partiet?"
"Javisst, men vi ville ändå så snart som möjligt informera dig och höra din uppfattning," sade Anders.
"Eftersom partiet redan genomfört den här ommöbleringen, kan min uppfattning i det här läget inte vara särskilt intressant. Som moderat har jag ju bara att acceptera partiets beslut om jag inte finner dem så tokiga att jag måste lämna partiet”, sade jag.
"Då ställer du alltså upp på detta”, sade Claus.
"Ja för all del”, sade jag utan spår av entusiasm.
På hemväg från mötet funderade jag vidare.
Det här kan inte gå väl i längden, tänkte jag. Visserligen är Marietta både klok och envis, men hon blir ensam i KS med två, som var och en på sitt sätt är stollig. Många i partiet har dessutom inte genomskådat Claus. Skulle vi nu vinna nästa val och Claus bli KSO så kan det hela sluta verkligt illa. Bara i opposition kan det tänkas fungera. Helst skulle jag vilja lämna mina egna uppdrag nu, men å andra sidan bör jag kanske nu mer än någonsin stanna för att försöka dämpa de allra värsta galenskaperna som kan dyka upp?

Jag kom att tänka på legenden om Pandoras ask. Zeus uppdrog åt Hefaistos att skapa Pandora som hämnd för att Prometheus stulit elden åt människorna. Som hemgift när Pandora gifte sig med Prometheus bror Epimetheus fick hon en ask, där all världens lidanden var innestängda och hon förbjöds att öppna asken. Pandora öppnade ändå asken, varefter sjukdomar och elände spreds över världen. Det enda Pandora lyckades behålla innestängt i asken var hoppet.

Det skulle senare visa sig att Kjell egentligen inte förstod vad som hänt. Det maskerades skickligt av Claus, som insåg att han även fortsättningsvis behövde Kjells råd i kniviga situationer. Kjell kom alltså att fungera som rådgivare men framförallt någon att beklaga sig inför. Kjell bara styrktes i uppfattningen att Margareta var den som sparkat ut honom ur KS.
Anders, som ville överta Kjells roll som "den gamle statsmannen," han såg faktiskt sig själv som sådan, var nu helnöjd.
"Nu kommer den gamle statsmannen", sa han en gång, när han anlände till en av partiföreningens sammankomster i Gimo.

Men för helvete, tänkte Claus: Anders är ju mycket lättare att hantera. Man behöver bara smickra litet vid sidan av, så är allting bra. Världen är till för människor som inte hämmas av medvetenhet om de egna svagheterna."
Och så följde tanken - något han läst: Säga vad man vill, så finns det dock en sorts kärlek som består varje prov. Den är trofast, den är alltid lika stark och den varar hela livet. Det är egenkärleken. Att detta skulle kunna gälla också Claus själv föll honom inte in och Kjell slutade infinna sig vid kommunfullmäktigesammanträdena.

Politikerbloggen

Du har kanske sett att jag under Intressanta svenska bloggar har en länk till Politikerbloggen. Under Debatt och Direkt i överkant hittar du där nog en del att läsa förutsatt att du bryr dig om vad politiker av alla slag sysslar med, tänker och torgför. På sidan Hem kan man ibland hitta en del som andra media tror kan vara farligt för svenska folket att läsa.

Just nu kan man läsa om mordhot mot migrationsminister Tobias Billström och Dan Eliasson. Dan Eliasson är generaldirektör för Migrationsverket och socialdemokrat. Säpo vet vem brevskrivaren är och rättegången mot honom väntas starta i maj.

I brev den 20 juni 2007 skriver han t.ex.:
“Vi kan fånga er. Har adress, foto, bilnummer, jobbrum, i vilken stol ni sitter, men vill inte… Vi ska problem som krig. Ska döda diplomatiska personer som Eliasson, Billström och annat personer i alla plats sedan vi gå tillbaka till Irak för ni gjort svek…. Vi kan också hota er… Fånga era diplomatiska personer som minister eller advokater, men vi vill inte krig mellan oss… Två veckor sedan vi kunde ha dödat era ministrar lätt i Malmö men vi sagt låta bli det problem. Måste det bättre ni göra bra beslut, gamla irakiska flyktingar vill stanna utan problem.”

I brev den 27 mars 2008 skriver han:
“Här idiot Tobias du kan sitta i hemmet det är bättre till dig eftersom du göra problem och krig med folk, därför vi lova och tusen gång lova vi skall döda dig i alla fall du vet hundra procent eftersom vi känner dig du är fienden emot oss… och om du byta inte det beslut till de 1700 personer tidigare har bott i Sverige som stanna här att permanent uppehållstillstånd och sedan tills fredag vi träffa dig som ska döda dig kan och vi lova lova lova lova vi ska döda dig sedan vi tillbaka och vi betala till en person mycket pengar bara ska döda dig i alla fall och varje dag vi ser på dig och lyssna på dig.”

Vi lär ha uppemot 300 000 islamitiska invandrare och flyktingar i Sverige. Bland dem finns en del fundametalistiska islamiter. Det vet vi, och kanske är inte svenskarna i gemen mogna att sansat ta del av hur de tänker. Jag har tidigare visat utdrag ur Hamas stadgar i det jag skrivit om kriget i Gaza, som nu är ett krig i Israel, därför att det är där Hamas raketer briserar. Se Under Tro och vetande eller Internationell politik.

Det är nu ganska länge sedan det från islamitiskt håll väcktes förslag om att islamsk lag skulle kunna gälla islamiter i Sverige. Naturligtvis helt otänkbart så länge man inte är en majoritet. Sverige är sekulärt. Vi skiljer noga på religion och politik har demokrati och religionsfrihet, något man saknar i islamska fundamentalistiska samhällen.

Jag är i alla fall övertygad om att våra invandrade islamister i allmänhet förstår att svensk lag skall gälla i Sverige. Att nuvarande svårigheter här och där i umgänget (t.ex. i Rosengård) skall upphöra så småningom.

Islamism är ordet för politisk/religiös ideologi. Det används inte här ovan.

Lunchsamtal
(Skrevs 80-talet)

Jag hade ätit en sen lunch med arbetskamraten Ulla, en kvinna i femtioårsåldern. Vid kaffet kom vi att samtala om våra respektive gamla mödrar.
"Mamma blir allt besvärligare," sade Ulla. "Hon får allt svårare att klara sig själv och jag är ju ofta borta på tjänsteresor flera dagar i sträck. Att flytta till ett ålderdomshem är helt otänkbart för henne." Ulla, som var en levnadsglad kvinna, delade lägenhet med sin mor och skötte henne efter bästa förmåga. De hade turen av en hemvårdare som kunde ställa upp extra vid de tillfällen Ulla var bortrest.

Jag sade: "Min mor klarade sig ända till slutet i egen lägenhet och med hemvårdarhjälp ett par timmar om dagen. Hon fasade för den dag hon kanske måste flytta till ålderdomshem. Det berodde väl på att hon inte sett ett modernt sådant. Jag för min del vet hur bra de har det på ålderdomshemmet i Västerhaninge. Vi är några stycken som besöker det två gånger per år. Vi bjuder på kaffekalas och de får till och med punsch eller cognac om dom vill. Vi har musiker med oss, sjunger allsång och dansar med dem. Personalen är underbar mot de gamla och de hjälper och sköter dem på alla sätt. På precis samma sätt besöker vi ett sjukhem, som finns i Västerhaninge.

I mitten på åttiotalet ville socialdemokraterna stänga alla ålderdomshem och ersätta dem med lägenhetsboende och ambulerande hemhjälp. Även de svagaste åldringarna skulle bo i egna lägenheter i servicehus. Jag antar att de ville de gamla väl, men de envisades med att ålderdomshemmen inte skulle få finnas kvar.
Jag glömmer aldrig hur Kerstin Andersson, socialdemokratiskt kommunalråd i Haninge, pläderade i fullmäktige för att få stänga våra ålderdomshem och ersätta dem med servicehus och kvarboende i lägenheter.
”Gamla skall inte behöva bo på ålderdomshem. De skall ha egna lägenheter och givetvis skall det gälla alla. Vi får se till dom där. Ålderdomshemmen skall vi lägga ned så snart som möjligt”, var vad hon sade. Vi kämpade emot och menade att många behöver den nära nog kontinuerliga tillsyn de får på ålderdomshemmen.

