Mord

Den 28 februari 1986 mördades så Sveriges statsminister, Olof Palme. Känslorna svallade och spekulationerna om hur och varför skulle komma att ältas under många år

Den moderata kommunstyrelsegruppen var samlad i Claes tjänsterum för att ta ställning till ärendena vid kommande KS-sammanträde. Claes satt som vanligt i ett telefonsamtal, medan vi övriga väntade. Mordet på Olof Palme var förstasidesstoff i tidningar radio och TV.
"Den här gärningsmannen borde tilldelas medaljen för berömliga gärningar”, sade Andreas.
"Vi tyckte illa om Olof Palme, men det är dock Sveriges statsminister som blivit mördad och det är väl ändå något att beklaga”, sade Kjell.
Nu är vi där igen, två reaktionärer varav den ene realist den andre fundamentalist, tänkte jag och sade:
"Palme uppfattades av oss som en otäck agitator och som många sådana tyvärr framgångsrik. Han var i det avseendet nästan i klass med Joseph Goebbels och många genomskådade honom inte. Vi lever hur som helst i en demokrati och han har i demokratisk ordning utsetts till statsminister. Då får han inte heller under några som helst omständigheter mördas. Demokrati skall ju vi, till skillnad från socialisterna, inte tumma på. Mördaren måste tvärt om infångas och straffas. Hur skulle vi själva reagera om sossarna visade glädje över att en Gösta Bohman som statsminister mördats? Nej, en elak agitator är väl något vi själva skulle behöva i central position, även om vi inte önskar oss en sådan partiledare."
"Jag visar inte sossarna den glädje jag känner," sade Andreas och jag lade till:
"Det finns de som citerar Nietzsche på tal om Olof Palme: 'Få ting är så plågsamma som att ha sett, anat eller upplevt hur en ovanlig man gått vilse och urartat.' Och visst gick han vilse i mångt och mycket. Visst har han sin del i skulden till att begåvade elever i svenska skolor inte undervisas på ett adekvat sätt och att många av deras kamrater i gymnasiet står kvar i nivå med grundskolans femte klass. Visst trodde han, som många andra, på en omåttlig utbyggnad av den offentliga sektorn, på att socialdemokratiska politiker i stat och kommun kan bestämma till allas bästa. Han gick till den grad vilse i sin retorik och i sitt minspel inför miljoner TV-tittare, att han retade gallfeber på många. Men många kommer säkert att glömma detta ganska snabbt och i stället minnas honom som den, vilken var emot alla former av våld, utom sitt eget mimiskt vokabulära. Som statsministern mot våld, som blev mördad av våldsverkare."
Claes lade på telefonluren och sammanträdet började, men mina tankar gick vidare till en småbonde i Lappland. En av Birgits morbröder, som berättat att han blivit så rasande på Palme under en partiledardebatt med Torbjörn Fälldin, att han rusat fram till TV:n, spottat på bilden av Palme och sedan ångrat sig, bara därför att han sedan naturligtvis måste rengöra TV-apparaten.
Ingvar Carlsson fick ta över partiledarrollen och statsministerposten.
Andreas var långtifrån ensam vid denna tid att privat tala om denna medalj för berömliga gärningar. Jag tror knappt någon menade det bokstavligt.