Den gamle och bidragen
(Skrivet 1997)

Jag är nu en gammal man, sjuttio år. Jag har samlat på mig många minnen under årens lopp. Till del gamla minnen, som kommer närmare ju äldre man blir.
Sådana minnen är hur lycklig min barn- och ungdom var. Att jag inte kände något missnöje över att, tills jag var 16 år och flyttade hemifrån, bo i ett rum och kokvrå med min ensamstående mor. Det var nödvändigt, för att hon skulle kunna spara en slant för eventuellt kommande sämre tider och betala av en skuld på den charkuteriaffär hon övertagit 1941. Folk i allmänhet levde sparsamt och jag kunde köpa allt som mina kamrater fick genom att efter skolan vara springpojke. Var man bara artig och hjälpsam fick man rikligt med dricks. Julklappar kunde jag köpa själv genom att vid Jul vikariera som tidningsutbärare på mornarna och genom att köra ut blommor från en blomsteraffär. Ändå hann jag med att träna simning, så att jag blev en av de bättre tävlingssimmarna i stan. Jag hann med att vara scout och från 14 år medlem i ungdomslandstormen och utbildad till extra brandman. Det här var ju under världskriget. Jag kunde, för egna pengar, köpa de ungdomsböcker jag ville ha och läsa ändå mer genom att låna på biblioteket.
Ingenting utom boklånen fick man gratis. Allt skolmaterial, alla böcker jag behövde i skolan, fick min mor betala. Minns jag rätt, betalade min mor även terminsavgift, från det jag började realskolan. Vi klarade oss bra och var nöjda.
Idag hör jag i TV en ensamstående mamma med ett barn och boende i det nya höghyresområdet vid Södra Stationen klaga över att hyran för fyrarummaren är för hög! Hyresbidraget och de övriga bidragen räcker inte till. Samtidigt ser vi nu många gamla, som levt sparsamt, arbetat hårt och betalt sina skatter leva på svältgränsen och få en bristfällig äldrevård. De, som för länge sedan byggt sina egnahem och med stora försakelser avbetalat sina lån straffas nu för detta. De skall inte bara betala en dryg fastighetsskatt utan en förmögenhetsskatt, som tvingar dem att sälja huset. Det är väl inte så konstigt om vi, som "alltid rättat munnen efter matsäcken" och aldrig uppburit några bidrag ställer oss något undrande över hur vissa människor ser på sina bidrag.