Nu dör den ena åldringen efter den andra ensam i sin fina lägenhet. En del hittas först efter månader. Det kan man ideligen se i tidningarna. Det är ruskiga saker man får läsa om
Numera talar Kerstin Andersson istället om att vi måste bygga ålderdomshem. Men nu har vi inte råd. Alla åldringar som sitter ensamma i sina lägenheter verkar få fortsätta med det. Det kostar nämligen ungefär etthundratusen kronor mer per person och plats med vård i hemmet och det blir inga pengar över till återuppbyggnad av ålderdomshem. Snart finns det väl inte pengar till en hjälplig tillsyn och hjälp i hemmen heller.

Jag skall exemplifiera nuläget med en alldeles sann historia jag känner till. Den handlar om Märta och hennes syster.
Märta gifte sig och flyttade till Danmark i sin ungdom. Nu säger hon att hon är glad att hon slipper bli gammal i Sverige.
För ett par månader sedan svimmade Märtas syster och ramlade medvetslös utför en trappa. Trots brutna revben, hjärnskakning och yrsel skickades systern hem från sjukhuset redan efter ett dygn. På kvällen föll systern omkull på väg till toaletten. Grannen hittade henne i ett bedrövligt tillstånd morgonen därpå.
Kommunen kopplades in och systern fick plats på ett sjukhem i några veckor.

När utskrivningen väntade reste Märta upp från Köpenhamn till Stockholm för att bo hos sin syster ett par veckor och hjälpa henne att installera sig därhemma.
Märta berättar:
'Min syster, som närmar sig de åttio, lever ensam och har inga barn eller andra släktingar som kan se till henne. Hon har yrsel och går med rollator. Jag vill därför att hon ska flytta till ett servicehus, men när jag frågade kommunen fick jag till svar att hon är alldeles för frisk för att få plats på ett sådant.
Jag bad då att kommunen skulle installera ett larm i hennes lägenhet, tänk om hon ramlar igen. Men det gick inte eftersom socialdistriktet bara har ett begränsat antal larm och 14 personer redan stod på väntelista. I stället skall någon från kommunen ringa min syster varje morgon för att kontrollera att allt är bra. Nu ringer de, i allmänhet vid elvatiden.
Min syster får nu hemtjänst två timmar per vecka. Men personalen har varken tid eller möjlighet att följa henne ut. Samtidigt anser läkaren att korta dagliga promenader är mycket viktigt för henne.
Det är brutalt att gamla sjuka människor lämnas så totalt ensamma att klara sig själva. Jag är glad att jag slipper bli gammal i Sverige', slutade Märta."

Jag satt tyst en stund. Sedan fortsatte jag:
"Det där hände i Stockholm, men tro inte att det är bättre i t ex Haninge?
Jag skall berätta om min mor. Hon fick ett samtal om dagen från kommunen, som kontroll att det inte hänt henne något illa. Men inte lördagar och söndagar, för då arbetade inte den här personen som ringde. Det gjorde inte så mycket för att lördagar och söndagar kunde vi ta hand om henne och ringde hon oss så kunde vi vara på plats inom fem - tio minuter. Vi bodde bara ett par hundra meter från henne. Promenader fick hon också då hon kände att hon skulle kunna gå. Även våra arbetsdagar, därför att då ställde en fru från Röda Korset upp och promenerade med henne.

En lördag förmiddag var jag litet försenad när jag skulle hämta henne hem till oss och därför ringde jag henne. Jag fick inget svar och då kastade jag mig i bilen och körde de etthundrafemtio - tvåhundra meterna. Jag anade det värsta när hennes persienner inte var upphissade. Mycket riktigt. Hon var död då jag kom in. Jag hade ju egen nyckel. Den låg alltid lättillgänglig hemma för mig, min fru och våra barn. Jag hade haft användning av den förr. En gång när hon föll hemma i hallen, bröt lårbenshalsen, men lyckades dra ner telefonen från ett hallbord och ringa mig. Andra gånger hade hon ringt mig därför att hon hade hjärtproblem, vilka av någon anledning vanligen kom tidigt på morgnarna.

Nu var hon död. I sin andra konstaterade hjärtinfarkt. Hon hade fått den någon gång tidigt på morgonen, men det visste jag inte då. Hon satt i sängen, lutad mot kuddar och med en pläd över benen. Det syntes att hon haft ont. Händerna var hårt knutna.
Jag ringde efter ambulans och den kom snabbt. Men jag fick veta att hon inte kunde tas med i ambulansen. Det var polisen jag skulle ringa.

När polisen kom visade det sig att det var en minibuss fullpackad med poliser och en vanlig polisbil med några poliser. Lägenheten fylldes med nyfikna unga poliser, som alla tydligen skulle se min döda mor och i övrigt traskade omkring i lägenheten. De till och med tittade i kylskåpet. Alla rymdes ju inte samtidigt i hennes sovrum. Utanför samlades givetvis traktens alla barn och några vuxna. Själv var jag inte i det tillståndet att jag kom mig för med att protestera mot polisernas uppträdande. Så småningom kom likbilen och så en civilklädd kriminalpolis, som beklagade polisuppbådet, och sa att så här skall det ju inte gå till. Något jag utan svårighet själv räknat ut. Han skickade iväg den nyfikna skaran uniformerade och korkade poliser. Sedan kunde han upprätta någon sorts protokoll. Mor lades i en liksäck med blixtlås och jag var framförallt angelägen om att kontrollera hur hon behandlades.

Allt det här, från dödsögonblicket till avfärden, utspelades inom kanske sex timmar. Men hur blir det för de sjuka åldringar, som inte har släkt och vänner, som ser till dem? Ja, om en del av dem kan vi läsa i tidningarna då och då. Om sjuka åldringar som legat döda i veckor och månader.
Min mor ville absolut inte in på ålderdomshem och det accepterade jag. Jag tyckte att hon hade en hyfsad tillsyn med vår, kommunens och bekantas hjälp. Med enbart kommunal tillsyn i lägenheten skulle det givetvis inte ha fungerat.

Observera att det här hände vid den tid då socialdemokrater både på riksplanet och i kommunerna ville lägga ned ålderdomshemmen. Där åldringar kunde få den nära nog ständiga tillsyn som ofta behövs och där de inte minst viktigt har sällskap av varandra och får hjälp med den terapi så många av dem behöver. Orsaken var väl som vanligt den avundsjuka som ofta präglar socialdemokraters inriktning av politiken. En del lyckligt lottade åldringar klarar av att leva livet ut i sina villor och lägenheter. Alltså skall alla bo på detta sätt. Även de sjuka och orkeslösa och de som inte får hjälp av släkt och vänner. Min mor slutade sitt liv ganska snabbt i hjärtinfarkt, men hon fick dö ensam.

Hade hon bott på ålderdomshem hade hon säkert kallat på hjälp och fått ett nitroglycerinpreparat. Kanske hade hon också överlevt. Nu ville hon säkert inte störa mig, kanske fyra eller fem på morgonen, utan hoppades väl de kärlkrampssmärtor hon säkert haft skulle gå över. Möjligen förstod hon inte heller vad de här smärtorna annonserade. I hennes fall var det ju dessutom så att hon själv envisades med eget boende."
"Ja du," sade Ulla. "Jag hoppas att det också går snabbt när det är dags för min mor, och att hon då inte är ensam i lägenheten.

Valet 1988
(Skrevs någon gång -88 -89)

Socialdemokraterna minskade sin valandel återigen i valet 1988, nu med 1,5 procent. Men också de etablerade borgerliga partierna gick bakåt, varför socialdemokraterna kunde behålla regeringsmakten med sina 43,2 procent och med kommunisternas hjälp mot 41,8 för de borgerliga. De socialistiska partierna erövrade tillsammans 177 av riksdagens 349 platser.
Den så kallade Westerbergeffekten var nu ett minne blott. Många sade att folk nu hade haft tillräcklig tid att genomskåda Westerberg och folkpartiet, men också moderaterna drabbades av en förlust på tre procent.

