Handledsväskan

En sommar i slutet av 90-talet skulle Birgit och jag som vanligt köra upp till stugan i Avanäs, som ligger mellan Lycksele och Storuman. Semester, lugnt och skönt, bara lite underhållsarbeten på stugan. Våra barnbarn, Christian och Ann-Louise, hade vi med oss. Första etappen skulle gå till Täfteå utanför Umeå, där Birgits syster och svåger har en sommarstuga. Där skulle vi äta middag och övernatta före sista etappen till Avanäs.

I Örnsköldsvik vek vi av in till stan för att Christian behövde medicin från ett apotek. Jag parkerade på ett torg steg ur bilen och la upp min handledsväska på biltaket, bakom den där bommen där man fäster takboxen. Sedan frågade jag efter närmaste apotek och fick klart för mig att det låg alldeles intill.

”Du behöver inte följa med”, sa Birgit och Christian unisont: ”Det där kan Christian/jag ju handla själv”. Lite snopen satte jag mig i bilen igen. Jag var ju flockens ledare och att ens barnbarn plötsligt kan handla själva på apotek är till att börja med inte helt uppenbart. När Christian kom tillbaka fortsatte vi mot Umeå och Täfteå. Någon mil utanför Örnsköldsvik stannade vi vid en bensinmack och Birgit köpte godis och läsk. Birgit sa ingenting om att jag ledsagade henne in på macken. Sedan fortsatte vi.

När vi närmade oss Umeå var det dags för Birgit att ringa sin syster och tala om att vi var i antågande. ”Var är mobiltelefonen”, sa hon? ”I min väska”, sa jag. ”Var är den då”, sa hon? ”Någonstans, leta”, sa jag.

Det hette faktiskt ”mobiltelefon” på den tiden. Idag är alla telefoner ”mobiler”, eller om det är tvärt om. Vanligen är de dessutom musikspelare, spelautomater och kameror. En del är visst TV-apparater också? De där galningarna som gick på stan och pratade för sig själva, har visat sig vara försedda med öronmusslor och mikrofon. Jag tror att en del är ständigt samtalande med älskarinnan eller älskaren. Barnen pratar väl med mamman och ringsignaler är ersatta med en högljudd trudelutt eller ett trumsolo. Alla är inte ständigt uppkopplade, för det hörs hela tiden trudelutter överallt.

Vi stannade för att kunna leta ordentligt. Till slut var vi överens om att väskan inte fanns i bilen. Var kunde den då vara? Jag bestämde mig för att jag möjligen haft den med in på macken utanför Örnsköldsvik och vi vände.

Den hastighetsbegränsning som tidigare varit väldigt ungefärlig hade nu upphört helt. I väskan hade jag inte bara telefonen utan även plånboken med bankomatkort och diverse kreditkort. Bl.a. ett med en kredit på 25 000 kr, som var väldigt dåligt utnyttjad.

På macken fanns inte väskan, men vi kunde meddela vår försening till Birgits syster.
Efter vägen mot Täfteå igen diskuterades hur skadorna skulle kunna minimeras och bestämdes att polisanmälan snarast måste göras hos polisen i Umeå.

I Täfteå intill en bensinmack fanns den allmänna telefonen avsedd för några mils omkrets. Någon mobiltäckning i Täfteå fanns inte, men vad spelade det oss för roll? Den allmänna telefonen visade sig inte användbar för interurbansamtal och vi som under vägen samlat ihop alla 1-kronor till en stor hög.

In på macken alltså, där jag förklarade vår situation för två mycket medkännande damer, som skötte macken. Övriga kunder uppmanades vänta tills de kunnat hjälpa mig få kontakt med vår dotter i Västerhaninge söder om Stockholm. Här var det bråttom! De beskrev min väldiga bunt kreditkort som var på driven för de andra kunderna och vår dotter skulle hjälpa oss att snarast spärra dessa. Alla väntade lydigt. Västerbottningar är väldigt tåliga.

Vår dotter och samtidigt barnbarnens mor bodde granne med oss och när hon svarade sa jag: ”Det har hänt något förfärligt!” Hon svimmade lyckligtvis inte omgående. Jag tror hon tar det mesta jag säger med en stor nypa salt. Hon kunde i alla fall gå in i vårt hus, plocka fram rätt samlingspärm och ringa för att spärra mina kreditkort.

Sedan var det polisen. Damerna hjälpte mig att få fram telefonnumret till Umeåpolisen och kunderna väntade tåligt, men nu var det deras tur.

”Polisen”, svarade någon. Jag beskrev vad som hänt, men uppmanades besöka polisstationen i Umeå efter klockan 09.00 dagen därpå, när polisstationen öppnats. ”Polisstationen i Umeå stängs klockan 17.00.” ”Var är jag nu då”, sa jag lite dumt. ”Du har kommit till polisen i Sundsvall”, svarade hon. Var i h-vete gör politikerna av världens högsta skatter, tänkte jag? Allt kan väl inte gå till arvoden för dumma politiker? Den frågan är fortfarande inte helt utklarad.

Nåja, dagen därpå infann vi oss på polisstationen, som åter fungerade. Jag fick ett nytt bankomatkort på SE-banken och allt var frid och fröjd. Vi kopplade av med en promenad i Umeå och mötte goda vännerna herr och fru Tengvall, semesterlediga och från Västerhaninge. Vi berättade om våra äventyr och de erbjöd oss genast ett lån om vi behövde. Ett ögonblick funderade jag på att be om 50 000 kr men avstod. Säkert bättre att förbli vänner. Det är ju inte alla dagar man erbjuds penninglån från goda vänner. Allt hade ju ordnat sig och inga illegala uttag gjorts på min bank.

Fem veckor senare kom ett eftersänt paket från en vilt främmande dam i Örnsköldsvik. Det innehöll ett brev, en handledsväska och en överkörd och krossad mobiltelefon. Hon hade kommit cyklande på cykelvägen som går intill E4 norr om Ö-vik, just där hastighetsbegränsningen upphör, när hon såg en massa kreditkort och andra grejor spridda på vägbanan. Hon samlade med viss svårighet i den täta semestertrafiken allt, tog hem det och hittade min adress bland det som fanns i plånboken. Givetvis har hon fått sin belöning och ny mobil fick jag via försäkringen.

Någon erfarenhet rikare? Nja? Jo, ett par ! Lägger man sin handledsväska så som jag gjorde, så ligger den kvar vid hastigheten ca 60-70 km/tim. d.v.s. i tätort, även i kurvor. Sedan ramlar den av och blir överkörd. Plånboken förvarar jag numera i en innerficka och handledsväskan finns inte kvar.