Socialismens sotdöd?

Den svenska valperioden 1988 - 1991 blev en omvälvande tid utrikespolitiskt. Socialism i kommunistisk tappning hade nu visat sig värdelös och de östeuropeiska staterna klappade ihop. Sanningen om dem kom i dagen för nära nog alla. Många tog för givet att socialism över huvud taget nu skulle dö sotdöden. Ordföranden i vänskapsförbundet Sverige-DDR, Henry Bjelke "tung" socialdemokratisk politiker i Haninge, sågs i TV deprimerad packa ihop förbundets prylar för försäljning i förbundslokalen, sedan den vidriga Berlinmuren raserats av glada öst- och västberlinare och folkpoliserna sysselsatts med att rulla ihop taggtråd och röja minfälten. Snart skulle ett fritt och nu reellt demokratiskt Östtyskland kunna anslutas till Västtyskland.

Nu skulle mänskliga rättigheter och demokrati införas i samtliga Östeuropeiska före detta kommunistiska stater. Människorna trodde att allt nu inom kort skulle bli så mycket bättre. Men man hoppades på underverk. Ekonomierna visade sig alla vara körda i botten. Socialistisk ideologi, itutad under fyra decennier i Östeuropa och sju i Sovjet, hade lärt en hel del människor att staten skulle ta hand om allt och alla. Man behövde inte anstränga sig själv, inte ta något eget ansvar. Partiet skulle ordna det för alla bara man inte stack upp mot det parti som var staten.

Nu skulle plötsligt dessa människor ta ett eget ansvar och av det hade man ingen erfarenhet. När senare kommunismens järngrepp släppte även i Moskva inskränkte sig dessa möjligheter för många till att tillbringa sin tid i köer för att kunna inhandla något att äta. Pengar till mat fick många bara genom att sälja vad man ägde. Statsapparaten och de statliga företagen klappade ihop. Moralen bland gemene man, men också i krigsmakten sjönk snabbt och många såg nu sina enda möjligheter i kriminell verksamhet. Löner kunde inte betalas. Nu skulle samhället bli kapitalistiskt och man hade ju under många år fått lära sig att kapitalism och kriminalitet var samma sak.

I Sovjet visade det sig att några kommunistpampar plötsligt var stormrika kapitalister, oligarker. De hade övertagit stora statliga bolag genom listigt manipulerande. Givetvis rörde det sig om några av de få lönsamma företagen, främst inom energisektorn. Här hade man faktiskt lite tur. Oljepriserna ökade på ett decennium med en faktor tio och det mesta kunde tas tillbaka, sedan en del oligarker fängslats eller flytt till utlandet.

De svenska kommunisterna skyndade sig att byta namn från Vänsterpartiet kommunisterna till Vänsterpartiet. Ledande kommunister deklarerade nu frankt att de aldrig varit kommunister.

Några undantag fanns, bland dem den gamle partiledaren Hilding Hagberg, och Jörn Svensson, socialdemokraten Margareta Winbergs sambo, vilka ärligt deklarerade att de var och förblev kommunister. Kommunistledaren Gudrun Schyman hade nu plötsligt aldrig varit kommunist! Nu blev hon feminist. Lars Ohly, som övertog ledningen av kommunisterna, förlåt vänsterpartiet, envisades med att fortsätta kalla sig kommunist. När så partiet såg väljarstödet sjunka katastrofalt, tvingade man honom att sluta kalla sig kommunist.

Säkert insåg han själv att hans och partiets kommunism måste döljas om inte partiet skulle försvinna helt. Hans ideal, Lenin, sitter dock djupt rotad. Det framgick klart för en tid sedan, när han till synes backade om en regel för att vinna inträde i Mona Sahlins vänsterblock. Hans kommentar var: ”Regler kan ändras”. Det var det Lenin sade och ständigt gjorde när han kring 1920 började känna sig säker i sadeln. Gamla regler om frihet, demokrati och andra mänskliga rättigheter ändrades raskt. Ett litet exempel är det nyligen aktuella Georgien. När Georgien efter ”oktoberrevolutionen” ville ha sin frihet, skickade Lenin dit Stalin, som visste hur man behandlar uppstudsiga. Vad KGB-kommunisten Putin tycker om Georgiens nuvarande frihet framgick med all önskvärd tydlighet vid överfallet nyligen. Ukrainas frihet hämnas han genom ekonomisk krigföring. De baltiska staterna lever farligt med sina av Ryssland påtvingade ryska minoriteter, som Putin och för all del även Medvedev säger sig vilja värna.

1989 skedde förändringarna i Sovjetunionen snabbt. Andrej Sacharov gick t ex från sin landsflykt till kongressen i Moskva på ett par månader. Nobelpristagaren i litteratur, Aleksandr Solzjenitsyn kunde återvända till Ryssland. En del KGB-kommunister hittade lätt sin nya tillvaro i den maffia som så väl passade dem. KGB-kommunisten Putin gick på ganska kort tid via bl.a. chefskap för KGB-ersättningen FSB till presidentposten. När han enligt författningen inte längre kunde bli kvar som president, såg han i stället till att omedelbart bli regeringschef. (Nödtorftigt maskerat utnämnde han sig själv.)

Just nu verkar lite kiv mellan Putin och Medvedev, eller kanske deras respektaive administrationer kunna bli något intressant.