I TV hade man visat de sjuka sälarna som såg så sorgsna ut och säkert också var det. Man hade visat algblomning och fiskdöd. Men man hade också direktsänt konstitutionsutskottets förhör i Ebbe Carlsson-affären som stor underhållning. De privatspaningar efter Olof Palmes mördare, i vilka Ebbe Carlsson var inblandad, blev också den inblandade Anna-Greta Lejons fall från justitieministertaburetten.

Allt detta, men också miljökämpen Åsa Domeijs folkliga och pratglada framtoning som den vanliga men miljökunniga tjejen, som gärna, skickligt och ofta debatterade i TV och på torg skapade sensation. Miljöpartiet dråsade in i riksdagen med största möjliga massmediauppbackning. Detta var en sensation, även om man tre år senare skulle dråsa ut igen och åter komma tillbaka 1994. I miljöpartiet hade man hoppats på en vågmästarställning i riksdagen, men så blev det inte. Partiet blev emellertid det första nya i riksdagen på 70 år. En historisk händelse.

Alla utom miljöpartisterna hade nu att förklara förlusterna i valet och det gjorde man på det gamla vanliga sättet. Men bara några få procent av människorna är organiserade inom någon partiorganisation. Partierna har, med stöd av dessa få, utvecklat sig till ett sorts mellanting mellan marknadsföringsföretag och ämbetsmannaorganisation, som försöker programmera eller negligera väljarna. Syftet är att kunna fortsätta med skaran av övertygade utan att alltför hårt angripas från olika håll. Individuella avvikelser betraktas som utomordentligt farliga och hanteras därefter, trots att en sådan syn naturligtvis är ödesdiger för demokratin. Karateristiskt är att ledande politiker förklarar valnederlag med "att man inte lyckats få ut sitt budskap". Varan är det ju aldrig något fel på. Det har man ju förstått vid sina kongresser och ombudsmannaträffar dit bara några få av medlemmarna har tillträde.

Sven Andersson och kriget
(Detta skrev jag i början av 80-talet. Sven Andersson var statsråd (s) från 1948 - 1976. Försvarsminister 1957 - 1973. Försvarsvän och Israelvän.)


Jag läser nästan alltid några sidor ur en bok när jag gått till sängs på kvällarna. Nu låg jag och läste Sven Anderssons självbiografi På Per Albins tid, som kom ut år 1980.
Sven Andersson, ombudsman i Göteborgs arbetarekommun, senare sossarnas partisekreterare, försvarsminister och utrikesminister blev under kriget regementsombud och därmed fänrik.
Jag läste:
“Överste Sune Bergelin var bekymrad. Han litade på befäl och soldater och prisade den goda andan inom truppen men han hade för litet folk och för litet artilleri för att kunna försvara gränsen om tyskarna gick till angrepp. Det var dåligt ställt med pansarfordon, luftvärn och ammunition. Översten sade: ”Jag har fortfarande bara regementets övningsammunition som jag hade med mig när vi kom hit och jag har inte fått påfyllning trots löften."
Det var en dag i april som han talade helt uppriktigt om läget. Vi hade haft besök av några kända folkrörelsemän och jag hade varit med där ute på förbanden. I staben hade översten tagit emot och orienterat om den militära situationen. En av de besökande frågade om inte Sverige borde ha kommit till Norges undsättning den 9 april. Överst Bergelin spände ögonen i honom: ”Vet herrarna hur mycket ammunition jag har? Den räcker inte en timme om vi tvingas försvara oss. Varför har vi ingen ammunition? Den gav vi Finland i vintras. Då tömde vi våra förråd.” Det blev varken någon lång eller hjärtlig sammankomst. Dagen därpå bad översten mig om ett samtal och det var då han utvecklade sin syn på vad vi kunde göra om vi blev angripna över den norska gränsen.
Jag skulle hålla föredrag för förbanden och förklara varför vi låg vid gränsen och hur vi bedömde möjligheterna för den svenska neutraliteten. Talet skulle godkännas av översten. Han läste mitt manuskript och vi diskuterade innehållet. ”Du döljer sanningen om vår situation men det är Du förstås tvungen till”, sade översten. ”Jag befinner mig i samma situation när jag skriver mina översikter för Handelstidningen. Sanningen får regeringen och militärledningen tala om för folket. Det är inte din och min uppgift. Du säger att vi blir starkare för var dag som går och att vi utbildar nya soldater och producerar nya vapen. Det är sant, och det är bra, men hur länge tror Du att det kommer att dröja innan vi får nytta av detta i krigsorganisationen? Det tar många år att bygga upp ett starkt försvar och att ta igen försummelserna från före kriget. Det skall Du som politiker komma ihåg.”
Han visade mig utkastet till en militärpolitisk översikt för Handelstidningen. ”Du ser att jag undviker att gå in på den verklighet som både Du och jag känner, att vi är hopplöst illa rustade för att möta en invasion.”

Jag hade sedan 1953 till stor del arbetat med planering för utbyggnaden av operativa och taktiska stridsledningssystem för det svenska försvaret. Därför visste jag mycket väl att detta, utbyggt inför hotet från kommuniststaterna, uppnått något som kunde ses som avskräckande effekt först så där 15 - 20 år efter andra världskrigets slut, d v s på 1960-talet. Socialdemokraterna hade i slutet av trettiotalet, och inför andra världskriget, tvingats överge sin försvarsfientliga hållning. Tydliga tecken på en socialdemokratisk svängning tillbaka mot en negativ syn på försvaret började inte återkomma förrän i senare delen av sextiotalet, men då var som sagt försvaret äntligen någorlunda avskräckande för den presumtive fienden.
Jag lade ifrån mig boken, släckte lyset och lade mig för att somna i trygg förvissning om att det svenska försvaret nu var bättre rustat än vid tiden för andra världskriget.
Jag föll genast i sömn som om huvudets kontakt med kudden tryckt till en strömbrytare. Någon gång under natten började jag drömma. Jag befann mig på mitt arbetsrum. På bordsalmanackan såg jag årtalet 1967. Min chef kom instörtande utan att knacka.
"Nu skall du få höra," sade han. "Gunnar Sträng, som är finansminister, har tydligen tagit befälet över försvarsdepartementet. Han har uppenbarligen bestämt att två radargruppcentraler och flera av våra radarstationer inte skall få byggas ut. Ett par års planering måste göras om, alltihop försenas och kommer att kosta skjortan. All materiel är ju dessutom levererad och betald och får väl läggas i någon sorts malpåse."
Sedan var det plötsligt krig. Jag befann mig i högkvarterets operationsrum. Framför oss stod överbefälhavaren, general Lennart Ljung.
"Som ni kan se på operationstablån," sade han, "så har fienden öppnat Mac Donaldsrestauranger över hela Uppland, Västergötland och Skåne samt på många andra ställen." (Militärt tecken för luftlandsättning är detsamma som Mac Donaldsrestaurangernas logotyp.)
"Osmakligt skämt," viskade jag till en överstelöjtnant intill mig, som var klädd i trasigt linneställ, tofflor och stålhjälm av den engelska typen, som påminner om ett gammaldags handfat.
"Det är tur att krig är så fruktansvärt". svarade han, "annars skulle vi bli alldeles förtjusta i det".[1]
ÖB fortsatte:
"Fienden har tagit Finland. Han samlar just nu en invasionsflotta i Åland och är på väg över Östersjön med tre andra flottor kommande från Baltikum. Hemvärnet, jag menar lantvärnet, vi har ju bara lantvärn numera, gör segt motstånd," fortsatte ÖB. "Regering och riksdag är emellertid i säkerhet i Storbritannien tillsammans med statskassan och guldreserven. Krigsdelegationen finns i Norge, beredd att skeppas till England. Vi har order att aldrig ge upp. Eftersom vi praktiskt taget saknar såväl artilleri som pansar, flotta och flygstridskrafter övergår vi tillsammans med lantvärnet till gerillakrig från klockan 00.00. Samtidigt utrymmer vi högkvarteret, sprider oss i skogen och tar befälet över var sin gerillagrupp."
Jag vaknade svettig och när jag försökte somna om fungerade inte längre "kuddknappen". I stället började jag mot min vilja inventera de nedskärningar av försvaret som genomförts sedan 1967, liksom de konsekvenser detta skulle kunna få i en framtid där vi kanske inte lyckas hålla oss utanför. Att de kommunistiska staternas kollaps med Sovjetunionen i täten skulle inträffa redan efter dryga tjugotalet år anade jag inte då.

[1] Också sagt av general Robert E. Lee.

Kommunalt bolag
("Bitarna" i detta inlägg skrevs under 90-talet)

HETAB, Haninge Etablerings AB, anlitade en dyrbar konsult som skulle hjälpa till med att marknadsföra bolaget i Baltikum. Ingen kontrollerade att konsulten hade F-Skattsedel och han ansågs ha grundlurat bolaget, när kommunen blev krävd på skatterna för hans rundligt tilltagna arvode. Före detta styrelseordföranden, Claus Trolle, skyller nu på före detta verkställande direktören, Hans Erik Andersson, som skyller på kommunens ekonomikontor, där ekonomichefen naturligtvis helt riktigt säger att kommunens ekonomikontor inte har eller har haft med saken att göra. Den här skandalaffären kostar förmodligen skattebetalarna i Haninge bara så där en halv miljon. Ingen stor förlust alltså, de är ju vana vid värre smällar.

Haninge 1994

I februari 1994 presenterades den nye kommundirektören för den moderata fullmäktigegruppen.
Jag tänkte: Han får det inte lätt, det är bara att hoppas att han är vuxen den svåra uppgiften att jobba under tre kommunalråd med vitt skilda uppfattningar i flera frågor. Och tyvärr skall vi dessutom byta KSO den första april enligt avtal mellan partierna. Marietta byter plats med Staffan Holmberg, och vi får en rabiat sosse, dessutom maktgalen, som ledande kommunalråd. Hur fan skall detta sluta? Nåja Staffan har kanske ändå insett att det är han och hans partikamrater, som raserat kommunens ekonomi? Han verkar ju ha lugnat ner sig en hel del, sedan trepartikoalitionen bildades mellan moderater, folkpartister och sossar. Det verkar ibland rent av som om han kan samarbeta och så var det inte tidigare. Den stora frågan är väl hur samarbetet skall kunna bestå efter att han övertagit KSO-posten?
Jag var klart oroad, sedan jag hört att vissa förvaltningschefer redan börjat visa ohörsamhet mot Marietta och Ulf, (fp) det tredje kommunalrådet, väl medvetna om att Staffan snart skulle bli KSO.
Kommundirektören redogjorde för kommunens ekonomiska situation, som ju egentligen var väl känd men ökänd hos oss moderater. Jag antecknade ändå febrilt och så här blev det:
Nettoutflyttningen i Haninge var 1993 950 personer. Det innebär ungefär 50 miljoner kronor i minskade skatteintäkter. (Nära nog alla var hyresrätts- och några bostadsrättsinnehavare.)
Statsskulden ökar med ungefär 600 miljoner kronor om dagen och detta är en bomb!
Volymökningen i kommunerna är för närvarande 1 procent per år, men människornas reala inkomst minskar med ett par procent.
Kommunens pensionsskuld är nu drygt 400 miljoner kronor. De kortfristiga skulderna är knappt 500 miljoner kronor.
1989 - 1992 tvingades kommunen låna 300 miljoner kronor till driften av sin verksamhet, därför att ekonomin hade förstörts i grunden av socialdemokraterna med god hjälp av kommunisterna - de som nu kallar sig vänsterpartister.
Penningbristen efter Haningehems ombyggnader är 2 200 miljoner kronor och det är pengar som kommunen saknar. Den här ombyggnaden hade kostnadsberäknats till mindre än 980 miljoner kronor, men kostade alltså mer än 3 000 miljoner därför att den styrdes av inkompetenta politiker i en socialdemokratisk kommunledning.
Om kommunen lyckas sälja Haningehem tillsammans med det andra allmännyttiga bostadsföretaget man äger, Haninge Bostäder, så måste alla dessa pengar gå till avbetalning av kommunens skulder. Detta i sin tur betyder att besparingarna i kommunens verksamheter måste fortsätta och öka. Tyvärr fattar långtifrån alla detta, vilket gör kommuninnevånarna beklagansvärda år framåt.

Moderat fullmäktigegrupp

Marietta gick som vanligt igenom fullmäktigeärendena för att efterhöra gruppens uppfattning i de olika frågorna.
"Paragraf 20, befrielse från uppdrag", sade hon.
Paragrafen upptog bl. a. avsägelser från kommunalrådsuppdragen från Marietta och Staffan, medan den därpå följande paragraf 21 bl. a. upptog valet av Marietta och Staffan i deras nya kommunalrådsfunktioner. Marietta, som KSO, skulle enligt avtal med (s) avgå som KSO medan Staffan skulle tillträda. De skulle helt enkelt byta plats. Överenskommelsen var helt enkelt ett led i att (s) skulle ta sitt ansvar för kommunens dåliga ekonomi efter Haningehemsskandalen.
En ungmoderat begärde genast ordet.
"Kan man inte komma ifrån det här bytet på något sätt?" sa han. "I varje fall borde inte Staffan bli KSO och vad skulle det innebära om vi lyckas få bort Staffan och sossarna kanske lämnar koalitionen?"
"Koalitionen är absolut nödvändig, om vi skall kunna trassla kommunen ur den ekonomiska krisen, det har jag sagt många gånger. Dessutom har vi för inte så länge sedan tagit ett koalitionsavtal med dem," sade Marietta.
"Jag har sagt till socialdemokraten Niclas Lindberg att han borde bli kommunalråd i stället för Staffan, som jag anser helt omöjlig och han verkade nappa," sade en annan.
"Jag skulle inte ha något emot om sossarna lämnade koalitionen," sade Anders, "och jag kommer inte, som fullmäktiges ordförande, att ta upp den här frågan så länge det inte finns några skriftliga avsägelser. Låt oss dessutom anta att oppositionspartierna föreslår Marietta som KSO i stället för Staffan. Då kan det bli votering och Marietta kan kanske sitta kvar som KSO. Vi vet dessutom att flera sossar inte alls är nöjda med Staffan, utan vill se någon annan i hans ställe."
Vid det här laget var jag ordentligt irriterad och begärde ordet.
"Avsägelse eller inte", sade jag, "så finns det ett koalitionsavtal, som vi alla varit med om att anta. Vi måste enligt min mening uppföra oss hederligt. Dessutom är det avtalet skriftligt och omfattar byte på KSO-posten från den 1 april. Alltså kan man inte vägra att ta upp frågan i KF med motiveringen att skrivna avsägelser inte föreligger. Speciellt inte när nästa fullmäktigesammanträde kommer elva dagar senare, alltså den elfte april. Då gör vi oss skyldiga till avtalsbrott. Dessutom är det, trots vad vi alla tycker om Staffan, sossarna som utser sitt kommunalråd. Vad skulle ni själva tycka om sossarna inte godtog vårt val av Marietta som kommunalråd? Sist och slutligen bör sossarna vara med och ta sitt ansvar vad gäller reparationen av kommunens ekonomi, som de själva förstört och ingen annan."
Efter en stunds diskuterande lämnades ärendet slutligen efter att Anders deklarerat: "Jag tar inte upp ärendet utan skriftliga avsägelser."

Vid KF en vecka senare vägrade Anders mycket riktigt att ta upp ärendet, med motiveringen att ingen av de aktuella personerna avsagt sig sin kommunalrådspost. Marietta hade dessutom lämnat mötet, uppenbarligen magsjuk. Röd i ansiktet och tydligt ilsken halvsprang Alf Andersson upp i talarstolen.
"Det finns ett skrivet avtal om byte på KSO-posten," sade han. "Man kan också fråga sig varför ordföranden nu är så noga med formalia. Den här typen av ärenden har väl tidigare behandlats utan att han personligen förvissat sig om att skriftliga avsägelser finns? Det här ärendet skall behandlas idag och jag begär ajournering och kommer att fortsätta med detta tills ärendet kan behandlas!" Och så rusade han ner till sin plats igen.
"Ajournering är begärd. Fullmäktige ajournerar sig 15 min," sade Anders.
Moderaterna samlades i ett rum utanför fullmäktigesalen och alla pratade i munnen på varandra. Alla möjliga åsikter om vad som hänt företräddes. En del såg möjligheten att behålla Marietta som KSO. Andra tyckte sig se möjligheten att få någon annan sosse än Staffan som KSO. Flera visste inte vad de talade om eller förstod inte konsekvenserna av vad som hänt.
Vice gruppledaren, Bengt-Göran Arestaf, äskade tystnad och jag begärde omedelbart ordet.
"Var är Anders?” sade jag. "Anders skall omedelbart komma hit, det är han som har orsakat den här turbulensen!"
"Han tänker inte komma," sade någon
"Hämta honom, ” sade jag och fortsatte: "Jag avser hålla mig till avtalet och ingenting annat. Jag sitter mitt sista av arton år i fullmäktige och jag kommer att uppföra mig hederligt tiden ut. Vad tror ni egentligen händer om vi inte handlar enligt avtalet? Jo vi skandaliserar oss själva. Frågan är om skandalen inte redan är ett faktum? Alf rusade upp i talarstolen så snabbt att sossarna verkade förberedda på någon sorts kupp. Vet de möjligen redan vad några här tydligen vill åstadkomma?"
Kjell Nilsson instämde, lika upprörd som jag.
"Kan vi inte rösta på Marietta om Kds begär votering?" sade en av de omogna ungmoderaterna aningslöst och såg som vanligt inte de slutliga konsekvenserna.
"Vad säger du om att rösta blankt?" sade Lars Fröstad intelligensbefriat till mig.
"Varför inte rösta på Niclas Lindberg?" sade en annan och mötet började spåra ur fullständigt, med förslag hit och dit.
När Anders äntligen visade sig upprepade jag och Kjell vad de tidigare sagt.
"Jag håller mig till kommunallagen och tänker inte ta upp detta, eftersom avsägelser inte finns." sade Anders, som nu bara låst sig i sitt vanliga prestigetänkande.
"Någon måste omgående åka hem till Marietta och få hennes skriftliga avsägelse," sade jag. "Vem kan åta sig detta?"
Till slut erbjöd sig förre ordföranden i partiföreningen Tage Backman, som inte var fullmäktigeledamot, att hämta en avsägelse hos Marietta. En annan sak var det att han, tack vare tjafset i partiets fullmäktigegrupp, kom för sent. Den socialdemokratiske ledamoten Kerstin Andersson hade hunnit före. Hon ville väl dessutom, helt begripligt, se om Marietta verkligen var sjuk? Dessutom var hon kanske mer angelägen än någon annan att vännen Staffan Holmberg nu återigen skulle bli KSO.
När fullmäktigemötet senare återupptogs fanns avsägelser från de båda, Anders kupp hade misslyckats och han tvingades klubba bytet på KSO-posten.
Öppen skandal var ett faktum när det hela redovisades i pressen, som ett kuppförsök från moderaternas sida. Så det kan gå!

Om detta må ni berätta
Detta skrev jag i slutet av 90-talet

I mitten av 1990-talet blir nynazister allt mer högljudda och förnekar nazisternas förintelse av judar, zigenare, handikappade och andra. Det kan kanske inte förvåna, när ämnet historia i skolorna blivit flummigare än det mesta. 1997 enas samtliga riksdagspartier då om "Levande historia", en manifestation för att öka kunskapen om Förintelsen. Det behövs alldeles tydligt och man ger bl. a. ut boken "... om detta må ni berätta...". Bra! Men minst lika bra vore kanske att återinföra ämnet historia i skolan.
Med den här boken klargör man en del av vad som hände under 1930- och 40-talen för dem som inte redan vet. En mycket angelägen del. Det ger också oss med barn och barnbarn möjlighet att kostnadsfritt rekvirera boken och sticka den i händerna på de unga. Men all historia är lärorik och det finns andra angelägna delar.
En angelägen del av senare tiders historia är de kommunistiska grymheterna i Sovjet och det övriga Östeuropa. Det var inte bara Raul Wallenberg som försvann. Nazisternas illdåd under Hitler förbleknar något i jämförelse med vad Lenins, Stalins och andra kommunistledares kommunister åstadkom. Enbart Sovjets kommunister plågade och dödade ännu fler än Tysklands nazister. Dessutom, i huvudsak sina egna landsmän.
När Gudrun Schyman yttrar sig om boken "...om detta må ni berätta...", så säger hon: "Självfallet är information och undervisning mot nazism och rasism nödvändig."
Jag instämmer! Men minst lika angeläget är information och undervisning om kommunisternas illdåd och massmord i Sovjet och Östeuropa. Även där fanns tydliga inslag av rasism.

Lilla Lydia och hennes moster på dopfesten. Plötsligt lyckas jag!!!

Bilder och text

Jag är förtvivlad! Jag kan inte åstadkomma ett inlägg med både bilder och text, trots att detta skall vara möjligt. Alltså får jag ta texten som ett nytt inlägg. Har någon ett tips. Lennart, du använder ju också Blogger?
Bildtexten: Vi har alldeles för mycket snö i år. Det var snudd på att brevlådorna skulle försvinna i snön. I lördags var vi på dop och dopfest i Kila strax söder om Sala. Mina bilder från dopet blev inte lyckade. Vi väntar oss alltså bättre bilder via e-post!
Det var lilla Lydia som döptes.
Fjärde bilden visar vad vi nu väntar på

Läget?

Ett första collage

Varför bilder?

Jag har haft mer än 200 besök i min blogg under dess första månad, men egentligen ingen kommentar. Innehållet är säkert åtminstone delvis kontroversiellt! Det är politiskt! Det påstår! Det måste vara för jäkligt för åtminstone 5 % av läsarna.
Kan det vara så att mina "läsare" bara orkar tio textrader, eller att texten är för avanserad?
Kanske jag måste övergå till bilder?
Jag tränar alltså.
Det ska bli intressant att se om någon tänder på bilderna. Kanske rent av läser och funderar.

Den 19 mars 1949

Snart är det 60 år sedan jag genomförde det lyckade barnarovet och vi håller oss fortfarande till varandra. Vi bokar ett bord på staden Söderhamns "guldkrog". Jag hoppas på nästan lika bra mat som jag får hemma.
DIAMANTBRÖLLOP heter det ju, men någon diamant blir det nog inte.
Jag funderar på att köpa en banan - till mig själv.
En puss, en kram och riktigt fin bukett blommor skall i alla fall Birgit få av mig.

Lite aktuellare svammel

Jag läser många timmar varje dag och vanligen långt in på natten. Jag är kvällsmänniska. Egentligen borde det heta nattmänniska. Sedan jag pensionerades är det inte helt sällan, som jag kommer i säng först framåt klockan tre – fyra på morgonen. När jag vaknar mellan tio och tolv på dagen har jag minst två dagstidningar (SvD och Söderhamnskuriren) samt en gång i veckan Ny Teknik att gå igenom. Sedan följer böckerna. Oftast historia men ibland någonting mer skönlitterärt. Snöröjningen på vintern har hittills inte varit något problem. Jag har en stor och en mindre snöslunga. Då är lövräfsningen på hösten mer motbjudande, delvis antagligen därför att löven i första hand kommer från grannarna.

I januari läste jag Barack Obamas memoarer, ”Min far hade en dröm” och den kan jag ta som utgångspunkt för detta. Den senaste boken var dock Carl-Johan Vallgrens ”Kunzelmann & Kunzelmann”, som också är läsvärd. Handlingen där är förlagd till Tyskland och Sverige under perioden strax före andra världskriget och till nutid. En särskilt intressant period tycker jag. Den är ju välkänd (ett bättre ord skulle behövas), även om boken utspelas i kretsar, som för min del, är mindre väl kända. Boken kan rekommenderas. Just nu läser jag John Keegans ”Att känna fienden”, om militärt underrättelseväsen

Åter till Obama. Förlåt – president Obama.
Det rör sig om en ytterst märklig karriär. Han var son till en vit amerikanska och en afrikansk svart man. Fadern studerade mycket framgångsrikt i USA, bl.a. vid Harvard. Studierna bedrevs på ett amerikanskt stipendium. Vid den tiden fanns en hel del sådana för afrikaner, som nu plötsligt skulle administrera sina egna områden. Det var ju så uppenbart att många afrikaner behövde utbildning för att kunna ta över när kolonialmakterna överlämnade statsrodren till afrikanerna själva. Såsom vanligt var de afrikanska generna hos Obama överlägsna de vita, i varje fall utseendemässigt. Det vanliga är därför att med en förälder av vardera sorten, så blir man betraktad som svart. Obama skriver på ett ställe:

När människor, svarta eller vita, som inte känner mig upptäcker min bakgrund (och en upptäckt är just vad det brukar handla om eftersom jag slutade torgföra min mors hudfärg när jag var tolv eller tretton och började misstänka att det var ett sätt för mig att ställa mig in hos vita)ser jag den blixtsnabba anpassningen de måste göra, hur de söker i min blick efter något tecken. De vet då inte längre vem jag är. Jag antar att de för sig själva grubblar över mitt plågade hjärta; det blandade blodet, den delade själen, den spöklika bilden av den tragiske mulatten som sitter fast mellan två världar. Och om jag skulle förklara att nej, det är inte min tragedi eller åtminstone inte enbart min; den är er, ni söner och döttrar av Plymouth Rock och Ellis Island, den är er, ni barn av Afrika, den är en tragedi för både min frus sexårige kusin och hans vita klasskamrater – och förklara att ni inte behöver fundera på allt som kan tänkas plåga mig, det finns ändå att beskåda på nyheterna varje kväll, och sedan säga att om vi bara kunde erkänna åtminstone så mycket så skulle den tragiska cykeln börja stanna av … ja jag låter väl obotligt naiv, snärjd av hopplösa ideal, likt de kommunister som kränger sina tidskrifter i utkanten av diverse universitetsstäder. Eller ännu värre: jag låter som om jag försöker gömma mig för mig själv.
Citatet blev lite längre än jag tänkt, men jag blev tvungen att få med hans mening om kommunisternas hopplöst naiva ideal.

Obamas memoarer publicerades första gången för nära två årtionden sedan. Han var då en ung man, inte fyllda trettio och hur kommer det sig att en ung man ger ut sina memoarer? Jo, medan han fortfarande studerade vid Harvard valdes han som den förste afroamerikanske ordföranden för Harvard Law Review. Detta är en juridisk tidskrift, som få utanför skrået känner till. Det sågs som en sensation och bokförlag erbjöd honom omgående förskott för hans memoarer.

Jag förstår mycket väl hans motiv till att vilja svära presidenteden på Abraham Lincolns bibel. Lincoln var visserligen inte svart, men han kom från ett fattigt nybyggarhem, en liten timrad stuga i Kentucky. Efter en torftig skolgång blev Lincoln advokat efter självstudier, vilket inte kan ha varit helt lätt på den tiden. Lincoln var inte svart, men någon svart företrädare fanns ju inte för Obama. Lincoln var republikan, men moderat med personlig integritet, skicklig i att leda och, precis som Obama, en lysande talare.

Lincoln visade tidigt att han ville avskaffa slaveriet och sydstaterna bröt sig loss en vecka efter Lincolns installation. Inbördeskriget bröt ut och leddes med fast hand av Lincoln. Som ett led i kriget proklamerade han slaveriets avskaffande den 1 jan 1863 och omvaldes 1864. Under krigets sista år avvisade han bestämt hårda tag mot sydstaterna efter vunnet krig. En vecka efter sydstaternas kapitulation och vid ett teaterbesök den 14 april 1865 sköts han av en sydstatsfantast. Resultatet av detta blev ytterligare negativt för sydstaterna, som nu kom att behandlas hårt med en utdragen tvångsförvaltning. (Då blev det historielektion här också.)

Statsskicket i USA har alltid varit klart sekulärt enligt författningen. Här i Sverige skildes den kristna kyrkan från staten för kort tid sedan. Man kan dock svårligen bli president i USA om man inte tillhör en kristen kyrka. Enligt en undersökning utförd av Princeton Survey Research Associates International 2004 tror 67 % av USA:s befolkning att Jesus är Guds jungfrufödda son. 69 % tror på helvetet som en realitet (drygt 204 milj. människor) enl. Gallup 2007. 48 % trodde att Darwins evolutionsteori är osann. I vissa områden av USA tror nära 70 % att jorden skapades för ca 6 000 år sedan och att homo sapiens och dinosaurierna existerat samtidigt. Vetenskapliga bevis saknar här värde. Undersökningar i Sverige visar att mindre än var femte person tror på en personlig Gud, medan motsvarande siffra för USA är nio av tio. Herbert Tingsten, professor i statskunskap och under halva 40- och hela 50-talet chefredaktör på DN myntade begreppet ”namnkristna” om svenskarna. Vi döps, konfirmeras, vigs och jordfästs vanligen i kyrkan. Däremellan besöks den sällan.

G W Bush var klart starkt troende kristen. Sannolikt trodde han också på fullt allvar att han utvalts av Gud att genomföra de fortfarande löpande missionerna i Irak och Afghanistan. Jag tillåter mig undra hur ”stark i sin tro” Barack Obama är. Mitt förtroende skulle lida allvarligt avbräck om han, som många amerikaner, avfärdar Darwins teorier.

När jag skriver detta kommer jag att tänka på en bild av en liten sexårig svart flicka, som i New Orleans eskorteras till sin första skoldag av fyra federala agenter. Det var i november 1960. Hon skulle börja sin första skoldag i en ny klass. Klasskamraterna var alla vita och hon skulle skyddas. Lite var hon medveten om att hon skulle bombarderas med hån och kanske även dödshot. Hon visste också att hon skulle bli den enda eleven i sin i övrigt helvita klass. De andra eleverna skulle hållas hemma av sina föräldrar.
48 år senare ser man nästan samma bild. Men nu är det president-elect Obamas 7-åriga svarta dotter, som med sin mamma eskorteras till skolan. Ett skydd som alla USA-presidenter och president-elects barn naturligtvis har.

1974 åkte Lennart (sonen) till USA för att både arbeta och fortsätta sina studier. Med sig hade han inte särskilt mycket. En fil. kand. i sociologi, en öppnad postboxadress i LA och en massa vackra affischer, som avsågs säljas på postorder. Birgit började gråta så snart vi närmade oss Aralanda vid hans avfärd. Själv var jag djupt ledsen, men såg hur Lennart såg fram emot det stora äventyret.

Jag misstänker att Lennart fått en del adresser till kristna församlingar i LA av Dave Olsson, god vän till Lennart och präst i Västerhaninge vid den här tiden. Dave var bördig från USA och brodern biskop i LA. Sådana här kontakter är utomordentligt bra att ha, om man skall börja från början i USA. När vi första gången besökte honom blev vi hembjudna till ett par familjer med vilka Lennart tydligen fått kontakt via kyrkan.

På Arlanda tog Lennart fram ett kuvert som skulle postas. Det var till värnpliktsverket. Det visade sig att han var inkallad till militärtjänst med inställelse väldigt kort tid efter avresan. Han hade väntat längsta möjliga tid med att meddela myndigheten om sin emigration för att inte resan skulle haka upp sig. Under en följd av år kom sedan nya inkallelser och varje gång meddelade jag att han emigrerat samt lämnade hans adress i USA. Till slut skrev jag att jag inte ville ha dessa brev längre. ”Ville man Lennart något, så var det bara att skriva till honom i USA. Då slutade de förhoppningsfulla breven att komma.

Det tog avsevärd tid för Lennart att från Sverige få s.k. grönt kort för att arbeta med uppehållstillstånd i USA. Att dessutom få en postboxadress krävde t.o.m. advokathjälp på plats. Redan under gymnasietiden hade Lennart startat ett företag för import och försäljning av halvädelstenar, liksom maskiner för trumling och fasettslipmaskiner för ädelstenar. Inför avresan sålde han företaget, men väntan skulle alltså bli lång.

Vid den tiden ringde hovmarskalken hos kung Gustaf VI Adolf till vår gode vän, Gunnar Lundqvist, och undrade om han kunde rekommendera någon till en tjänst som hovvaktmästare. Gunnar utbildade värnpliktiga i flottan, vilka visat sig lämpliga för sådan tjänst, men hade egentligen inte någon att rekommendera vid tillfället. Så kom han att tänka på Lennart, som ju bara väntade och behövde sysselsättning åtminstone ett halvår. Efter den tiden skulle Gunnar kunna rekommendera någon för permanent anställning. Han nämnde alltså Lennart som en tillfällig lösning. Lennart tog naturligtvis gärna jobbet även om han fick lov att korta hårlängden och byta sina glasögon, som mörknade i belysning. Detta var otvivelaktigt ett lyckokast. Hans anställning hos kungen kom att vara nästan ett år och han var fortfarande i tjänst när gamle kungen dog och Kung Karl XVI Gustav tog över.

Tjänsten kom väl också att kombineras med en sorts intensivutbildning som tjänare och servitör. Med ett bra betyg från svenska hovet skulle det inte bli svårt att få jobb hos någon rik knös i Los Angeles. Efter en misslyckad anställning hos två rika homofiler, som tyckte Lennart skulle sköta allt från trädgårdsmästeri, till matlagning, städning, servering och att vara chaufför, fick han anställning hos filmproducenten Jack Skirball. Skirball var vad jag förstår en bra arbetsgivare, som arbetat med stjärnor som Bette Davis, Claudette Colbert, Mel Ferrer, George Brent, Robert Young, Myrna Loy, Ginger Rogers, David Niven och med regissörer som t.ex. Alfred Hichcock och Mel Ferrer.

Ganska snart hamnade han i restaurangbranschen, jobb på källarmästarnivå och med deltidsjobb som inköpare till en affär för kvalitetsviner. Arbetet på en restaurang i anslutning till en teater i Westwood gjorde att han träffade Ka-Ron, som senare blev hans hustru.

Någon gång, säg 1978 skrev Lennart att han då sällskapade med en svart flicka vid namn Ka-Ron Brown. Han bifogade ett tidningsurklipp, där Ka-Ron i en teaterrecension fick stort beröm för sin dans. Hon var alltså dansare. Det var väl inte en direkt chock för Birgit och mig, men lite undrande var vi väl milt sagt. Däremot konstaterade vi att om min mor fortfarande levat så skulle hon nog ha fått hjärtsnörp av sådan information. Hon var född 1897 och hade fostrats därefter, med sin tids uppfattningar i Sverige om färgade och judar.

1979 semestrade vi första gången hos Lennart. När vi kom till Los Angeles Int. Airport togs vi emot av Lennart med fästmö och hon visade sig vara en mycket söt och väluppfostrad (närmast europeiskt) ung dam. Vi visades ut till en limousin med chaufför. Under färden till Lennarts lägenhet avverkade vi en flaska champagne, som tillsammans med champagnebägare i silver togs fram ur bilens barskåp. Naturligtvis hade Lennart hyrt limousinen.

Ka-Rons far var vice distriktschef för en varuhuskedja. Distriktet omfattade de västra staterna i USA och hennes mor var inköpare vid ett sjukhus i LA. Helt underbara människor med en stor njurformad pool, som jag som gammal simmare gärna besökte och en mindre pool för varmvattenmassage.
Det här var 1979 och när vi återvände till Sverige, efter att ha träffat Lennarts och Ka-Rons vänner och släktingar, var vi helt övertygade om att all USA:s rasåtskillnad, som man talade om i Sverige var en ren anka. Så var det inte, även om den var helt borta i Californiens intellektuella och show-biskretsar. Däremot kan man nog säga att Barack Obama nu mera slutgiltigt satt punkt. I Kalifornien röstade 61 % på Obama och 37 % på McCain.

Obama då?

Obama föddes på Hawaii 1961. Även hans far hette Barack, kom från Kenya och platsen Alego vid Victoriasjön, medlem av luo-stammen och hade kommit till University of Hawaii 1959, 23 år gammal, för att med amerikanska finansiärer studera ekonomi. Efter 3 år gick han ut bäst i sin årskull. Vi tillbringade förresten en vecka på Hawaii (Maui) tillsammans med Lennart och Ka-Ron 1979. Det var då ett paradis på jorden, som man önskar att alla kunde besöka åtminstone någon gång.
Jag måste försöka ta mig ur det här skrivandet. Det bara sväller och sväller. Jag måste försöka hålla mig till rätt Barack och det till stor del nu verkligen avförda amerikanska rasproblemet.

Ändå, Hans far och mor blev förälskade och gifte sig med ett alldeles klart medgivande från moderns vita föräldrar. Den lille Barack förvånar sig än i denna dag över detta. Det var ju för ett halvt sekel sedan och Martin Luther King mördades så sent som 4 april 1968. 1964 hade han fått Nobels fredspris. Det var dock en klar skillnad mellan hur vita såg på svarta i de sydliga respektive nordliga staterna i USA. I Los Angeles med sin show bis-industri, där svarta vunnit insteg, var man nog ganska långt före USA i övrigt vad gäller umgänge mellan svarta och vita.

Senare fick fadern ytterligare en påspädning av sitt stipendium, så att han kunde få en treårig forskarutbildning vid Harvard. Den var inte så frikostig att han kunde ta sin familj, den lille Barack var nu född, med sig. De blev alltså kvar på Hawaii. Efter Harvardåren återvände fadern till Kenya för att tjäna det land för vilket han fått sin fina utbildning. Hustrun ville dock nu inte följa med sin man, som nu var Phil.dr., till Kenya.

I stället skiljdes de och senare gifte den unge Baracks mor om sig med en annan student från University of Hawaii, en indonesier. Så kom det sig att Barack tillbringade sina tidiga år i Indonesien. Själv arbetade hon som engelsklärare på amerikanska ambassaden för indonesiska affärsmän. Verksamheten var en del i USA:s hjälp till underutvecklade länder.

Så småningom kom hans mor underfund med hur livet i Indonesien gestaltade sig. Korruption genomsyrade myndigheterna, utpressning från polisens och militärens sida. Hela näringsgrenar som vigdes åt presidentens familj (Sukarno).

Nu sände hans mor Barack tillbaka till hans morföräldrar på Hawaii för fortsatt skolgång i Amerikansk skola och för att bli amerikan och inte Indonesier.

Den unge Barack blev antagen till Punahou Academy, en prestigefylld prep scool, en odling för Hawaiis elit. Modern skiljde sig lite senare från den indonesiske mannen och återvände även hon till Hawaii för att ta en magisterexamen i antropologi (läran om människan).

Barack lämnade så småningom high scool med betyg som gjorde att han antogs till en rad bra college. Han valde Occidental College i Los Angeles mest för att han träffat en flicka från Brentwood, när hon varit på semester på Hawaii. Barack Obama återger i memoarerna ett samtal han vid denna tid hade med en gammal vän till sin morfar. En svart poet vid namn Frank.

Till slut hade han frågat mig vad jag förväntade mig att få ut av college. Jag sa att jag inte visste. Då skakade han på sitt stora, grånade huvud.
”Nä”, sa han, ”och det är väl det som är problemet. Du vet inte. Du är precis som resten av ungtupparna. Det enda du vet är att college är nästa grej som förväntas av dig. Och de som är gamla nog att veta bättre, de som kämpade i alla år för din rätt att gå på college – de är så glada bara över att få se dig där att de inte tänker berätta sanningen. Vad det verkligen kostar att komma in.”
”Nämligen?”
”Att du lämnar din ras i dörren”, sa han. ”Att du lämnar ditt folk bakom dig.” Han betraktade mig över kanten på sina läsglasögon. ”Det här skall du ha klart för dig grabben. Du ska inte till college för att utbildas. Du skall dit för att tränas upp. De kommer att träna upp dig i att vilja ha det du inte behöver. De kommer att träna upp dig i att manipulera orden så att de inte betyder något längre. De kommer att träna upp dig i att glömma det du redan vet. De kommer att träna upp dig så bra att du kommer att börja tro på vad de säger till dig om allas lika möjligheter och den amerikanska modellen och all sån skit. De kommer ge dig ett hörnkontor och bjuda dig på tjusiga middagar och säga till dig att du är en heder för din ras. Tills du faktiskt vill börja bestämma över någonting, för då kommer de att rycka till i din kedja och låta dig förstå att visst, du kanske är en vältränad och välbetald nigger, men en nigger är du lik förbannat.”

”Så, vad är det du säger egentligen – att jag inte borde åka till college?”
Franks axlar sjönk ihop och han lutade sig tillbaka i fåtöljen med en suck. ”Nej. Det sa jag inte. Du måste åka. Allt jag säger är håll ögonen öppna bara. Håll dig vaken.”

Det fick mig att le och tänka på Frank och hans gamla Black Power-jag, med dashikiskjorta och allt. På vissa sätt var han lika obotlig som min mor, lika säker i sin tro, fast i samma 60-talsbubbla som Hawaii hade skapat. Håll ögonen öppna, hade han varnat mig. Det var inte så lätt som det lät. Inte i det soliga LA. Inte när man promenerade genom Occidentals universitetsområde (fullt med träd och spanskt tegel) några kilometer från Pasadena.

Studenterna var vänliga, lärarna uppmuntrande. Hösten 1979 var Carter, bensinköerna och självklandret på väg ut. Reagan var på väg in: ”Morning in America”. När man lämnade universitetsområdet åkte man motorvägen till Venice Beach eller Westwood och passerade East LA och South Central utan att ens märka det; det var bara ännu fler palmer som tittade fram som maskrosor över de höga betongmurarna. LA skiljde sig inte så mycket från Hawaii, inte de delarna man såg i alla fall. Det var bara större, och enklare att hitta en frisör som visste hur han skulle klippa ens hår.

Barack bestämde sig för att efter college ta ett reguljärt arbete under ett års tid, betala av på studielånen och kanske lägga undan lite. Därefter skulle han ta ett jobb som samhällsorganisatör. Sådana tjänar inga pengar att tala om.

Samhällsorganisatörer arbetar åt Neighborhood councils (ungefär ”samhällsråd), som påminner om våra stadsdelsnämnder. En viktig skillnad är att de amerikanska vanligen inte består av folkvalda politiker, utan av vanliga medborgare i området, som förväntas lämna råd och synpunkter i kommunalpolitiska frågor. Syftet är att öka allmänhetens politiska inflytande och intresse. Ofta är de knutna till och beroende av områdets kyrkoförsamlingar.

Barack var 24 år när han anställdes av en kyrkoförsamling i Altgeld 1984. Han arbetade där i tre år. Ett samhälle som stannat av – med en arbetslöshet på 30 – 40 procent. Många nedlagda storindustrier, bl.a. de slakterier jag i skolan fick lära mig skulle finnas i Chicago. Uppgiften var att aktivera människorna i Altgeld. I frånvaro av politiska partier och fackföreningar hade kyrkorna tagit på sig denna uppgift. Nu skulle man också ställa krav på förbättringar i olika avseenden.

Loretta Herron, nästan 20 år äldre än Barack, var med och anställde Barack för en församling i Altgeld. Hon var en medelålders kvinna med avbruten skolgång, som levde på olika vikariat. Han fick henne senare att studera och nu har hon en akademisk magisterexamen. ”Han förändrade mitt liv. Han förändrade allas våra liv”, säger hon nu. Han utbildade lokala ledare, han lärde dem bryta ned till synes olösliga problem i konkreta frågor, som de kunde göra något åt. Han lärde dem arrangera möten, hålla tal och demonstrera. Han fick t.ex. ett bostadsbolag att sanera området från asbest, något de inte tänkt sig att genomföra. Han plockade upp folk på gatan och körde dem till stadshuset bara för att få ihop något som liknade en demonstration.

Greg Galluzzo, som på 1980-talet drog igång dessa grannskapsråd med samhällsorganisatörer säger om barack Obama: ”fantasktiskt intellekt, folk älskade honom för att han knöt an till dem, ingen arrogans”. Men han säger också att politik i Chicago är som en kontaktsport. Man måste vara hård och kalkylerande för att överleva. ”Barack kom inte hit som dagisföreståndare. Jag tror att han bestämde sig tidigt för att han ville bli president Han började gå i kyrkan. Visst jag tror det var ärligt. Men det är också nödvändigt om du vill komma någon stans i politiken här”.

Galluzzo har också berättat hur Barack Obama kom till senaten i Washington genom att kuppa bort sin företrädare, en senator som också var svart – och kvinna. ”Barack Obama är nog ingen Jesusfigur, men ingen amerikansk president har nog lärt sig politik på gräsrotsnivå som Obama och det i kyrkliga och samtidigt radikala kretsar”, säger Galluzzo.

I mitten på 80-talet bevistade jag bl.a. ett radiovetenskapligt symposium i Chicago tillsammans med kollegan Per-Olof Thorén från Eriksson Radio Systems i Kista. Idag minns jag knappast något av vad som redovisades på symposiet. Jag minns att Per-Olof och jag med stort intresse besökte Chicago Tekniska Museum. Jag minns att jag hade klart för mig att Chicago var en storstad med klart segregerade områden. Vi visste att vi inte borde till fots avlägsna oss alltför långt från hotellet där också symposiet hölls.

Jag minns den svarte taxichauffören med bibeln som lektyr i taxin som körde oss till flygplatsen medan han berättade hur han längtade till New Orleans och jag minns indianen, som utanför hotellet ville att jag skulle följa med och bjuda honom på en öl. Men framförallt minns jag att jag kände någon sorts tillfredsställelse, någon sorts stolthet (svårt att karakterisera), när Chicagos borgmästare, följd av sin livvakt kom in för att öppna symposiet. Det var Chicagos svarte borgmästare Harold Washington, djupt ogillad av en hel del vita Chicagobor.

Jag hade ju en svart svärdotter, som jag visste var bättre uppfostrad än flertalet vita amerikaner. På samma sätt känner jag naturligtvis en tillfredsställelse, när jag konstaterar att två av mina barnbarn inte drabbas av det segregerade USA som för bara några decennier sedan var en bedrövlig realitet.

Åter till Obama.
Jobbet i Chicago varade i tre år. Jag kan inte annat än beundra detta. Det var ett otacksamt jobb. Ofta i motgång och inte särskilt väl betalt, men det var säkert härdande för en blivande politiker.

Obama besökte sedan sin fars familj i Kenya, en intressant redovisning i hans memoarer, och genomgick en juristutbildning vid Harvard. Som jurist arbetade han sedan mycket med kyrkor och gemenskapsgrupper, män och kvinnor som byggde upp snabbköp och vårdcentraler och boende åt fattiga i Chicagos innerstad. Diskrimineringsfall förekom då och då. Han gifte sig med Michelle, besökte med henne släkten i Kenya en gång till, han fick två döttrar och han ägnade sig åt politik. Han blev senator i Washington och inte långt därefter USA:s president. Detta är naturligtvis något helt fantastiskt och kanske återigen ett exempel på att allt är möjligt i USA. Man kan konstatera att han vann valet i Florida, North Carolina och Virginia, tre av de elva sydstater som för ett och ett halvt sekel sedan slogs på liv och död bl.a. för slaveriets bevarande. I de övriga åtta sydstaterna röstade också en hel del vita på Obama. I Kalifornien röstade 61 % på Obama. Det finns gott hopp om USA.